Tacksamhet

Ja nu har vi alltså redan varit i Serbien i tre månader… hjälp vad tiden går fort.

Vi har varit med om en hel del olika saker. I början gjorde vi allt tillsammans men de senaste månaderna har jag & Frida varit mycket på olika håll. Vilket känns både tråkigt ibland eftersom man vande sig vid att jobba tillsammans på secondhanden t.ex. Kanske mycket  för att det va skönt & kunna prata med  någon på svenska ibland & bara veta att man hade varannn i närheten. Samtidigt som jag tänker det är väldigt bra för oss båda att inte ha det hela tiden. Jag som alltid haft svårt att hitta får t.ex utmanas i att förlita mej på mig själv, i att ta för mej mer av allt jag är med om & ge mej av mej själv till de människor jag möter. Istället för att stå lite avsides som jag många gånger tenderar att göra. Ännu en positiv sak är att eftersom vi är med om olika saker får vi mer utbyte då vi berättar för varandra om våra upplevelser & delar erfarenheter med varann.

Jag är så otroligt tacksam över att jag hamnade här med just Frida vi har haft så många bra samtal, ”pepp-snack”, inspirationstal & bönestunder redan som betytt så mycket & som jag kommer bära med mig för alltid. Jag känner verkligen att Gud visste precis vad han gjorde när han skickade oss hit tillsammans. Vi kompletterar varandra så bra Frida är som en virvelvind av positiv energi, drömmar, visioner & tankar inom alla områden av livet. Hon är en inspirationskälla som aldrig sinar 🙂

Jag är också alltid väldigt glad & positiv,  det vet alla som känner mig! Men samtidigt säger Frida att jag är en lugn & trygg person. Vi balanserar varandra.

Under denna tid har det hänt massor i oss båda vi har växt otroligt mycket. Jag kan inte säga annat än positiva saker om detta äventyr som jag är så otroligt tacksam över. Så häftigt när man ser tillbaka.. även om så bara på det sista året i ens liv & inser hur mycket Gud har gjort.

Men detta va ett litet sidospår så nu över till arbetet här 🙂

En vanlig vecka för mig ser just nu ut såhär:

Måndag: Kreativ workshop – syr till försäljning – designer Biljana

Kvällen: EUS – häng, snack & pannkakor med studenter.

Tisdag: projekt Adopt a granny + vykort av serbiska konstnärer/workshop

Onsdag lunch för hemlösa + pyssel på förskolan i Zemun

Torsdag/Fredag: Extrahjälp med engelskan för barn på skolan i Surčin.

Utöver detta bazarer, luncher för äldre, Second hand butiken kvinnokonferens thanksgivingfester Missionsvecka/helger gudstjänster serbiska lektioner och mycket annat. Jag stormtrivs vilket så klart säkert beror mycket på att jag känner att jag är på rätt plats i livet just nu och gör precis det jag borde göra. Det är en härlig känsla när man känner att.man hamnat rätt att man äntligen är på väg att bli den människa Gud alltid tänkt att man ska vara. Självklart saknar man alla där hemma men samtidigt tänker jag redan på allt ja kommer sakna med Serbien när vi åker.

Har så mycket välsignelser att tacka Gud för vilket är något jag verkligen vill lyfta fram. Gud har gjort stora saker i mitt liv & jag är så tacksam!!! Så Tack Gud för allt du gjort & allt du kommer göra i fortsättningen för att Du går med oss varje dag & vi alltid kan lita på dig.

Ber att Gud även ska vara med varenda en av er andra fina stepoutare där ni är, i det ni står i ..runt om i världen.

/Sarita Serbien

Annonser

Thanksgiving

I början av november flyttade vi till Phrao dormitory där vi ska bo och undervisa i engelska för barnen och personalen. Vi togs emot av 27 glada barn, Somsak & Ampisara(föreståndaren med fru) och en liten hundvalp. Tintine som älskar alla sorters djur blev helt såld när hon fick se den lilla hundvalpen och hon fick äran att döpa honom, så nu bor det en liten Noah i Phrao. På Phrao dormitory finns det ett hus för pojkar och ett hus för flickor. Jag och Tintine sover i ett eget litet rum i tjejernas hus. Småtjejerna älskar att titta in i vårt rum och se vad vi håller på med, så det är aldrig en lugn stund när barnen är hemma! Vilket är roligt!

Dagarna i Phrao har ett långsammare tempo än vad vi är vana vid. Vi ska så småningom undervisa i skolan i Phrao, men än så länge har vi bara undervisat barnen på kvällstid. Det har gjort att vi har haft många timmar under dagarna då vi inte har haft något speciellt att göra. Så jag ser fram emot när vi får börja undervisa barnen i skolan!

En lördag var det Thanksgiving i den lilla byn i djungeln, där vi har varit några gånger tidigare. Barnen var lediga på grund av Thanksgiving så vi åkte dit med en liten skara barn som inte hade åkt hem över helgen. Thanksgiving inleddes med en stor frukost där alla i byn samlades utanför kyrkan och det hade ställts upp flera långbord. Det dukades fram ris, fläskgrytor, bambugrytor och kycklinggrytor mm. Det var sedan en tre timmar lång gudstjänst med sång, dans och predikan(allt var på Thai/Lahu, så jag och Tintine kan ha råkat somna) och dagen avslutades med en stor lunch där alla samlades igen. Jag har nog aldrig varit så mätt tidigare!

P1010392

Uppdukat med mat på Thanksgiving

/ Rut, Chiang Mai

 

Child Health Week

Just inkommen från en tur till marknaden. Gick dit på egen hand, vilket jag oftast inte brukar göra, och det var ganska trevligt att gå där själv. Jag brukar vanligtvis gå tillsammans med Ingemar för att slippa bli stoppad av män som vill ha mitt nummer eller nåt. Men idag slapp jag bli stoppad, vilket var skönt. Jag tog mig dock inte så stora friheter att jag strosade runt (målmedvetenhet är nog en bidragande faktor till varför jag inte blev stoppad), det kanske får bli en annan gång.

På väg hem träffade jag däremot på vår granne Deborah som gjorde mig sällskap och hjälpte mig att bära hem mina 30 ägg. Jag balanserade en tung vattenmelon och en karta ägg i mina två händer och hon tyckte att det såg väldigt riskabelt ut. Nu såhär i efterhand var jag nog lite väl optimistisk att tänka att jag skulle orka bära allt själv. Tacksam att hon kom till min räddning.

I övrigt idag har vi varit ut till ”Missionsfarmen” som stöttar sjukhuset med pengar och en del majs. Där träffade vi Rob och Sue, ett par som har drivit farmen i snart 30 år. De odlar majs, sojabönor och vete samt har får och kor. Även tre strutsar som var spännande att betrakta. De är både vackra och fula på samma gång och ser eleganta men dumma ut. Vi fick också en tur i Rob och Sues flygplan, det var kul att se området ur ett ovanifrånperspektiv. Dock blev det en ganska kort tur då det blir väldigt guppigt när det är varmt.

Denna vecka är det också Child Health Week i hela Zambia. Det innebär att man screenar barnens tillväxt och ger vaccinationer samt delar ut vitamintillskott, främst vitamin A. För min del innebär det att åka på outreach varje dag (inklusive lördag…). Det är hårt jobb men det känns också meningsfullt. Jag hade dock önskat mer struktur kring det hela i och med att det är många föräldrar och barn som kommer. Bara i måndags kom över 200 barn. Det känns det mest som att vi väger barnen, mäter deras Mid-Upper-Arm-Circumference (MUAC) och rapporterar hur många som är underviktiga utan att åtgärda de problem vi hittar. MUAC-måttbandet är indelat i tre områden: grönt, gult och rött. Hamnar man inom det röda området så har man smalare omkrets runt sin överarm än 11,5 cm och det är en indikator för undernäring. Grönt område innebär bra nutritionsstatus medens gult indikerar som en varning. Vi försöker ju med små medel att åtgärda det vi upptäcker men det känns halvhjärtat och stressat, just för att behoven är stora och resurserna små. Till exempel så ber vi föräldrarna att ta sina barn till sjukhuset för undersökning om vi hittar barn som hamnar i det ”röda området” på MUAC-måttbandet. Det smärtar mitt hjärta att det tas så lättvindigt på, även av mig. Jag vet inte vad jag ska göra för att åtgärda det. IMG_2673

En dag ser ut såhär: Vi packar bilen full med utrustning och människor. Stannar några stopp på marknaden så folk kan hoppa ur och köpa dricka och mat och sen drar vi iväg till byarna. Väl framme i byarna packar vi ur oss ur bilarna, sätter upp vågen i ett träd eller i taket på en hydda. En väger barnen, en fler i deras kort eller böcker, en mäter sedan MUAC och en fyller i rapporteringskortet. Vi ska rapportera in hur många som vägs i olika ålderskategorier, hur många som hamnar i grönt/gult/rött område på MUAC och hur gamla de är samt om några har en vikt under -2Z eller -3Z på tillväxtkurvan. De går sedan vidare och får vaccinationer och vitaminsupplement av sköterskorna. Det kan ju låta som att vi har en vinnande strategi här men jag tycker inte det. Det blir lätt en kaosartad stämning för alla ska fram först och det är inte alltid som det svenska kösystemet håller… När vi är klara på ett ställe packar vi åter in oss i bilen och drar vidare för att upprepa samma procedur på nästa ställe.

Men återigen blir jag påmind om hur viktigt arbetet som teamet gör vecka efter vecka, år efter år. Och även fast resurserna är små så försöker de göra vad de kan med de lilla de har.

Caroline, Mpongwe Zambia

Rackarungar!

När vi kom hit till Mpongwe gladde vi oss storligen i att vi hade fruktträd i trädgården som huset vi bor i har. Det finns bananträd, mangoträd, avokadoträd, guavaträd och fler som vi inte ens vet namnet på. Frukterna är inte mogna ännu, men om några veckor! Så vi följer tillväxten minutiöst och längtar efter att få skörda! Särskilt mango och avokado är snart klara.

Men vad händer? Jo, små gäng av rackarungar dyker upp och pallar vår frukt!!! Spontant blir jag irriterad och vill jaga iväg dem, men något hindrar mig när jag ser deras slitna kläder, att de ens vill äta de omogna frukterna och att jag faktiskt inte gjort något för att dessa frukter ska växa här.

Rackarungar

Att stjäla är fel, det är inte uppbyggligt för varken barnen eller det samhälle de kommer verka i i framtiden. Det vore kanske bättre av dem att utforska sätt att göra sig mer förtjänta av födan? Ah jag vet inte.

Jag känner mig ohederlig om jag bara ser på medan man blir bestulen, men grym och girig om jag kör iväg dessa rackarungar…Vad ska man göra??

/Ingemar i Mpongwe, Zambia

Hogar Dulce en Bella Vista :)

Hola! Efter en månads vistelse och spanska plugg i Coronel Oviedo, har nu jag och min resekompanjon Amanda flyttat till byn Bella Vista där vi snart bott i en månad. Här finns projektet ”Emboe Mitame” som jobbar för att stärka barns utveckling och skolgång.

DSC_2752

Här på landet är det jättevackert och väldigt lugnt. Vi är omgivna av öppna landskap och djur såsom kor, höns, tuppar och hundar. Livet här i byn är simpelt i den bemärkelsen att var och en odlar sina grönsaker och har sina egna djur. Simpelt, men inte enkelt. Det finns mycket fattigdom och vissa barn får gå och lägga sig hungriga. Vi gick ut med pastorsparet en kväll och besökte familjerna i byn som bor en bit längre bort från oss. Många bor i skjulliknande hus bestående av ett eller två rum, staket runt tomten och en brunn för att hämta vatten i.

DSC_3054

 

Bella Vista känns numera som hemma tack vare en härlig värdfamilj (pastorsfamilj) som tar väl hand om oss på bästa sätt. Familjen har två döttrar, en på tolv år och en på åtta år. Döttrarna håller oss sällskap och med dem har man alltid roligt.

Hela familjen har ett stort hjärta för människor och jag känner mig så välsignad av att få bo hos dem. Jag uppskattar kvällarna då vi, tillsammans med familjen, har gemensam andakt med bibelstudie och lovsång.

Här lever man ett flexibelt liv. Om det t.ex. skulle regna en dag ställs verksamheten in och vägen blir så dålig att det är omöjligt att ta sig till kyrkan, ca 30 km bort, eller åka och handla mat. Då det regnar kan jag få hemlängtan eftersom att det inte finns så mycket att göra. Men man får ta det som det kommer, det är då det funkar bäst. Inga färdiga skisser, planer eller schema över dagen direkt. Med rätt inställning förändras mitt sätt att se på saker och jag får en bättre bild av hur livet fungerar här. Det känns meningsfullt att vara här och göra något där behovet finns. Språket är inte lätt men jag använder mig av de ord och fraser jag kan och övar på att prata även om det ibland blir väldigt fel och låter löjligt, hehe. De flesta barnen som kommer till projektet pratar guarani, som är det andra officiella språket i Paraguay. Vi förstår ingenting av detta språket och endast lite spanska men även om det är svårt att kommunicera med barnen så tror jag på att handlingar gör mest.

DSC_2995

Guds välsignelse över dig som läser detta. Gud är god. Amen!

 

/Maria Laresé, Bella Vista Paraguay