En liten bit ”historia”

Jag har hittills undvikit att skriva om Pol Pot, Röda Khmererna, deras handlingar eller Kambodjas historia i allmänhet för den delen. Det har helt enkelt känts som om så många andra, i bättre och mer professionella och välformulerade forum, redan har skildrat allt detta och att jag därför varken kunnat eller borde skrivit om sådant här.

Nu har jag dock insett att det inte går att blogga ”ordentligt” om ett liv i Kambodja utan att över huvud taget nämna det fruktansvärda som utspelade sig här under 70-talet, främst för att alla kambodjaners liv än idag påverkas av vad Pol och hans följare utsatte landet, dess befolkning och kultur etc. för.

Kambodjas historia kan ni som sagt tillskansa er någon annan stans, i detta (och förhoppningsvis flera kommande) inlägg kommer istället en liten glimt av vad jag här i min vardag ser utav efterföljderna, eller ”arvet”, från Khmer Rouge.

 

Något av det jag gillar mest med vår vistelse i Phnom Penh är vårt boende. Vi bor lagom nära kontoret men ändå inte så långt från centrum. Samtidigt är vår gata allt annat än turistvänlig, vilket jag ser som ett stort plus. Men vår gata, dess bordeller och slumområdet intill är något jag kan återkomma till. Nu vill jag fokusera på det fina i att vi bor relativt nära Psar Toul Tom Poung, eller Russian Market som den också kommit att kallas efter det att de första turisterna som kom till landet (då i princip enbart bestående av ryssar) trivdes där. För vidare in mot centrum från marknaden ligger en gammal skola. Mitt i ett bostadsområde, bland små affärer och stånd, som vilken skola som helst. Ibland när jag gått förbi de gånger jag valt att promenera inåt centrum har jag ibland inte insett vart jag varit förrän jag närmat mig ingången, eller sett de enorma turistbussar som ibland tränger sig in på den lilla anspråkslösa gatan.

För taggtråd, det har ju många byggnader. Men visst, tittar en lite mer noggrant så ser denna något värre och framförallt mer sliten ut än den på närliggande byggnader. Och dröjer en så pass länge med blicken skymtar en den relativt livlösa skolgården innanför. Men kanske ändå en inte reagerar så mycket på det lilla en ser utifrån gatan. För galler för fönstren, det har nästa alla, även vi i vår lägenhet, trots att vi bor på femte våningen. Det är liksom standard här.

Nej, det är väl avsaknaden av barn och stundtals den lilla turisthop som samlas kring ingången till skolområdet som utifrån sett märkbart skiljer Toul Sleng (även kallad S21) från andra skolor. Går en in i byggnaderna blir Pols omvandling av klassrum till tortyrkammare och celler väldigt påtaglig.

Min första gång där inne gick jag in och bara satte mig i en av de små slitna träcellerna, stängde dörren och bara var där en stund. Kedjan på golvet som tidigare avslöjat om fången försökt vrida sig från sin liggande ställning på mage fanns kvar. Märken i väggarna, svarta fläckar på golven under tortyrbritsarna, kranier och benrester från barn och föräldrar, och (troligtvis inbillad, men ändå) en lukt, en känsla av allt som hänt, finns kvar i byggnaderna.

 

När jag kom hem satte jag mig med penna, papper och min lilla kambodjanska gitarr och fick ut låten nedan. Förhoppningsvis kommer någon form av inspelning upp inom kort. Målningarna som jag hänvisar till i texten finns att beskåda på Toul Sleng (och garanterat via Google för den intresserade). Läs gärna och kommentera vad som är bra/dåligt eller om ni undrar något.

Allt gott

Eric, Phnom Penh, Kambodja

 

Song from inside S21

Last night I woke up worrying, it had to do with you

Was it you that took my sister making nightmares come true?

 

This night in an old class room my cell of wood and clay

What used to be the place for scientists to come and play

Making experiments proudly stating ”Chalmers of Gothenburg” is the best

Of all schools of the world but now none of its glory’s left. There’s nothing left.

 

My dad and brothers went here with all their hopes and dreams

To become the finest engineers and that’s what they’d still be

But now Pol’s sent them away to one of these summer camps

I think they’ll suffer less than those from Stockholm, (but) still they’ll never be coming back

 

The only reason I’m left to live just a few more days

Through torture beyond imagination, bent and burned in every way

Is for my skills of painting fills out one of our captors needs

To have me watch bodies be twisted hanged and drown or put to bleed.. out

So I do
The more I see the more i feel how I’d rather like to stay this one out

Laying here in my cell crushing my nose against the floor

Of the second floor of building D chained up ancle just to tell

the guards with a small rattle that if I’d try to turn

It’ll remind me of our hell here and my open wounds will burn

S 21 I clang on to life, unlike the thousands that you claimed

To tell everyone this story, to paint, and it won’t be in vain

For now the world can come and see our beautiful school

And all the wonders of terror all your hatred put us trough

 

But then I turn to Sweden and the rest of the world – I try to screm but my throat is sore

My eyes begin to bleed again although not from being hit by the Khmai Rouge

But by the fact the the dark blue sheets of hatred, is starting to spread out once more

 

You your friends and families, how easy it will be

To scatter you and then put up some bars please have a look around and see

Barbed wire on all walls covered in the last pieces of human..

And then maybe in a thousand years our remains will be found

S21.s and killing fields emerging here in Sweden.

And someone’ll write this song again but I fear it all will be in vain

 

So here’s an open letter to those in power and to you,

who wants our own little pol pots like Jimmie, Le Pen or Jenssen become true

Oh how I wish you were just as unlucky as myself,

being born inside the capital that hatred turned to hell.

 

Then you’d see then you’d know then also you would open up

not to hatred but to love…

 

That’s all for now I hear them coming…. must be another execution for my brush to document

Let’s just hope it’s none of your brothers that has come to S21 to share my pain,

to meet their end

 

 

 

Annonser

Long time no see

Hej alla läsare.

Först tror jag det är på sin plats med en ursäkt. Förlåt för att jag inte skrivit på så länge. Jag har varit ganska (eller väldigt) sjuk till och från under ”vintern” här men nu börjar allt till slut bli mer stabilt och jag ska försöka ta igen saker som legat på hyllan – som att skriva här till exempel.

Det blev tyvärr en omtumlande flytt från Dhaka till Phnom Penh, med kort varsel och allt annat vad det innebär med att byta land, kultur, religion hos lokalbefolkningen, språk, boende, vänner osv. Och visst – det går nog inte en dag utan att jag tänker på Bangladesh och allt fantastiskt vi fick uppleva där. Det blir lite som ett hål någonstans som inte riktigt fyllts sen vi flyttade därifrån, så jag hoppas och tror verkligen vi, i något sammanhang, kommer komma tillbaka till detta otroliga, fantastiska, vackra och välkomnande land.

Trots detta kan jag omöjligt förneka hur bra vi fått det här i Phnom Penh. Vardagarna rullar på med relativt varierande jobb på kontoret och diverse sysslor på fritiden. Vårt boende är helt fantastiskt; 15min moppe till kontoret, 10 min gångväg till närmsta större marknaden och 1 minut till slummen. Det sista kanske inte låter så fantastiskt, men det gör vår vistelse här så otroligt mycket mer verklig. När en går fram längs en stinkande, sopfylld kanal, med glada barn och diverse djur springandes kring benen, och när de vuxna skiner upp och glatt börjar prata och skoja efter att bara fått ett par ord khmer istället för engelska, då är det svårt att inte trivas.

Men det är också svårt att gå förbi de 10-20 bordeller vi bor grannar med och sen fortsätta upp på den mycket fräschare ”gata 155”, där det helt plötsligt är fullt av turister och expats, och inte reagera på detta. Hur kommer det sig att Khmererna blir alldeles till sig av förvåning, börjar skratta, sänker priserna på marknaden osv utav enbart ett ”nej tack” på deras språk från en vit människa? I Bangladesh var det lätt att förstå; där var vi så utstickande och konstiga, i kombination med att väldigt mycket färre i lokalbefolkningen kunde engelska, så det var inte konstigare att vi pratade bangla än att vi över huvud taget var där och intresserade av deras land. Men här, i Kambodja, där tusentals turister kommer årligen och så många utlänningar bor – hur kan det vara så konstigt?

För mig blir det tragiska svaret samma som orsaken till att allt lägre åldrar syns bland ”massörerna” ju längre bort vi kommer från vårt hus och istället närmar oss turistkvarteren. Vita människor, inte minst svenskar, ägnar nog vanligtvis inte ens en sekund av sina Kambodja-resor till att komma nära folket, kulturen, religionerna eller ens språket. Det handlar snarare om billig öl, billig mat, billig shopping och billigt sex.

Ju längre vi bor här, i vardagen, i fint och fult väder, som friska och som sjuka, desto mer och mer uppskattar jag allt vi har, allt vi fått och allt vi kommer få utav tiden här, av tiden i Bangladesh och av tiden som kommer sen när vi rest till Sverige igen. När jag får mat och kramar östa över mig (på ett väldigt icke-kambodjanskt sätt) av min nya mormor (landladyns mamma) och samtidigt inser att hon levt genom Pol Potts fruktansvärda regim så är det svår att inte fyllas med medlidande. Eller när en kollega berättar om hur hennes familjemedlemmar, en efter en, mördades på olika sätt efter att de splittrats och aldrig träffades igen…

Det är tungt, men så otroligt vackert.

Efter mitt första besök på tortyrmuseet Toul Sleng (även det på gångavstånd hemifrån) skrev jag en låt utifrån detta. Om intresse och tid finns kanske den dyker upp här inom kort. Tills dess får ni nöja er med bilder och ett löfte om att det inte dröjer länge innan nästa inlägg.

Fred, frid och fröjd.
Eric, Phnom Penh

IMG_2442IMG_2457IMG_2503IMG_2548IMG_2580IMG_2659IMG_2705IMG_2722IMG_2746IMG_2771IMG_2779IMG_2782IMG_2788IMG_2814IMG_2823IMG_2828

Om en lång landningsbana i Kambodja

Tiden går fort här i Kambodja och snart är det jul. Jag börjar komma in i arbetet här på ICC i huvudstaden Phnom Penh. Mesta delen av min tid spenderas inne på kontoret där jag gör research för att ta fram ett underlag om miljösituationen i Sydostasien, problemområden och vad det är möjligt att göra någonting åt. Tanken är att ICC utifrån detta ska kunna få en fördjupad miljömedvetenhet hos anställda och på kontoret. Planen är att de inom en snar framtid ska starta ett projekt med mer direkt fokus mot miljö så min research kommer också delvis fokusera på att studera andra organisationer som jobbat på liknande sätt i Kambodja eller i Sydostasien. Utöver detta pluggar jag khmer och har engelskundervisning för personal på kontoret.

Det är och har varit en stor omställning att komma från en kultur (väldigt olik den svenska) till en annan (också olik den svenska men på ett annat sätt). I mötet med den kambodjanska khmerkulturen är mina referenspunkter nu både från Bangladesh och från Sverige.

Det första som slagit mig här i Kambodja är att det finns fler västerländska influenser här i jämförelse med i Bangladesh. För mig har det tyvärr känts som ett hinder för att uppleva den kambodjanska kulturen ”på riktigt” även om jag vill se förbi det, jag vill verkligen inte se mötet med Kambodja som ett mindre spännande kulturmöte bara för att det här finns mer av det jag är van vid från Sverige. Allt från klädvanor, att möta andra västerlänningar på gatorna till kaféer och butiker som påminner om de svenska har nog bidragit till min känsla av västerländskt inflytande. Det har tagit mig lite tid att landa i att jag bara måste försöka vara här och nu och försöka se lite djupare för att få uppleva mer av den kambodjanska kulturen.

Det har blivit väldigt tydligt för mig hur stor betydelse förberedelsefasen har inför en utlandsvistelse med både läsning och rent personlig mental förberedelse för att åka till ett land. Första tiden här i Kambodja var en stor utmaning just för att min mentala förberedelse kopplad till utlandsvistelsen var så starkt sammanbunden med Bangladesh. Det har helt klart krävts en större ansträngning för att orka vara öppen och ta in kulturen och människorna vi möter här. För mig har läsning varit en hjälp. Genom att läsa en bok och därmed bli serverad en viss vinkel och förståelse för den kambodjanska kulturen eller historien så blir jag sugen på att förstå mer och skapa mig min egen bild.

Oavsett om det är läsningen i sig eller bara att ha gett det nya landet lite mer tid så känns det nu riktigt spännande att vara i Kambodja med allt vad det innebär. Vissa veckor är vi på kontoret och de rullar på nästan som arbetsveckor hemma i Sverige men däremellan kommer det olika typer av glimtar som ger lite större inblick i vardagslivet för en khmer.

I helgen var vi bjudna hem till en kollega på ICC. Han har tillsammans med sin fru engelskundervisning för barn i området och de skulle nu i helgen ha ett avslutande Christmas Program som vi blev inbjudna till. Min kusin är på besök i Phnom Penh och även han blev medbjuden. Efter ett antal felkörningar med Tuk-Tuken, och en ganska lång resa ut på gropiga små vägar i vad jag tror är en före detta sjö som nu täckts igen för att bli mark att bygga på kom vi fram till Rathys hus utanför centrala Phnom Penh. Det lektes lekar och Eric hade med gitarren så vi lärde barnen ”det lilla ljus jag har”, vi sjöng på engelska med mer eller mindre improviserad översättning men rörelserna till var nog mest uppskattade och fungerar på alla språk. Sen åt vi lunch tillsammans och lekte en stund med barnen. Det var tydligt att barnen tyckte det var roligt att vi var med men jag är ändå ganska säker på att besöket betydde ännu mer för oss. Jag skickar med lite bilder från denna dag.

 

IMG_2371.jpg

IMG_2306.jpg

IMG_2319 (1).jpg

IMG_2339.jpg

IMG_2365.jpg

 

/ Rebecka Svensson i Phnom Penh, Kambodja

Nyårsfirande på International Cooperation Cambodia

En efter en får de en ögonbindel, snurras runt några varv och får sen en lång bambukäpp i händerna. En i taget kliver de fram under högljudda tillrop, deras lagmedlemmar vill hjälpa dem rätt. Det är trots allt godis och en lagseger på spel. De har tre försök på sig att med bambukäppen slå sönder en kruka med godis, upphängd ett par tre meter upp i luften, från en utskjutande del av taket. Tre av fyra lyckas med uppdraget och ett regn av baby powder (bäbispuder?) och godis i papper regnar ner över uppfarten till kontoret.

Nyårsfirande 1

Nyårsfirande 2

Innan lekarna börjar äter vi lunch tillsammans. Vi sitter tillsammans på mattor på golvet i entrén. Framdukat står olika sorters nudlar, kambodjansk fisksås, örter, kött, vårrullar. Med som gäster är två av dem som var med och startade organisationens föregångare i början på 90-talet och två uppsatsskrivande svenskor på besök. Stämningen är uppsluppen och alla verkar se fram emot en avslappnad eftermiddag.

Vi firar lite tidigt, innan det kambodjanska nyåret faktiskt har börjat. Under helgdagarna (14 – 16 april) passar många på att besöka släkt och vänner och lämnar Phnom Penh. Kvar blir en ”spökstad” som en kollega sa, mycket lugnare än vanligt. Själv har jag generöst blivit erbjuden att följa med en familj ut till en av provinserna och ser fram emot att få se en till liten bit av landet innan jag åker hem till Sverige.

Senare på eftermiddagen följer fler lekar och energinivån är hög. Ett av mina bestående intryck av att att vara på ICC som StepOut-praktikant är den positiva stämningen bland kollegorna, och hur lätt de ställer om till lekfullhet och skratt. Dem kommer jag att sakna när jag väl är hemma.

En annan lek gick ut på att låta två personer gömma sig bakom ett skynke. Den som först hann säga den andra personens namn när skynket drogs ner vann.

En annan lek gick ut på att låta två personer gömma sig bakom ett skynke. Den som först hann säga den andra personens namn när skynket drogs ner vann.

Nyårsfirande 4

/Sara Lindé, Kambodja

Att säga hejdå

Jag avskyr avsked. Särskilt om det blir för definitivt, att man just i det ögonblicket står och tänker på ”det här är sista gången vi ses”. Så jag försöker att inte tänka så. Och man vet ju heller aldrig, vi kanske visst ses igen. Jag har verkligen ingen aning, tänk om jag kommer tillbaka hit och hälsar på förr än jag anar. Så jag låtsas som ingenting och säger hejdå med inställningen ”vi ses nästa gång.” Om inte annat gör det det mycket lättare för mig 🙂

I fredags hade ICC hejdåfika för oss. Jag kände mig så glad och tacksam för tiden här! Så mycket som man har fått vara med om och se, och många personer man har träffat som har gjort intryck.  Många många minnen. Rika minnen. Och erfarenheter. Tacksam.

Sara Fredh

Kambodja

image

Hejdå-fika på ICC-kontoret

Utflykt!

I förrgår var jag på utflykt tillsammans med en av mina engelskelever, Veasna (som jobbar på ICCs ekonomiavdelning), och några till ur hennes familj/släkt. Vi var totalt 7 vuxna och 4 barn (5,6 och 7 år gamla, och den yngsta gissar jag var kanske 3), fantastiskt roligt! Målet för resan var Kirirom National Park, där det skulle finnas vattenfall att bada i. Familjen plockade upp mig strax före halv nio i en minibuss där alla trängt ihop sig. Jag fick höra att även Veasnas pappa, som är över sjuttio år, hade velat följa med, men att det tyvärr inte gick eftersom han inte fick plats i bussen 😦 Veasnas svåger satt bland maten i bagaget 🙂 Barnen satt, ja, lite här och var.

Efter nån timme stannade vi och åt frukost. För kambodjanerna är det ofta en soppa med nudlar, kött och lite grönsaker. Jag brukar dock hålla mig till ris och fläsk, det är så svårt att få i sig alltihopa, ännu värre om man vill använda pinnar, det blir mest nåt slags slafsande och skvättande 🙂 Ris är lättare!

Sen körde vi vidare, och efter totalt ett par timmar var vi framme. Genast tog vi plats i en liten hydda/koja (det finns oftast många sådana på såna här ställen, man lånar eller hyr en per familj när man är iväg på utflykt) och åt lunch! Frukosten hade inte hunnit sjunka ner särskilt långt än, men jag tog för mig. ”Please, sister, try this, I made it”, sa Veasnas syster och pekade på en kycklinggryta med tomat och morötter. Gott gott 🙂

Jag promenerade runt lite i de vackra omgivningarna efter lunchen, glad att vara på söndagsutflykt. Familjen är buddhister (och i Kambodja är det ofta också med influenser även av äldre traditionella sedvänjor, exv offer till andar), och det var intressant att få se ännu lite närmre hur de utövar sin tro. Längs med vägen stannade de och offrade rökelse och pengar till anden som sägs råda över vägen från den platsen och ända ner till kusten. Innan vi åt lunch satte man ut en tallrik mat i skogen, till andarna.

Efter lunch åkte vi vidare till vattnet. Veasna hade varit där för 10 år sen, och då hade det varit ett stort vattenfall där. Nu var hon besviken för att det hade byggts massa små hyddor överallt och vattenfallet fanns inte kvar som hon mindes det. Men jag tyckte det var vackert! Vi tog plats i en hydda och barnen ville bada! Veasnas kusin hade handlat lite olika traditionella snacks som jag smakade: nåt slags chips av hela små miniräkor, friterade risbollar sötade med kokos och banan och stekt sött ris med bananfyllning, inlindat i bananblad. 🙂

På väg hem i bilen somnade alla utom chauffören. De lämnade av mig hemma, och jag var väldigt glad över att ha fått spendera dagen med dem!

Sara Fredh

Kambodja

image(1)

Hela gänget (utom Veasna som tog bilden)

image(2)

Veasna och hennes systerdotter

image(3)

Glada barn.

image(4)

Ett lite läskigt, men gott, ”räkchips” med hela miniräkor

Olika städer i samma stad

När vi de första lördagarna gick nedför gatan med tunga kassar i vardera handen mötte vi roade blickar. Aha, tänkte vi, konceptet veckohandling är tydligen inte etablerat. Eller att gå och släpa på tunga saker som skulle kunna (borde?) köras på moppe…? Så småningom landade den kanske självklara insikten att de flesta vanliga Phnom Penh-bor antagligen inte har råd att köpa mat för en vecka i taget. Att många, som de tuktuk- och motodopförare som fyller gatorna, kanske lever på inkomster från dag till dag. Eller att det inte är självklart att man har ett kylskåp hemma.

Vårt lokala supermarket är inte stort, men tillräckligt modernt för att grönsakerna ska vara förpackade i plast och kosta lite mer än vad de egentligen behöver göra. Det är rent, luktar inget och varorna står prydligt uppställda på hyllor. Tempot är lugnare än hemma och det känns inte längre nödvändigt att bunkra upp för en vecka i taget, men ändå. Av bekvämlighet går jag dit, istället för att trängas med människor och mopeder på en smal, lerig stig mellan grönsaksstånd på mattor på marken, för att slippa andas in den fräna doften av fisk och kött som legat ute i värmen hela dagen.

I Phnom Penh syns större klyftor än skillnader i hur man handlar mat. Det byggs överallt, både högt och lågt, vanliga bostadshus och höghus. Mest iögonfallande är de stora projekt som börjar med tvångsvräkningar och slutar med muromgärdade bostadsområden, moderna hotell och stora shoppingcenter, exklusivt designade för rika och utlänningar (eller vilka andra skulle den tänkta marknaden bestå av?). Nödvändiga infrastrukturprojekt, som skulle göra tillvaron bättre för alla, tycks väljas bort för investeringar som lönar sig för de som redan har. Samtidigt syns problemen i vardagen. De underdimensionerade avrinningssystemen gör att översvämningar är vardag under regnperioden, bristande sophantering gör att det är sopor överallt, strömavbrott är vanliga företeelser.

Byggarbetsplats

Byggarbetsplatser överallt. Alla ser inte lika moderna ut.

Vältrafikerad bakgata

Denna sidogata är sandig och instabil även utan regn. Skulle behöva rustas upp.

En av de bestående intrycken från min resa är just klyftorna – i vid mening – mellan dem som har och dem som inte har. Skillnader som man egentligen vet om, men som kan kännas långt borta hemma i Sverige (där det visserligen också finns klyftor, men inte på samma sätt).

/Sara Lindé, Kambodja