Tack Mpongwe! Twatota ukwakuti!

Vi har nu påbörjat vår sista vecka i Zambia. Vi varvar alltså vardagslivet vi har fått här med förberedelser för hemresan. Vi jobbar fortfarande med våra arbetsuppgifter, går till kyrkan och blir hembjudna på middag, men överallt får vi också höra hur lite tid vi har kvar och hur saknade vi kommer bli. Det är en konstig känsla, att veta att den här vardagen snart är över. Marknaderna kommer bytas ut mot snabbköp, nshiman blir till tacos och istället för mangoträd i trädgården blir det äppelträd. Söndagsgudstjänsterna kommer inte längre vara minst tre timmar långa, jag kommer inte längre sitta på uteplatsen och äta futenboa och dricka iskall läsk en extra svettig dag, och jag kommer troligtvis inte gå ut ur huset utan att ha en aning om vad som kommer hända. Det blir inte lika många spontana möten och händelser, inte lika många grannar som ger en papaya och pumpa, inte lika många härliga, färgglada tyger att göra vad man vill med. Men vissa saker kommer ändå att vara sig ganska likt. Grannens djur kommer fortfarande göra ljud ifrån sig i tid och otid (i Zambia grisar, i Sverige kossor), kaffe är lika nödvändigt var jag än befinner mig och även om jag inte längre kommer vara tillsammans med sex härliga, zambiska kvinnor och sy så kommer symaskinen plockas fram och användas även i Sverige. Att mysa med popcorn och ett avsnitt ur en serie när det regnar är lika mysigt i Zambia som i Sverige, att bli bjuden på middag hos vänner är lika roligt och att gå och lägga sig efter en extra händelserik dag är lika skönt (med eller utan myggnät). Och även om gudstjänsterna skiljer sig åt ganska så mycket så är det fortfarande samma Gud vi tillber och tror på. Hur långt borta jag än befinner mig så är vi alla fortfarande bröder och systrar i Guds stora familj. Jag tror att det gör oss mer lika än olika.

Det har varit sex roliga, jobbiga, utmanande och helt fantastiska månader som jag har fått spendera i Zambia. Jag har fått se kvinnorna i sömnadsprojektet utvecklas från att knappt kunna sy rakt till att sy skjortor och byxor med minimal hjälp. Främlingar har blivit vänner och familj. Vi har åkt lastbilsflak i tolv timmar, suttit på hårda träbänkar i kyrkan ännu mer, gått på promenader med ett barn i varje finger, tackat nej till ett antal frierier, badat på toppen av ett vattenfall, introducerat fika till alla vi känner, fått håret flätat av våra vänner, lärt oss lite lamba och även lärt ut lite svenska. Vi har levt livet helt enkelt. Jag vill också tro att jag har blivit lite mer öppen och lite mer ödmjuk.

Tack för de här månaderna Zambia. Tills vi ses igen!

Hem

Något som känns lite som en evighet har passerat sedan jag först anlände till Mpongwe. Ändå känns det alldeles för kort. Det här är mitt hem. Det känns verkligen så.

Jag skulle inte säga att mina månader i Zambia har varit ett äventyr. Det har varit vardag, en fett spännande, utmanande och lärorik vardag. Vardag, även om inget direkt blir som man planerat eller trott. Tempot är ganska långsamt, men man behöver ändå ta snabba beslut och fort hitta på nya lösningar eftersom det sällan är någonting som är enkelt. Men det är vardag.

Att ta vad man har, är min vardag. Att leva med det man har. En trasig gammal fönsterruta tog Wesley med hem för att göra en fotoram av, en rostig plåtbox skulle Joshua måla och ha som byrå, en gammal kylskårsmagnet och en pinne gjorde jag en knappnålsplockare av. Lite ihoprullade plastpåsar blir en fotboll, små tygstuvbitar blir en dörrmatta, en yoghurtburk ett dricksglas och trasiga skor lagar man, för de är de ända man har.

Man äter det säsongen erbjuder, tar det man har! Några månader är det mango, andra flygmyror, sen jordnötter och avokado. Och man är nöjd så.

Tror det är nyttigt att tänka på vad vi faktiskt har, och ta vara på det. Nyttigt för en själv och för moder jord. Så mycket grejer jag har bytt ut bara för att jag velat. Så mycket grejer jag slängt för att det är billigare att köpa nytt än att laga. I Sverige behöver vi inte heller äta säsongsstyrt för vi kan få tag i nästan allt nästan precis jämt. Men vi kan äta säsongsstyrt, säsongsstyrt och närodlat. Skulle vi dessutom äta lika mycket (lite) kött som en genomsnittlig afrikan skulle modernatur jubla. Afrikanerna också. För skulle vi leva lite mer med att ”ta vad vi har” kanske inte afrikanerna skulle drabbas lika hårt av klimatförändringarna.

Mina älskade älskade vänner har lärt mig mycket. Bara genom att få ha vardag tillsammans har vi lärt av varandra. Kommer sakna Mpongwe och allt vad som finns här otroligt mycket. Helt sinnessjukt mycket faktiskt.

3-23-13-3

Lycklig i själen över att jag redan i sommar kommer komma tillbaka till Zambia!

Möten

Denna månad och hela denna resa för den delen, handlar om möten. Möten med ett nytt land, en ny kultur, massa nya människor och möten med sig själv i nya situationer. Vi har haft ett Ywam-team som bott på samma gård med människor från olika delar av världen. Väldigt roligt och berikande att även få ta del av deras kulturer och synsätt. Vi har denna månad gjort mycket tillsammans med Ywam-teamet och hakat på deras schema. Vi har gjort sjukhusbesök där vi mötte patienter och engagerad personal. Vi sjöng sånger tillsammans och det är häftigt hur musik och dans kan föra ihop människor och skapa glädje. Vi har även varit på en hel del kyrkor samt gjort många hembesök. Under hembesöken får vi förmånen att ta del av människors vardagsliv och sitta ner med dem. Ofta är det fullt av barn som springer runt och grannarna samlas när de hör att det kommer ett team och hälsar på. Under dessa hembesök har vi även här sjungit mycket tillsammans. Vi har även lekt och delat saker med varandra. Att när vi säger hejdå, få mötas av en leende blick som säger ”Siyabonga” vilket betyder ”tack” är väldigt speciellt. Jag får under denna resa även möta skämtande volleybollkillar, barn som sträcker sig upp mot mig och säger ”Teacher Victoria”, grannar som lägger ner tid på att fläta våra hår och som alltid har tid att sitta ner och fika eller spela kort. Grannar och vänner som får höra att jag har ett hundintresse som väljer att gå med mig för att träffa hundvalpar. Hundvalpsägare som inte känner mig men som ändå bjuder in mig till sitt hem och stoppar en hundvalp i famnen på mig. Vår lillebror som försöker lära sig bugg under skratt och även försöker lära oss dansa swazidans. Att få sitta ute på verandan en fredagkväll och spela och sjunga tillsammans med familjen. Att få ligga ute på en filt med vänner och titta på stjärnorna. Att få vara i kyrkan och träffa på äldre människor som trots att vi inte förstår varandra språkmässigt alltid hälsar med ett brett leende och fraser på siswati. Att få möta sig själv i allt detta och översvämmas av tacksamhet över att just jag har fått privilegiet att få ha dessa varma, öppna och vackra människor omkring mig. Att få kalla dessa människor mina vänner och kunna skratta tillsammans. Att få utmanas i ny kultur och nya tankesätt och hela tiden lära sig nya saker. Jag är så glad och tacksam att jag får chansen att göra denna resa tillsammans med dessa människor.

/Victoria, Swaziland

Varje Tisdag

Trafikkaos är en av de upplevelser som man kommer att minnas. En kväll så tog jag’’micran’’ hem från Ger District där jag hjälper barn med engelska. Det är 15min bilkörning. Men den kvällen tog 1h och 45min för att komma hem.

Sporten är vad jag sysslar mest med här på eftermiddagarna efter skolan.

Men en gång i vecka så hänger jag med en mongoliska team på deras projekt, där de fokusera på hemlösa. Detta projekten har de haft länge men de har precis startat på det här området (Ger Distrikt). De flesta är alkoholister det finns också folk som har slutat men är fortfarande på gatan. Såklart så finns det också folk som hamnar på gata för andra orsaker.

20170117_144415.jpg

så här laga man och så här får man också varme

De starta alltid med liten andakt. De sjung tillsammans, ber tillsamman och ibland dela dem hur deras dag var och vad Gud har gjort i deras liv. Deras glädje i att sjunga lovsång (alltid Acapella) och att prata om Gud är stort. Det är verkligen upp och ner för dem också, många har slutat dricka alkohol i veckor och i månader men glider tillbaka till drickande igen då och då.

20170117_143722

Många äter ‘varm mat” bara en gång i vecka

Dem som kom för mat, medicin (vi har sjuksköterska) och kläder är ofta äldre män och kvinnor. Det finns också runt 8st barn som är mellan 9–16 år gamla. Ofta så följ dem med deras pappa eller mamma hit.

20170117_152313

sakta men noga läste han

20170131_134950

Jag spendera ca 3h med dem varje gång jag är där. Ibland så klipper jag deras hår, hjälper till att servera mat och medicin.

20170131_160422

Sax som gäller här

Vi hörs nästa månad!

Solomon

Ulaanbaator, Mongoliet

Den där gången vi fick testa på att vara zambiska jordbrukare

En dag i höstas, när det var odlingssäsong, fick jag och Linda testa på hur det kan vara att vara en zambisk jordbrukare. Vår zambiska familj, Sumabangas, hade erbjudit oss att följa med till deras fält för att odla majs. Så tidigt en morgon traskade vi iväg till deras fält. Dagen till ära hade de fått låna två kor som skulle plöja fåror i marken för att underlätta arbetet lite. Annars använder de hackor och gör allt för hand. När vi kom fram till fältet blev vi genast satta på att gå efter korna och strö majsfrön i fårorna. Easy enough tänkte jag och satte igång. Det dröjde dock inte länge innan jag blev fråntagen majsfröna, av anledningen att det gick för sakta. Och jag som trodde att jag hade anpassat mig till zambisk kultur med att ta det långsamt.. Så istället för majsfrön fick jag gödningsmedel att strö ut. Där fick jag min revansch, då de sa till mig att jag gjorde det som ett proffs. Jajamän, ni hörde rätt. Jag är alltså en professionell utspridare av zambiskt gödningsmedel. Det är inte alla som kan skriva det på sitt cv. Ganska stolt över denna nyfunna talang.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA
Vi jobbade på bra tills solen hade gett mig en fantastisk bonnabränna och magarna började kurra. Vi blev bjudna på nshima med torkad fisk innan vi traskade hemåt igen, med brända näsor och glada munnar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tjejer kan!

Jag jobbar några dagar i veckan i en workshop här på missionen. Har så fantastiskt roligt med grabbarna och vi har verkligen kommit varandra väldigt nära. Vi skojar och driver med varandra, men kan också vara ärliga och dela svårigheter. De lär mig hur livet fungerar, hur man tager vad man haver och ser till att det blir tillräckligt bra. Allt löser sig, på ett eller annat sätt. Det blir kanske inte som vi tänkt eller önskar, men då blir det på något annat sätt och då får man utgå ifrån det.

Typ att de alla har på sig arbetskläder från folktandvården Västra Götaland, eller att man lagar nshima i en gammal plåthink över en eld och rör om med en pinne som råkade ligga bredvid, att vi har en bit tak som bord och sitter och balanserar på stolar med bara två ben, på trasiga skolbänkar eller på tegelstenar. Dom är coola, påhittiga och uppfinningsrika.

Det är alltså jag och ett 20tal grabbar som jobbar här som djungelingenjörer. Steve, är en av männen här och han påstår att han har förstått min karaktär, kanske har han rätt, för när en man jag hade bett om hjälp sa att “this is easy, even a woman can understand this” så tog han ett steg tillbaka och sa att ”wooow be careful with what you are saying” och samma stund påbörjade jag en lång diskussion om vad han menade med ”even a woman”.

Jag är inte starkast, inte kunnigast och inte mest erfaren, men jag kan lära mig! Jag tror också jag kan lära dom, att tjejer kan!

Grabbarna har länge skämtat och kallat mig för kah Linda, vilket betyder lilla Linda. Jag har gjort det tydligt att jag minsann inte är någon ”liten Linda” så nu kallar de mig istället för che Linda, som betyder tjocka Linda. Haha!

Men ibland blir jag behandlad som ”lilla Linda” och som en uppnosig treåring måste jag bevisa att jag kan själv om någon försöker hjälpa mig när jag faktiskt orkar själv eller vet vad jag håller på. När de bara tycker att jag är för liten, för dum eller sysslar med nått som tjejer här inte brukar göra.

dsc_0543

Här har det också fångats på bild just den sekund när Wesley utanför kyrkan hälsar på mig med ”Che Linda” och gestikulerar hur stor jag är

dsc_0510

De flesta av grabbarna är med i samma kyrka. Så härligt att se de uppklädda och sjungandes varje söndag.

Grannflickorna som ofta kommer hit och leker, lever ju såklart också i den här kulturen av att de är kah flickor och ska vara söta och när de blir vuxna kommer de antagligen vara hemma eller ute på fälten. Jag vill inte att mina starka och intelligenta 9 åriga grannar ska förminskas till att vara kah flickor, nöja sig med att syssla med något som är under deras egentliga förmåga eller att de ska få berättat för sig vad de kan eller inte kan.

För några veckor sedan kom några av dessa granntjejer förbi när jag sågade och spikade kanterna till en grund jag skulle gjuta. De frågade om de fick hjälpa till. ”Brudar som snickrar” fnittrade några snubbar åt och stannade och titta på oss.

Så när jag som en uppnosig treåring påstår att jag kan själv vill jag tro att jag inte bara talar för mig själv, jag hoppas att alla snubbar där ute ser att tjejer kan!

Linda, Zambia

En paraguayansk sommar

Just nu är jag med om en högsommar i Paraguay. Den innehåller, förutom mycket värme, gärna 2-3 duschar per dag, stora mängder vattenmelon och mango, plötsliga och rejäla regnskurar, och för oss ganska mycket ledig tid. Sedan början av december har vi ju inte haft så mycket på schemat utan har fått träna på att ta dagarna som de kommer. Det är en utmaning om man är svensk av sig och gillar att veta i förväg vad som ska hända. Men att inte ha några planer behöver ju inte betyda att det inte händer något.

Jag har nyligen för första gången firat jul och nyår i ett annat land.
Jul firas här traditionellt sett tillsammans med vänner eller familj, på julaftons kväll äter man grillat kött (som vid alla slags firanden) och vid midnatt är det fyrverkerier som gäller. Julklappar existerar hos vissa familjer men är ingen stor sak.

Under julen var Carolines familj på besök från Sverige och vi planerade därför att fira en ”svensk” julafton.
Eftersom det fattades några ingredienser till vårt försök till traditionell julmat tog vi på julaftonens förmiddag en promenad mot affären. Vi passerade ett hus tillhörande en familj vi känner, och blev inbjudna på terere i deras trädgård. Det är det första man brukar bli bjuden på här när man kommer hem till någon här, man kan väl säga att det motsvarar ”en kopp kaffe”.
Så småningom bad de oss också att stanna för att äta lunch – deras ”julmat” som de redan förberett – och ja, efteråt satt vi i skuggan under deras mangoträd och pratade, och blev kvar där till sen
eftermiddag. En härligt spontan julafton som jag är glad över att ha fått vara med om.

 

dsc_0001

Tereré 

 

 

Även om de sociala projekten har sommarlov så är det ju fortfarande full fart i kyrkan. Det nya året firas här in med tolv dagar av bön, man ber en dag för varje månad på året. Dessutom har vi under två dagar haft barnmöten innehållande sång, dans, bibelberättelser, lekar och tävlingar, vilket varit väldigt roligt och uppiggande både för oss och barnen (tror jag).

img-20170105-wa0014

Fika-förberedelse 

dsc_0010

Innan regnet drar in! 

/Erika, Paraguay

Svårare och Farligare Att Andas!

Ett sätt att be om ursäkt

Som alla lördagar så väntade jag på micro-bus och skulle åka till Ger District för att spela fotboll med barn och ungdomarn. Men precis när jag skulle hoppa in i bussen så räckte en äldre man sin hand, samtidigt som jag undrade om han behöver hjälp så kom på jag att här skaka man hand när man råka trappa på andras fot. Annars blir man’’fiende’’. För min del det har varit en del handskakning med främlingar utan vidare samtal….

Jag märkte också att många har fina och rena skor även om de kom från fattig bakgrund. Klädstil är ganska uppskattat här.

20161221_121326

Busshållplats precis utanför kontoret.

Tuta för säkrare resa.

För lite mer en månad sen reste jag till annat stan för att spendera 4 dagar med nomad familj. Jag tog buss och åkte den nästan en hel dag.

Här har de Ovoo/ Obo som finns lite överallt utanför stan, ofta på lite högre berg. Folk brukar stanna och be för en säkrare resa. Samtidigt så offra dem nånting sött, pengar, mjölk, kött eller vodka. Man går runt ovoo tre gånger.

Så om man har lite bråttom och har inte tid till att stanna så räcker det men att man tutar en eller tre gånger varje gång man passera ovoo för en säkrare resa. Så det blev en hel del tutning under resa, både för säkrare resa och för att skrämma djur som blocka vägen.

stepout 2.jpg

Obo utanför huvudstaden.

Vadå Beijing?

Det har blivit växlande väder och tempreturen är tufft. Varmaste hittills vi har sen November är nog -15 , annars brukar det ligga runt -25 och 30 grader. Luften har också blivit värre och värre. Största anledningen till varför det är så dåligt med luft här i Ulaanbaatar är kylan och det är många som bor i Ger och använder kol och däck m.m för att få varme. Ibland ser man nästan inte de höga byggnader pga rök. Morgonen och kvällarna är värst. Det har blivit svårare och farligare att andas, man kan nästan känna smaken . Det är 5 gånger värre än Beijing. Många barn har problem med lungor pga luften det orsaker också andra sjukdomar.

Jag tar mer buss till skolan nuförtiden för att skippa gå i den rökiga väder. Trots att det är bara 2 km till skolan.

img_20170105_215743

Skillnaden mellan de två är datum. Rök: Tisdag. Utan: Onsdag. Kl 8:30. Från vår kök

Bonus:

Jag har firat Jul 2 ggr. Med Mongols ungdomar och Organisationen. Jag har också lagat får huvudet och ätit med min fotbollsgrabbar!

20161214_152617

Maten är klart!

Här säger man att vi träffar kl 10 men egentligen menar de mellan kl 10:30 – 11.

Anpassning har blivit mycket bättre man känner sig mer och mer bekvämt med livsstilen, men det finns fortfarande saker som man har svårt och är inte riktigt förändras än, till exempel att ta 12 våning trappor känns fortfarande som 12 våning trappor när hissen inte funkar.

Vi hörs nästa månad!

Solomon / Ulaanbaatar, Mongoliet

Funderingar kring arbetsuppgifter

December månad har rusat förbi och nu har vi redan varit här halva tiden. Det händer så mycket hela tiden och samtidigt är det svårt att berätta när någon frågar vad vi gör eller hur det går. Det är liksom svårt att sätta fingret på vad som händer.

Just nu är det skollov här vilket innebär att många vänner som pluggar på universitet har kommit hem, detta är superroligt. Skollovet har även inneburit att förskolan har stängt och att vi har haft lite svårt att göra andra uppgifter. Vi har försökt oss på både tjejgrupp och datorlektioner men på grund av att alla har haft så fullt upp med jul- och nyårsfix har deltagarna varit få.
Nu är det ett Ywam-team här också. De har hållit i en hel del gudstjänster som vi har hakat på. Vi har också varit med några dagar på nyårsläger, spelat mycket volleyboll, sjungit i kyrkan och upplevt ”Incwala” som är en traditionell swazisk högtid. Den går ut på att be till moder jord att skörden ska bli lyckad, detta genom att dansa med pinnar i traditionella swazikläder.
Denna månad handlat mycket om gemenskap och vi har lärt oss mer om människorna och kulturen. Det är lätt att tänka att man inte gör tillräckligt när arbetsuppgifterna inte utfaller på samma sätt som man tänkt eller när man inte kan ruta in att denna månad har vi gjort ”detta” och ”detta”. Då får man påminna sig om den största anledningen till varför vi är här; för att lära om både kultur och människor. Och det är i alla fall något vi har lyckats med denna månad.

// Victoria, Swaziland

Jul i Swaziland

God jul & gott nytt år!
Vår jul var ganska speciell från vad både jag och Victoria är vana vid. Det fanns inte någon snö, det fanns inte någon julskinka, det fanns inte någon jultomte men det fanns 40 grader varmt, glädje och massa kärlek.
Här firar dom jul den 25:e så den 24:e fick vi fira lite själva. Vi gjorde köttbullar, rödbetssallad och potatisgratäng. Det var det närmsta vi kunde komma ett julbord. Men för min del gjord det inte så mycket då det nästan bara brukar vara det som hamnar på min tallrik vid julbord i alla fall.
Processed with VSCO with c1 presetProcessed with VSCO with g3 preset

Processed with VSCO with c1 preset

Julgran är ett måste när det är jul. Eller i alla fall ett julträd. Så vi bestämde oss för att fixa det. Resultatet blev faktiskt ganska bra:

På kvällen var det gudstjänst mellan 20.00 och 00.00. Det var ett långt möte med mycket sång och dans. 4 timmars gudstjänst kan tänkas ganska länge eftersom att vi i Sverige är vana vid 1 max 2. Men det går faktiskt oerhört fort. Efter gudstjänsten var det dags för te och kakor. Det var ett bra sätt att avsluta- eller börja julen på. Alla var glada, sa god jul och kramades. Den 25:e var alla ganska trötta. Så det var inte förens på kvällen som ”partyt” drog igång. Vi åt mat med familjen Tsabedze, braai (grill) är tydligen otroligt viktigt när det är jul. Eller det är alltid viktigt med kött här.

Så vi åt kött och pastasallad och rödbetssallad och även några köttbullar. Annorlunda, men bra julbord. Efter maten så var det dags att dansa runt granen. Vi dansade och lekte lekar resten av kvällen. En speciellt jul, men en bra jul. En jul värd att minnas.