Jag får hjälpa med det jag kan!

Januari har ju bara försvunnit! Vi har gjort mycket dock. Fiskat med barnen i Prao och åkt till Grand Canyon(i Chiang Mai) . Har Haft besök av Markus föräldrar och åkt ut på äventyr. Vi har även haft en riktig vinterkyla. Ner mot 10 grader här! Det var inte det jag tänkte mig när jag skulle till Thailand! Men bara att jobba med Lahufolket och få lära ut engelska till dom på kontoret och se dom utvecklas är en upplevelse i sig.

Har den senaste tiden känt en stor tacksamhet över att jag får vara här i Thailand. Nu har det mesta blivit en vana och språkbarriären blir mindre och mindre. Det går faktiskt kommunicera vilket är härligt. För mig känns det lite som det börjar på riktigt nu på ett sätt, som det är nu jag kan få göra skillnad i någons liv och visa på Jesus. Det är även nu jag själv mer kan se vilken skillnad Jesus gör i andras liv när jag mer är en del av kulturen och förstår mer. 

Vi har nu fått en tillökning i vårt team! Lydia heter hon och hon är en frisk fläkt hos oss grabbar. Så vi försöker lära henne allt vi kan här i Chiang Mai. Vet inte hur bra jobb vi gör..

Jag har de senaste veckorna haft ganska mycket lektioner. Jag har nu lärt ut Engelska i 4 månader till Wirachai, Jale och Mata som är 3 nu nära vänner på kontoret. Det har verkligen gett resultat vilket är så roligt! Jag får vara med och hjälpa mina vänner att kunna kommunicera bättre i ett viktigt språk! De är nu mycket mer frimodiga i att prata och övar på varandra. Går nu prata Engelska för det mesta på kontoret vilket inte gått innan. Så för deras skull försöker jag prata mest på Engelska. Jag känner att jag får göra skillnad här, det är häftigt!

Vi har nu de senaste helgerna åkt ut till Prao där Philip jobbar med 27 Lahubarn i ett elevhem. Vi har åkt på utflykt med barnen i varma källor och vattenfall. När vi fiskade stoppade man vattnet genom att leda det runt och kunde då fånga en massa fisk med handen vilket var roligt. Barnen här är inte alls rädda för att skita ner sig trots att de närmar sig tonåren! Att få se deras glädje värmer ens hjärta.

Det känns så bra att resa ut såhär. Att få möta en ny värld och faktiskt på något sätt lyckas göra detta till sitt hem, för nu känns Chiang Mai faktiskt hemma! Om än bara för en tid. Jag har nu 3 månader till framför mig och det känns väldigt bra. Jag är inte färdig än!

Gud är god. Amen! /Axel, Chiang Mai

IMG_3985

Här satt vi i kylan. Markus som nu gillar värmen visar sitt missnöje. Här hade jag även en Engelskalektion sen då det verkligen var förfärligt kallt!

IMG_3986

Här fiskade vi med barnen. Här håller vi på att leda vattnet och stoppa det med hjälp av lera och stenar. Väldigt roligt och gott faktiskt! 

Fisk!

Vardagen på Phrao Hostel fortsätter i ett både lunkigt och händelserikt tempo. månaderna går fort och jag trivs jättebra, men varje helg åker jag in till stan för att ta paus. Även fast det inte händer särskilt mycket mitt på dagarna när barnen går i skolan, så känns det som att jag aldrig kommer bort från arbetet på det sättet man gör när man annars får åka hem till sitt hus och efter en vanlig dags arbete. Eftersom jag bor tillsammans med barnen och de som jobbar där så är det väldigt svårt att räkna arbetstimmar, så det känns nästan som att jag är på jobbet 24 timmar varje dygn.

Förra helgen kom Axel, Markus, Lydia och våran Thailändska kompis Jalee ut till elevhemmet på fredagkvällen, därför att vi på lördagsmorgonen skulle ut och fiska. Lahufolket fiskar dock inte oftast som vi gör i Sverige, med kastspö i sjön, utan med händerna i bäckar och åar. Häftigt! En sådan aktivitet innebär såklart att man inte får vara rädd för att skita ner sig och ta i slemmiga djur, men visst var inte det några problem för de här barnen.

Alla, de yngsta andraklassarna, de tuffa killarna och tjejerna nära tonåren börjar utan att tveka att gräva med händerna i jorden för att samla jord att bygga små dammar med, och sen när det är färdigt går alla ner på huk i vattnet, alla med kläderna på och börjar famna efter småfisk, räkor, kräftor och krabbor och är inte ett dugg rädda. Till en början står jag bara där med hakan i backen och tittar på, superimponerad över Hur barnen jobbar. Jag glömmer snabbt var alla dessa barn kommer ifrån, jag som bara är med dem i klassrummet och runt vårt trygga hus. De håller på med smink och har smartphones. Alla är ju mer eller mindre uppväxta i djungeln och har ju lärt sig allt de kan av sina föräldrar som lever precis som sina förfäder har levt i bergsbyarna av allt de kan få tag på från naturen.

image

image

Här styr de vattnet så att vi kan fånga fiskarna på ett och samma ställe.

image

image

image

Att fånga de små fiskarna var jättesvårt, och det tog en stund innan jag fick tur, men när jag väl fick tag i en så blev jag superlycklig. Det var så himla roligt!

Där precis vid bäcken gjorde de sedan upp en eld och började sedan tillaga fisken. De hade med sig lite grönsaker hemifrån som de lade i grytan, men de gick också och plockade massa färska örter och blad i skogen. De kokade de små fiskarna, räkorna, kräftorna och krabborna med massa grönsaker i en stor gryta och serverade det tillsammans med ris som vi lade direkt på stora bananblad som vi också satt på. Djuren åt man hela med skal och ben. Krispigt och jättegott!

/Philip i Chiangmai, Thailand.

 

Hemlängtan

Jag måste väl börja med att be om ursäkt för att ha skrivit i bloggen på tok för sent två gånger i rad. Jag måste bättra mig. Det kan bli mitt nyårslöfte! Härefter skall jag därför skriva ett nytt inlägg varje dag! Fast det går kanske inte EFK med på…

Nu när vi precis har passerat halvtid för vår praktikperiod så har jag hunnit få hemlängtan ett antal gånger. Den kan smyga sig på när jag minst anar det, men försvinner också ganska fort varje gång. Jag hinner liksom inte känna hemlängtan särskilt länge innan något annat plötsligt händer som får mig att glömma allt. Ett liv tillsammans med barn är inget stilla liv i alla fall! Det händer oftast tillräckligt mycket för att jag inte kan hinna tänka på Sverige.

Det kan komma någon och knacka på min dörr när som helst. Om Somsak, föreståndaren, skall åka in till marknaden så följer jag oftast med. Häromdagen när jag satt vid datorn var ett sådant tillfälle. Då skulle han tydligen ta de stora barnen som satt packade på flaket, ungefär 12-13 stycken, till marknaden för att köpa varsin nyårspresent som de skulle byta med varandra i skolan på Barnens Dag. Vill du hänga med? frågade han. Självklart!

Det hjälper också att påminna mig själv om min kallelse hit som jag har upplevt att jag har fått. Jag tror i hjärtat att Gud har sänt mig till att jobba utlämnat och självständigt på det viset som jag jobbar på elevhemmet nu. Det är som att Gud skickar små glädjeämnen varje gång jag tappar modet.

Jag kom nyss hem till Phrao Hostel från semester. Jag och Markus åkte ner till havet en vecka. Det var en väldigt bra semester, förutom att den mestadels blev väldigt dålig. Jag blev matförgiftad på en båt, vilket slutade med att jag kramade en toalett hela den natten. När man är magsjuk finns det inte mycket annat man saknar än att bara bli omhändertagen av mamma och pappa. Ganska fort började jag däremot sakna Chiangmai nästan lika mycket som Sverige. Jag känner mig väldigt trygg här. Det har liksom blivit ett riktigt hem det också på något vis, fast jag ändå verkligen inte ännu har lika bra kläm på hur allt funkar här som i Sverige.

Det har kanske blivit ett hem, både Chiangmai och Phrao Hostel, men framför allt har jag fått en stor extra familj. Barnen är mina bästa polare verkligen, och de är nog den bästa anledningen jag har till att vara här. Jag vet inte vad ni har för erfarenheter av barn om ni har åkt utomlands. När Axels familj var på besök i Chiangmai och på elevhemmet denna vecka påpekade hans mamma att barnen inte direkt klättrar på folk de träffar första gången, som barn i många länder kan göra om de träffar till exempel västerlänningar. Hon upplevde att hon fick anstränga sig för att få kontakt. Precis så är de. De har otroligt mycket integritet, och de har verkligen testat mig under lång tid för att se om jag är en man kan lita på, men i slutändan har vi kommit varandra otroligt nära.

Allt som hette hemlängtan botades på en sekund när jag kom tillbaka i måndags och tio barn ropar Filli! Och hjärtat smälter när någon ber om en kram.

image

Gänget bak på flaket till marknaden.

Det är absolut här jag skall vara just nu. Jag tror jag stannar ett tag till!

Relationer är så viktigt!

Något som verkligen slagit mig nu när min familj åkt hem efter 2 veckors vistelse här i Thailand är hur viktigt det är med nära relationer. Det gör så mycket i ens liv att ha människor man är trygg med. Där man precis som i relationen med Gud får komma som man är utan fasader. Det är viktigt tror jag att prioritera relationer vilket kräver arbete och engagemang, det kommer inte gratis!

Tiden innan julen här har det varit årsmöte i organisationen jag jobbar i (TLF) där de går igenom året. Sen så var det olika festligheter vi var med på. Både med missionärerna från Sverige och ute i Prao med Lahufolket där de hade julfest. Det har varit väldigt kul att se de olika julfiranden. Från Svenskt julbord till att sjunga ”Nu tändas tusen juleljus” inför en massa Lahu! Vi har varit på många festligheter som Lahufolket har, det känns som de alltid har något att fira! Från ett Svenskt perspektiv känns det ganska oeffektivt att hela tiden ha det, men jag har märkt att det bygger relationer bra att mötas i glädje tillsammans. Det är också genom relationer det går påverka mycket!

Det har nu också gått över halva tiden och det är med lite kluven känsla jag går in i andra halvleken. Det blir spännande på ett sätt nu när jag redan kan kulturen och språket ganska bra så tror jag det kan bli ännu mer givande då relationer blir lättare att bygga. Jag känner också att det nu finns mer utrymme för mig att hjälpa och göra skillnad då jag är mer inne hur saker går till här och så. Men det känns också sorgligt att mycket av det jag bygger upp i språk och så kanske jag inte får så mycket nytta av sen, men man vet ju aldrig! Även alla människor jag åker ifrån, nu finns ju internet som tur är!

Att få ha haft sin familj här har verkligen varit ett privilegium och det har givit mig mycket energi att orka med resterande tiden. Bara att få en paus och vara lite turist men också att få visa familjen hur jag har det här vilket kan ge dem en större förståelse. Det är enormt viktigt med stödet hemifrån av familj och vänner. Annars hade det varit svårt för mig att klara av allt här. Tror verkligen böner gör stor skillnad!

Jag tycker det är roligt med språk och att plugga Thailändska är roligt när folket blir så glada av att jag försöker. De blir alltid lika förvånade då jag nog ser ut som en turist! Börjar nu kunna ta mig fram och föra samtal med Thailändarna vilket ger mycket och gör mig inspirerad till att lära mig mer. Då deras Engelska är så begränsad är Thailändskan en viktig ingång för att kunna bygga djupare relationer vilket jag vill! Nu börjar andra halvlek!

IMG_7214

På årsmötet var det bibelstudium och jag gjorde ett försök till att måla..

IMG_7540

På TLFs Julfest var det olika uppträdanden som denna dans barnen från Prao Hostel hade!

DSC_0348

Min familj fick hänga med när vi åkte ute till en by som ligger långt upp i bergen. Vi fick vara med 1 dag i deras nyårsfirande(Som varar i 7-10 dagar) Det var dans och mat tillsammans.

 

Gott nytt år! Gud är god! Amen.

Phrao Hostel!

Jag läste ett blogginlägg från en av förra årets Stepoutare som jobbade på ett barnhem på ett annat ställe närmare Chiangmai, där hon beskrev hennes känsla när hon var klar med den första delen av hennes praktikperiod. Precis likadant kände jag när jag i mitten av oktober skulle flytta ut hit från vårt trygga lilla hus i stan och komma till elevhemmet. Jag hade också ”…både våndats och längtat hit”, som hon skrev. Det var lite jobbigt att flytta eftersom jag trivdes så bra i Chiangmai, både med de vännerna vi har skaffat där och med jobbet som engelsklarare på thai-kontoret. Det fanns även en osäkerhet över hur det skulle bli att jobba helt ensam på en avlägsen gård ute på landet där det inte fanns någon annan svensk person, och där knappt någon pratade engelska. Men då påminde jag mig själv om att jag det ju var mitt eget val att åka dit. Jag hade ju redan tagit beslutet och för länge sedan talat om för mig själv att jag hade bestämt mig , så det fanns ju inget att att bråka om längre. Jag såg ju faktiskt egentligen jättemycket fram emot att flytta hit. Det visste jag ju, fast jag var nervös.

Phrao Hostel är (för det första) alltså inget hostel för resande och backpackers, utan ett elevhem avsett för barn från bergsbyarna från 7 år  och uppåt, tills de nästan är gamla nog att börja på universitetet. några av barnen saknar någon förälder eller har föräldrar som inte kan ta hand han om dem av olika anledningar, men de flesta har föräldrar i sina hembyar. Hemmet ligger runt 5 km från närmsta stadscentrum, ute på landsbygden, vid foten av ett stort skogigt berg i norr och med utsikt över massa risfält som varje kväll badar i solljuset, och hela samhället Phrao ligger i en vacker dal omgiven av imponerande stora gröna berg. Jag har ett eget rum där jag sover på en liten madrass på golvet (Thai style) med mycket golvyta för både ett långt skrivbord och plats för många fler bäddar. Mitt rum ligger på övervåningen i killarnas hus, och tjejerna bor i ett likadant i hus bredvid. På undervåningen i killarnas hus står det långa matbord och stolar där vi samlas ofta. Mellan de två stora husen finns en stor gräsplan med två fotbollsmål, och en bit nedanför tjejernas hus finns ett volleybollnät. Bredvid volleybollplanen finns grishuset. Djur finns det många här, förutom ödlorna och myrorna som kryper längs med väggarna… Höns och tuppar springer omkring bäst de vill på hela området tillsammans med hundarna Bobbie och Tina, för att inte glömma alla fiskar i fiskedammen!

image

Killarnas hus till höger och tjejernas hus till vänster med fotbollsplanen i mitten, och grinden ut till vägen längst till vänster

image

Risfälten och trädgårdslandet i kvällsljus

 

Varje dag går barnen upp klockan 5:30 och går till sina olika städområden. Sen har de ganska mycket tid att göra sig i ordning innan frukost klockan 6:30. När man har ätit upp och diskat sin tallrik har de lite tid att göra klart det sista innan det är dags för morgonuppställningen vanligen klockan 07:10 framför bilen som skall ta alla till skolan. Innan lunch har jag vanligtvis engelsklektion med föreståndaren och hans fru i max två timmar, sen blir det faktiskt ganska lunkigt tempo då det inte alltid finns särskilt mycket att göra fram till klockan 16:00 när barnen kommer hem från skolan, men pang säger det då, så blir det liv och rörelse igen! Sen efter vi har ätit klockan 18:00 så har jag en lättsam engelsklektion klockan 18:30 med halva gruppen, innan de sätter sig med sina läxor då jag försöker hjälpa så gott jag kan, följt av lovsång och bibelläsning med bön. Efter en lång dag blir det då dags att släcka lampan klockan 21:00.

image

Uppställning och morgonbön vid bilen

image

Lovsång på kvällen

Som lärare och storebrorsa åt 26 barn går det åt mycket energi om dagarna, men då är det ju jättebra att jag får egentid på dagarna. Jag trivs jättebra här och det passar mig perfekt.

Nästan glad andra advent på er! Nästa gång skall vi prata om något helt annat. Det blir spännande!

 

Den färgglada vardagen

En vardag i Chiang Mai hur ser den ut? Det är faktiskt svårt att säga då veckorna här är väldigt olika varandra! Det var nog lite så jag förväntade mig att livet utomlands skulle vara också. Men ibland finns det faktiskt rutiner här också.

Jag har haft lyckan att hitta havregryn här så de morgnarna jag befinner mig hemma blir det havregrynsgröt i mikron
med en okejsmakande mjölk och lite sylt, tyvärr finns inte lingonsylt. Det blir en liten andakt innan det runt 8 bär av till jobbet som är på det kontoret jag lär ut engelska på.

Då relationer är viktigt börjar vi alltid med att småprata lite och kolla läget. Det är också ett bra tillfälle för dom att använda sin engelska lite. Sen har jag lektion i nästan 2 ½ – 3 timmar ibland med lite pauser, så jag drillar dom hårt! Har inget material sen innan så det är lite utmanande att utan utbildning hitta lämpliga saker att lära ut och så vidare. Men jag ser framsteg hos dem vilket är kul! Försöker prata engelska med dom men jag tycker också det är kul att använda thailändskan så det är en svår balans. Tänker dock att de har mer nytta av engelskan i framtiden än jag har av thailändskan.

Jag är ibland med och lagar lite mat till de som jobbar på kontoret. Det är kul att lära sig hur man gör lite av de olika fantastiskt goda thairätterna! Får väl erkänna att jag främst skär grönsaker.

Sen äter vi tillsammans och det är inte på bord och med stolar som hemma i Sverige. Här sitter vi i skräddarställning och äter på golvet! Det gjorde ont i början, men börjar få hårdare hud på fötterna så nu är det ganska gött faktiskt! Det är tyvärr lite uppdelat att kvinnorna sitter vid ett ställe och männen på ett så försöker bryta det genom att sitta med båda!

Efter maten är det förberedande för nästa dag, ibland har jag thailektion med min sjukt sköna lärare! Det blir mycket prat men nu börjar det gå att ha det mesta på thailändska vilket är roligt. Det är ödmjukande och bra att lära sig thailändska samtidigt som jag lär ut engelska. Det går se hur olika språken är och att allt som är självklart för mig faktiskt inte är det för dom. De har inga tempusformer i verben till exempel.

Sen börjar arbetsdagen gå mot sitt slut, då är det skönt att komma hem eller slappna av och göra något annat. Vi har fått en härlig vän som har bott 18 år i ett barnhem som TLF(organisationen jag jobbar i) stöttat, han har sedan dess pluggat och jobbar nu på TLF. Han har dock ingen bostad så han brukar bo hos hos vilket är så roligt! Det är givande att vara med en person i sin egen ålder från en annan kultur och dela erfarenheter med varandra.

IMG_5770.JPG

Det här är våran fina vän ”Jalee” som nu bor hos oss ibland.

 

 

 

 

 

 

IMG_5418

Så här en liten del av kontoret ut. Här sitter Tuk Tik och Mata som jag fått privilegiet att lära känna!

Glad första Advent, Gud är god! Amen.

Lite regn är bra för skörden och för tankarna!

Under den här resan har vi fått göra så otroligt mycket som jag är otroligt tacksam för att ha fått uppleva, långt mer än vad jag kan få plats att beskriva här. De senaste veckorna har jag och Axel och Markus upplevt Thailand på lite olika håll, men när vi ses så tar vi ofta tid att dela reflektioner och tankar med varandra.

Jag beundras av våra Thailändska vänner. Det förväntas av oss att vi skall ta för oss när vi är hemma hos dem, och vi har fått en god vän från TLF (organisationen vi jobbar på) som besökt oss många gånger och inte tidigare dragit sig för att låna en sovplats över natten. Det gör mig glad att se att andra vågar ta för sig. Jag har upptäckt att man oftast kan dra gränsen för hur mycket man tar för sig mycket längre än jag har trott utan att det blir stötande för värden. Jag är en försiktig person, som är rädd för att verka ohyfsad, men jag vågar tro att många människor även i Sverige gärna bjuder på mer än man tror.

Jag kom tillbaka till Praoh igår (2:a November) efter en helg i stan, och då var också barnen där. Det var första gången jag träffade dem sedan September när vi killar kom hit på besök för första gången. Den här gången var jag nervös inför vårt riktiga första intryck av varandra, men jag fick en så bra känsla! Oförberett bad föreståndaren mig att ha en engelsklektion med barnen och då tog jag min chans att ”bryta isen”. Fastän de redan var intresserade av mig ville jag göra någon avslappnad och rolig lek med dem, och det gick bra. Jag kommer att lära både barnen och de vuxna engelska, (Det här med engelskundervisningen är intressant. Som Axel skrev, är Engelska ett mer komplicerat språk att lära sig än vad man kanske minns om man pratar det flytande. Nu måste jag lära dem hur språket fungerar, men jag vet oftast inte hur, eller varför alla regler finns. De bara finns…) men jag ser mest fram emot att få en plats bland dessa människor. Jag trodde att jag hade koll på Praoh Hostel innan barnen hade kommit hit, men det blir till en helt annan plats när de är här. Det fattas verkligen något på gården utan dem.

Som i en uppenbarelse såg jag idag med hjärtats ögon varför det här projektet finns. Känslan av tacksamhet och Guds storhet spreds som genom hela kroppen medan barnen packades på flaken under paraplyn och plastduk, att det är exakt det här som hela det här projektet handlar om. Två gånger har vi besökt samma bergsby som kallas Khamuang, som ligger sju kilometer från den här gården, rakt upp bland bergen, in i djungeln. Många utav dessa barn kommer därifrån, och resten ifrån andra byar som ligger ungefär lika svår-åtkomliga och frånkomliga. Den här dagen ösregnade det när barnen åkte till skolan, men det var ingen fara. Vi blev alla lite blöta, men barnen hade regnskydd. Skolan ligger en kilometer bort ifrån gården Praoh Hostel och vägen är helt asfalterad, det gick på inte ens fem minuter. Den här dagen hade dock barnen inte alls kunnat gå i skolan om de hade bott i en lika illa placerad by som Kamuang. Det är en hel dags undervisning, och många fler dagar på ett helt år som går bort på grund av att vägen av grus och lera helt enkelt spolas bort när det regnar. Även under vackra dagar skulle kanske barnens föräldrar välja att inte gå till skolan om de hade behövt köra bil eller moped i en mil genom djungeln på morgonen, men det är inget faktum, utan bara jag som spekulerar. Här ser vi hur som helst tjugoåtta barn som har fått en bra chans i livet.

Alle man (flickor) ombord!

Alle man (flickor) ombord! Halva gruppen i taget fick skjuts till skolan som ligger tre minuter bort.

När det regnar får man sitta nära varandra och mysa. Det borde ju vara positivt!

När det regnar får man i alla fall sitta nära varandra och mysa. Det är ju bara positivt!

Jag följde med och släppte av dem, och kände mig upprymd av att se dem vandra in i skolan.

Jag följde med och släppte av dem, och kände mig upprymd av att se dem vandra in i skolan. Fint!

Läxläsning på kvällen. Jag blev tvungen att lära mig alla olika uppställningar på nytt. Det var länge sedan jag inte fick använda miniräknare...

Läxläsning på kvällen. Jag blev tvungen att lära mig alla olika uppställningar på nytt. Det var länge sedan jag inte fick använda miniräknare…

Livet som Tarzan

Att få resa utomlands såhär är verkligen ett stort privilegium. Jag har de senaste veckorna fått möjligheten att vara lägerledare för ungdomar ifrån olika bergsbyar, vandra ut i djungeln i 3 dygn med några från TLF (organisationen jag jobbar i) och vänner från bergsbyarna TLF jobbar med. Har även fått besöka ännu fler byar, fått leva med dom och känna deras enorma gästfrihet. Får äran att lära känna de på kontoret ännu mer nu och det är härligt att se dom våga ta för sig mer i att prata mer engelska med oss.

2 månader har nu redan gått, var tar all tid vägen? Vi har bara idag. Vill uppmuntra varje läsare att se vad du kan göra för en annan människa. Ta vara på var dag, även om det är en regnig höstdag! I Thailand bildas också en vardag och min består mycket av att lära ut engelska till underbara vänner på kontoret som gör deras bästa för att förstå ett så komplext språk som engelska faktiskt är. Jag får möjligheten att testa på en massa olika maträtter som de på kontoret lagar. De är även snälla och hjälper mig med thailändskan så det blir ett skönt utbyte av språkkunskaper! Eftermiddagarna/kvällarna är vi ofta trötta och tar det lugnt på olika sätt hemma i vårt hus.

Något som jag kommer bära med mig är ungdomslägret jag fick vara med på. Där fick jag möta unga människor ifrån olika byar med stor livsglädje! Vi fick många upplevelser tillsammans och känslan blev som efter många läger en tomhetskänsla. Men kort efter väntade nya äventyr ut i djungeln där vi fick vandra över berg och dalar i stekande hetta.  Vi gick till en flod med bambu- och bananträd runt om så vi kunde bygga oss ett vindskydd där vi sov gott på nätterna. På dagarna levde vi av det naturen har att erbjuda.(Vilket var väldigt mycket!) Vi jagade ekorrar, fiskade och plockade växter som gick att äta. Här snackar vi närproducerad och god mat! Jag har dock fått känna på konsekvenserna av mindre bra hygien som uttryckte sig i magsjuka, men det är bättre nu!

Thailändskan går framåt, våran underbara lärare Kruu Lá är en stor anledning varför. Ett mål är att när jag återvänder till Sverige så vill jag kunna föra samtal med eventuella Thailändare hemma i Restauranger eller annat. Men det återstår att se! Ett närmare mål är att kunna prata mer med Thailändarna i det språk de är bekväma i. Försöker lära mig deras svåra alfabet som består av 44 konsonanter, 28 vokaler och 4 toner! Än så länge är det mycket kvar att lära.

Något som är helt fantastiskt är hur alla tar hand om oss så mycket. Våran kära ”extra mamma” Kassai som nu är vår granne säger att vi alltid är välkomna in till henne och får steka ägg och ta av hennes ris även om hon inte är där. Så fungerar Thailändarna, de bokar inte alltid tid för att äta middag utan det är bara att komma så tar man det som finns. Pengar känns inte lika viktigt här, det är relationerna som är det. Snålhet verkar inte finnas i deras vokabulär.

IMG_6113

Efter regnperioden är allt fortfarande väldigt grönt och vackert!

IMG_6178

Nu är vi äntligen på väg ner efter att ha klättrat upp för ett högt berg. Nere är risfält som det finns gott om i norra Thailand och ett lite öde hus där en familj bor. 

IMG_6467

Vi var på besök i en massa byar. Dessa två var snälla att ta rollen som min Thailärare! Barn är väldigt bra lärare!

Gud är stor och alltid med oss, Amen!

/Axel, Chiang Mai Thailand

Lärare och extra-storebror

Nu äntligen har vi börjat jobba med Thai Lahu Foundation, och kontakten med svenskarna på regionkontoret har börjat blekna. På tre veckor har det sannerligen hänt mycket. De senaste två veckorna har vi planerat engelsklektioner som vi har hållit för den nationella personalen på TLF, så svenska är inte längre gångbart. Inte ens engelska räcker särskilt långt längre med alla människor, vilket har hjälpt oss att snabbt bygga på våra Thai-kunskaper! Att lära sig ett helt nytt språk och använda det varje dag är precis så kul som jag hoppades att det skulle vara!

Thailändsk mat och fika är galet sött, och matkulturen är som sådan att vi inte äter några mjölkprodukter om vi inte köper själva utan bara äter den maten som vi blir bjudna på. Lätt att jag kommer bli antingen laktosintolerant eller få diabetes. Nej, jag skojar bara, klart jag kan köpa yoghurt ibland och behärska mig med sockret, men jag har redan vant mig vid varmrättsfrukost och extra sött thailändskt iste. Ris och kyckling till frukost är fantastiskt. Jag tycker att det är genialiskt enkelt att äta samma sak till frukost, lunch och kvällsmat.

Som så många andra västerlänningar som hamnar utomlands, upplever också vi en stor gästvänlighet i Thailand. Vi försöker styra så att vi inte skall bli för bortskämda eller särbehandlade, men man kan ju antingen välja att tacka nej till allting, eller istället försöka lära sig någonting av deras sätt att dela med sig. En Thailändare skulle aldrig köpa en chipspåse eller en dricka utan att dela den med hela gruppen, och den inställningen försöker vi nu också ha tillsammans, så gott vi kan, även fast svensken flest gånger tar över och tänker ”Nej! Min Snickers.”…

Efter två veckor som engelsklärare på kontoret har jag till slut kommit ut till internatet/skolhemmet Praoh Hostel, två timmar utanför Chiang Mai och här skall jag då alltså stanna! Den här veckan var vi med på ett ungdomsläger på gården som hjälpledare. Hela Oktober månad har dock barnen som annars bor här ”höstlov” så dem träffar jag inte än på ett tag, men det längtar jag till! Till slutet av månaden kan jag jobba med de vuxna här. Jag får ha engelsklektioner med dem, vilket säkert blir lika kul som det har varit på kontoret.

Nästan alla som var med på ledarutbildnings-lägret. Väldigt blandade åldrar. Jag blev imponerad över hur tålmodigt de yngsta satt med på all tung undervisning!

Nästan alla som var med på ledarutbildnings-lägret. Väldigt blandade åldrar. Jag blev imponerad över hur tålmodigt de yngsta satt med på all tung undervisning!

Axel på flaket tillsammans med

Axel på flaket tillsammans med ”team yellow”. Jag var team orange, och Markus blev grön, tillsammans med totalt 30-35 ungdomar som delades upp under veckan. Denna bild är från sista dagen när vi åkte på utflykt till ett stort vattenfall där vi fick leka och ha undervisning. Totalt tre eller fyra bilar åkte med fulla flak.

Markus och jag förbereder en engelsklektion. Väldigt roligt, men ibland tar det lite tid, och då blir man trött.

Markus och jag förbereder en engelsklektion. Väldigt roligt, men ibland tar det lite tid, och då blir man trött.

Delad glädje är dubbel glädje!

Nu har det börjat dra igång på riktigt. Har sen senast hunnit bli engelskalärare och husägare(vi hyr i 6 månader). Har fått möta många häftiga människor i diverse sammanhang som förgyllt min tid här och som för mig givit ytterligare bevis på att Gud finns och att han är god. Livet är spännande här, vet inte vad var dag har att erbjuda eftersom vi dagen innan kan få reda på att vi ska ut till en by eller liknande.

Nu går veckorna väldigt fort. Eftersom det ungefär är samma årstid året runt går dagarna i ett. Så att få se höstbilder hemma i Sverige känns långt borta när det är över 30 grader här. Jag trivs bra här, det känns verkligen nyttigt att få komma ifrån Sverige ett tag. Bara att få uppleva en annan kultur, en kultur här som är mer fokuserad på gruppen än individen. Bara en sån sak som att köpa mat eller liknande. I Sverige köper vi varsin maträtt, här köper man lite av varje och delar. Delad glädje är dubbel glädje, det har jag fått lära mig här!

Har då fått börja lära ut engelska till några vuxna i Thai-Lahu foundation (TLF) som är den organisationen vi jobbar i. Detta för att de lättare ska kunna kommunicera och förstå vad bland annat Interact (EFK) vill i utveckling och för att lättare kunna föra rapporter. Just nu lär jag dem de olika tempusformerna och hur de påverkar verbet. Har ingen tidigare erfarenhet som lärare så det är utmanande, men också lärorikt och spännande! Det blir att båda parter lär sig utav dessa lektioner.

Vi åker också ut till olika byar och får vara med och se utvecklingsprojekten i praktiken. Så vi får även uppleva mycket natur och en annan kultur i Lahufolket som inte är präglad av oss i västvärlden så mycket. Det är så fantastiskt vackert här i Thailand. Här i Chiang Mai är det höga berg och tjock djungel med många vattenfall.

Vi har nu fått ett hus med 3 sovrum, kök och tvättstuga. Så nu kommer jag inte längre dela säng med Philip, så får se hur det går haha! Här kommer vi bo resten av tiden så det är väldigt skönt att kunna landa på ett ställe. Har höga förhoppningar på allt jag kommer få uppleva här i Thailand, tror det redan satt sin
prägel på mig.

IMG_5696

Här är alla de som jobbar inom TLF i sina fina folkdräkter. (Ja, vi är riktiga jättar här i Thailand haha)

IMG_5546

Ett projekt jobbar med att Lahu barnen ska lära sig sitt moderspråk, detta gör det bland annat lättare för dem att lära sig andra språk sedan.

Är oerhört tacksam för alla böner och meddelanden! Stor trygghet att ni finns! Gud är god! Amen. // Axel, Chiang Mai Thailand