Engelska, mat och härliga tjejer

Fem veckor har hunnit passera. Jag(Rut) och Tintine kommer befinna oss här i Chiang Mai under 6 månader. Vi undervisar i engelska på organisationen Thai-Lahu Foundation(TLF), som jobbar med minoritetsfolket Lahu. Vi undervisar två grupper, en nybörjargrupp och en lite mer avancerad. Varken jag eller Tintine har tidigare erfarenheter av läraryrket, så det är en spännande utmaning.   

Tintine och jag bor tillsammans med Stina som gör sin praktik här i Chiang Mai. Vi bor i ett stort hus i utkanten av Chiang Mai och det känns otroligt tryggt att ha två härliga tjejer att dela vardagen med. Under vår första tid här har vi tagit MC-kort, vandrat i djungeln, ätit kakbuffé, tränat pilates och börjat undervisa på TLF.

Den första månaden här i Thailand har varit spännande. Det är mycket som är annorlunda från hemma. Dock är Chiang Mai en väldigt stor och utvecklad stad så mycket går att hitta och känna igen från Sverige, vilket känns skönt! Den thailändska maten är ett stort plus när det kommer till annorlunda saker. Maten här smakar så mycket mer än i Sverige. Även om de flesta rätterna består av ris och nudlar så finns det många olika rätter att välja mellan.  

Det har bara gått en månad men vi har hunnit med otroligt mycket och jag ser fram emot de kommande fem månaderna!

P1010352

Lovsång och andakt på TLFs kontor

P1010350

Stina med utsikt över Chiang Mai

Rut, Chiang Mai

Annonser

Att hitta sin plats

Livet rullar på här och börjar att formas i någon slags rutin. Jag tillbringar några dagar i veckan på sjukhuset med nutritionisten på barnavdelningen. Varje tisdag åker vi till olika byar i bushen på outreach och övriga dagar finns vi till för patienter på avdelningen eller på MCH (Mother and Child Health). Jag har fortsatt att undervisa mammorna som kommer till MCH-mottagningen och som jag möter i byarna om amning och basala nutritionskunskaper. För att få mammorna engagerade brukar jag fråga dem frågor så som: hur länge bör man amma?, vart finns protein?, hur äter man balanserat?, hur gör jag om mitt barn inte går upp i vikt? Ibland svarar de lite blygt på mina frågor och ibland svarar de inte alls. Jag finner det väldigt meningsfullt att få undervisa och jag trivs väldigt väl med det. Förhoppningsvis leder det till ökad kunskap för mammorna jag undervisar och det vet jag kan göra skillnaden mellan liv och död för dem.

Här om veckan så följde jag med en annan person på sjukhuset för att se hur han arbetade. Det var intressant men jag kände mig obekväm och osäker i princip hela dagen. Jag hade svårt att ta initiativ, svårt att inleda samtal och tillbringade mycket tid åt att tänka ”åh, vad gör jag här?”. Jag kände inte att jag fick plats att vara mig själv eller att min personlighet fick komma fram. Den upplevelsen satt i under flera dagar efteråt och det är tydligt att osäkerheten jag upplevde påverkade mig mycket för jag kan fortfarande tyngas av tankarna från den dagen. Det kändes också jobbigt att inte trivas med dagen för den person jag följde med är en mycket trevlig man och hans familj har varit väldigt öppna och trevliga mot oss här. På något sätt kändes det som att jag inte uppskattade hans arbete eller hans person av att känna som jag gjorde.

Jag har fortsatt att fundera över denna dag och försökt se vad jag kan ta lärdom av från den upplevelse jag hade. Det jag kommer fram till är att min upplevelse inte hade något att göra med personen jag följde med. Han visade mig sitt arbete på ett bra sätt och tog väl hand om mig under dagen. Vad det handlade om var snarare mina egna känslor, förväntningar och tankar. I efterhand ser jag att jag jämförde mig med en av de tidigare StepOutarna och hur hon hade arbetat och agerat och lade på dessa förväntningar på mig själv. Jag tänkte att jag behövde vara likadan, att jag behövde göra likadant. Och det var utifrån en känsla av att ”jag borde följa med denna man och se hur han jobbar” som jag frågade och inte av ett intresse för hans jobb i första hand. Visst fanns det intresset också där men inte så starkt. Det är inte en särskilt bra grund att börja bygga på.

Så vad jag påminns om utifrån denna upplevelse är vikten av att vara sig själv och inte försöka vara någon annan eller drivas av skeva förväntningar. Den man är skapad till och de egenskaper, den personlighet, de gåvor och talanger som finns inom varje enskild individ är otroligt dyrbara och värdefulla. Det finns ingen poäng att vara någon annan än den man är. Det kan låta klyschigt men jag tror med bestämdhet att det är sant. När jag undervisar mammor i Zambias byar om hur de kan tänka kring nutrition och hur de på enkla sätt kan energiberika sina barns mat så känner jag att jag hör hemma. Jag har hittat min plats och jag gör det på det sätt som är mitt och det blir bäst så.

Caroline, Zambia

I Zambia sjunger folk

Nu har jag och min fru (och medpraktikant) Carro levt i Mpongwe i lite över en månad.

Vad ska man säga om denna tid så långt? Här är några bitar:

  • Värmen suger orken ur oss fisbleka svennar.
  • Zambia är fattigt, men samtidigt kostar förnödenheter nästan lika mycket som i Sverige.
  • Vi har hittat bananklasar växandes utanför vårt hus!
  • Vi känner oss stundom vilsna på denna plats men stundom mår vi bättre än vad vi någonsin gjort i Sverige.
  • Under dagens gudstjänst blev jag (Ingemar) och min fru (Caroline) presenterade som Mr and Mrs Ingmari. Haha.

Lite mer fördjupat skulle jag vilja dela något om Mr Avara och zambisk sång. Mr Avara är pastor i en kyrka på söndagar men arbetar som sjukhuspastor i Mpongwes missionssjukhus till vardags. Där träffar han människor i svåra situationer och har många berättelser om hur han fått leda människor till Kristus.

Avara och hans fru Lilian är väldigt härliga personer och har varit väldigt fina mot oss nykomlingar. De har lärt oss det lokala språket Lamba, matat oss med Insima, visat gamla reklamfilmer från Kristinehamn (Veckans mest otippade!!) och idag tog de med oss till deras kyrka där Avara predikade.

Alltså, Mr Avara pratar i regel väldigt tyst, ibland hör man knappt vad han säger, dessutom verkar han ibland ha lite svårt att få fram det han vill ha sagt, men han har ett väldigt hjärtligt skratt. Hursomhelst, idag under gudstjänsten så satt vi längst fram på nå slags hedersplatser, och Avara satt bredvid mig när de drog igång någon psalm, och jag blåste nästan av stolen när han började sjunga!! Vilken bazooka till pipa! Och det slutade inte när han predikade heller, ådrorna i halsen svällde och svetten lackade under i princip hela predikan! Jag kunde verkligen känna vibrationerna i bibeln jag höll i när han höll igång, och han hade inte ens mick!

Denna man måste ha en osedvanligt stark röst, men Zambier överhuvudtaget verkar vara väldigt skickliga sångare. De två kyrkor vi besökt än så länge har flera körer som sjunger flera låtar varje söndag, och gör det mycket väl! I regel helt a capella. Kan man sjunga så blygs man inte över sin röst heller utan tar i ordentligt. Får man känsla så kan man alltid kliva fram och gå med i kören av stundens ingivelse, eller dra av ett skriande ”PRRRRRRRIIAA!!!” Eller något dylikt joddel för att visa sitt gillande. Jag skulle personligen inte våga göra något sådant. Jag sitter ganska tyst och ler lite osäkert/fascinerat när de gör sin grej.

Skärmavbild 2017-09-10 kl. 17.08.16

Bless,

Ingemar Hjorth, Mpongwe, Zambia