I Zambia sjunger folk

Nu har jag och min fru (och medpraktikant) Carro levt i Mpongwe i lite över en månad.

Vad ska man säga om denna tid så långt? Här är några bitar:

  • Värmen suger orken ur oss fisbleka svennar.
  • Zambia är fattigt, men samtidigt kostar förnödenheter nästan lika mycket som i Sverige.
  • Vi har hittat bananklasar växandes utanför vårt hus!
  • Vi känner oss stundom vilsna på denna plats men stundom mår vi bättre än vad vi någonsin gjort i Sverige.
  • Under dagens gudstjänst blev jag (Ingemar) och min fru (Caroline) presenterade som Mr and Mrs Ingmari. Haha.

Lite mer fördjupat skulle jag vilja dela något om Mr Avara och zambisk sång. Mr Avara är pastor i en kyrka på söndagar men arbetar som sjukhuspastor i Mpongwes missionssjukhus till vardags. Där träffar han människor i svåra situationer och har många berättelser om hur han fått leda människor till Kristus.

Avara och hans fru Lilian är väldigt härliga personer och har varit väldigt fina mot oss nykomlingar. De har lärt oss det lokala språket Lamba, matat oss med Insima, visat gamla reklamfilmer från Kristinehamn (Veckans mest otippade!!) och idag tog de med oss till deras kyrka där Avara predikade.

Alltså, Mr Avara pratar i regel väldigt tyst, ibland hör man knappt vad han säger, dessutom verkar han ibland ha lite svårt att få fram det han vill ha sagt, men han har ett väldigt hjärtligt skratt. Hursomhelst, idag under gudstjänsten så satt vi längst fram på nå slags hedersplatser, och Avara satt bredvid mig när de drog igång någon psalm, och jag blåste nästan av stolen när han började sjunga!! Vilken bazooka till pipa! Och det slutade inte när han predikade heller, ådrorna i halsen svällde och svetten lackade under i princip hela predikan! Jag kunde verkligen känna vibrationerna i bibeln jag höll i när han höll igång, och han hade inte ens mick!

Denna man måste ha en osedvanligt stark röst, men Zambier överhuvudtaget verkar vara väldigt skickliga sångare. De två kyrkor vi besökt än så länge har flera körer som sjunger flera låtar varje söndag, och gör det mycket väl! I regel helt a capella. Kan man sjunga så blygs man inte över sin röst heller utan tar i ordentligt. Får man känsla så kan man alltid kliva fram och gå med i kören av stundens ingivelse, eller dra av ett skriande ”PRRRRRRRIIAA!!!” Eller något dylikt joddel för att visa sitt gillande. Jag skulle personligen inte våga göra något sådant. Jag sitter ganska tyst och ler lite osäkert/fascinerat när de gör sin grej.

Skärmavbild 2017-09-10 kl. 17.08.16

Bless,

Ingemar Hjorth, Mpongwe, Zambia

Annonser