Att hitta sin plats

Livet rullar på här och börjar att formas i någon slags rutin. Jag tillbringar några dagar i veckan på sjukhuset med nutritionisten på barnavdelningen. Varje tisdag åker vi till olika byar i bushen på outreach och övriga dagar finns vi till för patienter på avdelningen eller på MCH (Mother and Child Health). Jag har fortsatt att undervisa mammorna som kommer till MCH-mottagningen och som jag möter i byarna om amning och basala nutritionskunskaper. För att få mammorna engagerade brukar jag fråga dem frågor så som: hur länge bör man amma?, vart finns protein?, hur äter man balanserat?, hur gör jag om mitt barn inte går upp i vikt? Ibland svarar de lite blygt på mina frågor och ibland svarar de inte alls. Jag finner det väldigt meningsfullt att få undervisa och jag trivs väldigt väl med det. Förhoppningsvis leder det till ökad kunskap för mammorna jag undervisar och det vet jag kan göra skillnaden mellan liv och död för dem.

Här om veckan så följde jag med en annan person på sjukhuset för att se hur han arbetade. Det var intressant men jag kände mig obekväm och osäker i princip hela dagen. Jag hade svårt att ta initiativ, svårt att inleda samtal och tillbringade mycket tid åt att tänka ”åh, vad gör jag här?”. Jag kände inte att jag fick plats att vara mig själv eller att min personlighet fick komma fram. Den upplevelsen satt i under flera dagar efteråt och det är tydligt att osäkerheten jag upplevde påverkade mig mycket för jag kan fortfarande tyngas av tankarna från den dagen. Det kändes också jobbigt att inte trivas med dagen för den person jag följde med är en mycket trevlig man och hans familj har varit väldigt öppna och trevliga mot oss här. På något sätt kändes det som att jag inte uppskattade hans arbete eller hans person av att känna som jag gjorde.

Jag har fortsatt att fundera över denna dag och försökt se vad jag kan ta lärdom av från den upplevelse jag hade. Det jag kommer fram till är att min upplevelse inte hade något att göra med personen jag följde med. Han visade mig sitt arbete på ett bra sätt och tog väl hand om mig under dagen. Vad det handlade om var snarare mina egna känslor, förväntningar och tankar. I efterhand ser jag att jag jämförde mig med en av de tidigare StepOutarna och hur hon hade arbetat och agerat och lade på dessa förväntningar på mig själv. Jag tänkte att jag behövde vara likadan, att jag behövde göra likadant. Och det var utifrån en känsla av att ”jag borde följa med denna man och se hur han jobbar” som jag frågade och inte av ett intresse för hans jobb i första hand. Visst fanns det intresset också där men inte så starkt. Det är inte en särskilt bra grund att börja bygga på.

Så vad jag påminns om utifrån denna upplevelse är vikten av att vara sig själv och inte försöka vara någon annan eller drivas av skeva förväntningar. Den man är skapad till och de egenskaper, den personlighet, de gåvor och talanger som finns inom varje enskild individ är otroligt dyrbara och värdefulla. Det finns ingen poäng att vara någon annan än den man är. Det kan låta klyschigt men jag tror med bestämdhet att det är sant. När jag undervisar mammor i Zambias byar om hur de kan tänka kring nutrition och hur de på enkla sätt kan energiberika sina barns mat så känner jag att jag hör hemma. Jag har hittat min plats och jag gör det på det sätt som är mitt och det blir bäst så.

Caroline, Zambia

Annonser