Den sista tiden

De senaste veckorna har bestått av engelska lektioner i Phrao. Tidigare veckor har det varit mycket som har hänt eller så har det varit någon högtid som har firats. Men dessa 3-4 veckor har varit väldigt lugna och vi har kommit in i ett lugnt tempo i Phrao. Vilket är skönt, men också lite ovant nu när man är van att åka iväg på någon aktivitet varje vecka. En sak som hände för några veckor sedan var att vi fick följa med Somsak(vår handledare och föreståndare på dormitoriet) till hans hemby. Det var en liten by väldigt nära gränsen till Burma. Byborna skulle planera för det kinesiska nyåret som är den 16 februari. Som alltid när man kommer till en Lahu-by så blir man bjuden på snacks och mat. Det är ris, omelett, olika köttgrytor och det obligatoriska teet som smakar hö. I början kände jag mig väldigt bortkommen och visste inte hur jag skulle bete mig när jag kom till en by. Men nu är det en självklarhet att sitta på golvet i en ring och äta tillsammans.

IMG_0196

Somsaks by låg vid gränsen till Burma

Nu har den sista veckan i Thailand börjat. Det känns konstigt att behöva åka härifrån. Jag har lärt känna så fina människor här och det är tråkigt för vissa av dem kanske jag aldrig ser igen. Det har varit kämpigt, roligt, utmanande och givande att åka ut. Jag är otroligt nöjd med min tid här och kommer gärna tillbaka i framtiden. Jag ska nu njuta av den sista veckan med lektioner, lekar och avskedsfester.

27747333_10155516736304527_1007436429_o

På flaket av en pickup är det det bästa sättet att åka på!

/ Rut, Chiang Mai

Annonser

Julfest

Den 17 december var det julfest här i Phrao. Det byggdes upp en stor scen som pryddes av glitter, blinkande lampor och julgranar. Under dagen var det tävlingar, mycket mat och härlig gemenskap. På kvällen hade barnen förberett en stor julshow som de visade upp för föräldrarna.Jag och Tintine var med på ett litet hörn då vi hade lärt barnen en dans som de sedan fick visa upp. De var så duktig! Hela kvällen avslutades med att föräldrarna sjöng karaoke fram till kl.12 på natten. En lyckad dag! 

När jag åkte till Thailand trodde jag att det skulle vara varmt hela tiden. Men så är inte fallet. Under några dagar i december gick temperaturen ner till 9 grader på natten. När det är så kallt och det inte går att värma sig någonstans är det inte så kul. Men det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder. Så det var bara att ta på sig mer och sova med kläderna på. En natt tog jag även på mig en tomteluva, då det är den enda mössan jag hade.

IMG_0510

Barnen dansar på barnens dag i skolan

 

Barnen här är så härliga! När vi kommer till dormitoriet får vi många kramar och många som ropar våra namn. Även hunden blir överlycklig när vi kommer!  Innan jag kom hit trodde jag att det skulle vara svårt att få kontakt och lära känna barnen eftersom att vi inte talar samma språk, men det har gått jättebra! Vi skojar, skrattar och leker med barnen och det kommer vara svårt att lämna alla här när vi slutar och åker hem till Sverige.

/ Rut, Chiang Mai

Thanksgiving

I början av november flyttade vi till Phrao dormitory där vi ska bo och undervisa i engelska för barnen och personalen. Vi togs emot av 27 glada barn, Somsak & Ampisara(föreståndaren med fru) och en liten hundvalp. Tintine som älskar alla sorters djur blev helt såld när hon fick se den lilla hundvalpen och hon fick äran att döpa honom, så nu bor det en liten Noah i Phrao. På Phrao dormitory finns det ett hus för pojkar och ett hus för flickor. Jag och Tintine sover i ett eget litet rum i tjejernas hus. Småtjejerna älskar att titta in i vårt rum och se vad vi håller på med, så det är aldrig en lugn stund när barnen är hemma! Vilket är roligt!

Dagarna i Phrao har ett långsammare tempo än vad vi är vana vid. Vi ska så småningom undervisa i skolan i Phrao, men än så länge har vi bara undervisat barnen på kvällstid. Det har gjort att vi har haft många timmar under dagarna då vi inte har haft något speciellt att göra. Så jag ser fram emot när vi får börja undervisa barnen i skolan!

En lördag var det Thanksgiving i den lilla byn i djungeln, där vi har varit några gånger tidigare. Barnen var lediga på grund av Thanksgiving så vi åkte dit med en liten skara barn som inte hade åkt hem över helgen. Thanksgiving inleddes med en stor frukost där alla i byn samlades utanför kyrkan och det hade ställts upp flera långbord. Det dukades fram ris, fläskgrytor, bambugrytor och kycklinggrytor mm. Det var sedan en tre timmar lång gudstjänst med sång, dans och predikan(allt var på Thai/Lahu, så jag och Tintine kan ha råkat somna) och dagen avslutades med en stor lunch där alla samlades igen. Jag har nog aldrig varit så mätt tidigare!

P1010392

Uppdukat med mat på Thanksgiving

/ Rut, Chiang Mai

 

Youth Camp och djungeläventyr

Lektionerna på TLFs kontor börjar lida mot sitt slut. Det har varit otroligt roligt och givande att undervisa i engelska för personalen på TLF. Vi har bara undervisat i 1,5 månad, men det är roligt att se personer bli tryggare i sin engelska och att de vågar använda den engelska de kan. Men nu börjar en ny del av vår resa. På måndag börjar vi undervisa på Phrao dormitory som ligger ungefär två timmar norr om Chiang Mai. Phrao dormitory är ett internat för Lahu-barn som inte har möjlighet att ta sig till skolan eftersom de ofta bor otillgängligt uppe i bergen. I Phrao ska vi bo och arbeta fram till mitten av februari. Vilket känns spännande!

Förra veckan var med på ett Youth Camp på Phrao. Det var 70 stycken Lahu-ungdomar som samlades för att under tre dagar få undervisning om självbild, sex och relationer och identitet. Vi fick vara med på fotbollsturnering, lekar och lägerbål. Härligt att få ta del av det arbete som TLF gör! Under en kväll åkte vi upp i bergen ut i djungeln där vi fick övernatta i en Lahuby. Vår handledare Weerachai vet att vi svenskar älskar att sitta bak på flaket på pickup-bilen, så vi satt där på flaket med djungeln runt omkring oss som senare övergick till risfält och till sist kom den lilla byn. Det var en by på 40 hus. Husen är byggda av bambu och runt husen går höns, grisar, hundar och vattenbufflar. Vi fick bo hos byledaren och hans familj.  En sak som har slagit mig är hur otroligt gästvänliga alla är i Thailand. Vi kom till byn helt oanmälda, men ändå bjuds vi på en stor måltid och vi får sova i deras hus. Det är något jag tycker att vi i Sverige ska ta efter och bli bättre på.

P1010380.JPG

Ett av husen i Lahubyn

 

IMG_0285

Förberedning av mat till 70 stycken ungdomar

/ Rut, Chiang Mai

Engelska, mat och härliga tjejer

Fem veckor har hunnit passera. Jag(Rut) och Tintine kommer befinna oss här i Chiang Mai under 6 månader. Vi undervisar i engelska på organisationen Thai-Lahu Foundation(TLF), som jobbar med minoritetsfolket Lahu. Vi undervisar två grupper, en nybörjargrupp och en lite mer avancerad. Varken jag eller Tintine har tidigare erfarenheter av läraryrket, så det är en spännande utmaning.   

Tintine och jag bor tillsammans med Stina som gör sin praktik här i Chiang Mai. Vi bor i ett stort hus i utkanten av Chiang Mai och det känns otroligt tryggt att ha två härliga tjejer att dela vardagen med. Under vår första tid här har vi tagit MC-kort, vandrat i djungeln, ätit kakbuffé, tränat pilates och börjat undervisa på TLF.

Den första månaden här i Thailand har varit spännande. Det är mycket som är annorlunda från hemma. Dock är Chiang Mai en väldigt stor och utvecklad stad så mycket går att hitta och känna igen från Sverige, vilket känns skönt! Den thailändska maten är ett stort plus när det kommer till annorlunda saker. Maten här smakar så mycket mer än i Sverige. Även om de flesta rätterna består av ris och nudlar så finns det många olika rätter att välja mellan.  

Det har bara gått en månad men vi har hunnit med otroligt mycket och jag ser fram emot de kommande fem månaderna!

P1010352

Lovsång och andakt på TLFs kontor

P1010350

Stina med utsikt över Chiang Mai

Rut, Chiang Mai

Ett hejdå och tack!

Att komma tillbaka till Sverige gör att man nästan genast glömmer allt fantastiskt man har fått vara med om i ett helt annat land under en så lång tid. Jag minns när allting var helt nytt för oss de första månaderna men att alla platser till slut blev som hemma. Axel och jag flög smärtfritt till Sverige den 25 april och skildes sedan åt, vi två plus Markus som delat livet med varandra i åtta månader. Knäppt.

En månad innan det var dags att lämna Thailand så gick alla barnen på sommarlov, och då var det bara att acceptera det faktum att jag inte längre skulle behövas ute på Phrao Hostel. Jag fick vara med på skolavslutningen i bygdens skola. På Phrao Hostel bodde tre pojkar som slutade sjätte klass och skulle börja högstadiet. De fick ett värdigt farväl av alla yngre elever och av lärarna och mycket uppmärksamhet!

Dagen innan vårt farväl åkte vi och besökte ett par vattenfall och en liten flod där man kunde hyra traktordäck och bada. Vi svenska killar hade inga andra kläder med oss, mer än det vi hade på oss (jeans och t-shirt) och många minuter tvekade vi innan vi ändå kastade oss i, Thai style med kläderna på, och fångade dagen tillsammans med ungarna. Jag vet inte vilka som skrattade högst i badet, vi eller barnen!

Jag fick lära mig någonting om Lahu-kultur under de sista dagarna vi hade med barnen. Redan ett par dagar innan vi åkte på utflykt hade många föräldrar redan hunnit komma till hemmet och snappa sina barn utan att jag ens hann märka att de försvann. Så fortsatte det successivt under de dagarna. Mer än hälften av den resterande gruppen barn hann åka iväg med sina föräldrar tidigt på morgonen innan jag vaknade och så var det med det. Det var uppenbarligen inte lika nödvändigt för dem att kramas och dra ut på hejdå som det var för mig, men jag vaktade på slutet, när det bara var några pojkar kvar och tog tag i de sista killarna just när de skulle sätta sig på pappas eller mammas moppe, eller gå in i bilen. Det var i alla fall tydligt att de tyckte att en kram på slutet var en mysig och bra grej.

Jag vet inte hur länge det dröjer innan jag kommer tillbaka till Thailand igen. Våra fina Lahu-vänner är duktiga på att höra av sig på facebook vilket de gärna får fortsätta med, så de kontakterna lär inte dö ut. Jag har väl förut haft någon slags dröm om att försöka återuppta Thai-studierna här i Sverige, men jag får se hur det blir med det, och hur nödvändigt jag kommer tycka att det känns.

Det finns mycket som är tråkigt att se i dessa människors liv, men det finns ännu mer hopp om att de skall kunna få en hållbar framtid, och det är både tack vare alla svenska församlingar som skänker pengar varje år, och de fantastiska människorna på plats som viger sina själar åt att hålla projektet vid liv. Saker måste börja bli annorlunda för att projektet skall fortsätta finnas, men jag tror inte att Gud kommer att låta det försvinna bara så där.

image

Alla elever och lärarna fick skriva trevliga hälsningar på sjätteklassarnas skjortor inför att den stora flytten till högstadiet!

image

Race ner för floden!

image

Min bror Somsak, föreståndare på Phrao Hostel.

image

En tunnare grupp barn än vanligt, plus vi besökte Thailands högsta berg, Doi Inthanon dagen innan vårt slutliga farväl.

image

Jag vill passa på att ge årets största cred till Paret Somsak och Apisala, mina vänner, som har gett sina liv åt att finnas till för de här barnen och för de barnen som kommer till Phrao Hostel i framtiden. Paret Dina (kokerskan) och Jacko (vaktmästaren) bor också där nästan på heltid och jobbar hårt för barnen. Det finns svenska missionärer utomlands som har lämnat mycket trygghet bakom sig, men dessa personer valde också att lämna hus, släkt och vänner för att endast bo med dessa barn och älska dem som sina egna. Äkta missionärer!

Jag är så tacksam att de här åtta månaderna hände, och jag ser fram emot att uppleva vad som ligger framför mig. Gud är god!

Fel förväntningar

Så, vi har fyra veckor kvar i Chiangmai innan vi åker hem till Sverige igen. Vi har bara tre helger kvar här. Förra veckan slutade jag jobba på Phrao hostel för att barnen har åkt hem över sommarlovet, och jag flyttade in i huset med killarna i stan i Chiangmai. Bara några dagar efter sade vi hejdå till Markus som nu är tillbaka i Sverige, så våran trio är alltså inte hel längre. Det blir annorlunda nu när en är borta och jag har fått nya uppgifter, men det är också roligt att få göra någonting nytt på slutet.

Jag har fått hjälpa till mycket mer här i värdorganisationen än jag förväntade mig att få göra innan jag åkte till Thailand. Jag har faktiskt fått fylla en viktig funktion, vilket jag tycker har varit häftigt. Innan jag hade bestämt mig för att åka utomlands visste jag inte om jag skulle få möjlighet att förändra någonting, eller om jag mest bara skulle få stå vid sidan om och se på och göra något simpelt. Jag ville ändå åka. Främst skulle jag kanske inte få göra någon förändring, tänkte jag. Det kanske inte alls förväntades av oss praktikanter, så då skulle det räcka att jag bara fick en bra erfarenhet. Jag fick dock tur eftersom jag fick en chans att jobba som ensam svensk, på en plats där inga andra västerlänningar jobbade, men där det fanns ett äkta behov av en sådan.

Jag tror inte att de flesta barnen på hemmet hade pratat med en annan viting (farang) innan vi killar kom till Phrao. Självklart var en lärare som pratade flytande engelska oersättlig med en lärare från bygden, men att jag kom utifrån landet innebar också något annat väldigt viktigt för barnen. När vi samtalade om livet, jag intresserade mig för deras kultur och de fick ställa frågor om Sverige så har deras världsbild garanterat breddats, trots att de knappt någonsin har lämnat sitt hem där de har vuxit upp.

De har observerat skillnader mellan mig och de som vanligtvis jobbar på hemmet, mellan mig som är vuxen och de som är vuxna, helt normala människor, men som kommer från två helt olika världar. Jag tror att barnen har fått lära sig att saker och ting inte måste gå till på ett särskilt vis, eftersom jag har betett mig annorlunda än de andra både i klassrummet och till vardags om man jämför med de andra. Jag trodde nog faktiskt inte inte jag skulle klara av att hålla barnen så pass disciplinerade som jag gjorde utan en skräckinjagande stil och perfekta språkkunskaper. Hade vi inte blivit bästa vänner och syskon så hade det nog inte gått. Det gick med kärlek.

Så för all del, anta utmaningen och lämna trygga Sverige. Du kan inte veta vad just du kommer att kunna innebära för andra människor. Förvänta dig inte att du bara  kommer få vara en praktikant som står vid sidan om och ser på. Du kommer säkert att få spela en viktig roll.

image.jpg

Tack för att ni läste!