Tiden lider mot sitt slut

Det lider mot jul och det lider mot sitt slut för oss här i Zambia. Som vanligt går tiden fort och jag känner mig delad inför att åka tillbaka till Sverige. Det ska bli skönt att komma tillbaka men vissa saker kommer jag att sakna här. Under min tid här i Mpongwe har jag tillbringat en stor del av tiden på sjukhuset och där känner jag mig nu ganska hemma. Ibland har jag haft fullt upp och ibland har tiden gått långsamt framåt. Det jag har uppskattat mest där är mina kollegor och främst tänker jag då på nutritionisten Betty och två sjuksköterskestudenter  (Fieke och Anouk) från Nederländerna (som visserligen nu har åkt men som berikade min tid här oerhört mycket). Arbetet och vardagen hade inte varit detsamma utan dessa människor. Tacksam.

Det har inte varit så enkelt att lära känna folk här som vi först hade trott, det är vissa käppar som satts i hjulet. Dels kan det nog ha att göra med personligheter, både jag och Ingemar kan bli lite blyga och ha svårt att bjuda in oss själva till folk eller att våga bjuda in till vårt hem. Men de gånger vi gjort det har vi inte ångrat oss, det har varit värt mödan att uppbåda modet. Sen har det också varit svårt för mig att hitta gemensamma intressen och beröringspunkter med andra kvinnor i min ålder. De flesta kvinnor lever så annorlunda liv mot hur jag lever mitt. Vid 30 års ålder har de flesta minst ett barn (vissa kan även vara mormor vid detta lag), har oftast inte universitetsutbildning och arbetar mest i hemmet. Jag menar inte på något sätt att det är fel att leva så, det är bara att jag har svårt att identifiera mig med det livet. Det gör att jag känner mig ännu mer som en främling. Sen har vi såklart språket och andra kulturella aspekter som påverkar.

Hur som haver så har vi ändå hittat några vänner som vi tillbringat tid med och det har varit en otrolig välsignelse. I lördags bjöd vi hem ett gäng för att baka pepparkakor och det var mycket uppskattat av alla. Man får göra vad man kan för att få lite julstämning här men det är lite svårare än i Sverige. Jag inser hur mycket av julstämning som sitter i sinnenas intryck. Men även här kan man ju baka lussebullar och pepparkakor och lyssna på julmusik och på så sätt få lite av det man själv förknippar med julen. För de flesta som bor här är det istället andra saker som påminner om julen. Kanske har det något att göra med att det är grönt överallt ute, att det regnar, åskar och blixtrar ofta och att man även kan även skörda mango och avokado. Kanske får jag lägga till mango och avokado till mina julförberedelser nästa år?

IMG_2710

Caroline, Mponwge Zambia.

Annonser

Child Health Week

Just inkommen från en tur till marknaden. Gick dit på egen hand, vilket jag oftast inte brukar göra, och det var ganska trevligt att gå där själv. Jag brukar vanligtvis gå tillsammans med Ingemar för att slippa bli stoppad av män som vill ha mitt nummer eller nåt. Men idag slapp jag bli stoppad, vilket var skönt. Jag tog mig dock inte så stora friheter att jag strosade runt (målmedvetenhet är nog en bidragande faktor till varför jag inte blev stoppad), det kanske får bli en annan gång.

På väg hem träffade jag däremot på vår granne Deborah som gjorde mig sällskap och hjälpte mig att bära hem mina 30 ägg. Jag balanserade en tung vattenmelon och en karta ägg i mina två händer och hon tyckte att det såg väldigt riskabelt ut. Nu såhär i efterhand var jag nog lite väl optimistisk att tänka att jag skulle orka bära allt själv. Tacksam att hon kom till min räddning.

I övrigt idag har vi varit ut till ”Missionsfarmen” som stöttar sjukhuset med pengar och en del majs. Där träffade vi Rob och Sue, ett par som har drivit farmen i snart 30 år. De odlar majs, sojabönor och vete samt har får och kor. Även tre strutsar som var spännande att betrakta. De är både vackra och fula på samma gång och ser eleganta men dumma ut. Vi fick också en tur i Rob och Sues flygplan, det var kul att se området ur ett ovanifrånperspektiv. Dock blev det en ganska kort tur då det blir väldigt guppigt när det är varmt.

Denna vecka är det också Child Health Week i hela Zambia. Det innebär att man screenar barnens tillväxt och ger vaccinationer samt delar ut vitamintillskott, främst vitamin A. För min del innebär det att åka på outreach varje dag (inklusive lördag…). Det är hårt jobb men det känns också meningsfullt. Jag hade dock önskat mer struktur kring det hela i och med att det är många föräldrar och barn som kommer. Bara i måndags kom över 200 barn. Det känns det mest som att vi väger barnen, mäter deras Mid-Upper-Arm-Circumference (MUAC) och rapporterar hur många som är underviktiga utan att åtgärda de problem vi hittar. MUAC-måttbandet är indelat i tre områden: grönt, gult och rött. Hamnar man inom det röda området så har man smalare omkrets runt sin överarm än 11,5 cm och det är en indikator för undernäring. Grönt område innebär bra nutritionsstatus medens gult indikerar som en varning. Vi försöker ju med små medel att åtgärda det vi upptäcker men det känns halvhjärtat och stressat, just för att behoven är stora och resurserna små. Till exempel så ber vi föräldrarna att ta sina barn till sjukhuset för undersökning om vi hittar barn som hamnar i det ”röda området” på MUAC-måttbandet. Det smärtar mitt hjärta att det tas så lättvindigt på, även av mig. Jag vet inte vad jag ska göra för att åtgärda det. IMG_2673

En dag ser ut såhär: Vi packar bilen full med utrustning och människor. Stannar några stopp på marknaden så folk kan hoppa ur och köpa dricka och mat och sen drar vi iväg till byarna. Väl framme i byarna packar vi ur oss ur bilarna, sätter upp vågen i ett träd eller i taket på en hydda. En väger barnen, en fler i deras kort eller böcker, en mäter sedan MUAC och en fyller i rapporteringskortet. Vi ska rapportera in hur många som vägs i olika ålderskategorier, hur många som hamnar i grönt/gult/rött område på MUAC och hur gamla de är samt om några har en vikt under -2Z eller -3Z på tillväxtkurvan. De går sedan vidare och får vaccinationer och vitaminsupplement av sköterskorna. Det kan ju låta som att vi har en vinnande strategi här men jag tycker inte det. Det blir lätt en kaosartad stämning för alla ska fram först och det är inte alltid som det svenska kösystemet håller… När vi är klara på ett ställe packar vi åter in oss i bilen och drar vidare för att upprepa samma procedur på nästa ställe.

Men återigen blir jag påmind om hur viktigt arbetet som teamet gör vecka efter vecka, år efter år. Och även fast resurserna är små så försöker de göra vad de kan med de lilla de har.

Caroline, Mpongwe Zambia

Rackarungar!

När vi kom hit till Mpongwe gladde vi oss storligen i att vi hade fruktträd i trädgården som huset vi bor i har. Det finns bananträd, mangoträd, avokadoträd, guavaträd och fler som vi inte ens vet namnet på. Frukterna är inte mogna ännu, men om några veckor! Så vi följer tillväxten minutiöst och längtar efter att få skörda! Särskilt mango och avokado är snart klara.

Men vad händer? Jo, små gäng av rackarungar dyker upp och pallar vår frukt!!! Spontant blir jag irriterad och vill jaga iväg dem, men något hindrar mig när jag ser deras slitna kläder, att de ens vill äta de omogna frukterna och att jag faktiskt inte gjort något för att dessa frukter ska växa här.

Rackarungar

Att stjäla är fel, det är inte uppbyggligt för varken barnen eller det samhälle de kommer verka i i framtiden. Det vore kanske bättre av dem att utforska sätt att göra sig mer förtjänta av födan? Ah jag vet inte.

Jag känner mig ohederlig om jag bara ser på medan man blir bestulen, men grym och girig om jag kör iväg dessa rackarungar…Vad ska man göra??

/Ingemar i Mpongwe, Zambia

Bisarr braii

Hej gott folk!

Häromveckan blev jag och Carro erbjudna att gå på en braii (alltså en barbeque typ) för att fira lärare och samla in pengar till en skola. Tror det var det det handlade om iaf!

Så vi köpte våra biljetter och gick dit några timmar efter den börjat, efter att formaliteterna borde vara över och folk börjat äta tänkte vi. Hungriga efter en rejäl hög med kött passade det perfekt att gå vid lunchtid, tänkte vi. Well well. Det blev inte som vi tänkt.

Väl på skolområdet finns en reception där gästerna registrerar sig. Folk hade redan bemannat två stora partytält där de satt och tittade på och lyssnade på talare som satt vid honörsbordet längst fram.

Svenska som vi är gick vi till registreringen och försökte visa våra biljetter. Men innan vi hann öppna munnen kom en rödklädd dam som verkade veta precis vilka vi var. När vi sa att vi var från MBA missionen så sa hon nåt i stil med ”ehh, ahh…” jag tvivlade på att hon hade nån aning om vilka vi var. Hursomhelst eskorterade hon oss raka vägen till honörsbordet där vi lite lätt chockade plötsligt satt tillsammans med tjänstemän och rektorer och allt vad det var!

Braii

Eftersom det var uppenbart att vi endast hamnat där pga av att vi var vita ”muzungos” så vare svårt att veta om man skulle känna sig ärad eller bara positivt diskriminerad. Eller än värre, förväntades det att vi skulle hålla tal?? Alla runt omkring oss gjorde ju det! Så vi satt och funderade nervöst på vad man kan tänkas säga om situationen skulle uppstå. ”Ehh, on behalf of the teachers in Sweden….great job!” eller kanske vara ärlig och säga ”I’m not sure why I’ve been asked to speak, but…God bless your teachers and…is there any food here?”

Nåväl, vi satt där i ca två och en halv timme. Lyssnade på talare efter talare. Hungern gjorde sig påmind. Förvirringen avtog föga. Till slut började de ta fram högar med madrasser, antagligen till att auktioneras ut. Då lutade vi oss mot varandra i ett litet krismöte och resonerade som så att vi är hungriga, riskerar att bli tvungna att köpa madrasser och att vi egentligen inte har något här framme att göra. Så vi bestämde oss för att lite diskret smyga hem.

/Ingemar i Mpongwe, Zambia

Kitchen party

I lördags blev jag medbjuden på ett kitchen party. Det kan nog bäst beskrivas som en möhippa kombinerat med bröllopsfest. På ett kitchen party får endast kvinnor vara med, men undantag för brudgummen och hans grabbar som kommer på ”besök” under kvällen. Som gäst tar man med sig en gåva till bruden som hon kan använda i sitt kök (därav namnet kitchen party). Oftast infaller partyt på eftermiddagen/kvällen och antingen har brudparet haft en liten vigsel innan eller efter kitchen partyt. I detta fall hade brudparet haft en liten vigsel på morgonen samma dag.

IMG_2580

Några av gåvorna bruden fick till sitt kök.

Jag kom dit tillsammans med Mirriam och några av hennes vänner. Jag har låtit sy upp en klänning i det zambiska tyget chitengue och så har de flesta andra på festen. Alla har så tjusiga klänningar i mängder av sprakande färger. Kitchen party ska börja kl 13.30 men Mirriam sa dagen innan att det inte var någon idé att komma tidigare än 14.30, här råder alltså ”zambian-time”. Så vi kom dit kring tre-tiden och möttes i grinden av ett gäng kvinnor i orangefärgade klänningar och utropade det klassiska afrikanska jubelropet. Vi rör oss in och hittar stolar och en plats i skuggan och väntar på brudens ankomst.

IMG_2559

Jag tillsammans med Mirriam (i orange) och de andra.

IMG_2565

Brudens närmsta vänner i sina tjusiga matchande klänningar! 

Jag hade blivit förberedd på att jag skulle dansa in med min present till bruden (!), vilket jag hade varit nervös över ända sedan jag hörde det. Dock slapp jag dansa fram med min present, det gjorde några andra. Medens vi väntar på att bruden ska komma så tas det bilder, minglas, dansas och jublas, som på vilken annan bröllopsfest som helst med andra ord. När bruden sen kommer leds hon in under en chitengue med en kvinna framför och en bakom och två rader av jublande kvinnor på var sin sida om den lilla tyghögen. Det ser ut som att bruden ömsom kryper och ömsom går hukad fram till hennes ”tron”. Hon sitter på madrasser med himmelsäng under son chitengue med två kvinnor på var sin sida om henne. Under detta tyg sitter hon fram till brudgummen kommer (ca 1,5-2 timmar). När han kommer dansar han och hans närmaste fram till bruden, samlar ihop lite pengar som han lägger på tyger framför bruden och rullar sakta av henne tyget. När hon får komma fram är det sed att inte visa glädje, hon måste vara ganska uttryckslös. Därefter sitter hon tillsammans med sin make på några stolar och blir visade sina presenter. Brudgummen lämnar därefter festen och många av gästerna avviker när de därefter fått lite mat.

Jag är glad att jag fick vara med på denna fest. Det var en del jag inte förstod, som varför hon behövde krypa under ett tyg och varför hon behövde sitta gömd tills maken kom och varför hon inte fick visa glädje. Jag fick inget annat svar än att det är tradition. Det får mig att tänka på en del av våra svenska traditioner som heller inte är särskilt begripliga. Som varför vi reser midsommarstång och dansar små grodorna rent den. Eller varför vi hugger en gran i skogen som vi tar in och pyntar och som vi sen också dansar kring. Det kan jag inte heller förklara på något bättre sätt än att det är tradition.

Men trots att jag inte förstod alla traditioner så var det en trevlig fest och jag kände att jag kunde umgås med kvinnor på ett sätt som både jag och de förstod. Vi kunde ha roligt tillsammans. Det var skönt att känna den gemenskapen när jag andra gånger kan känna att jag inte riktigt passar in. Så jag är tacksam till Mirriam att hon tog mig med!

Caroline
Mpongwe, Zambia

Att hitta sin plats

Livet rullar på här och börjar att formas i någon slags rutin. Jag tillbringar några dagar i veckan på sjukhuset med nutritionisten på barnavdelningen. Varje tisdag åker vi till olika byar i bushen på outreach och övriga dagar finns vi till för patienter på avdelningen eller på MCH (Mother and Child Health). Jag har fortsatt att undervisa mammorna som kommer till MCH-mottagningen och som jag möter i byarna om amning och basala nutritionskunskaper. För att få mammorna engagerade brukar jag fråga dem frågor så som: hur länge bör man amma?, vart finns protein?, hur äter man balanserat?, hur gör jag om mitt barn inte går upp i vikt? Ibland svarar de lite blygt på mina frågor och ibland svarar de inte alls. Jag finner det väldigt meningsfullt att få undervisa och jag trivs väldigt väl med det. Förhoppningsvis leder det till ökad kunskap för mammorna jag undervisar och det vet jag kan göra skillnaden mellan liv och död för dem.

Här om veckan så följde jag med en annan person på sjukhuset för att se hur han arbetade. Det var intressant men jag kände mig obekväm och osäker i princip hela dagen. Jag hade svårt att ta initiativ, svårt att inleda samtal och tillbringade mycket tid åt att tänka ”åh, vad gör jag här?”. Jag kände inte att jag fick plats att vara mig själv eller att min personlighet fick komma fram. Den upplevelsen satt i under flera dagar efteråt och det är tydligt att osäkerheten jag upplevde påverkade mig mycket för jag kan fortfarande tyngas av tankarna från den dagen. Det kändes också jobbigt att inte trivas med dagen för den person jag följde med är en mycket trevlig man och hans familj har varit väldigt öppna och trevliga mot oss här. På något sätt kändes det som att jag inte uppskattade hans arbete eller hans person av att känna som jag gjorde.

Jag har fortsatt att fundera över denna dag och försökt se vad jag kan ta lärdom av från den upplevelse jag hade. Det jag kommer fram till är att min upplevelse inte hade något att göra med personen jag följde med. Han visade mig sitt arbete på ett bra sätt och tog väl hand om mig under dagen. Vad det handlade om var snarare mina egna känslor, förväntningar och tankar. I efterhand ser jag att jag jämförde mig med en av de tidigare StepOutarna och hur hon hade arbetat och agerat och lade på dessa förväntningar på mig själv. Jag tänkte att jag behövde vara likadan, att jag behövde göra likadant. Och det var utifrån en känsla av att ”jag borde följa med denna man och se hur han jobbar” som jag frågade och inte av ett intresse för hans jobb i första hand. Visst fanns det intresset också där men inte så starkt. Det är inte en särskilt bra grund att börja bygga på.

Så vad jag påminns om utifrån denna upplevelse är vikten av att vara sig själv och inte försöka vara någon annan eller drivas av skeva förväntningar. Den man är skapad till och de egenskaper, den personlighet, de gåvor och talanger som finns inom varje enskild individ är otroligt dyrbara och värdefulla. Det finns ingen poäng att vara någon annan än den man är. Det kan låta klyschigt men jag tror med bestämdhet att det är sant. När jag undervisar mammor i Zambias byar om hur de kan tänka kring nutrition och hur de på enkla sätt kan energiberika sina barns mat så känner jag att jag hör hemma. Jag har hittat min plats och jag gör det på det sätt som är mitt och det blir bäst så.

Caroline, Zambia

I Zambia sjunger folk

Nu har jag och min fru (och medpraktikant) Carro levt i Mpongwe i lite över en månad.

Vad ska man säga om denna tid så långt? Här är några bitar:

  • Värmen suger orken ur oss fisbleka svennar.
  • Zambia är fattigt, men samtidigt kostar förnödenheter nästan lika mycket som i Sverige.
  • Vi har hittat bananklasar växandes utanför vårt hus!
  • Vi känner oss stundom vilsna på denna plats men stundom mår vi bättre än vad vi någonsin gjort i Sverige.
  • Under dagens gudstjänst blev jag (Ingemar) och min fru (Caroline) presenterade som Mr and Mrs Ingmari. Haha.

Lite mer fördjupat skulle jag vilja dela något om Mr Avara och zambisk sång. Mr Avara är pastor i en kyrka på söndagar men arbetar som sjukhuspastor i Mpongwes missionssjukhus till vardags. Där träffar han människor i svåra situationer och har många berättelser om hur han fått leda människor till Kristus.

Avara och hans fru Lilian är väldigt härliga personer och har varit väldigt fina mot oss nykomlingar. De har lärt oss det lokala språket Lamba, matat oss med Insima, visat gamla reklamfilmer från Kristinehamn (Veckans mest otippade!!) och idag tog de med oss till deras kyrka där Avara predikade.

Alltså, Mr Avara pratar i regel väldigt tyst, ibland hör man knappt vad han säger, dessutom verkar han ibland ha lite svårt att få fram det han vill ha sagt, men han har ett väldigt hjärtligt skratt. Hursomhelst, idag under gudstjänsten så satt vi längst fram på nå slags hedersplatser, och Avara satt bredvid mig när de drog igång någon psalm, och jag blåste nästan av stolen när han började sjunga!! Vilken bazooka till pipa! Och det slutade inte när han predikade heller, ådrorna i halsen svällde och svetten lackade under i princip hela predikan! Jag kunde verkligen känna vibrationerna i bibeln jag höll i när han höll igång, och han hade inte ens mick!

Denna man måste ha en osedvanligt stark röst, men Zambier överhuvudtaget verkar vara väldigt skickliga sångare. De två kyrkor vi besökt än så länge har flera körer som sjunger flera låtar varje söndag, och gör det mycket väl! I regel helt a capella. Kan man sjunga så blygs man inte över sin röst heller utan tar i ordentligt. Får man känsla så kan man alltid kliva fram och gå med i kören av stundens ingivelse, eller dra av ett skriande ”PRRRRRRRIIAA!!!” Eller något dylikt joddel för att visa sitt gillande. Jag skulle personligen inte våga göra något sådant. Jag sitter ganska tyst och ler lite osäkert/fascinerat när de gör sin grej.

Skärmavbild 2017-09-10 kl. 17.08.16

Bless,

Ingemar Hjorth, Mpongwe, Zambia