Den sista tiden

De senaste veckorna har bestått av engelska lektioner i Phrao. Tidigare veckor har det varit mycket som har hänt eller så har det varit någon högtid som har firats. Men dessa 3-4 veckor har varit väldigt lugna och vi har kommit in i ett lugnt tempo i Phrao. Vilket är skönt, men också lite ovant nu när man är van att åka iväg på någon aktivitet varje vecka. En sak som hände för några veckor sedan var att vi fick följa med Somsak(vår handledare och föreståndare på dormitoriet) till hans hemby. Det var en liten by väldigt nära gränsen till Burma. Byborna skulle planera för det kinesiska nyåret som är den 16 februari. Som alltid när man kommer till en Lahu-by så blir man bjuden på snacks och mat. Det är ris, omelett, olika köttgrytor och det obligatoriska teet som smakar hö. I början kände jag mig väldigt bortkommen och visste inte hur jag skulle bete mig när jag kom till en by. Men nu är det en självklarhet att sitta på golvet i en ring och äta tillsammans.

IMG_0196

Somsaks by låg vid gränsen till Burma

Nu har den sista veckan i Thailand börjat. Det känns konstigt att behöva åka härifrån. Jag har lärt känna så fina människor här och det är tråkigt för vissa av dem kanske jag aldrig ser igen. Det har varit kämpigt, roligt, utmanande och givande att åka ut. Jag är otroligt nöjd med min tid här och kommer gärna tillbaka i framtiden. Jag ska nu njuta av den sista veckan med lektioner, lekar och avskedsfester.

27747333_10155516736304527_1007436429_o

På flaket av en pickup är det det bästa sättet att åka på!

/ Rut, Chiang Mai

Julfest

Den 17 december var det julfest här i Phrao. Det byggdes upp en stor scen som pryddes av glitter, blinkande lampor och julgranar. Under dagen var det tävlingar, mycket mat och härlig gemenskap. På kvällen hade barnen förberett en stor julshow som de visade upp för föräldrarna.Jag och Tintine var med på ett litet hörn då vi hade lärt barnen en dans som de sedan fick visa upp. De var så duktig! Hela kvällen avslutades med att föräldrarna sjöng karaoke fram till kl.12 på natten. En lyckad dag! 

När jag åkte till Thailand trodde jag att det skulle vara varmt hela tiden. Men så är inte fallet. Under några dagar i december gick temperaturen ner till 9 grader på natten. När det är så kallt och det inte går att värma sig någonstans är det inte så kul. Men det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder. Så det var bara att ta på sig mer och sova med kläderna på. En natt tog jag även på mig en tomteluva, då det är den enda mössan jag hade.

IMG_0510

Barnen dansar på barnens dag i skolan

 

Barnen här är så härliga! När vi kommer till dormitoriet får vi många kramar och många som ropar våra namn. Även hunden blir överlycklig när vi kommer!  Innan jag kom hit trodde jag att det skulle vara svårt att få kontakt och lära känna barnen eftersom att vi inte talar samma språk, men det har gått jättebra! Vi skojar, skrattar och leker med barnen och det kommer vara svårt att lämna alla här när vi slutar och åker hem till Sverige.

/ Rut, Chiang Mai

Thanksgiving

I början av november flyttade vi till Phrao dormitory där vi ska bo och undervisa i engelska för barnen och personalen. Vi togs emot av 27 glada barn, Somsak & Ampisara(föreståndaren med fru) och en liten hundvalp. Tintine som älskar alla sorters djur blev helt såld när hon fick se den lilla hundvalpen och hon fick äran att döpa honom, så nu bor det en liten Noah i Phrao. På Phrao dormitory finns det ett hus för pojkar och ett hus för flickor. Jag och Tintine sover i ett eget litet rum i tjejernas hus. Småtjejerna älskar att titta in i vårt rum och se vad vi håller på med, så det är aldrig en lugn stund när barnen är hemma! Vilket är roligt!

Dagarna i Phrao har ett långsammare tempo än vad vi är vana vid. Vi ska så småningom undervisa i skolan i Phrao, men än så länge har vi bara undervisat barnen på kvällstid. Det har gjort att vi har haft många timmar under dagarna då vi inte har haft något speciellt att göra. Så jag ser fram emot när vi får börja undervisa barnen i skolan!

En lördag var det Thanksgiving i den lilla byn i djungeln, där vi har varit några gånger tidigare. Barnen var lediga på grund av Thanksgiving så vi åkte dit med en liten skara barn som inte hade åkt hem över helgen. Thanksgiving inleddes med en stor frukost där alla i byn samlades utanför kyrkan och det hade ställts upp flera långbord. Det dukades fram ris, fläskgrytor, bambugrytor och kycklinggrytor mm. Det var sedan en tre timmar lång gudstjänst med sång, dans och predikan(allt var på Thai/Lahu, så jag och Tintine kan ha råkat somna) och dagen avslutades med en stor lunch där alla samlades igen. Jag har nog aldrig varit så mätt tidigare!

P1010392

Uppdukat med mat på Thanksgiving

/ Rut, Chiang Mai

 

Youth Camp och djungeläventyr

Lektionerna på TLFs kontor börjar lida mot sitt slut. Det har varit otroligt roligt och givande att undervisa i engelska för personalen på TLF. Vi har bara undervisat i 1,5 månad, men det är roligt att se personer bli tryggare i sin engelska och att de vågar använda den engelska de kan. Men nu börjar en ny del av vår resa. På måndag börjar vi undervisa på Phrao dormitory som ligger ungefär två timmar norr om Chiang Mai. Phrao dormitory är ett internat för Lahu-barn som inte har möjlighet att ta sig till skolan eftersom de ofta bor otillgängligt uppe i bergen. I Phrao ska vi bo och arbeta fram till mitten av februari. Vilket känns spännande!

Förra veckan var med på ett Youth Camp på Phrao. Det var 70 stycken Lahu-ungdomar som samlades för att under tre dagar få undervisning om självbild, sex och relationer och identitet. Vi fick vara med på fotbollsturnering, lekar och lägerbål. Härligt att få ta del av det arbete som TLF gör! Under en kväll åkte vi upp i bergen ut i djungeln där vi fick övernatta i en Lahuby. Vår handledare Weerachai vet att vi svenskar älskar att sitta bak på flaket på pickup-bilen, så vi satt där på flaket med djungeln runt omkring oss som senare övergick till risfält och till sist kom den lilla byn. Det var en by på 40 hus. Husen är byggda av bambu och runt husen går höns, grisar, hundar och vattenbufflar. Vi fick bo hos byledaren och hans familj.  En sak som har slagit mig är hur otroligt gästvänliga alla är i Thailand. Vi kom till byn helt oanmälda, men ändå bjuds vi på en stor måltid och vi får sova i deras hus. Det är något jag tycker att vi i Sverige ska ta efter och bli bättre på.

P1010380.JPG

Ett av husen i Lahubyn

 

IMG_0285

Förberedning av mat till 70 stycken ungdomar

/ Rut, Chiang Mai

Engelska, mat och härliga tjejer

Fem veckor har hunnit passera. Jag(Rut) och Tintine kommer befinna oss här i Chiang Mai under 6 månader. Vi undervisar i engelska på organisationen Thai-Lahu Foundation(TLF), som jobbar med minoritetsfolket Lahu. Vi undervisar två grupper, en nybörjargrupp och en lite mer avancerad. Varken jag eller Tintine har tidigare erfarenheter av läraryrket, så det är en spännande utmaning.   

Tintine och jag bor tillsammans med Stina som gör sin praktik här i Chiang Mai. Vi bor i ett stort hus i utkanten av Chiang Mai och det känns otroligt tryggt att ha två härliga tjejer att dela vardagen med. Under vår första tid här har vi tagit MC-kort, vandrat i djungeln, ätit kakbuffé, tränat pilates och börjat undervisa på TLF.

Den första månaden här i Thailand har varit spännande. Det är mycket som är annorlunda från hemma. Dock är Chiang Mai en väldigt stor och utvecklad stad så mycket går att hitta och känna igen från Sverige, vilket känns skönt! Den thailändska maten är ett stort plus när det kommer till annorlunda saker. Maten här smakar så mycket mer än i Sverige. Även om de flesta rätterna består av ris och nudlar så finns det många olika rätter att välja mellan.  

Det har bara gått en månad men vi har hunnit med otroligt mycket och jag ser fram emot de kommande fem månaderna!

P1010352

Lovsång och andakt på TLFs kontor

P1010350

Stina med utsikt över Chiang Mai

Rut, Chiang Mai

Ett hejdå och tack!

Att komma tillbaka till Sverige gör att man nästan genast glömmer allt fantastiskt man har fått vara med om i ett helt annat land under en så lång tid. Jag minns när allting var helt nytt för oss de första månaderna men att alla platser till slut blev som hemma. Axel och jag flög smärtfritt till Sverige den 25 april och skildes sedan åt, vi två plus Markus som delat livet med varandra i åtta månader. Knäppt.

En månad innan det var dags att lämna Thailand så gick alla barnen på sommarlov, och då var det bara att acceptera det faktum att jag inte längre skulle behövas ute på Phrao Hostel. Jag fick vara med på skolavslutningen i bygdens skola. På Phrao Hostel bodde tre pojkar som slutade sjätte klass och skulle börja högstadiet. De fick ett värdigt farväl av alla yngre elever och av lärarna och mycket uppmärksamhet!

Dagen innan vårt farväl åkte vi och besökte ett par vattenfall och en liten flod där man kunde hyra traktordäck och bada. Vi svenska killar hade inga andra kläder med oss, mer än det vi hade på oss (jeans och t-shirt) och många minuter tvekade vi innan vi ändå kastade oss i, Thai style med kläderna på, och fångade dagen tillsammans med ungarna. Jag vet inte vilka som skrattade högst i badet, vi eller barnen!

Jag fick lära mig någonting om Lahu-kultur under de sista dagarna vi hade med barnen. Redan ett par dagar innan vi åkte på utflykt hade många föräldrar redan hunnit komma till hemmet och snappa sina barn utan att jag ens hann märka att de försvann. Så fortsatte det successivt under de dagarna. Mer än hälften av den resterande gruppen barn hann åka iväg med sina föräldrar tidigt på morgonen innan jag vaknade och så var det med det. Det var uppenbarligen inte lika nödvändigt för dem att kramas och dra ut på hejdå som det var för mig, men jag vaktade på slutet, när det bara var några pojkar kvar och tog tag i de sista killarna just när de skulle sätta sig på pappas eller mammas moppe, eller gå in i bilen. Det var i alla fall tydligt att de tyckte att en kram på slutet var en mysig och bra grej.

Jag vet inte hur länge det dröjer innan jag kommer tillbaka till Thailand igen. Våra fina Lahu-vänner är duktiga på att höra av sig på facebook vilket de gärna får fortsätta med, så de kontakterna lär inte dö ut. Jag har väl förut haft någon slags dröm om att försöka återuppta Thai-studierna här i Sverige, men jag får se hur det blir med det, och hur nödvändigt jag kommer tycka att det känns.

Det finns mycket som är tråkigt att se i dessa människors liv, men det finns ännu mer hopp om att de skall kunna få en hållbar framtid, och det är både tack vare alla svenska församlingar som skänker pengar varje år, och de fantastiska människorna på plats som viger sina själar åt att hålla projektet vid liv. Saker måste börja bli annorlunda för att projektet skall fortsätta finnas, men jag tror inte att Gud kommer att låta det försvinna bara så där.

image

Alla elever och lärarna fick skriva trevliga hälsningar på sjätteklassarnas skjortor inför att den stora flytten till högstadiet!

image

Race ner för floden!

image

Min bror Somsak, föreståndare på Phrao Hostel.

image

En tunnare grupp barn än vanligt, plus vi besökte Thailands högsta berg, Doi Inthanon dagen innan vårt slutliga farväl.

image

Jag vill passa på att ge årets största cred till Paret Somsak och Apisala, mina vänner, som har gett sina liv åt att finnas till för de här barnen och för de barnen som kommer till Phrao Hostel i framtiden. Paret Dina (kokerskan) och Jacko (vaktmästaren) bor också där nästan på heltid och jobbar hårt för barnen. Det finns svenska missionärer utomlands som har lämnat mycket trygghet bakom sig, men dessa personer valde också att lämna hus, släkt och vänner för att endast bo med dessa barn och älska dem som sina egna. Äkta missionärer!

Jag är så tacksam att de här åtta månaderna hände, och jag ser fram emot att uppleva vad som ligger framför mig. Gud är god!

Fel förväntningar

Så, vi har fyra veckor kvar i Chiangmai innan vi åker hem till Sverige igen. Vi har bara tre helger kvar här. Förra veckan slutade jag jobba på Phrao hostel för att barnen har åkt hem över sommarlovet, och jag flyttade in i huset med killarna i stan i Chiangmai. Bara några dagar efter sade vi hejdå till Markus som nu är tillbaka i Sverige, så våran trio är alltså inte hel längre. Det blir annorlunda nu när en är borta och jag har fått nya uppgifter, men det är också roligt att få göra någonting nytt på slutet.

Jag har fått hjälpa till mycket mer här i värdorganisationen än jag förväntade mig att få göra innan jag åkte till Thailand. Jag har faktiskt fått fylla en viktig funktion, vilket jag tycker har varit häftigt. Innan jag hade bestämt mig för att åka utomlands visste jag inte om jag skulle få möjlighet att förändra någonting, eller om jag mest bara skulle få stå vid sidan om och se på och göra något simpelt. Jag ville ändå åka. Främst skulle jag kanske inte få göra någon förändring, tänkte jag. Det kanske inte alls förväntades av oss praktikanter, så då skulle det räcka att jag bara fick en bra erfarenhet. Jag fick dock tur eftersom jag fick en chans att jobba som ensam svensk, på en plats där inga andra västerlänningar jobbade, men där det fanns ett äkta behov av en sådan.

Jag tror inte att de flesta barnen på hemmet hade pratat med en annan viting (farang) innan vi killar kom till Phrao. Självklart var en lärare som pratade flytande engelska oersättlig med en lärare från bygden, men att jag kom utifrån landet innebar också något annat väldigt viktigt för barnen. När vi samtalade om livet, jag intresserade mig för deras kultur och de fick ställa frågor om Sverige så har deras världsbild garanterat breddats, trots att de knappt någonsin har lämnat sitt hem där de har vuxit upp.

De har observerat skillnader mellan mig och de som vanligtvis jobbar på hemmet, mellan mig som är vuxen och de som är vuxna, helt normala människor, men som kommer från två helt olika världar. Jag tror att barnen har fått lära sig att saker och ting inte måste gå till på ett särskilt vis, eftersom jag har betett mig annorlunda än de andra både i klassrummet och till vardags om man jämför med de andra. Jag trodde nog faktiskt inte inte jag skulle klara av att hålla barnen så pass disciplinerade som jag gjorde utan en skräckinjagande stil och perfekta språkkunskaper. Hade vi inte blivit bästa vänner och syskon så hade det nog inte gått. Det gick med kärlek.

Så för all del, anta utmaningen och lämna trygga Sverige. Du kan inte veta vad just du kommer att kunna innebära för andra människor. Förvänta dig inte att du bara  kommer få vara en praktikant som står vid sidan om och ser på. Du kommer säkert att få spela en viktig roll.

image.jpg

Tack för att ni läste!

Sommarlov och många farväl

I Mars har det varit många hejdån att säga. Med alla barnen från Phrao och min kära teamkompis Markus. Men vi avslutade på topp med utflykt till Thailands högsta berg tillsammans med barnen och en avskedsfest till Markus! Det har även inneburit en till vandring ut i djungeln där vi sov bland spindlar och ormar..

I skrivande stund har jag feber och blir därför hemmasittande vilket gör mig lite otaggad på att vara här i Chiang Mai. Men det är väl som Philip sa att när man är sjuk vill man inget hellre än vara hemma hos sin familj. Försöker istället nu tänka framåt på allt roligt jag ska göra innan jag åker hem nästa månad. Det är förstås en mixad känsla att tänka att jag snart ska lämna allt och alla här. Men resonerar jag lite med mig själv kommer jag fram till att 8 månader känns väldigt lagom.

Barnen på Phrao Hostel där Philip varit mest har nu tagit sommarlov vilket betyder att de åker tillbaka till sina byar. Vi hade då en sista utflykt tillsammans Till Thailands högsta berg ”doi inthanon”.(2565m) Det låter nog jobbigare än det var, men lite ont i rumpan fick jag allt.(Det gick köra enda upp) Vi besökte vattenfall och badade i en liten fors. Det var otroligt roligt, vi orkade inte byta om så vi hoppade i med kläderna på! Ett värdigt avslut tillsammans med mycket skratt och kärlek!

När vi kom fram till platsen vi skulle sova ut i djungeln så var det en orm vid ett träd precis bredvid. De dödade den snabbt, men inte nog med det så kom en stor spindel springandes vid våra sovsäckar. Men vi överlevde och det var en lika häftig upplevelse denna gången också! En annan natur nu när det är lite torrare, vackert det också. Kul att få bli mer en del av Lahukulturen också och hänga med de Lahu som var med.

Vi är nu utan Markus här och det känns tomt! 7 månader tillsammans sätter sina spår. TLF hade fixat med en avslutningsmiddag för honom och det var jättefint! Trots hög feber kunde jag verkligen njuta av den sista kvällen för Markus med alla fina tal, presenter och kärlek som fanns där. Jag känner mig väldigt uppskattad av alla här och jag uppskattar dom så mycket! Nu ska jag bli frisk och köra på in i det sista!

IMG_4405

Trots att jag inte varit med barnen allt för mycket har de fångat mitt hjärta. Kommer sakna dom!

IMG_4495

Här är vi på väg till vattenfallet man ser i bild. Väldigt högt och vackert!

IMG_4531

Här möts två olika kulturer. Markus som såklart vill krama hejdå och Preedaa som inte alls är van vid det i deras kultur. Blev en fin kram! 🙂

Gud är god! Amen. /Axel Chiang Mai, Thailand

Så påverkas jag av en annan kultur

Februari har varit riktigt bra. Min flickvän Evelina har varit på besök och har fått se hur jag har det här. Det skulle jag kunna skriva ett helt blogginlägg om men det får ni fråga mig privat om! Har även fixat vårat sista visum i Hong kong. Så nu är det bara att köra på sista 2 månaderna. Vi har äntligen hittat en Thaikyrka att gå i och får se hur en församling här kan se ut!

Tiden nu är lite speciell, en del av StepOutarna har åkt hem och jag börjar mer att inse att tiden här faktiskt kommer att ta slut. Det är både skönt och konstigt att tänka. Allt har blivit så vardag här och när vi kom hem till Chiang Mai från Hong Kong var det som att komma hem. Jag har börjat få hemläntan och saknar mycket i Sverige som naturen, vänner och familj. Men att det är 2 månader till känns också bra att kunna runda av med.

Något som jag tyckt ha varit utmanande här i Thailand i en annan kultur är all tankeverkstad som måste gå åt hela tiden. Sånt som jag annars inte behövt tänka så mycket. Hur jag ska uttrycka mig på Thailändska och kulturella regler och sådant som inte helt kommer av sig själv. Det har gjort mig ganska trött då jag hela tiden vill prestera så bra som möjligt i språket och det krävs mycket att hela tiden lyssna noga för att förstå. På Svenska kommer orden och meningarna naturligt och det går avslappnat lyssna på andra. Detta har gjort att jag ibland varit trött mentalt och att tänka på saker utöver allt här som framtiden kommer lite i andra hand. Är nog lite sådan som person också att jag låter framtiden komma och lever i nuet vilket är både positivt och negativt!

Men att tänka på allt här är också väldigt givande. Känner mig så välsignad med många olika relationer här, allt från Svenska missionärer, mina teamkompisar, Thaivänner, Internationella vänner från när vi lirat Ultimate frisbee här(en rolig sport) och alla Lahu jag fått känna här! Det blir en stor mix av olika sammanhang vilket varit givande. Har innan pratat om relationer och hur viktigt det är och kan verkligen understryka det här. Utan dom hade jag nog gått under här tror jag.

Några relationer är från kyrkan vi går till nu som verkligen har tagit emot oss med öppna armar. Det är som att komma
till en liten extra familj. Det är en ganska liten församling på runt 100 medlemmar kanske. De har möten på Thailändska så det är utmanande att förstå men bra övning och kul att se en annan mötesform än vad jag är van vid. Det är ofta vittnesbörder, tacksägelser, långa predikningar och mycket lovsång. Sen äter alla lunch tillsammans vilket gör det ännu lättare att komma in och lära känna människorna där. Det finns ungdomar i våran ålder som verkligen tar hand om oss och bryr sig om att vi är där!

Gud är god! Amen. / Axel, Chiang Mai, Thailand

IMG_4074

Jag och Evelina besökte ett fint vattenfall med många nivåer. Den är även lite speciell då man kan gå på den eftersom den inte är hal alls! 

IMG_7844

Det var Flowerfestival här i Chiang Mai, men om det var fokus på blommor vet jag inte. Men trevligt ändå! 

IMG_7772.JPG

Vi fick se ett projekt som TLF har där barnen får lära sitt modersmål! I den här förskolan var det konstant glädje från första stunden vi kom in. Väldigt härliga barn som värmde mitt hjärta! 

Flexibilitet

Vi kom just hem från vår andra och sista visumresa. Nu är det absolut klart att vi får stanna i Thailand två månader till. Yes! I lördags kom vi hem från Hongkong, jag, Markus och Lydia, EFK-Thailands praktikant som kom hit i Januari, som numera är våran fjärde team-medlem. Som alltid när man kommer hem efter en intensiv resa när man har varit väldigt tätt inpå varandra är det skönt att bara komma hem och dö i sängen och passa på att få egentid.

När vi satt på planet på väg från Chiangmai till Hongkong fantiserade jag att vi egentligen satt på planet som skulle ta oss tillbaka till Sverige. Det skall jag förstås inte göra förrän om två månader, och jag är glad för det. Jag trivs jättebra här och jag tänker köra ända in i kaklet utan att slacka ihop bara för att det närmar sig slutet. Trots att den här utlandsperioden har varit fantastisk har jag hela tiden räknat ner varje vecka tills vår tid här i Thailand är slut och jag har alltid haft stenkoll på hur lång tid vi har kvar här. Vi har haft långt fler otroligt bra stunder än jag kan räkna och jag tar med mig många erfarenheter härifrån. Jag kan inte nog förklara hur lycklig jag är att jag lämnade Sverige och åkte hit, men det har faktiskt varit en stor utmaning. Efter åtta månader kommer jag att definitivt känna mig himla färdig. Jag vet att jag inte vill jobba som missionär utomlands, så kan jag säga. Jag beundrar er som gör det. Ni är superhjältar!

Att vara flexibel var ledordet för oss StepOutare innan vi åkte ut till våra praktikländer. I nästan fem månader har jag levt under samma tak som människor som är uppväxta bland Norra Thailands minoritetsfolk Lahu. Jag har ätit deras mat och jag har lärt mig att knaggligt prata deras språk. På det sättet har jag och de funnit en mycket intim kontakt mellan varandra, och vi kan förstå varandra bra, särskilt jag och föreståndaren Somsak, vi har en nära relation och vet ganska bra hur den andra tänker vid det här laget, och han är en mycket vettig person som alltid har brytt sig om mig mycket. Missuppfattningar kan ske ändå, och jag tror att jag själv är minst lika skyldig till när jag ibland uppfattar det som att information har undgått mig. Så jag köper det inte om någon har fördomar om att det alltid handlar om kulturskillnader. Många kulturer har säkert en mer flytande uppfattning om tid eller annat än oss svenskar, men i mitt fall har det nog helt enkelt berott på att både jag eller någon vän som är Lahu har varit för blyga för att anstränga oss för att få den andra att förstå en mer komplicerad fråga. Alla andra runt omkring mig som är Lahu verkar oftast vara med på tåget när någon ger kommandon för att något skall göras, så jag har bara antagit att det är så.

Det kan vara utmanande att hänga med i svängarna när få andra pratar engelska, men fiskar man tillräckligt länge så går det till slut. Ibland förstår man inte något som angår sig själv förrän det känns väldigt sent, men då biter man ihop, fiskar något ur rockärmen och sen klarar man av det. Jag är tacksam för att människor inte är lika över hela världen, och jag har lärt mig att aldrig anta att människor som är väldigt olika mig är mindre vettiga.

Det är roligt att lära sig så mycket om en annan kultur på djupet på det här viset, men det går också åt så himla mycket energi. Jag kommer att pusta ut när jag är tillbaka i Sverige igen, och sen sakna allt detta igen.

image

En grupp väldigt vettiga människor provade Dim Sum i Hongkong.

image

Somsak och Sunday.

image

Jag försöker passa in i familjefotot tillsammans med Somsaks fru Apisalas (tredje från höger med bäbisen i famnen) familj i hennes hemby på betongplattan där senare det Kinesiska nyåret firades.

image

Utsikten från pojkarnas hus på elevhemmet.

Vi hörs igen! /Philip i Chiangmai