Världen i en mage

Okej, nästan två månader sedan jag kom hem och detta inlägg har legat där och väntat så snällt. Dags att ta mig i kragen! Men var i hela världen ska jag börja? Orden fastnar nånstans, inte på tungspetsen eller i halsen utan nånstans nere i magen. Inte ens familjen eller vännerna har fått höra så värst mycket av dem för om man inte börjar dra och locka fram dem så stannar de där nere i det varma, goa och myser med fil och duntäcken.

Två månader och livet rullar på. Gamboula landar ibland i Uddevalla, som idag när det var sånt där löjligt duggregn som tränger igenom allt, även fast det ju kommer så lugnt och försiktigt. Tänker på hur lustigt det är, skillnaderna mellan löjligt duggregn och dedär totala hällregnet som ibland överraskade oss i Gamboula. Det får mig att tänka på den söndag som det regnade så hysteriskt men vi ändå beslutande oss för att tappert gå till kyrkan (en timme sent). Kombinationen regn, lerväg och flipflops ledde till att vi fick ”tvätta” fötterna i en av de stora pölarna utanför kyrkan innan vi gick in. Så underbart att få bli som en femåring igen!ImageTyp enda bilden på regn. Inte så jätteroligt men föreställ er galet högt trummande mot plåttaket och att rätt in i denna scen stå och försöka tvätta fötterna.

Men som sagt, det landar här ibland. Det som slår mig här hemma är kanske egentligen inte det jag trodde jag skulle reagera på. Det är inte så värst mycket de sjukt stora mataffärerna eller alla saker man kan konsumera. Visst, det är verkligen annorlunda men det visste jag ju innan. Jag har inte glömt bort hur det är hemma under de sex månader vi varit borta. Visst, första gången jag handlade själv i en mataffär tog jag lite förvirrat med mig korgen efter jag hade lastat ut varorna innan den fina kassörskan informerade mig om var jag kunde lämna den. Kan dock säga att det inte har skett fler gånger efter den incidenten.

Gamboula i Uddevalla. Människorna, minnena, det roliga och det jobbiga. Allt finns där i nån salig mix i magen och även om jag i detta nu inte vet exakt hur det kommer påverka livet eller framtiden så kommer det ju garanterat göra det på något sätt. Den som lever får se helt enkelt. Till dess tänker jag att jag njuter av duggregnet och gläds åt den fantastiskt bra infrastrukturen i vårt land. Over and out.

Annonser

Ska vi kalla det “vi ses senare”?

182 dagar.

Att blicka framåt mot nästa steg i livet – Att lämna ett ställe för ett annat.

Innan jag kom hit till Afrika så visste jag att jag en dag skulle vara tvungen att säga ordet ”hejdå”– dock är det inget som jag tänker på när jag väl reser ut i världen eftersom den dagen ter sig så långt ifrån.

Men ack, det går liksom inte att smyga sig förbi det utan även den sista pusselbiten måste läggas. Så nu ligger den sista biten framför mig och jag måste om åtta dagar lägga mitt bagage i bilen, vinka av alla fina människor som vunnit en del av mitt hjärta och se utöver vägen som leder till ett nytt, större utvecklande och lite skrämmande land.

Idag satt jag med en god vän i byn och hon sa till mig;“ Härda ut Sofie, vi ses i himmelen”– men en mening som i stunden ses för mig som så svåra ord att ta in och mina tårar fälls längs kinderna, ingen röst kommer fram och jag blir så berörd utav alla vänner som visar genom sina kramar och skratt att jag faktiskt varit en liten hjälp för dem. Just det har jag så svårt att släppa och jag har så svårt att tänka mig att om en månad sitter jag inte längre i ett land där oroligheter finns, utan jag sitter hemma i landet lagom.

Men jag antar att detta ord även bådar till något fint. När tårar fälls i hyddorna, när jag tittar på bilder och inser hur fint det har varit att jag har fått spendera mina 182 dagar här. Så mycket lärdom som jag fått utav afrikanerna, att vi är ett folk där vi inte kallar varandra “vänner” utan “stora familjen” och att jag varje dag fått lära mig om vad kulturanpassning innebär- då kan jag även känna att jag lämnar denna plats med tankar om att jag ska försöka lära mig mer om att sätta mig in i folks frågor, sätta mig jämte en främling på bussen eller bara ringa någon på telefonen. Varför? Jo, eftersom vi alla behöver varandras stöd. Jag ska rent utav försöka lära mig mer utav att bli en del av den “stora familjen”.

Om åtta dagar står jag här utanför huset, troligtvis inte helt beredd på att lämna detta ställe men en visshet om att Gud planterar en ny väg som ligger framför, det är det enda som jag vet i nuläget.

Tack för tiden Gamboula. Jag saknar dig redan men vi ses senare, right?
Bild
– Sofie Andersson, Centralafrikanska Republiken 

Små kvinnor med stora magar

Måndag morgon. En ny vecka då Lariam-tabletten ska sväljas och arbetet fortsättas efter söndagsledigheten (ja, vi jobbar på lördagar också…). Men denna vecka återvände jag till maternitén (BB, förlossning) vilket kändes kul eftersom 1) barnmorskorna är mysiga och sköna, 2) kanske att man har turen att få bevittna några förlossningar (!), och 3) att komma tillbaka till den avdelning som hela lilla sjukhuskarriären började med för drygt fyra månader sedan får mig att inse hur mycket sango jag faktiskt har lärt mig, hur mycket bättre jag vågar ta för mig och slappna av.

Arbetsdagen börjar i sjukhuskapellet där det varje morgon är morgonbön och där vi varje morgon, tyvärr, kommer lite sent (får man skylla på kulturanpassning?). Efter morgonandakt och hjärtlig sång och bön skakar vi alla i hand när vi går ut från kapellet och säger ”god morgon” på svenska och där majoriteten också vackert svarar ”god morgon”. Det är fint och där på morgonen skakar jag nog i hand med fler personer än vad jag gör hemma på en månad, utan att överdriva.

Efter morgonbön är det rapport från natten som gått. Rapporten sker i ett litet rum där rumpor trängs tätt på bänkar utan ryggstöd och där syret tar slut snabbare än folks kommentarer till saker och ting. En morgon fick jag tränga mig ut och lägga mig på en bänk för att inte svimma. Åh, att jag ska vara så klen! Men måste tilläggas också att jag blev sjuk efter det, förklarar lite min dåvarande klenhet. I vilket fall, sen sker ju allt detta med rapport på franska också! Japp. Kul för folk som kan franska. Och som kan sjukhustermer. ”Men om ni går på rapporten så lär ni er!” försökte flera personer att i början övertyga oss när vi förklarade att vi inte gick på rapporten eftersom vi inte kan franska. Yeah right…

Efter rapport börjar arbetet på själva avdelningen och varje morgon går jag direkt in i förlossningssalen för att se om någon stackare/lyckost, beroende på hur man ser på det, ligger med värkar. Men av någon anledning verkar det vara mer populärt att föda på kvällen. Dock låg det denna morgon en liten kvinna på britsen! Hoppas hoppas hoppas hon föder innan jag går hem på lunchrast!

På måndagar är det annars rond (gå igenom alla mammor och bebisar som ligger inne) och att ha mammavård (gravida kvinnor kommer in och blir undersökta). I måndags var jag med på det sistnämnda och min uppgift fick bli att väga och mäta dem, något som kändes bra eftersom jag kan hantera en våg bättre än jag kan klämma på magar och känna hur stora bebisarna är. Kunde efter vägandet och mätandet konstatera att den största kvinnan vägde 69 kg (förtydligande: en väldigt gravid kvinna) och var 168 cm lång. Medelvikt låg annars på runt 40-50 kg och medellängd på 150 cm någonting. Fick mig att fundera på vad medelvärdena på gravida kvinnor skulle vara i Sverige… Ja, kommenterar inte det mer med risk för att trampa någon på tårna.

Samtidigt som kvinna efter kvinna blir undersökt skojar vi med de tre sjuksköterskeelever som denna vecka har praktik på maternitén (flyt att få tre av de skönaste!), och jag lär dem att säga ”jag är trött” för att sammanfatta vår gemensamma känsla efter dryga tre timmar nonstop mammavård. När mammaantalet har sinat lagom till när vår energinivå sjunkit till den nedtrampade flipflopsulan går jag till slut hem vid 12:47, drygt en kvart sen till lunchen. Men jag känner mig nöjd ändå, även om kvinnan med värkar på morgonen ännu inte hade fött. Hon väntade nog till kvällen eftersom det verkar vara mer populärt. Bild

Flyktingar

Att vara i ett land som det är stridigheter i är det många människor på vår jord som får erfara. För mig som levt hela mitt liv i trygga Sverige så är det en ny erfarenhet. Här i Gamboula där jag är, känner jag mig inte rädd, här är jag inte i händelsernas centrum, men bara att se soldater med uniform, bärandes vapen är sannerligen en ny erfarenhet. De senaste veckorna har vi mött på muslimska flyktingar vid gränsen till Kamerun. Ett antal gånger har vi stepoutare och några sjukskötare åkt ut till dem. Att se alla dessa människor, som sitter i små grupper på marken med sina få behörigheter känns underligt. Jag får om och om igen påminna mig om att de är flyktingar, att de verkligen lämnar sina hem. Det är så långt ifrån min värld.

Denna dag tittar vi till de sjuka. En kvinna ligger ner på en matta och har frossa. Malaria konstateras och tabletter ges. Vi går vidare och undersöker gråtande barn, såriga ben och ger mediciner. Flertalet som inte är sjuka kommer fram till oss och vill bli undersökta, allt för grattis läkarvård. Vi häver upp två skopar ris, en halv skopa socker, lite salt och tvål.  När Jag delar ut bananer, gapar och skriker barnen och rycker dem ur min hand. De kommer fram igen med sina skålar och med deras stora, bruna ögon tittar de på mig med en desperat blick och vädjar om mer mat till sin familj. Hungern har inga lagar! Jag är glad över att kunna kommunicerar med dem på sango och aldrig har orden ”Nzapa abata ala” (Gud beskyddar er), känts så viktiga som nu. Många av flyktingarna lyckas komma iväg till Kamerun. De packar en lastbilen full med de få ägodelar de fått med sig, sätter sig ovanpå dem och beger sig iväg. Förhoppningsvis emot en bättre framtid på andra sidan gränsen. Själv åker jag hem till mitt hus, sätter mig ner och äter min lunch och inser att livet kan vara oerhört orättvist. Maten smakar inte lika gott som vanligt.Bild

Larvlunch

Hej! Sitter just nu i vårt vardagsrum och svettas (nog på grund av att jag brände mig lite i solen igår också…) och ska försöka ge er en liten inblick i vår vardag, något mer än att vi svettas ibland och har ett vardagsrum. Något vi gör varje dag, flera gånger om dagen är att äta. Kanske inte så unikt eftersom det förhoppningsvis är vad ni gör också. Men här är det inte så mycket knäckebröd, fil och potatis utan lite annat. Häromveckan tog vi tjuren vid hornen och gjorde det: bad vår (en av två, vilken lyx!) fantastiska kökshjälp att laga makongo (larver) till lunch. Det är en god grej sägs det och dittills hade vi bara prövat en halv liten knastrig en. När jag på morgonen stolt berättade för arbetskamraterna på sjukhuset att vi skulle äta larver började de skoja om att larverna kunde vakna upp och börja krypa runt i magen. Fint med folk som står med en i prövningar…!

Så larver blev det alltså, men inte bara utan även ris, gozo (gummiaktiga klumpen till vänster som för en centralafrikan brukar ta upp hälften av tallriken) och en bladsås med svamp och jordnötssmör. Man äter en hel del olika sorters blad men efter mer än fyra månader här har jag ändå inte lärt mig alla än. Tur att jag fortfarande har lite tid på mig.

Bild

Ja, ni ser den fina tallriksmodellen. Tänker på vad min mor brukar säga med att man även äter med ögonen = det ska se färgglatt och fint ut också och inte bara smaka gott. Japp… Jag sparar dedär med att äta med ögonen tills jag kommer hem igen. Men när vi då åt med munnen (försökte koppla bort hjärnan eftersom den skrek: ”NEJ, ät inte larver!!!”) funkade det ändå. Även om jag bara åt kanske sex stycken kände jag ändå att det var tillräckligt för den gången. Med sina små piggar på ryggen var den knastrig, smakade rökt, lite som bacon och var intressant. Inte nya favoriträtten men intressant. I vilket fall så överlevde vi uppenbarligen och har hittills inte känt av något som kryper i magen.

– Elin Birging, Centralafrikanska Republiken

Kontrasternas Afrika!!

Hej! Veronica heter jag och är stepoutare i RCA, Centralafrikanska republiken med två andra rara tjejer. När jag för första gången klev ur ett plan på denna kontinent så gjordes det i Kameruns huvudstad Yaounde. Veckan som varit har jag varit tillbaka i denna storstad, vilket är något helt annat än RCA.s landsbygd. Bara att många vägar är asfalterade är en stor skillnad då RCA endast har ett par asfalterade gator i landet och därmed ingen på landsbygden. Doften och synen av tusentals gula taxibilar fyller Yaounde vilket jag inte möter i Gamboula. Den lilla trafiken som körs på den röda, gropiga vägen här är istället i huvudsak motorcyklar som bedriver taxiverksamhet.

BildGenom att betala 35kronor i timmen i Yaounde så fick vi en skruttig gul taxibil, som la av i uppförsbackarna, och en trevlig chaufför som pratade engelska. Med neddragna rutor var det svettigt, inte bara på grund av värmen utan också av alla bilar som kom från alla håll. De tutade, körde och trängde sig in där de ville fram. Verkade inte direkt finnas så mycket rätt och fel. Många människor i Yaounde försörjer sig genom försäljning. Därmed fanns det gott om skohögar, kläder, smycken och andra saker längs trottoarerna, vilket inte kändes så lockande att titta på och köpa mitt bland alla avgaser. Flera kom dessutom fram till bilen mitt i trafiken och erbjöd diverse saker, frukt och nötter. Att besöka marknader i Yaounde, även i Gamboula är en upplevelse i sig där man inte kan gå utan att det ropas viting, drages i armen eller erbjuds frieri. Så om man vill smälta in och inte ständigt bli uppmärksammad så är inte det här länderna man bör åka till.

Efter att få se alla kontrasterna och åka tillbaka till ett från början främmande Gamboula, så längtade jag sannerligen hit. Visst lever människor betydligt simplare här i deras lerhus och eldstäder men jag som i även i Sverige föredrar landet framför storstaden, fick det ännu en gång bekräftat.

Några rader ifrån Afrika.

Afrika.
CAR, landet med ett hopp om en ljus framtid?
Nya blickar varje dag, ljusa som mörka. En kort sekund drömmer jag mig bort till ett fridfullt ställe där ingen behöver somna orolig.  Jag inser hur jag som svensk inte har någon frid att ge till dessa fina afrikaner, mer än en vänlig klapp på axeln och några tafatta ord som ”Gud beskyddar dig.”

Jag sitter i bilen på väg hem till Gamboula, ser ut över den vackra naturen medans jag guppar fram i den röda sanden. Jag fylls med en glädje och känner i stunden att ingen annan plats kommer att kunna ge mig dessa möten som jag får vara en del utav här.
Den långa vägen får mig att tänka på hur mycket jag som människa skulle vara villig att offra. Hur högt är min hand villig att sträcka sig?

Jag åker vidare och får se byar med trasiga hyddor men även glada och nyfikna barn som leker med bildäck efter en dags jobb på planteringen. En vardag som sträcker sig långt utanför mitt staket.

Jag sitter kvar på min plats efter timmartals körandes i den röda sanden, ser ut över gränslandets tull och får möta långa köer, flyktingar som trampar, flyktingar som vill av hela sitt hjärta och av hela sin rädsla ut ur sitt hemland. Jag krossar bokstavligt deras ström som de byggt upp under dagen- Jag åker tillbaka in i landet med glimtar av en god förhoppning och känner mig redo att få fortsätta grävningen efter att få finna en enhet i CAR- landet med ett hopp om en ljus framtid.

Bild

 – Sofie Andersson, Centralafrikanska Republiken