Ett skepp kommer lastat med en gott och blandat påse från Serbien

Hej människor! Frida här. Kanske den enda StepOut:aren som inte bloggat en enda gång sedan vi landade i Serbien för ca sex månader sedan. (Ooops) Ber om ursäkt för det. Tänkte därför bjuda på ett lite längre inlägg idag, hoppas att det är okej ❤

 

Det har varit fantastiska sex månader här, även om det såklart både har varit up:s and down:s. Jag tror det som både jag och Sarita har varit helt tagna över sedan vi kom hit är hur båda två känner är hur Gud funnits med i allt. Både när det kommer till oss två som personer, att det var just vi två som skulle hamna här, tillsammans. Våra ansvarsområden och vad vi får göra här och hur väl omhändertagna vi har varit här sedan dag 1.

 

Vi har hjälpt med Second Hand: butiken (tills den las ned för ca en månad sedan), varit på äldre-besök (Bread of Life, organisationen som vi hjälper till på jobbar främst med romska barn och äldre människor som behöver extra hjälp i vardagen, typ som hemtjänst), hjälpt till på läxhjälpen i ett mindre samhälle utanför Belgrad, varit med på äldre-aktiviteterna för de äldre (Bingo, Träning, Kör, Datorkunskap), hjälpt till på den kristna universitetsgruppen EUS m.m.

 

Det har i perioder varit intensivt och i andra varit jättelugnt. T.ex. över jul när de först firar vår jul och nyår, sedan den ortodoxa julen den 7:e december och efter det firar de ett till nyår vilket gjorde att vi hade typ väärldens längsta jullov (vi klättrade nästintill på väggarna där ett tag)

 

Vi har varit på utflykter och sätt miljöerna runtomkring. En av de första utflykterna var med de äldre upp i bergen. ”Vad skönt” tänkte jag innan och såg framför mig en lugn utflykt med lite vandrande i bergen. LITTLE DID I KNOW att pensionärerna här har en förkärlek till sång, musik och dans och att de skulle sjunga (och spela, de hade tagit med sig instrument förstår ni) HELA bussresan dit och HELA bussresan hem. Kan ju säga att det också förekom en lååång dans-sektion i mitten av utflykten också. (behöver jag nämna att jag smög i öronproppar på hemvägen?)

 

Annars har jag promenerat runt mycket i denna vackra stad och den lantis som jag är har letat mig fram till varenda vattendrag och grönområde som existerar i den här staden, haha. Om ni kommer hit någon gång vänner måste ni 1. besöka Kalamegdan, ett gammalt fort med Belgrads vackraste utsikt 2. äta burek (men på ett särskilt bageri, ni får leta upp mig och fråga om vilket hehe)

 

Annars vet jag inte vad jag ska säga mer än att mitt hjärta svämmar över för alla människor som vi har träffat sedan vi kom hit! Vi har så mycket vänner, både unga och gamla (och några däremellan) förstår ni. Hanne, vår handledare här har tagit väl hand om oss och vi har från dag 1 känt oss så otroligt välkomna. Jag kan liksom inte beskriva det på ett annat sätt än att mitt hjärta ofta känns så, så varmt och fyllt av kärlek för alla människor jag träffar dagligen.

 

Två månader kvar har vi innan vi ska hem och jag vet inte riktigt hur jag känner över det. Men två månader är ändå två månader och framtiden har säkert något spännande att bjuda på.

Om ni funderar på att söka till StepOut men inte är säkra på om ni vågar: GÖRE BARA! Det är så, så nyttigt att uppleva andra kulturer, både i världsligt synsätt men också att få se hur Gud finns överallt och att mycket av religion är kulturellt. Att lära sig att se skillnaden på vad som är Gud och vad som är kultur, om ni förstår vad jag menar??? ANYWAY!

Må fridens liljor kanta er väg och ta hand om varandra! Lots of love from eder Frida (jag bloggar HÄR och har varit betydligt bättre på att uppdatera där, så vill ni läsa mer eller har frågor så är jag all yours) Kram!

/Frida, Serbien

Annonser

La vida en Bella Vista

DSC_4164

 

Hola todos!
Efter en tid av ledighet och semester i Argentina så är vi nu tillbaka i Bella Vista. Så annorlunda på många sätt och vis men ändå känns det rätt att få komma hem igen och vi blev varmt välkomnade av vår värdfamilj. Det känns som man vaknar till ett nytt liv efter att man varit borta och komma tillbaka hit till landsbygden. Här är det fullt med liv och rörelse i byn och det är sällan tyst. Ständigt hörs ljud av mopeder, tuppar, kor och hundar. Den vackra solnedgången och de böljande kullarna här kan man inte få nog av.

Sen vi kom tillbaka har vi planerat för läger som vi nu i slutet av januari månad haft för både tonåringar och barn. Eftersom det nu är uppehåll så passar det jättebra för barnen att ha läger så de har nåt och göra. Det blev mycket lekar, tävlingar i olika grupper, bibelundervisning, sång och framträdande. Det blir inte lätt alla gånger när man inte kan kommunicera med dem på spanska eftersom språket guarani är det som gäller för de flesta av barnen.

 
DSC_4197

DSC_4177
Barnen deltog och har lärt sig att samarbeta i grupper. Här är det annorlunda om man jämför med hemma i Sverige. Många av barnen har svårt att att stå i kö och vänta på sin tur, vilker de får öva på här. Hemma är det inte lika självklart att det är på samma sätt.

Efter tonårsläger så var det några tonåringar som blev valda att hjälpa till som ledare för barnen. Pastorsparet hade undervisning om ” ledarskap” och efter barnlägret hade man en kort reflektion om hur det var för de ledarna och delade Guds ord. Tonåringarna blev uppmuntrande och det var fint att se.

Här jobbar man mycket med barn och unga och hoppas på så sätt att nå deras föräldrar. Här på projektet får de höra, möta Jesus och växa tillsammans med andra vilket är rörande att se. Jag tror att barnen gör en förändring i föräldrarnas liv genom det sättet de lärt sig här. En förälder berättar om att hennes barn som går på projektet har börjat be bordsbön hemma och får med hela familjen.

Tiden börjar rinna iväg och om två månader är vi hemma i Sverige igen. . Nu gäller det att ta vara på tiden och småningom börjar vi med verksamheterna igen. Det känns som att man har kommit lite bättre in i kulturen och förstår mera om livet här nu. Önskar er alla Guds välsignelse som läser detta.

Vi ses snart!

// Maria, Paraguay

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den sista tiden

De senaste veckorna har bestått av engelska lektioner i Phrao. Tidigare veckor har det varit mycket som har hänt eller så har det varit någon högtid som har firats. Men dessa 3-4 veckor har varit väldigt lugna och vi har kommit in i ett lugnt tempo i Phrao. Vilket är skönt, men också lite ovant nu när man är van att åka iväg på någon aktivitet varje vecka. En sak som hände för några veckor sedan var att vi fick följa med Somsak(vår handledare och föreståndare på dormitoriet) till hans hemby. Det var en liten by väldigt nära gränsen till Burma. Byborna skulle planera för det kinesiska nyåret som är den 16 februari. Som alltid när man kommer till en Lahu-by så blir man bjuden på snacks och mat. Det är ris, omelett, olika köttgrytor och det obligatoriska teet som smakar hö. I början kände jag mig väldigt bortkommen och visste inte hur jag skulle bete mig när jag kom till en by. Men nu är det en självklarhet att sitta på golvet i en ring och äta tillsammans.

IMG_0196

Somsaks by låg vid gränsen till Burma

Nu har den sista veckan i Thailand börjat. Det känns konstigt att behöva åka härifrån. Jag har lärt känna så fina människor här och det är tråkigt för vissa av dem kanske jag aldrig ser igen. Det har varit kämpigt, roligt, utmanande och givande att åka ut. Jag är otroligt nöjd med min tid här och kommer gärna tillbaka i framtiden. Jag ska nu njuta av den sista veckan med lektioner, lekar och avskedsfester.

27747333_10155516736304527_1007436429_o

På flaket av en pickup är det det bästa sättet att åka på!

/ Rut, Chiang Mai