Talande händer och virkade mattor

Händer som talar”, heter föreningen vi hjälper till på här i Maputo, Moçambique. Ett passande namn med tanke på att de som är anställda där talar Moçambikiskt teckenspråk, de flesta som arbetar i föreningen är döva.

Sista tiden har vi mest varit tillsammans med några kvinnor som arbetar på ”Händer som talar”. De håller till i ett litet svettigt rum i kyrkan Igreja Batista Renovada i Maputo. Varje vardag kommer ett gäng kvinnor och syr necessärer, väskor, kläder, bordstabletter, grytunderlägg mm. Det är ett glatt arbetslag. Allt de syr går till försäljning till lokalbefolkningen, men mest till turister.

Vårt senaste samarbete har varit med Clara, rektor på Skandinaviska skolan här i Maputo. Clara har lärt oss från ”Händer som talar” hur man virkar en matta. Vi köpte några meter ”capulanatyg”, rev isär i remsor á fem centimeter breda och knöt ihop till långa tygremsor. Dessa remsor rullades ihop till riktiga mastodont-nystan och virkades sedan ihop med hjälp av tjocka virknålar (12mm).

IMG_2481

Här var ”händer som talar”-tjejerna hemma hos oss och bakade bröd. På bilden från höger är Lurdes, Maria, Pureza, Ruth och Jaquelina

IMG_2594

Ruth river capulana-tyget i remsor

IMG_2605

Tyget som heter capulana är ett stumt bomullstyg, det används av kvinnor i Moçambique som en sorts kjol/höftskynke. Jag kan slå vad om att varenda vuxen kvinna i hela Moçambique har minst en capulana i sin ägo. De finns i alla färger och mönster och alla olika prisklasser. De jag har sett har kostat mellan 130-750 Metacais (26-150 SEK), det finns de som kostar både mer och mindre än detta. Under sin capulana bär man alltid ett par byxor eller shorts, eftersom det finns en rätt hög risk att capulanan börjar glida ner efter ett tag. När man knyter tyget om höfterna gör man det med målet att den ska sitta uppe så länge som möjligt utan att man ska behöva knyta den på nytt. Man knyter sin capulana på samma sätt som man virar en handduk om sig när man duschat och vill ha händerna fria.

IMG_2621

Här visar Klara för Felizarda hur man påbörjar sin virkning

IMG_2482

Tillverkning av grytunderlägg. Vi använder oss av kapsyler och spilltyg, återbruk när det är som bäst!

12648102_10153597729232182_830130830_n

Klara lärde oss hur man virkar en matta. Övre raden från vänster Felizarda, Neusa, Pureza, Elionira, Klara Nedre raden från vänster Marta, Jaquelina, Ester, Ruth, Marian

Nu har vi bara 22 dagar kvar på den här kotinenten, sex månader går fort!

Annonser

Dit och tillbaka igen

 

I begynnelsen av vår planerade resa hit till Moçambique var vi bl.a. tvungna att ansöka om visum för att få vistas i landet.Det fanns några alternativ att välja mellan, vilket resulterade i den ”enklaste” vägen till att få Visum enligt rådgivaren, ett Turistvisum. Detta förstod vi inte riktigt då vad detta skulle innebära fullt ut…Det vi fått tillstånd i vårt Visum av ambassaden var: Var 30e dag skulle vi ut ur landet för att sedan komma tillbaka in igen och sedan utföra samma procedur 6 gånger under vår tid här.

För att stämpla sitt pass är en liten procedur varje gång…

Först åker man buss i 10 timmar från tidig morgon. Om man har tur åker bussen på uttalad tid, ibland kommer bussen lite vilken tid som passar eftersom det inte finns någon tidtabell…?!

IMG_0164

Här väntar vi på att få åka iväg med bussen 04.00. Bussen åker 2 timmar senare med hela bussen full med prylar och folk sittandes i mittgången

Vi övernattar sedan i Maputo för att ta en buss till från Maputo till Nelspruit i Sydafrika kl 05.00 på morgonen.När man närmar sig gränsen till Sydafrika ringlar bilköerna och  människor trängs för att om möjligt röra sig 2cm framåt för att komma före. Väl framme innan man kommer in i området där man ska stämpla sitt pass kliver vi ut och promenerar mot byggnaden och ställer oss i kö inför att stämpla. Väl inne är det just denna decemberdag smockfullt och svettigt, alla vill vara först att stämpla. Det finns 4 stycken luckor som är inglasade med en skåra längst ner så man kan sticka in handen och lämna över sitt pass. Där sitter det en ganska uttråkad person som ska stämpla ytterligare ett pass i raden av en oändlig kö.

IMG_0987

Såhär ser det ut en decemberdag i passkontrollen, ingen vet var kön börjar, här är det HeyBaberiba! =)

IMG_0978

Såhär såg kön ut utanför, den gick runt hela byggnaden och lite till!

 

Vi hoppar in i den lilla mini-bussen och åker 100m för att korsa gränsen och in på Sydafrikas passkontroll. Här passar man på att gå på toaletten vilket man inte vill göra på den Mocambiqiska sidan om man får välja.Här får man sina sista 2 stämplar för att kunna fortsätta resan in i Sydafrika mot Nelspruit

Har man otur och missat någon stämpel kan man råka illa ut och få böta ganska dyra pengar för att ha missat kontrollera sitt pass efter stämplar som ska stämma.Detta fick vi erfara i december när det var fullbelamrat överallt och kontrollanten upptäckte att vi varit illegala i Mocambique i 2 dagar! Vi hade gjort ett misstag vi aldrig gör om!

Vi blev inte särskilt trevligt bemötta av kontrollanterna. De hade ingen förståelse för att man kan göra ett misstag. De tog våra pass och gick iväg medan vi stod vid disken som frågetecken och väntade på någon att få prata med och fråga vad som stod på. Tillslut kom vår busschafför och frågade vad vi sysslade med eftersom de fått vänta på oss. Vi sa: ”de tog våra pass och det är något som är fel” Busschaffören frågar vänligt vad som pågår. Kontrollanterna säger bara: ”De måste betala 6000 metical var”!  det var bara att betala 6000 Metical som är ca 1200 kr och vara glad.

Jag gjorde en ganska intressant uträkning på hur många km som spenderats på bussar bara för att åka ut ur landet och stämpla pass. 6931 km!!  ca 92timmar har spenderats på att bara sitta i en buss! Nu har jag inte räknat med tiderna vi fått vänta på att bussen ska komma eller hur länge vi väntat inuti bussen för att komma iväg…För att du ska få en uppfattning av längden så är det ungefär som att åka genom HELA Sverige, från Smygehuk i söder och åka upp, ner och tillbaka upp igen.

IMG_1332

Det blir endel stämplar i passet…

Hu… Nu har vi tack och lov bara en resa kvar genom gränsen och det blir när vi åker hem till Sverige!

Marian, Mozambique

 

 

Händer Som Talar

Vi har nu lämnat vårt kära Vilankulo för att börja ett nytt äventyr i huvudstaden Maputo i Moçambique. Vi dök rakt in i förberedelserna inför skolan ”Maos Que Falam” ska öppna.

”Maos Que Falam” är ett projekt som EFK stöder som ger arbetstillfällen och utbildning främst till döva och hörselskadade. Tanken är att det ska bli en skola som integrerar hörande och hörselskadade. De börjar med en förskoleklass och sedan även med en grundskola. Vi har fått följa med vår handledare Marta till Congolote där skolan ska öppna i Februari.

DSCN0837

Skylten är på väg upp på väggen

I Congolote har vi målat oss både gula och blå av all färg vi förgyllt klassrummen med! Det är väldigt roligt att göra något praktiskt med händerna vilket jag trivs väldigt bra med och tycker är roligt.

DSCN0809

Här målar vi ett av klassrummen i Congolote . Marta vår handledare kollar om jag håller måttet som målare… Det gjorde jag tack å lov!

Vi har besökt tjejerna i deras snart f.d. arbetsplas på ”Maos Que Falam”. Där arbetar de med sömnad av olika slag bl.a. sys det necessärer, väskor och diverse beställningar som de får in. Det är ett spännande och intressant projekt eftersom jag själv gillar att sy och att jag även kan teckenspråk!, fast bara på Svenska… Alfabetet skiljer sig dock inte särskilt mycket, jag hoppas på att bli ännu bättre på Portugisiskan så jag kan snappa upp teckenspråket snabbt!

DSCN0846

En gruppbild på oss alla som hjälpte till att måla och fixa till skolan

DSCN0876

Augustino och Nhco poserar glatt efter en hel dags måleri

De är så härliga och glada att man vill lära sig och att man engagerar sig i det de gör. Här om dagen fick vi bli undervisade i hur man gör en Necessär som de säljer mycket av på ”Maos Que Falam”. Jag kan avslöja att det tog väldigt lång tid för oss att göra en eftersom varken jag eller Alexandra har gjort någon necessär sedan grundskolan! Men roligt var det!

IMG_2359

Maria som jobbar på ”Maos Que Falam” undervisar Alexandra hur man gör en Necessär

Jag är otroligt tacksam för varje dag som jag får spendera här i Moçambique. Allt är verkligen så olikt Sverige och jag känner nästan att jag skulle vilja stanna här längre för att få med mig så mycket erfarenheter som möjligt!

Marian/ Maputo,Moçambique

 

Vilankulo, du har lärt mig allt jag kan

Vi har lämnat Vilankulo och inleder nu en ny tid i Moçambiques huvudstad Maputo. Här ska vi bo de två månaderna som återstår av vår resa.

Jag och Marian har haft besök av nära och kära hemifrån Sverige, det har varit underbart att få visa alla platser och presentera våra vänner här för våra besökare. Det är häftigt hur man på något vis får se allt med oinvigda ögon på nytt när det kommer besökare. Något som har blivit vardag sedan länge för mig, kan de nyanlända tycka känns ovant. Som tex, att barnen i alla familjer är inkluderade i allt föräldrarna gör, de hjälper till i föräldrarnas arbete, som oftast består i någon sorts självhushållning. Det är så olikt Sverige där man lämnar barnen på förskolan på väg till jobbet. Här finns inga sorteringsstationer med bilder som berättar exakt i vilken container jag ska kasta min trasiga porslinsskål. Man eldar alla sopor, det som inte vill brinna gräver man helt enkelt ner i marken, så gör man i byarna.

 

IMG_1084

Denzel är med när de vuxna jobbar

IMG_0885

Marian hjälper Claudio skriva sitt namn på förskolan

IMG_1143

Examensdags för barnen 20 november

Jag saknar Vilankulo, människorna, barnen mer än någon annan. Vi har lekt, bakat och lärt varandra så mycket. Det hittills mest effektiva sättet för mig att lära mig portugisiska, har varit att helt enkelt hänga med barn och låta dem förklara och rätta mig när jag säger fel.

IMG_1881

Fotboll på stranden med barnen, man får passa på när det är lågvatten

IMG_1640

Lussekattbak med Oriash, Teppo och Vanilton när min mamma var på besök i Vilankulo

När man kommer till ett nytt land med en kultur vet man inte något om hur man ska bete sig, eller hur många meticais man ska betala för en mango på marknaden (det kostar två metacais, motsvarande 40 öre). Då är man tacksam över människor som hjälper en. Människor som bryr sig om en som en familjemedlem från första stund man träffas, fast man är en total främling. Den tacksamhet jag känner till min familj i Vilankulo vet inga gränser, det jag fått vara med om och lärt mig där har jag inte varit i närheten av i Sverige.

IMG_2332

Tack så mycket, jag kommer aldrig glömma er! Muito obrigada, eu nunca vous esquecerei!

/Alexandra, Moçambique

Vi har i alla fall tur med vädret, varje dag

IMG_1050

Att plocka ner en kokosnöt från toppen av ett högt palmträd är inga problem för en van klättrare

IMG_0995

Belita krossar jordnötter i familjens jättemortel för att göra sås till middagen. Medan Teppo rensar en kyckling som ska kokas, kryddas och bli till samosafyllning

IMG_1066

Kakbak med Claudina och Minhalda på en stråmatta i skuggan av mangoträdet

IMG_0990

Här ligger cashewnötter på tork i solen för att sedan rostas över öppen eld innan de äts upp, det är mycket jobb för att få äta en liten nöt

IMG_1112

Barn i Moçambique är mästare på att hitta på egna lekar och bygga ihop sina egna leksaker av olika saker som folk kastat bort. Just här spelar barnen luffarschack på en bit kartong som spelplan

IMG_1062

Vi tog med vår lilla valp Shifu för ett dopp i Indiska oceanen för att bli av med lite oinbjudna kryp som bodde i hans päls

/Alexandra, Moçambique

Vilken fest!!

Jag är ordentligt mätt efter förskolan CICA´s stora examen! Vilken brakfest det blev! Vi har haft några dagar då vi hjälpt till att förbereda detta. Lärare, föräldrar och lokala ledare var inbjudna. Barnens föräldrar och lärarna på CICA har bidragit till all mat och dryck och kyrkans medlemmar har hjälpt till för att detta skulle kunna gå runt rent praktiskt. Kyrkan dekorerades, mat och tårta bakades i timmar! Vi hjälpte till med att förbereda kycklingarna i princip från liv- död och ner i grytan. Vi sydde även endel av barnens hattar och dräkter.

Dagen började tidigt för oss alla. Endel började dekorera kyrkan 05.00 men vi började dagen 06.30 med att färdigställa det sista av barnens dräkter.

DSCN0313

Kyrkan är fint dekorerad med gamla skolpapper och blomkvistar

DSCN0212

Här Klipper vi ut kartongbitar för att göra barnens examenshattar

Vi åkte mot skolan och där väntade några förväntansfulla examensbarn! Barnen fick tåga in och göra entré med pompa och ståt till sång och dans. Det var ett väldigt långt program med mycket inslag av tal, sång och dans. Barnen fick sitta stilla uppe på scenen i två timmar! Ni kan ju gissa hur mycket spring i benen de hade efteråt!

DSCN0377
Shina och Euridse väntar spänt på att få gå in i kyrksalen och upp på scenen.
DSCN0452

Här tar Marjolena 6år emot sitt examensbevis av rektorn Alberto. Mamma Erjolena står stolt bakom och tittar på.

Efter programmet dukades det upp en buffé med olika traditionella rätter så som bönor och ris,kyckling,Samosa (en slags friterat tre-kantigt bröd med olika fyllningar i) och två goda sallader! Alla åt och drack med glatt humör!

DSCN0565

Massor av god mat serverades till alla barn och gäster

DSCN0576

En riktigt festtårta hade ett av barnens föräldrar tagit med!

Efterrätten var en speciell syn… De gör ungefär, så som man oftast gör under ett bröllop när det är dags för brudparet att skära tårtan. De skär tårtan och matar varann. Alla sjunger i kör och i olika stämmor, ungefär ”nu är det dags att skära tårtan” tills hela proceduren är klar.

DSCN0591

Här står Shina och Skyne och inviger tårtan!

Detta var verkligen roligt att vara med att fira, eftersom vi varit med på förskolan och lärt känna barnen och varit med i förberedelserna. Härligt att veta att EFK´s arbete här ger utdelning. Barnen har blivit utrustade för att klara grundskolan utan att halka efter pga barnen här talar ett stamspråk som heter ”Chitzwa” som inte talas i de statliga skolorna. Här har de fått med sig språket Portugisiska och grundläggande skolrutiner för att lyckas väl i framtiden! klockan 18.00 är vi trötta men glada och promenerar hemåt efter en härlig fest!

/Marian, Mocambique

 

The typical vardagsdag

Låt mig guida dig genom en helt vanlig dag här i Vilankulo.

Just idag försov vi oss, jag och min roomie Marian, känslan av att vakna upp med den där av stressen i magen är smått tråkig. Vi kravlade ut ur våra myggnätsinbakade sängar och sprang som yra höns mot köket. Sån tur var hann vi äta mikrotinade frukostmackor, eltandborsta tänderna och fylla varsin vattenflaska innan vi tultade iväg mot huset varifrån vår skjuts till jobbet går.

Att behöva skynda i värmen, som redan kl 07.30 var uppe i 26 grader celsius är inte optimalt. Men vi hann fram i skaplig tid trots att vi sov extra länge. Varje dag vi får åka bil till och från jobbet är en välsignelse, för det tar på krafterna att promenera på sandvägarna i värmen.

Väl framme vid huset hälsade vi på familjen, så slängde vi oss upp på bilflaket och skumpade iväg mot förskolan vi jobbar på. I början blev vi alltid tillfrågade om vi inte vill sitta inne i bilen. Efter ett tag insåg vår kära familj här som äger bilen att vi inte satt där bak för att vara snälla, utan för att vi faktiskt gillar att sitta där. När jag var liten fanns det inte en chans att man skulle få sitta bak på pappas pickupflak (hur mycket jag och mina syskon än bönade och bad) Så tänk den barnsliga lyckan när jag får sitta där precis hur mycket jag vill!

Cirka 25 minuter senare var vi framme på förskolan. Att mötas av ett gäng barn med busiga glimrande ögon varje morgon är inte så dumt, de är alltid redo för de lekar vi plockar fram ur rockärmarna. Att vi inte talar samma språk betyder inte att vi inte kan lära känna varandra. Jag talar inte ett ord xitzwa (det lokala stamspråket) och barnen kan inte svenska. Så vi möts någonstans på mitten med lite portugisiska, påhittat teckenspråk, frustration och många stora leenden och skratt när det blir missförstånd.

När lektionen drar igång i klassrummet får barnen sjunga en sång och räkna hur många barn som är där. Läraren går igenom vilken veckodag, vilket datum och år det är. Så får ett av barnen be en bön.

Huvudundervisningen börjar med att läraren går igenom dagens ämne till exempel siffran sju. Läraren visar och förklarar hur siffran ska skrivas och så får barnen gå fram, en åt gången och prova att skriva siffran på tavlan. Efter det delas barnens häften ut där de får fylla i streckade sjuor och skriva på rader.

Lektionerna och lekarna är på portugisiska på förskolan för att barnen ska lära sig att tala landets officiella språk. När lektionen är klar håller läraren, jag och Marian i nån lek. Sedan äter barn och vuxna mat tillsammans, innan barnen får gå hem till sina familjer igen, och vi skumpar hem på de sandiga vägarna.

Alexandra, Moçambique

IMG_0328

Vissa dagar börjar skoldagen med att barnen ställer upp i två led och sjunger Moçambiques nationalsång, andra dagar är det fri lek tills lektionen börjar i klassrummet.

IMG_0349IMG_0358

På hemvägen åker några av barnen från förskolan med ibland

IMG_0802IMG_1261

Det är viktigt att lära sig ta selfies i tidig ålder 😉