Ett skepp kommer lastat med en gott och blandat påse från Serbien

Hej människor! Frida här. Kanske den enda StepOut:aren som inte bloggat en enda gång sedan vi landade i Serbien för ca sex månader sedan. (Ooops) Ber om ursäkt för det. Tänkte därför bjuda på ett lite längre inlägg idag, hoppas att det är okej ❤

 

Det har varit fantastiska sex månader här, även om det såklart både har varit up:s and down:s. Jag tror det som både jag och Sarita har varit helt tagna över sedan vi kom hit är hur båda två känner är hur Gud funnits med i allt. Både när det kommer till oss två som personer, att det var just vi två som skulle hamna här, tillsammans. Våra ansvarsområden och vad vi får göra här och hur väl omhändertagna vi har varit här sedan dag 1.

 

Vi har hjälpt med Second Hand: butiken (tills den las ned för ca en månad sedan), varit på äldre-besök (Bread of Life, organisationen som vi hjälper till på jobbar främst med romska barn och äldre människor som behöver extra hjälp i vardagen, typ som hemtjänst), hjälpt till på läxhjälpen i ett mindre samhälle utanför Belgrad, varit med på äldre-aktiviteterna för de äldre (Bingo, Träning, Kör, Datorkunskap), hjälpt till på den kristna universitetsgruppen EUS m.m.

 

Det har i perioder varit intensivt och i andra varit jättelugnt. T.ex. över jul när de först firar vår jul och nyår, sedan den ortodoxa julen den 7:e december och efter det firar de ett till nyår vilket gjorde att vi hade typ väärldens längsta jullov (vi klättrade nästintill på väggarna där ett tag)

 

Vi har varit på utflykter och sätt miljöerna runtomkring. En av de första utflykterna var med de äldre upp i bergen. ”Vad skönt” tänkte jag innan och såg framför mig en lugn utflykt med lite vandrande i bergen. LITTLE DID I KNOW att pensionärerna här har en förkärlek till sång, musik och dans och att de skulle sjunga (och spela, de hade tagit med sig instrument förstår ni) HELA bussresan dit och HELA bussresan hem. Kan ju säga att det också förekom en lååång dans-sektion i mitten av utflykten också. (behöver jag nämna att jag smög i öronproppar på hemvägen?)

 

Annars har jag promenerat runt mycket i denna vackra stad och den lantis som jag är har letat mig fram till varenda vattendrag och grönområde som existerar i den här staden, haha. Om ni kommer hit någon gång vänner måste ni 1. besöka Kalamegdan, ett gammalt fort med Belgrads vackraste utsikt 2. äta burek (men på ett särskilt bageri, ni får leta upp mig och fråga om vilket hehe)

 

Annars vet jag inte vad jag ska säga mer än att mitt hjärta svämmar över för alla människor som vi har träffat sedan vi kom hit! Vi har så mycket vänner, både unga och gamla (och några däremellan) förstår ni. Hanne, vår handledare här har tagit väl hand om oss och vi har från dag 1 känt oss så otroligt välkomna. Jag kan liksom inte beskriva det på ett annat sätt än att mitt hjärta ofta känns så, så varmt och fyllt av kärlek för alla människor jag träffar dagligen.

 

Två månader kvar har vi innan vi ska hem och jag vet inte riktigt hur jag känner över det. Men två månader är ändå två månader och framtiden har säkert något spännande att bjuda på.

Om ni funderar på att söka till StepOut men inte är säkra på om ni vågar: GÖRE BARA! Det är så, så nyttigt att uppleva andra kulturer, både i världsligt synsätt men också att få se hur Gud finns överallt och att mycket av religion är kulturellt. Att lära sig att se skillnaden på vad som är Gud och vad som är kultur, om ni förstår vad jag menar??? ANYWAY!

Må fridens liljor kanta er väg och ta hand om varandra! Lots of love from eder Frida (jag bloggar HÄR och har varit betydligt bättre på att uppdatera där, så vill ni läsa mer eller har frågor så är jag all yours) Kram!

/Frida, Serbien

La vida en Bella Vista

DSC_4164

 

Hola todos!
Efter en tid av ledighet och semester i Argentina så är vi nu tillbaka i Bella Vista. Så annorlunda på många sätt och vis men ändå känns det rätt att få komma hem igen och vi blev varmt välkomnade av vår värdfamilj. Det känns som man vaknar till ett nytt liv efter att man varit borta och komma tillbaka hit till landsbygden. Här är det fullt med liv och rörelse i byn och det är sällan tyst. Ständigt hörs ljud av mopeder, tuppar, kor och hundar. Den vackra solnedgången och de böljande kullarna här kan man inte få nog av.

Sen vi kom tillbaka har vi planerat för läger som vi nu i slutet av januari månad haft för både tonåringar och barn. Eftersom det nu är uppehåll så passar det jättebra för barnen att ha läger så de har nåt och göra. Det blev mycket lekar, tävlingar i olika grupper, bibelundervisning, sång och framträdande. Det blir inte lätt alla gånger när man inte kan kommunicera med dem på spanska eftersom språket guarani är det som gäller för de flesta av barnen.

 
DSC_4197

DSC_4177
Barnen deltog och har lärt sig att samarbeta i grupper. Här är det annorlunda om man jämför med hemma i Sverige. Många av barnen har svårt att att stå i kö och vänta på sin tur, vilker de får öva på här. Hemma är det inte lika självklart att det är på samma sätt.

Efter tonårsläger så var det några tonåringar som blev valda att hjälpa till som ledare för barnen. Pastorsparet hade undervisning om ” ledarskap” och efter barnlägret hade man en kort reflektion om hur det var för de ledarna och delade Guds ord. Tonåringarna blev uppmuntrande och det var fint att se.

Här jobbar man mycket med barn och unga och hoppas på så sätt att nå deras föräldrar. Här på projektet får de höra, möta Jesus och växa tillsammans med andra vilket är rörande att se. Jag tror att barnen gör en förändring i föräldrarnas liv genom det sättet de lärt sig här. En förälder berättar om att hennes barn som går på projektet har börjat be bordsbön hemma och får med hela familjen.

Tiden börjar rinna iväg och om två månader är vi hemma i Sverige igen. . Nu gäller det att ta vara på tiden och småningom börjar vi med verksamheterna igen. Det känns som att man har kommit lite bättre in i kulturen och förstår mera om livet här nu. Önskar er alla Guds välsignelse som läser detta.

Vi ses snart!

// Maria, Paraguay

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Några sammanfattande ord från min tid i Zambia

Jag är ju lagd så att jag har lätt att se problem i tillvaron. Denna resa har gett ganska mycket vatten på den kvarnen för mig. Det finns både ett och annat i den Zambiska kulturen som jag helst inte tar med mig hem till Sverige. Ett par exempel är hur de ofta verkar förvänta sig att man som vit ska förse dem med både ditt och datt, och att man inte är något vidare bra på att organisera sig.

Men nu när det bara är några få dagar kvar, så börjar jag inse att en del saker i tillvaron här, nästan omärkligt, har smugit sig på och blivit ganska kära för mig.

Nshima

För en stund sedan bjöd vi arbetarna i missionens workshop på kladdkaka, vilken de glufsade i sig i en väldig fart! Sedan satte de sig alla i sitt ”kök” som består av diverse bildelar och gamla sjukhussängar man kan använda som stolar och en stor bunke med Nshima och relish. Där tryckte vi ihop oss tillsammans, några fiskar skickades runt, någon uppmanade min besökande bror Andreas att äta mer ”You stopped?”. Lite småprat nånstans blev det, men egentligen ingen märkvärdig stund. Men samtidigt fanns det en nästan rörande gemenskap runt bunken med Nshima. Här träffas de alltid runt lunch och äter tillsammans. I all enkelhet. Utan stress, utan distraktioner, bara enkel mat som alla tycker om (förutom Andreas) och varandras anspråkslösa närvaro.

Efter att vi har åkt kommer livet här ha sin gamla vanliga, gilla gång. Samma gamla problem med att hitta gödsel till åkrarna, lappa igen hålen på sina tak och sörja för sina familjer. De kommer också fortsätta sjunga och dansa i kyrkorna, dricka Munkojo (stavning??) och leva bland de vackra blommande träden som växer här. Det är svårt för mig att säga precis vad jag kommer sakna, det är ju så mycket som ingår i ett liv, och här är livet ganska annorlunda än mitt liv i Sverige. Jag tror jag kommer sakna den lite störande sången från syrsorna på kvällen, den starka värmen, stunderna av gemenskap i arbetet, livstempot, människorna, den vackra miljön…

Hursomhelst är jag tacksam att ha fått leva här i nästan ett halvår. Jag har inte uträttat stordåd, inte haft den roligaste tiden i mitt liv, inte förändrat så mycket hur dessa människor ser på tillvaron. Jag har mest bara levt här under några månader.

Men det kanske inte är så bara.

/Ingemar Hjorth, Mpongwe, Zambia

Tacksamhet

Ja nu har vi alltså redan varit i Serbien i tre månader… hjälp vad tiden går fort.

Vi har varit med om en hel del olika saker. I början gjorde vi allt tillsammans men de senaste månaderna har jag & Frida varit mycket på olika håll. Vilket känns både tråkigt ibland eftersom man vande sig vid att jobba tillsammans på secondhanden t.ex. Kanske mycket  för att det va skönt & kunna prata med  någon på svenska ibland & bara veta att man hade varannn i närheten. Samtidigt som jag tänker det är väldigt bra för oss båda att inte ha det hela tiden. Jag som alltid haft svårt att hitta får t.ex utmanas i att förlita mej på mig själv, i att ta för mej mer av allt jag är med om & ge mej av mej själv till de människor jag möter. Istället för att stå lite avsides som jag många gånger tenderar att göra. Ännu en positiv sak är att eftersom vi är med om olika saker får vi mer utbyte då vi berättar för varandra om våra upplevelser & delar erfarenheter med varann.

Jag är så otroligt tacksam över att jag hamnade här med just Frida vi har haft så många bra samtal, ”pepp-snack”, inspirationstal & bönestunder redan som betytt så mycket & som jag kommer bära med mig för alltid. Jag känner verkligen att Gud visste precis vad han gjorde när han skickade oss hit tillsammans. Vi kompletterar varandra så bra Frida är som en virvelvind av positiv energi, drömmar, visioner & tankar inom alla områden av livet. Hon är en inspirationskälla som aldrig sinar 🙂

Jag är också alltid väldigt glad & positiv,  det vet alla som känner mig! Men samtidigt säger Frida att jag är en lugn & trygg person. Vi balanserar varandra.

Under denna tid har det hänt massor i oss båda vi har växt otroligt mycket. Jag kan inte säga annat än positiva saker om detta äventyr som jag är så otroligt tacksam över. Så häftigt när man ser tillbaka.. även om så bara på det sista året i ens liv & inser hur mycket Gud har gjort.

Men detta va ett litet sidospår så nu över till arbetet här 🙂

En vanlig vecka för mig ser just nu ut såhär:

Måndag: Kreativ workshop – syr till försäljning – designer Biljana

Kvällen: EUS – häng, snack & pannkakor med studenter.

Tisdag: projekt Adopt a granny + vykort av serbiska konstnärer/workshop

Onsdag lunch för hemlösa + pyssel på förskolan i Zemun

Torsdag/Fredag: Extrahjälp med engelskan för barn på skolan i Surčin.

Utöver detta bazarer, luncher för äldre, Second hand butiken kvinnokonferens thanksgivingfester Missionsvecka/helger gudstjänster serbiska lektioner och mycket annat. Jag stormtrivs vilket så klart säkert beror mycket på att jag känner att jag är på rätt plats i livet just nu och gör precis det jag borde göra. Det är en härlig känsla när man känner att.man hamnat rätt att man äntligen är på väg att bli den människa Gud alltid tänkt att man ska vara. Självklart saknar man alla där hemma men samtidigt tänker jag redan på allt ja kommer sakna med Serbien när vi åker.

Har så mycket välsignelser att tacka Gud för vilket är något jag verkligen vill lyfta fram. Gud har gjort stora saker i mitt liv & jag är så tacksam!!! Så Tack Gud för allt du gjort & allt du kommer göra i fortsättningen för att Du går med oss varje dag & vi alltid kan lita på dig.

Ber att Gud även ska vara med varenda en av er andra fina stepoutare där ni är, i det ni står i ..runt om i världen.

/Sarita Serbien

Mycket jobb men korta arbetsdagar

Ja var ska man börja.. nu har vi varit här i Serbien i en månad och det har känts jättebra från dag ett. Vi är i ett land som inte skiljer sig särskilt mycket  från hemma förutom språket då så klart. Vi har två alfabeten att lära oss (latinska och cyrilliska) ni får jättegärna vara med och be för att det ska sätta sig. Maten smakar bra här ..det va lite svårt att veta i början vad som va smör och vad som va fetaost men köper man fel en gång så vet man till nästa gång.. samma med creme Fraiche och mjukost …fast vi har faktiskt hunnit ta några språklektioner sen dess så det går bättre nu 🙂

Några saker som kan vara lite bra att veta

Serber äter väldigt sällan känns ibland som att vissa inte äter alls. Alltså platsar jag här väldigt bra med mina dåliga matvanor som min underbara ”roomie”  Frida ständigt försöker ändra på.

Att vara lite sen är inget ovanligt det hör till. 10-20 minuter hit lr dit spelar ingen större roll. Något jag inte lärt mig ännu men jag har ju 7 månader till på mig.

Det regnar ofta och kan börja helt plötsligt så många är beredda med paraply i väskan hela tiden – alltid redo! För när det regnar så finns det inget mellanting det ösregnar, blåser det så är det en virvelvind, åskar det så är hela himlen vit och bullret helt sjukt.

När de gör vägarbete gör de inte en del i taget utan de river upp hela vägen så man måste hitta en annan väg att gå på.

Men de är väldigt hjälpsamma de gör alltid mer än de behöver och då menar jag alla även dem man möter på stan om man frågar efter vägbeskrivning bussnr lr klockan.. de jobbar hårt och väldigt effektivt men de jobbar oftast bara mellan 10-13 (14)

Mycket vildhundar här i stan bådw stora och små man ser dom överallt och väldigt ofta …de går ibland efter oss en bra bit när bi är ute och promenerar.

Vi har varit med och hjälpt till i Secondhand butiken med bla strykning prissättning och reklamblad, på lagret där de sorterar kläderna innan de kommer till butiken. Varit med och förberett mat för hemlösa och gått på hembesök till fattiga gamla människor varit med på läxhjälp för barn förskolan har ej kommit igång ännu, varit på utflykt med pensionärer vilket var väldigt underskattat vi trodde se skulle vara lugna men de har mer energi än jag och Frida de sjöng  så de tog i ända från tårna, dansade i flera timmar efter att de gått hur långt som helst 12 timmar med dem i vi va helt slut men kul hade vi 😂👌vi va med på en Bazar både i förberedelser och försäljning. Sen har vi hoppat runt lite i olika församlingar för att se så mycket vi bara kan. Det finns fortfarande flera kyrkor vi inte varit på än.

Vi fick bra kontakt med ungdomarna direkt eftersom vi hade en församlingshelg där vi lärde känna många som vi umgås med mycket.

Förutom jobb och byggandet av relationer så utforskar vi stan varje dag promenad åt olika håll varje gång för att se nya saker. Så intressant.

Berättar mer nästa gång…

 

Sarita Faltin – Belgrad, Serbien

Sista veckan!

Nu har jag påbörjat min sista vecka här i Paraguay. Det känns lite overkligt att jag snart kommer att vara hemma i Sverige igen, det är mycket som jag kommer att sakna här ifrån Paraguay men jag ser också fram emot att komma hem igen. Min resa har varit både uppför och nerför. I början var allt fascinerande och roligt, i mitten kändes det segt och meningslöst och nu på slutet har jag landat i en ganska härlig känsla igen vilket känns som ett bra slut på denna resa och upplevelse.

 

Denna tid har varit otroligt lärorik och framförallt har jag lärt mig mycket om mig själv. Jag har bland annat lärt mig att läraryrket inte är något för mig och att jag i framtiden inte kommer att vilja bo med en hund. Men jag har också fått uppleva hur svårt men roligt det är att lära sig ett nytt språk och hur man klara det mesta bara man inte ger upp och har stöttande människor i sin omgivning.

 

Detta blir ett sista tack från mig. Jag är så tacksam för denna möjlighet. Tack till Julio och Limpia som har öppnat upp sitt hem för mig i 8 månader och tack till Erika, jag hade inte klarat det utan dig.

Caroline, Paraguay

IMG_3357

Äta bör man

En stor del av livet handlar ju faktiskt om att äta, och så även här i Paraguay. Därför tänkte jag mitt inlägg denna gången ska få handla om just MAT och andra goda saker!

 

Vad man äter, dricker och har för traditioner kring måltiderna är ju viktiga delar av kulturen. Något som är väldigt typiskt för Paraguay , och som jag nämnt förut, är att man dricker Tereré. Tereré är ett iskallt te som görs på örten mate.  Vart man än rör sig här ser man folk som sitter utanför sina hus, i bilen eller kanske på sin arbetsplats och dricker denna dryck.

Man använder sig av en termos, en mugg och ett metallsugrör. Samma mugg skickas runt till alla i sällskapet och alla dricker ur samma sugrör. Det finns en mängd regler kring hur och när teet ska drickas och jag vet inte allt. Men tereré är i alla fall inte bara en dryck utan det är verkligen en kultur och handlar mycket om gemenskap! Det kanske är det mest naturliga sättet att umgås på här och dessutom svalkar det ju gott när det är varmt.

En riktig paraguayansk lunch eller middag är komplett först när det finns maniok på bordet. Det är en jätte-rotfrukt, inte helt olik potatis i smaken. Den äts kokt och oftast med händerna, som ett obligatoriskt tillbehör till resten av maten.

De annars traditionella maträtterna och bakverken som finns här innehåller ungefär samma huvudingredienser; majs eller majsmjöl, maniokmjöl, ägg, olja och en speciell sorts ost. Två av mina favoriter i denna kategorin är mbeju (till vänster) och chipa (till höger), som sagt har de ungefär samma innehåll men tillagas på olika sätt.

Det som jag uppskattat kanske allra mest när det gäller ätbara saker är att ha kunnat äta en massa färska exotiska frukter under tiden här. Just nu är det till exempel säsong för citrusfrukter och avokado. Jag tycker det känns (nästan) lika roligt och lyxigt varje gång jag inser att jag kan plocka avokado direkt från trädgården!

Sedan några veckor tillbaka är vi igång med engelskalektioner för barnen igen, även där har vi ägnat oss en del åt temat mat, en populär fras är nu till exempel ”I like watermelon!” (För det gör faktiskt alla!)

Och som om detta inte vore nog så har kyrkan här precis dragit igång med en kurs i matlagning/bakning. De första tillfällena är temat ”comida sueca”, alltså svensk mat, så då blir det till exempel köttfärslimpa, grovt bröd och kladdkaka som de får lära sig att göra. Kul att även få dela med sig av lite svensk matkultur! 🙂

IMG-20170328-WA0002

Allas favorit – kladdkaka!

Ha det gott tills vi hörs igen!

/Erika, Paraguay

Matglädje

Vi är så lyckligt lottade med så många härliga varma och öppna människor omkring oss. Vi har en granne vid namn ”Happy”, ett namn som är väldigt passande. Hon bjöd in oss till att laga mat på swaziskt vis och det tackar man ju inte nej till! Vi gjorde en majs, nöt och pumpagryta som blev jättegod. Tillagningsprocessen innehöll dock både skratt och tårar. Oj vad det sved i ögonen att laga mat över eld. Jag som ändå tänkte att jag var världsvan, en har väl grillat körv! 😉 Haha, men skam fick jag! Där stod jag och rörde medan tårarna sprutade och fick titeln som ”kvinna” indragen eftersom jag inte kunde förmå mig att sluta lipa. Haha, dock fick jag chansen att återupprätta denna titel senare. Det var en mysig och härlig upplevelse att få laga mat ute över öppen eld. Min beundran för hur starka dessa kvinnor är växte. Det är supervarmt, lätta att bränna sig, stora tunga grytor som ska flyttas och rök överallt. Detta görs dessutom i närmare 40-gradig värme. Vilka hjältinnor!
När maten var klar och vi slevade upp varsin portion från 10-litersgrytan blev vi tillrättavisade för att vi åt för lite. Vi får verkligen möta stor omsorg av våra vänner här. Tack Happy för att du bjuder in oss i ditt liv och tack för all glädje och alla skratt du bjuder på!

/Victoria, Swaziland

 

Familjen och Mat

Tsagaan Sar (Цагаан сар) är Mongoliets viktigaste högtid, det kan man se genom hur de kläd sig, hur dem spendera deras pengar och genom deras kropp språk. Det är deras nyår. Det firar man tre dagar i rad.
Första dagen går barnen och hälsar deras föräldrar, man tar med sig gåvor. Andra och tredje dag försätter man med att hälsa på andra familjens medlemmar och vänner. Här hälsar man alla typ av familjer. Det kan vara din frus syster eller din mormors syster barnbarn. Ofta tar man med sig pengar som gåvor och det ger man till äldsta personen i huset samtidigt som man hälsar på den personen (Lyfta upp deras arm lite och kyssa på kinden).

bild1.jpg

Så här kan matbordet ser ut

Värdfamiljen bjuder alltid ost, Бууз (buuz: dumpling med kött i), айраг(airag: gjort på jäst hästmjölk), сүүтэй цай: te med mjölk. Och såklart mycket kött och fett. Mycket sallad också. Vodka är också vanligt under Tsagaan Sar.

bild2

Sheep och beef är vanligaste kött på bordet

bild4.jpg

liten skal: Vodka! Stora skal : Airag

Idag blev jag bjuden till att följa med och hälsa på deras bekantar. Jag följde med Puje och hans 3 barn. Puje är ledare & pastor till hemlösa program som hans kyrka har. Vi startade kl 8 på morgonen och avslutade runt kl 16. Mat hela dag.
Jag fick va med och hälsa på folk som bor i ett rum tillsammans med deras barn och barnbarn. Jag hälsade också folk som bor i en lägenhet som har mer än fem rum på nionde våningen.

bild9.jpg

Folk använd ofta Ger och ”Hus” tillsammans nu 

Det vad jag har märk är att de gör saker och tings samma sätt. Han som bor i en lägenhet flera våningar upp och med fina bilar bredvid byggnaden behandla hans nära och kära lika kärleksfull som han som bor i ett fattigt område med en lampa i huset. Min uppfattning med Mongoliet är att deras första prioritering är familjen. Det kan man se genom hur dem behandla deras äldsta och yngsta.

bild3.jpg

Ofta träffa barnen deras kusin för första gången under Nyår firande

Under firande hälsa dem varandra på annat sätt. Istället för att fråga’’hur mår du?’’ så säger dem’’har du villat bra?’’. Såklart önskar dem också varandra Gott nytt år.

Jag fick också några gåvor från familjer som jag personligt inte känner och jag åt deras buuz en hel del och drack tillräckligt mycket Airag för idag.
Jag är bjuden till att besöka andra familjen imorron också. Buuz here I come!!

Hörs nästa månad!
Solomon Tlang Lian
Ulaanbaatar, Mongoliet

Vår framtid

 

Processed with VSCO with f2 preset

Lunch i Mashobeni


Det som vi har lagt ner mest tid och energi på denna resa har helt klart varit barnen. Redan innan hade jag och Vickan ställt in oss på att vi ville och skulle arbeta med barn. Vi visste väl egentligen inte hur men vi visste att vi skulle. Vi har jobbat mesta tiden i Pree-school/förskola. Där har vi fått möta barn mellan 3-5år. Att jobba med barn är otroligt krävande på många sätt. Dom kräver mycket energi och uppmärksamhet men dom ger även otroligt mycket. Något som jag har märkt tydligt är att dessa barn vill ha närhet, mycket närhet. Dom vill gärna hålla hand, kramas eller sitta i knä. Det är något som jag gärna ger dom. När vi kommer till förskolan på morgonen så kommer alla springandes för att möta oss. Att möta dessa kramar och leenden det första man gör på morgonen är nog den bästa starten man kan få. Man får liksom energi för att klara hela dagen. Dessa barn är glada vad man än gör. När vi sjunger, är dom glada. När vi leker, är dom glada. När vi bara sitter, är dom glada. Dom är så tacksamma och gnäller nästan aldrig. Även fast att dom inte har några leksaker, böcker eller liknande så är dom glada och tacksamma. Dom har varandra och det räcker. Varje barn, oavsett bakgrund, har rätt att behandlas med respekt och att få komma till tals. Det är något som vi jobbar mycket med. Att behandla barnen med respekt. Dom är människor lika mycket som du och jag. Alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling.

 


Alla barn har rätt till att leka, vila och fritid. Alla barn har rätt till utbildning. Eller rättare sagt alla barn SKA ha rätt till detta men långt ifrån alla har det. Detta är ett problem. Detta är ett stort problem eftersom att barnen är vår framtid. Vår framtid vilar på sätt och vis i barnens händer. Men för att vi ska kunna få en framtid, för att dom ska ha en chans eller viljan att ta hand om detta så måste vi peppa, förbereda och tro på dom. Vi måste tro att dom kan, vi måste lära dom allt vi kan. Vi måste respektera dom och behandla väl. För att vi ska ha en chans, så måste vi ge dom en chans. Barnen är det absolut viktigaste vi har. Därför ger jag dom mer än gärna en extra kram, därför får dom mer än gärna hålla min hand. Därför får dom sitta i mitt knä hur länge dom vill. För jag vet att jag kommer att få så mycket tillbaka, jag får redan så mycket tillbaka.

Processed with VSCO with f2 preset

Lauren och Julyana från YWAM

// Johanna, Swaziland