Youth Camp och djungeläventyr

Lektionerna på TLFs kontor börjar lida mot sitt slut. Det har varit otroligt roligt och givande att undervisa i engelska för personalen på TLF. Vi har bara undervisat i 1,5 månad, men det är roligt att se personer bli tryggare i sin engelska och att de vågar använda den engelska de kan. Men nu börjar en ny del av vår resa. På måndag börjar vi undervisa på Phrao dormitory som ligger ungefär två timmar norr om Chiang Mai. Phrao dormitory är ett internat för Lahu-barn som inte har möjlighet att ta sig till skolan eftersom de ofta bor otillgängligt uppe i bergen. I Phrao ska vi bo och arbeta fram till mitten av februari. Vilket känns spännande!

Förra veckan var med på ett Youth Camp på Phrao. Det var 70 stycken Lahu-ungdomar som samlades för att under tre dagar få undervisning om självbild, sex och relationer och identitet. Vi fick vara med på fotbollsturnering, lekar och lägerbål. Härligt att få ta del av det arbete som TLF gör! Under en kväll åkte vi upp i bergen ut i djungeln där vi fick övernatta i en Lahuby. Vår handledare Weerachai vet att vi svenskar älskar att sitta bak på flaket på pickup-bilen, så vi satt där på flaket med djungeln runt omkring oss som senare övergick till risfält och till sist kom den lilla byn. Det var en by på 40 hus. Husen är byggda av bambu och runt husen går höns, grisar, hundar och vattenbufflar. Vi fick bo hos byledaren och hans familj.  En sak som har slagit mig är hur otroligt gästvänliga alla är i Thailand. Vi kom till byn helt oanmälda, men ändå bjuds vi på en stor måltid och vi får sova i deras hus. Det är något jag tycker att vi i Sverige ska ta efter och bli bättre på.

P1010380.JPG

Ett av husen i Lahubyn

 

IMG_0285

Förberedning av mat till 70 stycken ungdomar

/ Rut, Chiang Mai

Annonser

Bisarr braii

Hej gott folk!

Häromveckan blev jag och Carro erbjudna att gå på en braii (alltså en barbeque typ) för att fira lärare och samla in pengar till en skola. Tror det var det det handlade om iaf!

Så vi köpte våra biljetter och gick dit några timmar efter den börjat, efter att formaliteterna borde vara över och folk börjat äta tänkte vi. Hungriga efter en rejäl hög med kött passade det perfekt att gå vid lunchtid, tänkte vi. Well well. Det blev inte som vi tänkt.

Väl på skolområdet finns en reception där gästerna registrerar sig. Folk hade redan bemannat två stora partytält där de satt och tittade på och lyssnade på talare som satt vid honörsbordet längst fram.

Svenska som vi är gick vi till registreringen och försökte visa våra biljetter. Men innan vi hann öppna munnen kom en rödklädd dam som verkade veta precis vilka vi var. När vi sa att vi var från MBA missionen så sa hon nåt i stil med ”ehh, ahh…” jag tvivlade på att hon hade nån aning om vilka vi var. Hursomhelst eskorterade hon oss raka vägen till honörsbordet där vi lite lätt chockade plötsligt satt tillsammans med tjänstemän och rektorer och allt vad det var!

Braii

Eftersom det var uppenbart att vi endast hamnat där pga av att vi var vita ”muzungos” så vare svårt att veta om man skulle känna sig ärad eller bara positivt diskriminerad. Eller än värre, förväntades det att vi skulle hålla tal?? Alla runt omkring oss gjorde ju det! Så vi satt och funderade nervöst på vad man kan tänkas säga om situationen skulle uppstå. ”Ehh, on behalf of the teachers in Sweden….great job!” eller kanske vara ärlig och säga ”I’m not sure why I’ve been asked to speak, but…God bless your teachers and…is there any food here?”

Nåväl, vi satt där i ca två och en halv timme. Lyssnade på talare efter talare. Hungern gjorde sig påmind. Förvirringen avtog föga. Till slut började de ta fram högar med madrasser, antagligen till att auktioneras ut. Då lutade vi oss mot varandra i ett litet krismöte och resonerade som så att vi är hungriga, riskerar att bli tvungna att köpa madrasser och att vi egentligen inte har något här framme att göra. Så vi bestämde oss för att lite diskret smyga hem.

/Ingemar i Mpongwe, Zambia

Kitchen party

I lördags blev jag medbjuden på ett kitchen party. Det kan nog bäst beskrivas som en möhippa kombinerat med bröllopsfest. På ett kitchen party får endast kvinnor vara med, men undantag för brudgummen och hans grabbar som kommer på ”besök” under kvällen. Som gäst tar man med sig en gåva till bruden som hon kan använda i sitt kök (därav namnet kitchen party). Oftast infaller partyt på eftermiddagen/kvällen och antingen har brudparet haft en liten vigsel innan eller efter kitchen partyt. I detta fall hade brudparet haft en liten vigsel på morgonen samma dag.

IMG_2580

Några av gåvorna bruden fick till sitt kök.

Jag kom dit tillsammans med Mirriam och några av hennes vänner. Jag har låtit sy upp en klänning i det zambiska tyget chitengue och så har de flesta andra på festen. Alla har så tjusiga klänningar i mängder av sprakande färger. Kitchen party ska börja kl 13.30 men Mirriam sa dagen innan att det inte var någon idé att komma tidigare än 14.30, här råder alltså ”zambian-time”. Så vi kom dit kring tre-tiden och möttes i grinden av ett gäng kvinnor i orangefärgade klänningar och utropade det klassiska afrikanska jubelropet. Vi rör oss in och hittar stolar och en plats i skuggan och väntar på brudens ankomst.

IMG_2559

Jag tillsammans med Mirriam (i orange) och de andra.

IMG_2565

Brudens närmsta vänner i sina tjusiga matchande klänningar! 

Jag hade blivit förberedd på att jag skulle dansa in med min present till bruden (!), vilket jag hade varit nervös över ända sedan jag hörde det. Dock slapp jag dansa fram med min present, det gjorde några andra. Medens vi väntar på att bruden ska komma så tas det bilder, minglas, dansas och jublas, som på vilken annan bröllopsfest som helst med andra ord. När bruden sen kommer leds hon in under en chitengue med en kvinna framför och en bakom och två rader av jublande kvinnor på var sin sida om den lilla tyghögen. Det ser ut som att bruden ömsom kryper och ömsom går hukad fram till hennes ”tron”. Hon sitter på madrasser med himmelsäng under son chitengue med två kvinnor på var sin sida om henne. Under detta tyg sitter hon fram till brudgummen kommer (ca 1,5-2 timmar). När han kommer dansar han och hans närmaste fram till bruden, samlar ihop lite pengar som han lägger på tyger framför bruden och rullar sakta av henne tyget. När hon får komma fram är det sed att inte visa glädje, hon måste vara ganska uttryckslös. Därefter sitter hon tillsammans med sin make på några stolar och blir visade sina presenter. Brudgummen lämnar därefter festen och många av gästerna avviker när de därefter fått lite mat.

Jag är glad att jag fick vara med på denna fest. Det var en del jag inte förstod, som varför hon behövde krypa under ett tyg och varför hon behövde sitta gömd tills maken kom och varför hon inte fick visa glädje. Jag fick inget annat svar än att det är tradition. Det får mig att tänka på en del av våra svenska traditioner som heller inte är särskilt begripliga. Som varför vi reser midsommarstång och dansar små grodorna rent den. Eller varför vi hugger en gran i skogen som vi tar in och pyntar och som vi sen också dansar kring. Det kan jag inte heller förklara på något bättre sätt än att det är tradition.

Men trots att jag inte förstod alla traditioner så var det en trevlig fest och jag kände att jag kunde umgås med kvinnor på ett sätt som både jag och de förstod. Vi kunde ha roligt tillsammans. Det var skönt att känna den gemenskapen när jag andra gånger kan känna att jag inte riktigt passar in. Så jag är tacksam till Mirriam att hon tog mig med!

Caroline
Mpongwe, Zambia

Att lära sig ett nytt språk och att sticka ut

Hola! Nu är det lite drygt en månad sedan jag och Maria lämnade Sverige för att ta oss till Paraguay. Helt sjukt vad tiden har gått snabbt! Hittills har vi spenderat mestadels av tiden i en stad som heter Coronel Oviedo, för att lära oss spanska. Här kan verkligen ingen engelska så spanskan är superviktig. Jag har ändå läst spanska både i högstadiet och på gymnasiet så en kan ju tycka att jag borde kunna gjort mig förstådd, men icke. Särskilt första veckan var det väldigt svårt. Så otroligt frustrerande att vilja säga så mycket men bara kunna säga lite eller ingenting alls! Tänk dig att bara kunna använda gester, säga ja, nej, hej och tack. Precis så var det för mig och Maria. Kanske är det först nu som jag känner att det börjar flyta på lite mer med språket vilket känns sååå skönt! Jag kan, fortfarande med vissa svårigheter, ha enkla samtal. FANTASTISKT!!!

I Sverige smälter jag in ganska bra men här gör jag verkligen inte det. Med mina 177 cm och mitt blonda hår får jag många stirrande blickar när jag går ut. Det känns lite jobbigt men samtidigt nyttigt att få känna hur det känns att inte riktigt vara som alla andra.  “Eres muy alta!” (“Du är väldigt lång”), brukar ett av barnen på projektet Gotas de Leche (projekt där barn får hjälp med skolan och leka) här i Coronel Oviedo, småflinande säga när jag kommer in i klassrummet.

Imorgon flyttar jag och Maria till Bella Vista som är den byn vi ska göra vår praktik i. 30 km på ojämn jordväg rakt ut på den paraguayanska landsbygden. Spännande!

 

IMG_0426

Några glada barn i projektet Embo’e Mitãme i Bella Vista. I mitten ser ni Marcelo och Gertrudes Jiménez som leder projektet.

/Amanda, Paraguay

Mycket jobb men korta arbetsdagar

Ja var ska man börja.. nu har vi varit här i Serbien i en månad och det har känts jättebra från dag ett. Vi är i ett land som inte skiljer sig särskilt mycket  från hemma förutom språket då så klart. Vi har två alfabeten att lära oss (latinska och cyrilliska) ni får jättegärna vara med och be för att det ska sätta sig. Maten smakar bra här ..det va lite svårt att veta i början vad som va smör och vad som va fetaost men köper man fel en gång så vet man till nästa gång.. samma med creme Fraiche och mjukost …fast vi har faktiskt hunnit ta några språklektioner sen dess så det går bättre nu 🙂

Några saker som kan vara lite bra att veta

Serber äter väldigt sällan känns ibland som att vissa inte äter alls. Alltså platsar jag här väldigt bra med mina dåliga matvanor som min underbara ”roomie”  Frida ständigt försöker ändra på.

Att vara lite sen är inget ovanligt det hör till. 10-20 minuter hit lr dit spelar ingen större roll. Något jag inte lärt mig ännu men jag har ju 7 månader till på mig.

Det regnar ofta och kan börja helt plötsligt så många är beredda med paraply i väskan hela tiden – alltid redo! För när det regnar så finns det inget mellanting det ösregnar, blåser det så är det en virvelvind, åskar det så är hela himlen vit och bullret helt sjukt.

När de gör vägarbete gör de inte en del i taget utan de river upp hela vägen så man måste hitta en annan väg att gå på.

Men de är väldigt hjälpsamma de gör alltid mer än de behöver och då menar jag alla även dem man möter på stan om man frågar efter vägbeskrivning bussnr lr klockan.. de jobbar hårt och väldigt effektivt men de jobbar oftast bara mellan 10-13 (14)

Mycket vildhundar här i stan bådw stora och små man ser dom överallt och väldigt ofta …de går ibland efter oss en bra bit när bi är ute och promenerar.

Vi har varit med och hjälpt till i Secondhand butiken med bla strykning prissättning och reklamblad, på lagret där de sorterar kläderna innan de kommer till butiken. Varit med och förberett mat för hemlösa och gått på hembesök till fattiga gamla människor varit med på läxhjälp för barn förskolan har ej kommit igång ännu, varit på utflykt med pensionärer vilket var väldigt underskattat vi trodde se skulle vara lugna men de har mer energi än jag och Frida de sjöng  så de tog i ända från tårna, dansade i flera timmar efter att de gått hur långt som helst 12 timmar med dem i vi va helt slut men kul hade vi 😂👌vi va med på en Bazar både i förberedelser och försäljning. Sen har vi hoppat runt lite i olika församlingar för att se så mycket vi bara kan. Det finns fortfarande flera kyrkor vi inte varit på än.

Vi fick bra kontakt med ungdomarna direkt eftersom vi hade en församlingshelg där vi lärde känna många som vi umgås med mycket.

Förutom jobb och byggandet av relationer så utforskar vi stan varje dag promenad åt olika håll varje gång för att se nya saker. Så intressant.

Berättar mer nästa gång…

 

Sarita Faltin – Belgrad, Serbien