Sanibonani

Denna månad har varit speciell, på många sätt. Vi har inte följt vårt schema överhuvudtaget. Men vi har haft det väldigt bra ändå. Man kan väl säga att vi inte har haft en lugn stund, alltså ingen alls. Men jag känner mig inte trött, för oj vad mycket energi vi får människorna runt omkring oss.

Processed with VSCO with c1 preset Processed with VSCO with c1 preset

När man bor granne med 7st YWAM:are så blir det väl lätt att man inte har tid för att bara sitta ner. Denna månad har vi träffat otroligt mycket människor, på olika sätt. Vi har varit på möten i ca 7 olika kyrkor, minst 3 möten i veckan. Vi har varit på många hembesök och vi har även haft barnmöten och den senaste veckan har vi även kommit igång med pre-school igen. Och så har vi såklart spelat mycket volleyboll.

Processed with VSCO with g3 preset
Processed with VSCO with g3 preset
Processed with VSCO with g3 preset

Att samtala med människor från ett annat land, från en annan kultur är något som tidigare för mig har varit underskattat. Vad vet dom som inte jag redan vet. Jag har ju Facebook, jag har tillgång till internet vart jag än är, jag har ett brett kontaktnät. Men det man får av dessa möten är inget man kan läsa på Facebook, det är inte som ett samtal med någon i Sverige. Det är så otroligt mycket mer. Kulturen i Swaziland handlar mycket om att ta sig tid för varandra och att uppskatta varandra och att visa kärlek. Här spelar det praktiska inte så stor roll, inte så stor roll so det gör i Sverige. Det spelar liksom inte någon roll om man kan det senaste inom teknologin eller hur bra eller mycket man presterar. Det viktigaste är att man visar intresse, att man är där och tar sig tid. Det är något som jag kommer ta med mig hem till Sverige. Att prioritera möten med människor. Att ta sig tid för att lyssna och för att umgås. Det gör så mycket mer med och i en relation än om man skulle suttit uppkopplad på tex Facebook medan man fikar med en vän. Att leva lite mer i nuet. Det är något som jag tror alla skulle behöva ta åt sig av, och leva efter.

img_20170203_111042_016Processed with VSCO with g3 preset

/ Johanna, Swaziland

Annonser

Jul i Swaziland

God jul & gott nytt år!
Vår jul var ganska speciell från vad både jag och Victoria är vana vid. Det fanns inte någon snö, det fanns inte någon julskinka, det fanns inte någon jultomte men det fanns 40 grader varmt, glädje och massa kärlek.
Här firar dom jul den 25:e så den 24:e fick vi fira lite själva. Vi gjorde köttbullar, rödbetssallad och potatisgratäng. Det var det närmsta vi kunde komma ett julbord. Men för min del gjord det inte så mycket då det nästan bara brukar vara det som hamnar på min tallrik vid julbord i alla fall.
Processed with VSCO with c1 presetProcessed with VSCO with g3 preset

Processed with VSCO with c1 preset

Julgran är ett måste när det är jul. Eller i alla fall ett julträd. Så vi bestämde oss för att fixa det. Resultatet blev faktiskt ganska bra:

På kvällen var det gudstjänst mellan 20.00 och 00.00. Det var ett långt möte med mycket sång och dans. 4 timmars gudstjänst kan tänkas ganska länge eftersom att vi i Sverige är vana vid 1 max 2. Men det går faktiskt oerhört fort. Efter gudstjänsten var det dags för te och kakor. Det var ett bra sätt att avsluta- eller börja julen på. Alla var glada, sa god jul och kramades. Den 25:e var alla ganska trötta. Så det var inte förens på kvällen som ”partyt” drog igång. Vi åt mat med familjen Tsabedze, braai (grill) är tydligen otroligt viktigt när det är jul. Eller det är alltid viktigt med kött här.

Så vi åt kött och pastasallad och rödbetssallad och även några köttbullar. Annorlunda, men bra julbord. Efter maten så var det dags att dansa runt granen. Vi dansade och lekte lekar resten av kvällen. En speciellt jul, men en bra jul. En jul värd att minnas.

99 dagar

99 dagar i Afrika, Swaziland! Hipp Hipp HURRA! Wow vad jag gillar detta land och allt som händer hela tiden. Självklart så har det inte alltid varit lätt. Men vi har klarat alla utmaningar och alla situationer hittills. Eftersom att det händer så mycket olika ska jag dela med mig av en del som vi gör.

Två dagar i veckan är vi på Pre-school. En dag i Machobeni och en dag i Mavula. Man fattar inte var barnen får all deras  energi  ifrån. Efter en dag på förskolan är man helt slut.


Vi har även hembesök en dag i veckan. Hembesök för oss innebär framförallt att vi ska lära känna människor, få höra deras livshistoria, se hur dom lever, att få prata om Gud och att be tillsammans.

20161123_193152

Vi spelar volleyboll 2-3 gånger i veckan. Det är alltid mellan 5-15 ungdomar med och spelar, bara killar och vi. Det alltid på en schysst nivå. Fast att det är väldigt seriöst spel så blir det inga sura miner om man förlorar. Alla är där för att umgås, bli bättre på spelet och för att ha kul. Vi har även siswati lektion en dag i veckan, för att lära oss språket och på så sätt komma in mer i kulturen och visa människor att vi är intresserade. Vi har musikkvällar med familjen Tsabedze (som vi bor hos) och med våra grannar. Att umgås med grannarna är något som händer väldigt ofta, flera gånger i veckan och det betyder otroligt mycket för oss.

Processed with VSCO with c1 preset

Kommande projekt som vi planerar inför är: Tjejgrupp. En grupp för tjejer i 15-20+. Tanken är att vi ska ha en grupp där vi kan samtala och diskutera olika saker. Livet, relationer, Gud, självförtroende m.m. Man märker tydligt på dessa tjejer som man möter att självförtroende inte alltid är på topp, dom är otroligt blyga och ibland känns det som att dom tror att dom inte betyder någonting alls. Så detta är verkligen något som jag och Victoria vill jobba med och något som vi anser vara otroligt viktigt. Att tjejerna blir sedda, att det är någon som tror på dom och som uppmuntra dom.

När sommarlovet börjar om ca 2 veckor ska vi även starta datalektioner för ungdomarna. Jag tror (och hoppas) att det bara kommer vara simpla grejer inom, Word, PowerPoint och så vidare.

Eftersom att vi gillar träning och att röra på oss så ska vi även börja att gå på tantgympa, vi har varit med dom en gång och det var jättekul. Det är kvinnor mellan 30-50 som är med. Dom kör måndag- torsdag, men vi får se hur många gånger gånger i veckan som vi är med. Vi ska även börja med netboll. Som jag har förstått det så är det en blandning mellan basket och handboll. Netboll är tydligen en tjejsport medan volleyboll är en killsport, men vi är med på båda.

Det mycket på gång och det krävs väldigt mycket planering och vi är tacksamma om vi vill be för detta, för att allt ska klaffa och för att det ska fungera.

Vi ser så mycket fram emot att bara få dra igång allt nytt och träffa alla dessa människor. Det är härligt att få ha något projekt i alla åldrar. Det är viktigt att inte bara möta unga, men inte bara äldre. På så sätt får vi en helhet och bättre koll på kulturen här i Swaziland. Juste! Vi har även haft bibelundervisning innan gudstjänsten, detta är något som vi vill fortsätta med, men det tar mycket tid och energi. Jag tror att detta är allt. Och sen så händer det ju mycket annat också, många samtal med människor, människor som kommer till vård gård, människor som vi träffar när vi är på affären och handlar.

Att få se glädjen av förändrade livsomständigheter…

Den här senaste månaden har vi fått vara med och möta människor i Swaziland som har fått sina liv förändrade på grund av de olika projekt som EFK och partnerorganisationer till EFK driver, och det finns ingen större glädje!

Vi har varit med på invigning av ett brunnsborrningsprojekt där EFK tillsammans med partnerkyrkan HUC och organisationen SwaziAid har borrat tolv brunnar i områden i Swaziland som har drabbats väldigt hårt av torkan.

 

Dagen efter var det en glädjefylld invigning av en nybyggd kyrka som också HUC, SwaziAid och EFK har varit med och möjliggjort.

Dagarna som följde mötte vi barn som stöttas av EFKs Barnhjälpen och som har förlorat en eller båda föräldrarna och som på grund av detta inte har haft möjlighet att gå i skolan. Det kan vara stöttning med skoluniform, skolavgift och även att få matbidrag i form av grönsaker som kyrkan odlar. Trots att de blir lite blyga när vi kommer så märker man på dem att deras livsomständigheter, verkligen har förändrats. Möten som fyller oss med sån stor glädje och tacksamhet att det är svårt att beskriva.

/Linn och Oskar

 

Familjen Ngwenya

Några 100m innan man når Emkhuzweini svängde vi vänster in på en smal,väldigt gropig grusväg. Vi åkte i 20min och längs hela vägen stod det barn vid vägkanten och skrek mulungo, som betyder vit människa. Vi såg även, säkert 30 mangoträd och nästan lika många kycklingar. Tillslut var vi framme hos familjen Ngwenya. Det var en fantastiskt vacker plats och vyn var som på ett vykort. Vi satte oss ner på en matta gjort av vass och sedan var samtalet i full gång. Mthobibi berättade att hon har 8st barn. Hennes man dog 2003, så sedan dess så har hon själv tagit hand om hela familjen. Hon är allt dom har nu. Hon försörjer familjen, hon tar hand om familjen och ser till så att det finns mat på bordet, hon är deras allt! Kvinnan har även 4st barnbarn. Hon berättar att det har varit otroligt svårt sedan hennes man dog. Det är en stor del av livets pussel som saknas. En stor det av familjen försvann. Tidigare var det han som försörjde familjen medan Mthobisi var hemma och tog hand om hushållssysslorna. Nu ska hon ensam hinna med båda delarna. Hennes barn har inte kunnat gå i skolan på grund av ekonomiska skäl. Men som tyr är så har familjen varit med i ett program sedan 2012. Skolgång och uniform är något som programmet har kunnat bidragit med. Årsavgiften för high school är 3500R (2000kr). När man har 8st barn och knappt någon inkomst är detta otroligt mycket pengar. Mthobisi har haft olika jobb, man får ta det man får, annars går det inte ihop sig. Innan bakade hon en typ av muffins men det blev mer utgifter än vad det blev inkomster. Hennes nya jobb är att köpa handgjorda soppkvastar för att sedan åka till Sydafrika och sälja dom. Hon åker två veckor i taget. Två veckor borta, två veckor hemma och så vidare. När hon är i Sydafrika får hon bo där det finns plats. Oftast kostar det 100R/natt vilket motsvarar 60kr. Mthobisi berättar att mat är det största problemet. Torkan i landat har drabbat dom väldigt hårt. Men eftersom att hon inte längre behöver lägga alla pengar på skolgång så kan hon nu i alla fall få ett mål om dagen. Innan vi går så nämner hon igen att programmet har varit en sådan stor välsignelse för henne och hennes familj. ”Det är viktigt att barnen kan gå i skolan”. Familjen Ngwenya är en fin familj. Den är trasig men väldigt fin och otroligt kärleksfull. Det EFK gör för så många människor är verkligen en välsignelse. För det är precis som Mthobisi säger, det är viktigt att barn kan gå i skolan. Och det är något som EFK hjälper till med. Men det är även något som DU kan hjälpa till med.

15000759_10211677080789582_4892245938863258138_o

15000764_10211677078269519_6119091982309865980_o

Mthobisi Ngwenya Gift

15000043_10211677097710005_3163474956625691233_o

14881706_10205750674205503_725724066_o

Att åka flak hem i solnedgången är MAGISKT

/ Johanna, Swaziland

Att känna sig som en kändis

Hej vänner!

En månad har gått. En månad av roliga, konstiga, tråkiga och underbara möten. En månad i en helt annan kultur. En månad i Swaziland.
Den första månaden har varit bra. Självklart har det hänt och kommit upp saker som har varit jobbiga men överlag har det varit fantastiskt.
Jag och Victoria har fått pröva på mycket nytt. Det har nog varit något nytt nästan varje dag.

Vi har bland annat fått laga mat, på swazi sätt. Vi har förtått att det är mycket ris, papp, kyckling och röror av olika slag.

Andra veckan så var vi på ett youth meeting. Det skulle ha börjat klockan 9 men eftersom att det endast var vi som hade kommit då så drog det igång en timme senare istället, då det var lite fler människor som hade anlänt. När vi träffade dom första ungdomarna så blev vi lite chockade. Till en början var dom väldigt blyga och försökte nästan undvika oss, men när dom märkte att vi faktiskt ville få kontakt och hälsa på dom så slängde dom sig runt våra halsar och skrattade och ville nästan inget annat än att vara vid oss. Dom tog genast upp deras telefoner och plåtningen var i full gång. Alla drog i en, kramade en och ville hela tiden ta kort. När jag tog upp min mobil började dom skrika och det var viktigt att alla skulle få plats i bilden. Man kände sig som en kändis. Jag tror att det kommer att vara såhär ett  tag tills dom faktiskt inser att vi är, precis som dom. Trots att vi är vita och kommer från ett annat land är vi människor som vill bli deras vänner. Vart man än går så hejar folk. Dom frågar hur man mår och vart man kommer ifrån. Uppmärksamheten är inget man kan undgå.

 

Vi har även fått vara med på en traditionell ceremoni. Den höll på i 5h och innehöll sång och dans, predikningar och bibelläsning och det hela avslutades med swazimat. Jag har inte varit med om något liknande innan och det var en häftig upplevelse.

/ Johanna, Swaziland