FAITH

Hej!

Mitt namn är Sofie och detta är mitt första inlägg på StepOut bloggen. Imorgon kommer jag att åka till Yaoun’e i Kamerun. Där ska jag vara lärare till familjen Carlssons näst äldsta barn.  Vill du veta mer om familjen Carlsson kan du läsa på deras blogg: http://carlssonsblogg.wordpress.com/

bild (3)I need to have faithin my own ability, I need to have faith in the goodness of people but most of all I need to have faith in Jesus!

Bilden ovan är på en ring jag fått av mina föredetta kollegor och en bra påminnelse om att jag behöver ha tro för att ta mig igenom detta. Utan min tro på Jesus skulle jag troligtvis inte göra den här resan. Genom hela processen har han lett mig på olika sätt och det är skön att veta att jag inte gör det här själv.

Det började med ett sms från min bror och en längtan om att rucka på mitt svenssontänk,mina svenssonvärderingar och min svenssonvardag och nu är det min sista dag i Sverige på flera månader.

Jag hoppas och tror att tiden i Afrika ska förändra mig, ge mig ett större perspektiv på världen och det verkligen viktiga i livet. Äventyret har redan börjat (med mer förberedelser än jag kunnat föreställa mig) och imorgon är det dags ta sig an nästa utmaning – kontinent förflyttningen :).

bild (2)Jag och min packning hemma hos mamma och pappa i Tobo. Imorgon bär det av weee!

Jag ska göra mitt bästa för att hålla er uppdaterade om mina strapatser.
Guds Frid!
/Sofie

Annonser

Världen i en mage

Okej, nästan två månader sedan jag kom hem och detta inlägg har legat där och väntat så snällt. Dags att ta mig i kragen! Men var i hela världen ska jag börja? Orden fastnar nånstans, inte på tungspetsen eller i halsen utan nånstans nere i magen. Inte ens familjen eller vännerna har fått höra så värst mycket av dem för om man inte börjar dra och locka fram dem så stannar de där nere i det varma, goa och myser med fil och duntäcken.

Två månader och livet rullar på. Gamboula landar ibland i Uddevalla, som idag när det var sånt där löjligt duggregn som tränger igenom allt, även fast det ju kommer så lugnt och försiktigt. Tänker på hur lustigt det är, skillnaderna mellan löjligt duggregn och dedär totala hällregnet som ibland överraskade oss i Gamboula. Det får mig att tänka på den söndag som det regnade så hysteriskt men vi ändå beslutande oss för att tappert gå till kyrkan (en timme sent). Kombinationen regn, lerväg och flipflops ledde till att vi fick ”tvätta” fötterna i en av de stora pölarna utanför kyrkan innan vi gick in. Så underbart att få bli som en femåring igen!ImageTyp enda bilden på regn. Inte så jätteroligt men föreställ er galet högt trummande mot plåttaket och att rätt in i denna scen stå och försöka tvätta fötterna.

Men som sagt, det landar här ibland. Det som slår mig här hemma är kanske egentligen inte det jag trodde jag skulle reagera på. Det är inte så värst mycket de sjukt stora mataffärerna eller alla saker man kan konsumera. Visst, det är verkligen annorlunda men det visste jag ju innan. Jag har inte glömt bort hur det är hemma under de sex månader vi varit borta. Visst, första gången jag handlade själv i en mataffär tog jag lite förvirrat med mig korgen efter jag hade lastat ut varorna innan den fina kassörskan informerade mig om var jag kunde lämna den. Kan dock säga att det inte har skett fler gånger efter den incidenten.

Gamboula i Uddevalla. Människorna, minnena, det roliga och det jobbiga. Allt finns där i nån salig mix i magen och även om jag i detta nu inte vet exakt hur det kommer påverka livet eller framtiden så kommer det ju garanterat göra det på något sätt. Den som lever får se helt enkelt. Till dess tänker jag att jag njuter av duggregnet och gläds åt den fantastiskt bra infrastrukturen i vårt land. Over and out.

En månad senare och allt är som vanligt igen, eller?

Det är söndag och påskdag. Jag har suttit av min förmiddag i kyrkan, kaffehäng och samtalat med människor som jag inte träffat på länge. Fint!
Just nu sitter jag på mitt trägolv, solen skiner in genom fönsterrutorna och tankarna hamnade kring Centralafrikanska Republiken. Landet som tog en del av mitt hjärta och som nog alltid kommer vara speciellt för mig. Ett land som får mig att vilja fortsätta kämpa kring viktiga saker.

Att försöka få vardagarna rulla på som ”förut” här hemma i landet lagom är krångligt och ibland meningslöst. Jag brukar säga till folk som frågar ”hur känns det att vara hemma igen?””Jo tack, jag är hemma men har nog inte landat än.”  Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan ”hur känns det att vara hemma igen?” Det är svårt att förklara för vänner och familj som inte har varit på samma ställe som jag och jag strider med att verkligen försöka förklara in i minsta detalj, vissa dagar struntar jag i det för jag inser att dem ändå inte kommer att förstå – de kommer aldrig att kunna ta in det som jag har fått andas in.

En månad har överraskande nog gått väldigt fort. I början hann jag inte tänka på att jag hade kommit tillbaka till Sverige, ”allt är sig likt.” Jag har sprungit mellan tåg, försvunnit bland blåsten och min själ har virrat runt bland alla saker som känts som en tung mur och som är lite skrämmande att bryta sig igenom.
Det var nu i torsdags som jag gick in i ett rum där några kashmirmattor låg på golvet, ett bibelcitat hängandes på väggen och lite lovsång som hördes från ena hörnet av rummet. Jag satte mig vid fönsterrutan, tog upp min bibel som för det mesta har legat oöppnad över tre veckor. Jag satt där inne, runt dessa fyra väggar och all min stress och virrighet bara försvann, som en vind som nästan hade blåst upp till orkan stillade sig. Det var första dagen sen jag kom hem som jag faktiskt, helt ärligt stillade ner mig ordentligt och bara reflekterade över resan. Det var svårt att sjunka in i det och inse att jag redan stressat upp mig här i Sverige.
Efter några timmar inne i detta rum går jag ut och får möta en god vän som vuxit upp i Etiopien, jag delade mina tankar med henne och vi fällde lite tårar tillsammans. Innan jag skulle gå vidare, igenom dörrarna så bad vi tillsammans och det har nog varit de mest upplyftande och skönaste timmarna sen jag kom hem. Ärligt.

Så det är klurigt det där att försöka landa och behålla det som jag har fått. Men det är även väldigt skönt att få träffa familj och vänner igen. Fantastiskt skönt att få vila i att dessa människor ställer upp och finns även då jag har varit borta från deras vardagar över ett halvår.

Jag tar en dag i taget som det så fint kallas, vissa är enklare än vissa andra men det är sådant som jag redan var förberedd på. Jag försöker att sätta min in i viktiga frågor kring vår jordglob men skrattar även ikapp mig med fina människor om tramsiga skämt. Jag tror att denna resa som jag gjorde har givit mig en större inblick i saker som är viktigt och fått mig att sortera ut saker som inte har så stor betydelse i min värld.

Vissa dagar går jag och funderar på varför vårt land har så hårda murar, varför det är så svårt att komma innanför skalet och bara vara sig själv. Ibland funderar jag över när Centralafrikanska Republiken ska få bli en enhet. Ja, frågor som berör mig och som jag vill kämpa vidare för.
För det finns en villighet där nere, en villighet och en inställning för att hjälpa som jag inte alltid kan finna här hemma. Men vem säger att dessa funderingar ska strykas från min lista? Inte jag i alla fall. Jag ska fortsätta kämpa, bidra med att öppna upp fönsterrutorna här hemma och försöka känna en liten afrikansk atmosfär över den svenska luften som vi andas in.

– Sofie Andersson