Vardag, fest och så några frågetecken

Efter lite mer än en månad i Paraguay tycker jag det har börjat formas någon slags vardag även här, och det händer inte nya saker riktigt varje dag längre. Våra spanskakunskaper har förbättrats något sedan sist, vilket gör att man känner sig lite mer fri och exempelvis kan klara av en dag på stan själv.

Förutom att vi fått lite fler aktiviteter på vårt veckoschema så har vi även fått följa med på flera festliga tillställningar som födelsedagskalas, en babyshower, och härom söndagen en församlingsdag med dop, där hela nio personer hade valt att döpa sig! Efteråt blev det bland annat volleyboll och tereré-drickande i solen. Det är så man umgås här!

Efter några veckor i en annan del av världen har det såklart också kommit upp en del tankar. På många sätt är det här ett välutvecklat samhälle. Alla använder mobiltelefoner och internet, moderna bilar är i rullning på vägarna, flera personer vi träffat studerar på universitet, jag upplever jämställdheten mellan kvinnor och män som hög (bland dem jag träffat), man kan träna på gym, folk är måna om sitt utseende – ja, mycket är precis som i Sverige.

Samtidigt finns det många frågetecken. Till exempel finns det inte möjlighet till vettig sopsortering. Avfall dumpas lite här och var, vilket gör att det är skräpigt nästan överallt var man går. Det dricks mycket läsk, men de flesta flaskorna går inte att återvinna. Den statliga grundskolan har en erkänt dålig kvalitet. Bara ett kvarter härifrån finns det människor som lever i små, enkla hus under betydligt fattigare förhållanden än vad man gör på vår gata, och vart man än rör sig i den här stan så kan man ganska tydligt se att det finns stora skillnader i levnadsstandard hos olika människor. Hur kan det vara så?

Andra lite mindre viktiga saker jag undrar över i min nya vardag är exempelvis; Varför börjar det ibland spelas musik på högsta volym mitt i natten här utanför? Och varför väljer man att förvara müslin i kylskåpet men smöret ovanpå kylskåpet?

Förra veckan började jag och Caroline med ett nytt projekt, att hålla engelskalektioner.  Det som bland de yngre barnen är mest populärt under lektionerna är att sjunga, så vi har de senaste dagarna sjungit alfabetssången och ”head, shoulders, knees and toes” ett antal gånger. Väldigt roligt!

Något som också påverkat den senaste veckan är att det några dagar varit dåligt väder. När det regnar eller är mulet kommer det nästan inga barn till stödskolan, så ett par lektioner har blivit inställda.

Det dystra vädret har ändå fört mycket positivt med sig för våran del: temperaturen har hållit sig behaglig och vi har fått extra (välbehövlig) tid till att plugga spanska. Självklart så har vi under ett par kvällar också passat på att med varsin temugg i handen, något svenskt tv-program i datorn och det smattrande regnet i bakgrunden, låtsas att vi sitter hemma och njuter av den svenska hösten…

/Erika, Paraguay

Hola! Que tal?

Nu har jag och Erika spenderat nästan 3 veckor i Paraguay och jag börjar sakta men säkert vänja mig. Hundarna och hönsen på gatan utanför känns inte lika exotiska längre och faktumet att man kan dricka mate eller tereré (varmt eller kallt te som dricks genom ett metallsugrör) vart som helst känns självklart.

Så här ser vårt område ut; ganska skräppigt, mycket djur och många trevliga människor.

Så här ser vårt område ut; ganska skräpigt, mycket djur och många trevliga människor.

Processed with VSCO with c1 preset

Erika på fotbollsplanen som ligger precis vi vårt hus. Det var en dag med fint väder, det är det enda vädret vi har här.

Processed with VSCO with c1 preset

Iskallt tereré passar utmärkt för att svalka sig en varm dag!

Jag börjar trivas här, jag trivs med människorna och med den fria kulturen. Språket är dock mycket frustrerande, jag förstår mer och mer för varje dag som går men är fortfarande väldigt begränsad när jag ska prata. Detta gör att arbetet i de olika projekten blir lite tradigt men å andra sidan så blir man alltid överraskad. Efter en arbetsdag och någon timmes vila så hör vi ett ”Vamos chicas!” och då vet vi aldrig riktigt vart det bär iväg. Här om kvällen så trodde vi att vi skulle till en dansövning med tamburin gruppen men vi hamnade på en pysselkväll med församlingen och sedan vidare till en födelsedagsfest. En annan dag hade vi planerat att åka in till Ciudad del este vilket vi också gjorde. De vi inte hade kunnat gissa var att vi några timmar senare skulle sitta i publiken på en danstävling och heja på det gula danslaget med slagordet ”Shalom”.

Processed with VSCO with g3 preset

De yngsta barnen sitter (för tillfället!) och arbetar i Apoyo escular.

img_1692

Paraguays näst största stad Ciudad del este har en kaosliknande stadskärna som denna lyktstolpe får gestalta.

img_1697

Och helt plötsligt befann vi oss i en galet stor partyaffär…

img_1718

Otroligt engagerade föräldrar som hejar på sina helt oprofessionellt dansande barn, mycket trevligt!

IMG_1756.jpg

Här i Paraguay så äter man kött i mängder! Manen bakom grillen är pastor Júlio som jag och Erika bor hos.

Jag kan fortfarande inte förstå att jag ska stanna här i drygt 7 månader men att döma av mina första veckor här så kommer det att vara en tid med många utmaningar, mycket skoj och många överraskningar. Allt gott tills vi hörs igen!

Hälsningar Caroline

Hej från Paraguay!

Jag och min kompanjon Caroline är nu inne på vår elfte dag i Paraguay. Vår resa började för lite drygt två veckor sedan med några introduktionsdagar på Interact/EFK:s missionscenter i Brasilien, och eftersom vi bara bor ett par mil från landsgränsen har vi redan hunnit besöka den brasilianska sidan ytterligare två gånger sedan vi flyttade till Paraguay.

Vi befinner oss i den mindre staden Presidente Franco vilken är mer eller mindre sammanväxt med Ciudad del Este, landets näst största stad. Vi bor inneboende hos ett pastorspar här, i ett relativt lugnt bostadsområde. Dock kan det börja spelas (ofta hög) musik från någon av grannarna eller från någon bil i stort sett när som helst på dygnet, så det är sällan tyst.

dsc_0182

Huset vi bor i! Den här gröna färgen är vanligt förekommande i området.

Redan i bilen på väg från flygplatsen förra veckan fick vi bekräftat det faktum att vi här skulle bli tvungna att helt och hållet kommunicera på spanska (alternativt kroppsspråk). Dessutom talar befolkningen här även ett annat språk, guarani, och de blandar gärna språken vilket inte gör det hela enklare att förstå. Vi hade hoppats på att någon av våra handledare skulle ha lite engelskakunskaper, så var det tyvärr inte. Jag har under de senaste månaderna försökt att lära mig lite spanska på egen hand, men det enda jag lyckades förmedla på ett begripligt sätt där i bilen första dagen var väl ungefär mitt namn och min ålder. Nu efter de här dagarna förstår vi faktiskt redan betydligt mer av det som sägs, men det är desto svårare att svara. Vilket ju känns viktigt att kunna göra, så det kommer såklart att bli mycket fokus på att lära sig språket nu den första tiden.

dsc_0170

Här ser ni Carro tillsammans med kvinnan som fått rollen som vår spanskalärare.

Två dagar i veckan kommer vi att hjälpa till på ”Apoyo Escolar”, stödskolan, som församlingen här är med och driver. Dit kommer omkring 50-60 olika barn i låg- och mellanstadieålder för att få hjälp med sitt skolarbete. I Paraguay går barnen bara halva dagar i den ordinarie skolan, och enligt Unicef är den paraguayanska skolan den sämsta i Latinamerika. Många tar sig inte igenom den.

dsc_0176

En dag på skolan, här har vi precis ritat alfabetet.

dsc_0141

”Fikastunden” som kommer efter att man jobbat klart.

Utöver detta har vi varit med på diverse utflykter och aktiviteter och det finns egentligen mer jag skulle kunna berätta om. Jag är nöjd med de första dagarna här, och det som väntar framöver känns spännande. Jag får också säga att vi trots språksvårigheterna har känt oss otroligt välkomnade av alla människor vi träffat.

Ha det riktigt bra tills vi ses igen!

/Erika, Paraguay

 

Oförglömliga besök med trevliga besökare.

Den 28 mars så började två riktigt roliga och äventyrliga veckor för mig här i Paraguay. Det var dagen då sjutton stycken svenskar från Framtidskyrkan i Gottne kom till Paraguay! Gänget bestod av tolv gymnasieungdomar, ett gift par i 25-års åldern och tre mogna och trogna ledare. Tillsammans med mig och två brasiliansk-tyska pastorer reste vi omkring i Paraguay och besökte mängder med olika församlingar och sociala arbeten som kyrkorna håller i. Vår bas, som vi utgick från och kom tillbaka till nästan varje dag, blev CIBBs lägergård strax utanför staden Campo 9. Det är en stor och vacker lägergård med olika lokaler, planer för bollsporter och en lite å där man kan bada.

Hela resan för oss började med att besöka de mäktiga vattenfallen Cataratas de Iguazu som ligger på gränsen mellan Brasilien och Argentina. Trots att jag besökt fallen tidigare så blev både jag och svenskarna imponerade av detta enorma naturliga under. Dagarnas rutin blev sig ganska lika därefter men det vi var med om på alla de ställena vi besökte var väldigt olika, ibland kändes det som världar ifrån varandra. Ena dagen kunde vi åka ut på lervägar för att komma till en familj som öppnat sitt enkla hem för att kunna ha ett möte för barnen i området. Nästa dag befann vi oss i ett stort och vackert område som tillhörde en kyrka och där vi var med på gudstjänsten och sedan åt väldigt gott efteråt. Jag har stött på klasskillnaderna här i Paraguay förut men när vi fördes från den ena till den andra så tätt inpå varandra var det som om extremerna blev ännu mer synliga. Det bästa med att vi fick se dessa båda sidor var att människorna vi mötte var varma och väldigt välkomnande mot oss var vi än kom! Det var ofta många goda relationer som knöts vilket gjorde det svårt för många av oss att lämna dem bakom oss efter en lång dag ihop.

Ungdomarna hade förberett två olika dramaframställningar med riktigt bra och djupa budskap och en del sånger utöver dessa. Många av våra möten bestod av att visa upp ett drama, sjunga lite ihop (tex den sköna klassikern ”Vem är kungen i djungeln?” som även finns på spanska) och sedan leka om vi befann oss bland barn. Den nog roligaste gången vi lekte den improviserade leken ”Banana Libré” (fri banan) var när vi besökte en skola utanför staden Caaguazu och bestämde oss för att alla vi svenskar skulle jaga de paraguayanska barnen – det blev ett otroligt roligt kaos! Det sprang barn både höger och vänster, ofta med en skrikande stämma och med en läskig svensk i hälarna, och vi blev alla helt slut efter en trettio minuters lekande i den starka solen klockan 10 på morgonen.

Jag är så tacksam för att Gud lett dem hit och för den tid jag fick spendera med dem och alla de underbara paraguayaner vi mötte under dessa veckor. Det var en stor välsignelse för alla inblandande skulle jag säga!

Hos familjen som öppnade upp sitt hem för oss så uppträdde ungdomarna med ett starkt påskdrama.

Hos familjen som öppnade upp sitt hem för oss så uppträdde ungdomarna med ett starkt påskdrama.

I Benjamin Aceval så byggde de ihop en gungställning åt barnen.

I Benjamin Aceval så byggde de ihop en gungställning åt barnen.

Samlade i Presidente Franco efter mycket lek ihop med barnen!

Samlade i Presidente Franco efter mycket lek ihop med barnen!

/Adam Sjöblom, Paraguay

Det var ju praktiskt!

Efter att ha bott sex månader i Coronel Oviedo så bytte jag stad till Presendente Franco, tre timmar österut och sammanvuxet med staden Ciudad del Este. Det var lite motigt att ta beslutet, då jag hade mitt paraguayanska liv i Oviedo med vänner, vardag och allt, men jag måste säga att bytet inte har blivit något jag ångrat! Att öva min flexibilitet och få tillfälle att se och lära känna mer av Paraguay har varit en äventyrlig förändring. Till att börja med så kändes det roligt att få komma och bo i ett pastorspars äppelgröna hus med deras dräktiga hund!

Jag hade hört innan jag kom hit att det pastorsparet jag skulle komma arbeta och bo med var några riktiga arbetare som alltid hade något på gång. Det var helt sant sagt, de har verkligen alltid något att göra. Så från att ha haft lite arbete under en ganska lång tid sögs jag in i deras väldigt arbetsamma värld. Vad jag är  här för att hjälpa till med  är att finnas med som en hjälplärare i kyrkans hjälpskola för barn som bor här i området. Dock blev de två första veckorna endast (och mycket) renoveringsarbete av just dessa undervisningslokaler.

För att sätta er in lite i min situation: Jag är en 189 cm lång och enligt många tanig kille på numera 21 år. Erfarenhet inom praktiska ämnen, utanför teater, är liten och bristfällig. Trots detta så fylldes jag som av en stark motivation och glädje av att arbete med detta och under arbetets gång insåg lyckan i att få göra något opåbörjat till något fullständigt! Att ha sett hur det såg ut innan, hur det blev under tiden och vad resultatet slutade i gav mig en stor känsla av tillfredsställelse – detta har JAG varit en del av och skapat!

Att få jobba och vara med barn är för mig ett stort glädjeämne och jag ber att det jag gör med dem ska få bära en god frukt någon dag. Jag ser att jag som lång, vit och halvvuxen kille påverkar dem med mina knasigheter och genom deras skratt och kramar visar de sin uppskattning. Men den lilla tid som jag lägger på barnen här (trots att det är nästan hela dagar) kommer jag förmodligen inte se hela resultatet av innan jag lämnar dem för att återvända till Sverige. Jag tror det är just därför som två veckors intensivt praktiskt arbete gav mig en så stor glädje och en känsla av fullbordande som är positivt annorlunda för mig.

Arbetar Adan / Paraguay

Jag studerar dem under min lilla rast. Min längd kom många gånger till stor hjälp.

Jag studerar dem under min lilla rast. Min längd kom många gånger till stor hjälp.

Färgblandning inför målandet!

Färgblandning inför målandet!

Och till sist den sista touchen i rummet.

Och till sist den sista touchen i rummet.

En visit i Argentina

Då jag har varit här i Paraguay i hela sex månader men ska stanna för ett tag till så behöver jag än en gång förlänga mitt visum. Senaste gången åkte jag till den näst största staden i landet, Cuidad Del Este, och passerade där gränsen till Brasilien tillsammans med min svenske StepOut-vän Victor. Allt gick bra på vägen ut ur landet likaväl som när vi skulle in i landet igen. Denna gången bestämde jag mig för att åka och besöka en vän i Asuncion, Paraguays huvudstad, och samtidigt passera gränsen till Argentina för att förlänga visumet.

Resan började tidigt på fredags morgonen den 27 februari och jag var framme omkring 3 timmar senare. Jag mötte upp min vän och vi for till ett färjeläge vid floden Paraguay som skiljer landet Paraguay från Argentina. Vi köpte en resa över till andra sidan och kom igenom migrationen med en ny stämpel i passet. När vi hade en del tid att fördriva så bestämde vi oss för att besöka en närliggande stad. Samma man som hade kört vår lilla personfärja över floden hade även tillgång till bil så han tog tillfället i akt och skjutsade oss, mot betalning såklart…

Under färden blev det mörkare och blåsigare utanför bilens nervevade rutor. Detta brukar vara tecken på regn inom en väldigt snar framtid så vi klev inte ens ur bilen när vi anlände till staden utan vände direkt. Förmågan att läsa vädret slog inte fel denna gången heller för under färden kom världens skur över oss med många skarpa blixtar med knallar i släptåg! Det var svårt att se längre än fem meter framför oss och då tex förarsätes fönsterruta var dålig så kämpade vår käre chaufför febrilt för att hålla fönstret uppe för att det inte skulle regna in alltför mycket – det regnade liksom in i vilket fall, haha!

Regnet och vindarna gjorde det svårt för färjorna att åka över floden så vi fick vänta blöta och lätt klädda på den Argentinska sidan i omkring en timma för att färjorna skulle börja gå igen. När det lugnade sig stämplade vi ut ur Argentina vid migrationen och tog oss till båtarna och över floden.

När vi kom till andra sidan såg vi Paraguays migrationskontroll och insåg ett lite skrämmande faktum – vi hade aldrig lämnat landet! Vi gick in och till vår förvåning och ”tur” så var den migrationsarbetare som tog emot oss en granne till min vän. Denna grannen förklarade läget och fixade så att allting var i ordning igen. Hon förklarade för oss hur det är obligatoriskt att stämpla ut ur Paraguay för att kunna komma in i Argentina, något som jag hade glömt och inte tänkt på då denna migrationsstation var svår sedd när man kom från det håll som vi hade gjort. Något som hon däremot inte förstod var hur jag kunde ha passerat gränsen till Argentina utan några problem alls (de är lite mer strikta och ordentliga än vad de paraguayanska kan vara). Egentligen kom jag in i Argentina på olagligt vis och det kunde gått så illa att de skulle kunnat deportera mig till Sverige samma dag. Men Gud var med oss och allt gick enkelt utan några fler problem. Ett litet äventyr blev denna resa minst sagt!

/Adam, Paraguay

Vår förare på hemfärden drar igång motorn som jag i mitt huvud döpte till: Hörselslaktarn! För hjälp vad de lät, glad att jag fortfarande har hörseln kvar.

Vår förare på hemfärden drar igång motorn som jag i mitt huvud döpte till: Hörselslaktarn! För hjälp vad de lät, glad att jag fortfarande har hörseln kvar.

Chauffören som kunde både köra båt och bil. Han kunde till och med köra i extremt skyfall med stark sidvind endast körande med höger hand!

Chauffören som kunde både köra båt och bil. Han kunde till och med köra i extremt skyfall med stark sidvind endast körande med höger hand!

En översikt från båtturen mot den Paraguayanska kusten. Båten på bilden var värd otroligt mycket då den var fullastad med tomater, som varit en brist vara den senaste tiden, det röda guldet! (25,000 Gs/kg = 50 kr/kg)

En översikt från båtturen mot den Paraguayanska kusten. Båten på bilden var värd otroligt mycket då den var fullastad med tomater, som varit en brist vara den senaste tiden, det röda guldet! (25,000 Gs/kg = 50 kr/kg)

Livet på en tråd

Igår så ställdes vardagen lite på sin spets. Här i Paraguay så bor människor ofta på inhägnade områden med sina hundar lösa på området. Jag bor på ett område som är basen för den organisation jag jobbar med här, CCAB, och med mig bor här 4 hundar. En av hundarna, vid namn Rocky, ägs av en missionärsfamilj som är mina goda grannar. Familjen består av fem personer – Mamma, Pappa, äldsta dotter (som bor på annan ort), yngsta dotter och lilla lille bror Joshua. Rocky och Joshua är verkligen bästa vänner och trots deras unga åldrar, Rocky är 1 år och 4 månader typ och Joshua kring 12, så är Rocky otroligt lydig och lite extra lydig i sällskap av sin husse.

Det som hände var att jag tränade basketpassningar med Joshua och en av de andra grannarna. Plötsligt hör vi ett par hundskall och ett barns skri. Vi släpper genast bollen och springer till andra sidan av området, varifrån ljuden kom. Eftersom CCABs bas befinner sig på området är det inte sällan som det kommer besökare som har med sig sina barn. När vi kom runt hörnet på ett av husen kunde vi se att det skapats lite uppståndelse vid kontorsdörrarna och att det var ett främmande barn i sällskap av sin mamma. Vi tog oss närmare och såg under tiden att barnet verkade skadat och att personalen började, lite i panik, leta efter förband och ringa samtal. Av någon anledning så hade Rocky, som visst kan vara lite busig men aldrig attackerat någon, faktiskt bitit den främmande pojken i vänstra låret. Benet förbands fort och de åkte så snart som möjligt iväg till sjukhuset.

För att inte att hundbett ska vara nog så var pojken redan svårt brännskadad sedan innan och hade en viktig operation inbokad nästkommande dag. Så en skadad pojke och en hund som orsakat det hela. Min vän, Joshua, var riktigt rädd. Skulle Rocky, som bitit pojken, bli avlivad på grund av sitt beteende eller skulle han få en chans till?

I säkert en timma så fick vi vänta med att höra något. Under hela den tiden var det mycket tankar som snurrade och rädslan för Rockys och pojkens liv var oerhört obehagliga att ha hängande över sig. Men tack Gud för det som följde denna långa väntan. Pojken mådde faktiskt bra och såren var inte så djupa. Efter att ha köpt mediciner och blivit hemskjutsade av ”Mamma och Pappa” så verkade han gå trygg. Likaväl Rocky fick ett gott besked, han skulle inte få några anklagelser utan skulle få leva vidare. Dock har han fått spendera dagen i ett litet skjul med stängsel, för att hamna lite i skamvrån så att säga.

Denna händelse fick mig att tänka igen på hur ofta jag tar saker lite för givet. En liten händelse som denna och en pojke kunde ha dött. På det kunde en hund blivit avlivad och skapat svår sorg för hans bästa vän och husse. Jag skulle vilja uppmuntra dig som läser detta att ta en stund med de du håller kär idag. Behöver inte vara länge eller något speciellt ni gör ihop, men att njuta en stund av dessa människor (eller djur för den delen) och visa hur värdefulla de är för dig – det är viktigt. Livet är skört och går så fort, en dag finns de hos oss och nästa har de gått vidare.

Jag ber att vi ska få glädjas över den tid vi får här tillsammans med de som står oss nära och jag tror att vi en dag ska få återse de personer vi saknar.

Guds välsignelse/ Adam

Jag med mina sköna vänner (från vänster): Joe, Rocky och Joshua.

Jag med mina sköna vänner (från vänster): Joe, Rocky och Joshua.

Jul, nyår och första doppet på året.

Det finns två saker jag har börjat uppskatta riktigt mycket just nu när det är sommar här i Paraguay: vind och vatten! Vinden utomhus tenderar att vara varm men sitter man i skugga eller i en lite mer öppen miljö så kommer det ibland svala friska vindar – åh så man njuter då! Eller de gånger jag har med mina vänner åkt bort till en pool, en liten flod eller ett vattenfall så har det varit så skönt att bara slänga av sig kläderna och kasta sig i vattnet. Att bara få simma runt med badbyxorna på (simmar ju inte näck heller 😉 ) och känna hur man bara kan glida med det lagom ljumma vattnets strömmar tills man måste ta sig uppåt igen för att man glidit för långt – det har blivit ett nytt lyckorus för mig.

Nu efter jul och nyår kan jag med säkerhet säga att man firar dessa tillfällen nästan på samma vis som i Sverige. Här skjuts det dock väldigt mycket raketer vid båda tillfällena och jag tyckte lite extra synd om mina fyra fyrbenta vänner när de var ensamma hemma. Man spenderar helst högtiderna med familjen och tillsammans äter man gott grillat kött med den paraguayanska klassikern ”Sopa Paraguaya” (vilket är en slags brödkaka gjort på majs och lite annat gott). En grej som de har för vana att göra här, som en del vågade typer i Sverige också tar sig an att göra, är att ta med sig familjen dagen efter högtiden och hitta ett bra ställe att bada på. Det finns en del floder och en del vattenfall som är helt underbara att ta sig till och spendera en tid i.

Dagen innan min käre hermano Victor åkte hem till Sverige, den förste januari, hade Angelina, Hugo och Violetta en överraskning för oss. De började med att ta med sig tårta till Victor, då han nu efter den 4de januari är ett år äldre än förut, men jag fick lyckan att smaka en bit jag med. Sedan tog de med oss bort till ett ställe som heter ”Ita Kua” där det finns en flod att bada i. Eftersom detta var dagen efter nyår så var det lätt sagt packat med folk! Men vi krympte vårt personliga utrymme och förblev lekande i flodens strömmande vatten i säkert två timmar. För mig var det en lite lustig syn att se alla olika sorters människor på ett och samma ställe. En del simmande, en del flytande men de flesta låg där bara i ankelhögt vatten och svalkade sig med vännerna omkring sig. Trots att jag inte pratade med någon främmande kände jag ändå en gemenskap med alla dessa människor som njöt av detta naturen har att erbjuda en varm människa – svalt och levande vatten.

Jag är uppriktigt tacksam för att jag har möjlighet att vara där jag är och njuta av vatten på en ny nivå. Men jag ber för och tänker även på alla de människor som inte har möjlighet till detta med sina familjer. Jag ber även för alla de barn som far illa under dessa högtider, för som på många andra ställen är alkoholen här ett problem som blir värre vid festliga tillfällen.

Adam, Paraguay

Jag och Hugo med det ca 70 meter höga vattenfallet Salto Cristal  i bakgrunden på juldagen.

Jag och Hugo med det ca 70 meter höga vattenfallet Salto Cristal i bakgrunden på juldagen.

Det var en hel del människor som övertog floden med oss...

Det var en hel del människor som övertog floden i Ita Kua med oss dagen efter nyår… 

Sommarlovet är här!!! (igen?)

Den senaste veckan har det varit feststämning på Gotas de Leche. Normalt sätt brukar jag hjälpa barnen som kommer till CCABs ”centro comunitario” (stadsdels center) med att lära dem matematik. Den senaste veckan har uppgifterna varit helt annorlunda. Istället för matte och att leka med barnen har jag fått städa och fixa inför skolavslutningen som var den 10 december. Det blev väldigt fint tack vare mina medarbetare Isabel, Vanessa och Dina. De pyntade denna gången tre olika ramar av trä med tyger (de jag nämnde i mitt senaste inlägg) och det var dagen efter jag och Vanessa som fick slita med att ta bort allt det fina!

Veckorna innan hade jag övat in en dans tillsammans med en del av barnen. Efter en predikan, lite tal och ett juldrama var det dags för mig att gå upp på scenen med barnen i färgglada kläder inför alla deras föräldrar och släktingar. Det var en riktigt go stämning bland oss alla under tiden vi dansade. Kanske lite extra rolig eftersom jag är minst dubbelt så lång som de flesta av mina duktiga dansare?

Den 15 december har alla anställda inom CCAB samlats för att ha en avslutningsmiddag ihop och även här var humöret på topp. Vi förberedde asado(grillat kött) och grönsaker tillsammans, därefter köpte vi ett stort lass mandioca( en rotfrukt som liknar potatis om inte lite sötare) – allt detta under ett ständigt tereré(en sorts te) drickande. Värmen var påtaglig, den från solen likaväl som den från vår gemenskap kring bordet då vi senare åt. Vi skrattade och hade det trevligt ihop och jag upplevde en känsla av att vara helt obekymrad – en känsla som blivit vanligare och vanligare för mig under min tid här i Sydamerikas hjärta.

Adan, Paraguay

Aslutningsbild med barnen från Gotas de Leche.

Aslutningsbild med barnen från Gotas de Leche.

Och här med alla anställda inom CCAB. Vi alla fick en kasse var med lite godsaker - gottigott gott!

Och här med alla anställda inom CCAB. Vi alla fick en kasse var med lite godsaker – gottigott gott!

Knivgalning?

Vart du än kommer i världen så kommer du se människor som är i behov av sina verktyg. Det kanske inte är det första man lägger märke till men det finns givetvis alltid där. Från de rika till de fattiga kan vi se människor som använder sig av saker, av alla möjliga olika slag, för att underlätta sitt arbete och sin vardag.

Bara en dag som denna kommer jag ha använt mig av minst 10 olika verktyg, tex: cykeln, telefonen, vattenflaskan, toaletten, sängen, kläderna, stolen, pennan, pappret och framförallt kniven. Dessa saker används ofta av mig och lär fortsätta utgöra en del av min vardag. Kniven har förut bara funnit med i samband med måltider men här i Paraguay har jag lärt mig att se dess stora användningsområde. Att tillägga är att det är en och samma sorts kniv som används överallt och av alla!

Den är stark och har bra taggar och tar sig enkelt igenom alla sorters kött. Den ersätter ensam många olika köksknivar och används därför både under förberedelse och förtäring av mat. Jag använder Aloe Vera-växten till diverse olika saker och när jag ska ta ett nytt blad eller använda bladen behövs en kniv, så även där står kniven till tjänst.

Ett annat tillfälle då just denna kniv används är när en slags träram ska avpyntas. De pyntar här dessa träramar med fina tyger vid speciella tillfällen, som är ganska ofta. När de fäster tygerna använder de häftpistoler och fäster tygerna ordentligt med mängder av stift hela vägen runt ramen. När tygerna samma dag eller dagen efter ska ner behövs ett verktyg för att få loss dem. Och vad använder vi då om inte vår kära kniv!

När vi ändå är inne på användbara verktyg måste jag rekommendera macheten: helt klart underskattad i Sverige! Den är så användbar så att det finns ett stormarknads företag som döpt sig till Machetazu, för att de har så mycket och har ”kapade” priser.

Detta var lite tankar från en enkelt fascinerad Adam i Paraguay.

Några exempel på hur "kniven" kan se ut.

Några exempel på hur ”kniven” kan se ut.

Jag med några av mina vänner och i bakgrunden ett praktexempel på pyntad träram.

Jag med några av mina vänner och i bakgrunden ett praktexempel på pyntad träram.