Child Health Week

Just inkommen från en tur till marknaden. Gick dit på egen hand, vilket jag oftast inte brukar göra, och det var ganska trevligt att gå där själv. Jag brukar vanligtvis gå tillsammans med Ingemar för att slippa bli stoppad av män som vill ha mitt nummer eller nåt. Men idag slapp jag bli stoppad, vilket var skönt. Jag tog mig dock inte så stora friheter att jag strosade runt (målmedvetenhet är nog en bidragande faktor till varför jag inte blev stoppad), det kanske får bli en annan gång.

På väg hem träffade jag däremot på vår granne Deborah som gjorde mig sällskap och hjälpte mig att bära hem mina 30 ägg. Jag balanserade en tung vattenmelon och en karta ägg i mina två händer och hon tyckte att det såg väldigt riskabelt ut. Nu såhär i efterhand var jag nog lite väl optimistisk att tänka att jag skulle orka bära allt själv. Tacksam att hon kom till min räddning.

I övrigt idag har vi varit ut till ”Missionsfarmen” som stöttar sjukhuset med pengar och en del majs. Där träffade vi Rob och Sue, ett par som har drivit farmen i snart 30 år. De odlar majs, sojabönor och vete samt har får och kor. Även tre strutsar som var spännande att betrakta. De är både vackra och fula på samma gång och ser eleganta men dumma ut. Vi fick också en tur i Rob och Sues flygplan, det var kul att se området ur ett ovanifrånperspektiv. Dock blev det en ganska kort tur då det blir väldigt guppigt när det är varmt.

Denna vecka är det också Child Health Week i hela Zambia. Det innebär att man screenar barnens tillväxt och ger vaccinationer samt delar ut vitamintillskott, främst vitamin A. För min del innebär det att åka på outreach varje dag (inklusive lördag…). Det är hårt jobb men det känns också meningsfullt. Jag hade dock önskat mer struktur kring det hela i och med att det är många föräldrar och barn som kommer. Bara i måndags kom över 200 barn. Det känns det mest som att vi väger barnen, mäter deras Mid-Upper-Arm-Circumference (MUAC) och rapporterar hur många som är underviktiga utan att åtgärda de problem vi hittar. MUAC-måttbandet är indelat i tre områden: grönt, gult och rött. Hamnar man inom det röda området så har man smalare omkrets runt sin överarm än 11,5 cm och det är en indikator för undernäring. Grönt område innebär bra nutritionsstatus medens gult indikerar som en varning. Vi försöker ju med små medel att åtgärda det vi upptäcker men det känns halvhjärtat och stressat, just för att behoven är stora och resurserna små. Till exempel så ber vi föräldrarna att ta sina barn till sjukhuset för undersökning om vi hittar barn som hamnar i det ”röda området” på MUAC-måttbandet. Det smärtar mitt hjärta att det tas så lättvindigt på, även av mig. Jag vet inte vad jag ska göra för att åtgärda det. IMG_2673

En dag ser ut såhär: Vi packar bilen full med utrustning och människor. Stannar några stopp på marknaden så folk kan hoppa ur och köpa dricka och mat och sen drar vi iväg till byarna. Väl framme i byarna packar vi ur oss ur bilarna, sätter upp vågen i ett träd eller i taket på en hydda. En väger barnen, en fler i deras kort eller böcker, en mäter sedan MUAC och en fyller i rapporteringskortet. Vi ska rapportera in hur många som vägs i olika ålderskategorier, hur många som hamnar i grönt/gult/rött område på MUAC och hur gamla de är samt om några har en vikt under -2Z eller -3Z på tillväxtkurvan. De går sedan vidare och får vaccinationer och vitaminsupplement av sköterskorna. Det kan ju låta som att vi har en vinnande strategi här men jag tycker inte det. Det blir lätt en kaosartad stämning för alla ska fram först och det är inte alltid som det svenska kösystemet håller… När vi är klara på ett ställe packar vi åter in oss i bilen och drar vidare för att upprepa samma procedur på nästa ställe.

Men återigen blir jag påmind om hur viktigt arbetet som teamet gör vecka efter vecka, år efter år. Och även fast resurserna är små så försöker de göra vad de kan med de lilla de har.

Caroline, Mpongwe Zambia

Annonser