Ankomst, första möten och eld

Idag är det torsdag den 10 augusti vilket innebär att jag och min man Ingemar har varit i Mpongwe, Zambia i en vecka. Vi har hunnit med en hel del på denna tid men har ännu inte kommit igång riktigt med något ”riktigt jobb”.

Vi blev upplockade på flygplatsen i Ndola (en av de närmsta större städerna) av Steve och Anne Powell. De är ett livfullt brittiskt par som har bott i Mpongwe de senaste tre åren. Hos dem fick vi bo fram till i måndags. Det hade tydligen blivit en dubbelbokning av vårt hus så det bodde några sjuksköterskor i huset några dagar. Nu har vi dock fått flytta in.

Huset är byggt av tegel och det har sina skavanker och det är kanske inte den standard man är van vid i Sverige men likväl är det ett hem där vi tror att vi kommer att trivas bra. Trädgården är stor men än så länge har jag inte vågat gå omkring i den så mycket i rädsla för ormar. Många av Zambierna här sopar och krattar sina trädgårdar ofta och mycket för att hålla borta löv som kan gömma ormarna. Vi har inte riktigt kommit dit än.

Det är vinter här nu och på morgonen och kvällen är det rätt kyligt men under dagarna är det skönt. Det är faktiskt ungefär som jag föreställer mig att det är i Sverige nu.

Vi handlar på marknaden här i byn och den är större än vad jag förväntade mig och har ganska mycket att erbjuda. Vi har tagit en tur där både igår och idag. Många säljer tomater, lök, potatis, sötpotatis, kål, bönor, sojabönolja som fylls på i återanvända glasflaskor, bananer, äpplen apelsiner, ägg, kol, fisk och massa städprylar, kläder och grejer. Man kan verkligen hitta det mesta. Idag var vi in i en butik som sålde kött och mejeriprodukter, än så länge har ingen av oss blivit dåliga i magen men vi får se om vi överlever köttet och mjölken…

Vi har också blivit bjudna på Zambiernas favoritmat – nshima – det är en majsgröt som liknar mannagrynsgröt i sin konsistens. Den äts till alla (eller i alla fall de flesta) måltider och det gills inte att man har ätit om man inte har nshima med i måltiden. Man doppar den i en sås om kallas relish och tydligen ska man ta en bit nshima med handen, doppa den i relish och sedan gnugga ihop det till en klump i handen innan man äter den. Vi åt dock med gaffel och kniv och det var väldigt gott! Dock smaklöst om man inte äter med relish eller något annat. Jag hoppas kunna lära mig hur man gör!

Vi har också blivit introducerade lite smått till de olika verksamheterna här av vår handledare Mr Shamfuti. Sen är tanken att vi ska vara med på lite olika ställen och observera hur de arbetar för att sedan se hur vi själva tror att vi kan hjälpa till.

Härom dagen var vi med på en bönegruppträff i en bönehydda. En fin och enkel samling. Det var jag, Ingemar, Henry (ursprung från Sverige men har bott nästa hela sitt liv i Zambia) samt två Zambiska kvinnor Florence och Prudence och Prudence dotter Joy. Henry delade några tankar från Bibeln, vi sjöng några lovsånger i ackapella och bad tillsammans. I all sin enkelhet fick vi dela Guds andes gemenskap med varandra och vi fick känna att vi alla var del av en och samma kropp och gemenskap. Detta är något jag fortfarande bär med mig i mitt hjärta. En värdefull kväll där jag blev påmind om att grunden till min existens är i Guds kärlek och att det är igenom hans kärlek som vi får leva våra liv här.

Rent känslomässigt kunde jag redan de första dagarna känna mig lite vilsen och det kändes svårt att visa vem jag är. Det kanske inte är så konstigt eftersom att vi är på en helt ny plats med helt nya människor i en annan kultur. Men jag hade kanske förväntat mig att dessa känslor skulle komma lite senare. Av denna anledning så var bönegruppen i hyddan välgörande för själen.

Sen har vi det här med kläderna. Innan vi åkte hade jag förberett mig utifrån det jag blev instruerad i Sverige, dvs. att jag skulle täcka knän men att det gick bra att göra det med leggins. När jag kom hit blev jag varse om att det inte var riktigt så. Man bör täcka låren och inte har kortare kjolar än ner till knäna. Plus att man bör täcka axlarna också. Pust. Detta hade inte jag tänkt på och mycket av det jag har tagit med mig är inte okej att ha på sig. Det gör att jag blir osäker så fort jag ska välja kläder, det är svårt att veta vad som är okej och inte. Jag insåg också i allt detta hur mycket av min identitet jag ändå har i mina kläder. Vad jag har på mig hjälper mig att göra uttryck för vem jag är och i detta blir jag nu hämmad och jag behöver tänka på ett annat sätt. Även fast jag var förberedd på detta så har det överraskat mig hur pass stor betydelse kläderna verkar ha för mig. Jag tänker att jag får ha de inte så lämpliga kläderna hemma så att jag ändå får känna mig som mig själv emellanåt och så får jag ha de lämpliga kläderna när jag ska vara ute.

Härom natten kände jag mig som en riktig ”muzungo” (viting, som vi blir kallade ibland, främst av barn som springer förbi oss eller efter oss och ropar muzungo, muzungo). Under vintrarna här i Zambia är det väldigt torrt och rätt svalt så många passar på att elda under nätterna. Dels för att askan ger näring åt jorden men också för att få bort eventuella oönskade insekter och djur samt för att minska risken för att det uppstår större okontrollerade bränder när det blir ännu varmare innan regnperioden. Hur som helst så är vi inte så vana vid detta. Om det brinner i Sverige så kommer brandkåren rätt snabbt och fixar biffen. Vi vankade i vilket fall av ett märkligt ljud härom natten. Antingen regnade det (vilket är osannolikt) eller så var det aska som ramlade ner på vårt tak. Ingemar grabbade pannlampan och gick på jakt runt huset. Han såg en ganska stor eld på avstånd och det lät även lite som att någon slog i med en slev på en kastrull. Tänk om det var deras brandlarm och de behövde hjälp?! Så vi gick båda bort och letade efter elden. Det var väldigt lugnt om kring oss så det verkade inte vara någon stor kris. Men sen kommer vi till elden och där traskar en av arbetarna på missionen kring i gräset och bränner och har full koll på läget. Vi förklarade för honom varför vi traskade omkring där med våra nattkläder och pannlampor och han skrattade lite och lät oss ta en genväg genom workshopen hem. Haha. Ja, ingen fara på taket alltså men jag kände mig verkligen som en rookie och som ett praktexempel på en muzungo. Jag bjuder på den! 🙂

Caroline, Zambia

Annonser