Long time no see

Hej alla läsare.

Först tror jag det är på sin plats med en ursäkt. Förlåt för att jag inte skrivit på så länge. Jag har varit ganska (eller väldigt) sjuk till och från under ”vintern” här men nu börjar allt till slut bli mer stabilt och jag ska försöka ta igen saker som legat på hyllan – som att skriva här till exempel.

Det blev tyvärr en omtumlande flytt från Dhaka till Phnom Penh, med kort varsel och allt annat vad det innebär med att byta land, kultur, religion hos lokalbefolkningen, språk, boende, vänner osv. Och visst – det går nog inte en dag utan att jag tänker på Bangladesh och allt fantastiskt vi fick uppleva där. Det blir lite som ett hål någonstans som inte riktigt fyllts sen vi flyttade därifrån, så jag hoppas och tror verkligen vi, i något sammanhang, kommer komma tillbaka till detta otroliga, fantastiska, vackra och välkomnande land.

Trots detta kan jag omöjligt förneka hur bra vi fått det här i Phnom Penh. Vardagarna rullar på med relativt varierande jobb på kontoret och diverse sysslor på fritiden. Vårt boende är helt fantastiskt; 15min moppe till kontoret, 10 min gångväg till närmsta större marknaden och 1 minut till slummen. Det sista kanske inte låter så fantastiskt, men det gör vår vistelse här så otroligt mycket mer verklig. När en går fram längs en stinkande, sopfylld kanal, med glada barn och diverse djur springandes kring benen, och när de vuxna skiner upp och glatt börjar prata och skoja efter att bara fått ett par ord khmer istället för engelska, då är det svårt att inte trivas.

Men det är också svårt att gå förbi de 10-20 bordeller vi bor grannar med och sen fortsätta upp på den mycket fräschare ”gata 155”, där det helt plötsligt är fullt av turister och expats, och inte reagera på detta. Hur kommer det sig att Khmererna blir alldeles till sig av förvåning, börjar skratta, sänker priserna på marknaden osv utav enbart ett ”nej tack” på deras språk från en vit människa? I Bangladesh var det lätt att förstå; där var vi så utstickande och konstiga, i kombination med att väldigt mycket färre i lokalbefolkningen kunde engelska, så det var inte konstigare att vi pratade bangla än att vi över huvud taget var där och intresserade av deras land. Men här, i Kambodja, där tusentals turister kommer årligen och så många utlänningar bor – hur kan det vara så konstigt?

För mig blir det tragiska svaret samma som orsaken till att allt lägre åldrar syns bland ”massörerna” ju längre bort vi kommer från vårt hus och istället närmar oss turistkvarteren. Vita människor, inte minst svenskar, ägnar nog vanligtvis inte ens en sekund av sina Kambodja-resor till att komma nära folket, kulturen, religionerna eller ens språket. Det handlar snarare om billig öl, billig mat, billig shopping och billigt sex.

Ju längre vi bor här, i vardagen, i fint och fult väder, som friska och som sjuka, desto mer och mer uppskattar jag allt vi har, allt vi fått och allt vi kommer få utav tiden här, av tiden i Bangladesh och av tiden som kommer sen när vi rest till Sverige igen. När jag får mat och kramar östa över mig (på ett väldigt icke-kambodjanskt sätt) av min nya mormor (landladyns mamma) och samtidigt inser att hon levt genom Pol Potts fruktansvärda regim så är det svår att inte fyllas med medlidande. Eller när en kollega berättar om hur hennes familjemedlemmar, en efter en, mördades på olika sätt efter att de splittrats och aldrig träffades igen…

Det är tungt, men så otroligt vackert.

Efter mitt första besök på tortyrmuseet Toul Sleng (även det på gångavstånd hemifrån) skrev jag en låt utifrån detta. Om intresse och tid finns kanske den dyker upp här inom kort. Tills dess får ni nöja er med bilder och ett löfte om att det inte dröjer länge innan nästa inlägg.

Fred, frid och fröjd.
Eric, Phnom Penh

IMG_2442IMG_2457IMG_2503IMG_2548IMG_2580IMG_2659IMG_2705IMG_2722IMG_2746IMG_2771IMG_2779IMG_2782IMG_2788IMG_2814IMG_2823IMG_2828

Annonser

Vemodigt avsked med älskade Bangladesh

Den 23 oktober lämnade Eric och jag Dhaka och Bangladesh bakom oss, i alla fall för den här gången. Vi än nu påväg mot nya äventyr i Kambodja. Mycket tankar har cirkulerat i huvudet under en kort tid.

I takt med att frustrationen över att vara inomhus konstant vuxit sig starkare för varje dag som gått efter det första mordet som skedde på en västerlänning i Dhaka, har också tankarna om att vi kanske kommer behöva lämna Bangladesh fått större utrymme. Hoppet om en snabb lösning eller händelse som gör det tryggare att röra sig i landet har också blivit mindre för varje vecka som gått.

Med hjälp av Erik på Asienkontoret för EFK fick vi erbjudande om att komma till International Cooperation Cambodia i Phnom Penh. Det krävdes lite tid men vi landade i att det nog under omständigheterna är den bästa lösningen – att försöka ladda om och starta på nytt i Kambodja.

Efter en dryg vecka av välbehövlig semester där vi försökt hela våra brustna hjärtan efter att ha lämnat vår stora förälskelse Bangladesh är det nu dags att börja hos ICC imorgon. Nästa inlägg ska få handla om ICC. Men först några tankar efter tiden i Bangladesh.

Jag är först och främst så otroligt tacksam. Tacksam över alla möten med underbara människor som jag kommer minnas livet ut, tacksam över att ha blivit välkomnad in i en kultur som inte går att ta sig in i som ren turist. Jag är tacksam över att ha hunnit få inblick i så mycket av det arbete WCB gör och tacksam över att ha fått se både solskenshistorier och några av de utmaningar som kan möta en organisation som arbetar med utvecklingsarbete.

Jag har verkligen fått brottas med att å ena sidan se så mycket potential genom små förändringar och å andra sidan behålla medvetenheten om hur skadligt det kan bli om jag kommer som svensk och försöker överföra mina västerländska ideal och med det kör över kulturen som organisationen tillhör och verkar i.

Det är inte enkelt att göra rätt. Exempelvis har vi fått erfara en hierarkisk organisation där de översta ledarna ska besluta och övervaka det mesta som pågår på organisationen. Med mina västerländska ögon ser jag både hur ineffektivt det blir och hur svårt det blir för organisationen att utvecklas när de som kan ta beslut om förändringar och förbättringar redan är så upptagna med allt det vardagliga som ska övervakas. Och de som arbetar ute på fältet i projekten står lägre i hierarkin och lyssnas inte på så noga även om de kan ha många idéer. Men så ska jag ju inte komma här som vit och tro att jag vet bäst och lägga mig i. Ska vi då låta det bara vara som det är? Svårt.

Eller tankar om struktur och långsiktighet som är så centralt i det västerländska tänket, inte minst när vi pratar om företag. Det är så lätt att komma med mina glasögon och se exempelvis att en investering som är stor idag skulle kunna bli så otroligt mycket mer lönsam för ett projekt om vi tänker i ett perspektiv om tre till fem år och inte bara den kommande månaden.

Något av det svåraste att ta ställning till tycker jag är vilka projekt som är viktigast och därmed värda att satsa på. WCB driver exempelvis skolor för hörselskadade barn. Utan dessa skolor lär sig barnen troligtvis inte att prata och riskerar att hamna helt utanför samhället. Många av barnen på dessa skolor kan sedan börja i vanliga skolor och får en chans. Jättebra på många sätt. Men om vi ställer det mot att samma pengar skulle kunna ge fem gånger så många barn utan hörselskada skolgång. Vad är viktigast då? Jag har många tankar, många frågor, men få svar.

Ett projekt WCB driver sponsrar skolgång för utvalda elever i fattiga byar. Låter bra, absolut. Men de flesta får bara stöttning för skolgång under 6 års tid. Efter dessa 6 år har barnen fortfarande ingen möjlighet att gå på universitet och genom sin skolgång ta sig ur fattigdomen. Istället är det för många flickor ett arrangerat äktenskap som väntar, för många pojkar väntar arbete för att försöka hjälpa till med familjens försörjning. Denna verklighet har genom projektet skjutits upp i 6 år. Det är ju bra. Men kan vi inte göra lite bättre frågar jag mig? Är inte en annan typ av upplägg bättre?

Jag har fått mer klarhet i varför denna typ av projekt drivs. Det är för att många kyrkor i Sverige som tidigare haft fadderbarnsprojekt tycker att det är en fin övergång till att hjälpa lite fler barn men på ett liknande sätt. Ett ganska ineffektivt projekt om vi nu strävar efter att minska fattigdom och brott mot barnkonventionen drivs alltså vidare för att det tilltalar givarna i Sverige. Med detta inser jag att vi behöver lyfta frågor om hur vi rent strategiskt gör världen till en bättre plats på ett sätt så att allmänheten i Sverige nås.

Tiden i Bangladesh har onekligen fört med sig fantastiska erfarenheter som jag kommer bära med mig och frågor har väckts som jag kommer få fortsätta grubbla på när vi nu ger oss in i arbetet här i Kambodja.

/ Rebecka om tiden i Dhaka i Bangladesh

IMG_0947

Sista veckan hade vi möjlighet att följa med Maria och Sandra som kom på besök från regionkontoret för EFK i Asien då de skulle besöka några av WCB:s projekt på landsbygden. Detta är en kvinna som fått ett får genom ett av projekten, hon har nu två lamm.

IMG_0989

Detta är en bild från ett möte med kvinnogrupper som genom WCB:s projekt får träning i allt från barns och kvinnors rättigheter och hygien till företagande.

Instabilt säkerhetsläge och mycket stillasittande

Som Eric kort nämnde sist är säkerhetsläget i Dhaka något instabilt. Här i Bangladesh är det många lager i samhällsstrukturen som orsakar instabilitet och frågetecken kring hur säkerheten är. Två utländska NGO-arbetare blev skjutna till döds för två veckor sedan och orsaken till detta är fortfarande oklar. I och med det är det svårt att avgöra hur stor risken är för fler attentat. Med en tämligen korrupt regering känns det också som om sanningshalten i de uttalanden vi hört från premiärministern är värda att ifrågasätta ganska mycket. Oftast får vi höra lite uttalanden som verkar vara baserade på dennes magkänsla vilket följs information om hur mycket bra den här regeringen åstadkommit under sin tid vid makten.

Kring oss har säkerhetstänket trappats upp och vi rör oss i princip inte utomhus förutom kortare ärenden som vi gör tillsammans med anställda på organisationen World Concern Bangladesh. Detta tar ganska mycket på krafterna (framförallt de psykiska) ska vi ärligt säga. Det är mycket tid som spenderas inne på kontoret eller i vår lägenhet. Det är såklart en erfarenhet i sig att inte kunna gå ut, jag kommer definitivt uppskatta friheten att röra mig ute när vi nu kan göra det härnäst. Just nu är det mycket mobilspel, filmer, stickning och något korsord då och då som fyller tiden vi inte spenderar på kontoret. Mycket stillasittande helt enkelt. Tur att vi har ett hopprep som kan ge lite fysisk aktivitet även inne i lägenheten.

Vi saknar de där roliga grejerna vi tidigare kunnat göra för att uppleva Bangladesh själva i vårt eget tempo och på vårt eget sätt. Som att gå en sväng runt kvarteret och bara ta in alla intryck från vardagen i Bangladesh. De bengalerna vi arbetar med tenderar att ta oss till de större Supermarketsen för inköp och till finare mer västerländska restauranger för att äta vilket vi upplever som lite frustrerande.

Oavsett hur frustrerande vår situation känns stundtals så kan vi konstatera att det här är också en del i att uppleva hur det är att vara eller arbeta i en annan kultur med andra förutsättningar än de vi är vana vid och där vi inte kan smälta in och bara följa med strömmen. Vi sticker ut, vi kan inte systemet, och vi är måltavlor för fler kriminella aktiviteter här än hemma (även om vi som tur är inte märkt av det) samtidigt som vi ständigt särbehandlas och erbjuds det finaste och bästa. Nu på förmiddagen frågade jag några av vakterna och chaufförerna på kontoret om någon av dem kunde gå ut på gatan för att köpa lite frukt till mig. Snart är sju personer engagerade i att gå och hämta en man med fruktvagn och rulla den till precis utanför dörren så att jag ska kunna köpa frukt utan att behöva gå ut från kontoret. Omsorg och särbehandling!

Jag skickar med lite fler bilder från det bröllop vi var på för två veckor sedan. Betydligt roligare att visa upp!

IMG_0617

Utsmyckade och klädda i gult för ”gurkmejafesten” inför själva bröllopet, i detta fall var den dagen innan.

IMG_0629

Brudparet sitter på en liten scen längst fram medan gästerna turas om att gå fram för att lyckönska och smeta lite gurkmejablandnin i ansiktet på dem. Brudparet tackar då genom att ta handen på gästen och föra mot pannan och sedan hakan. Spännande liten ritual!

IMG_0661

Ett utsmyckat brudpar på väg fram mot vigselceremonin som skedde i en katolsk kyrka. De flesta av gästerna följer i ett tåg bakom brudparet.

IMG_0653

Eric och jag uppklädda för själva vigseln. Efter vigseln var det mottagning i näraliggande byggnad. Vi fick sitta ner, blev serverade mat och insåg att alla runt oss ätit upp och väntade på oss några minuter senare. På en kvart hann vi bli serverade, äta middag och tårta för att sedan säga hejdå och åka hemåt, detta för att lämna plats för andra gäster. Lite stressigt men rationellt system om man vill bjuda många!

/ Rebecka Svensson i Dhaka, Bangladesh

Blod, svett och bröllop

Först och främst ber jag om ursäkt för denna sena uppdatering – ibland väljer regeringen att rensa lite på gatorna och då stryker internetledningarna med, vilket leder till att de senaste gångerna jag försökt posta detta har det inte fungerat.

Vi befinner oss alltså sedan en dryg månad tillbaka i Dhaka, Bangladesh, och allt är.. mycket. Trafiken, folket, ljudvolymen, fattigdomen, glädjen, sorgen, lukterna, värmen, regnet och så vidare.

I skrivande stund är dock allt lite dämpat. Förra veckan blev, som vissa av er kanske redan vet, 2 utlänningar mördade i Bangladesh, fast vid olika tillfällen och platser. Efter detta har vi blivit allt mer beskyddade – numera rör vi oss inte ens med eskort utomhus utan bil, jämfört med innan då vi kunde gå själva runt i staden dagtid. IS vill ta på sig morden (deras inblandning har inte bevisats), regeringen skyller på oppositionen och har passat på att fängsla några motståndare, medan oppositionen beskyller regeringen för morden och allt annat som är dåligt i största allmänhet. Vardag i Dhaka helt enkelt, dock lite annorlunda, lite mer ansträngt, instängt och energikrävande.

Men vi lever och mår bra, har till slut fått ett eget boende (en 5:a på kanske 130kvm) och får händelserna till trots uppleva en hel del fantastiska saker.

Eid Al-Adha (eller EAT som den också kallas) gick av stapeln förrförra helgen. För er som inte vet är det muslimernas festhögtid för att fira att Abraham inte behövde slakta sin son utan istället kunde ta ett djur. Därför, efter morgonbönen, har alla som haft råd en ko eller get (eller i sällsynta fall en dromedar) redo hemma för att sen, med hjälp av utsedda slaktare, slakta, stycka och ta hand om köttet ute på gatorna (vilket innebar väldigt, väldigt mycket blod. Överallt.).

Kossor påväg

Kossor påväg

Det häftigaste var nog att uppleva Dhaka i princip tömt på folk under veckan innan och efter festivalen. Då alla är lediga några dagar (motsvarande vår julhelg) åker de flesta hem till byarna för att umgås och fira med släkt och vänner. Någon uppskattade att 60-70% av stans invånare rest till byarna. Allt var tomt, tyst och stilla. I alla fall Dhaka-mått mätt, vilket innebar att det fortfarande var hundratals gånger fler människor och bilar än vad det är i Göteborg en vanlig dag. Men det enda vi såg och hörde var tystanden och lugnet.

Festen gick av stapeln och jag spenderade morgonen med en timmas fotograferande, filmande och samtalande med alla glada härliga människor på gatorna. Lägger upp lite bilder, så här är en varning, dock kommer inga allt för starka. Vill ni se mer så hör av er så kan jag dela med mig på annat håll.

Fest och lycka. Den röda färgen i munnen kommer från en växt som många tuggar istället för att röka de mycket dyrare cigaretterna.

Fest och lycka. Den röda färgen i munnen kommer från en växt som många tuggar istället för att röka de mycket dyrare cigaretterna.

Barnen ser och lär.

Barnen ser och lär.

Slaktare. Opraktiskt med vita kläder en dag som denna.

"Bideshi! Dekhi dekhi?!" (Utlänning, får vi titta?!)

”Bideshi! Dekhi dekhi?!” (Utlänning, får vi titta?!)

Dagen efter var vi hembjudna på festlunch hos Salam, en muslimsk kollega på World Concern. Allt var fantastiskt.

Som rubriken lyder har vi mitt i allt detta även fått vara med på ett bengaliskt bröllop, vilket var vackert, häftigt, annorlunda och helt otroligt på många sätt. Jag läcker en bild men sen tror jag Rebecka kommer skriva mer om det i hennes nästa inlägg.

Gaye Holut = Gurkmeja-i-ansiktet-bröllopsförfest

Gaye Holut = Gurkmeja-i-ansiktet-bröllopsförfest

Be gärna för att situationen inte ska bli värre så vi kan stanna, för vi älskar Bangladesh och vill inget hellre. Ta hand om er.

//Eric, Dhaka, Bangladesh

Första inlägget, första mötet med Bangladesh

En dryg vecka har passerat sedan vi kom till Dhaka, den mycket folktäta och trafiktäta huvudstaden i Bangladesh. Jet-lagen har vi lämnat bakom oss då vi började resan med några introduktionsdagar i Thailand på EFK:s Asienkontor i Chiang Mai. Hursomhelst så är nu Eric och jag mitt i processen att landa i Bangladesh. En process som troligtvis kommer ta en månad eller två inser vi. World Concern Bangladesh (WCB), den NGO (non governmental organization) vi ska vara hos har tagit emot oss med öppna armar minst sagt. När vi går in i ett rum drar de igång AC:n på max, vi har fått ett eget ”kontor” och blir där uppvaktade av olika medarbetare som vill se hur det är med oss och försäkra sig om att det ständigt finns te tillgängligt. De är också mycket måna om vår säkerhet, vi har ännu inte varit fått promenera själva den knappt 500m långa sträckan mellan vårt guest house och kontoret, utan blivit körda i bil med AC mitt i den tätaste morgontrafiken. Första dagarna försökte vi försäkra dem om att vi absolut kan gå och om inte själva så med någon som sällskap, vi har dock fått försöka acceptera att även om vi är på en organisation som arbetar med de fattigaste och mest utsatta människorna i ett av världens fattigare länder så kommer nog vår säkerhet och komfort vara i topp på prioritetsordningen medan vi är här.

Första veckan har ägnats åt ganska intensiva bangla-studier. Vi inser att vi behöver lära oss en del bangla för att kunna ta oss runt på egen hand, blev faktiskt ganska förvånade att så få pratar engelska även inne i Dhaka. Utöver språkstudierna har vi börjat introduceras till de olika projekt som World Concern driver och stöttar. Vi har dels fått information från de olika projektledarna inne på kontoret och varit ute och besökt några av projekten som drivs inne i Dhaka. Allt vad World Concern gör ryms inte här, men en liten glimt från två av projekten vi besökt kan jag ge er.

IMG_0737

Den här kvinnan har genom ett mikrolån från WCB kunnat utvidga sitt skrädderi och därmed fått en hållbarare inkomst. WCB ger årligen lån på vanligtvis runt 1500 SEK till ca 11 000 kvinnor i Dhaka. Utöver skrädderi är det flera som utvecklat småskalig försäljning av olika slag till något större butiker som genererar en större och stabilare inkomst.

IMG_0716

Till höger ser ni en mamma med sitt barn som väntar på att få vaccinering på WCB:s mödra- och barnhälsovårdscentral. Där erbjuds förutom vaccin även annan hälsovård, preventivmedel, hälsoinformation och samtal kring familjeplanering då befolkningstillväxt är ett stort problem i Bangladesh. Patienterna betalar lite för vården men priset är baserat på inkomst.

/ Rebecka i Dhaka, Banglades