Den där gången vi fick testa på att vara zambiska jordbrukare

En dag i höstas, när det var odlingssäsong, fick jag och Linda testa på hur det kan vara att vara en zambisk jordbrukare. Vår zambiska familj, Sumabangas, hade erbjudit oss att följa med till deras fält för att odla majs. Så tidigt en morgon traskade vi iväg till deras fält. Dagen till ära hade de fått låna två kor som skulle plöja fåror i marken för att underlätta arbetet lite. Annars använder de hackor och gör allt för hand. När vi kom fram till fältet blev vi genast satta på att gå efter korna och strö majsfrön i fårorna. Easy enough tänkte jag och satte igång. Det dröjde dock inte länge innan jag blev fråntagen majsfröna, av anledningen att det gick för sakta. Och jag som trodde att jag hade anpassat mig till zambisk kultur med att ta det långsamt.. Så istället för majsfrön fick jag gödningsmedel att strö ut. Där fick jag min revansch, då de sa till mig att jag gjorde det som ett proffs. Jajamän, ni hörde rätt. Jag är alltså en professionell utspridare av zambiskt gödningsmedel. Det är inte alla som kan skriva det på sitt cv. Ganska stolt över denna nyfunna talang.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA
Vi jobbade på bra tills solen hade gett mig en fantastisk bonnabränna och magarna började kurra. Vi blev bjudna på nshima med torkad fisk innan vi traskade hemåt igen, med brända näsor och glada munnar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tjejer kan!

Jag jobbar några dagar i veckan i en workshop här på missionen. Har så fantastiskt roligt med grabbarna och vi har verkligen kommit varandra väldigt nära. Vi skojar och driver med varandra, men kan också vara ärliga och dela svårigheter. De lär mig hur livet fungerar, hur man tager vad man haver och ser till att det blir tillräckligt bra. Allt löser sig, på ett eller annat sätt. Det blir kanske inte som vi tänkt eller önskar, men då blir det på något annat sätt och då får man utgå ifrån det.

Typ att de alla har på sig arbetskläder från folktandvården Västra Götaland, eller att man lagar nshima i en gammal plåthink över en eld och rör om med en pinne som råkade ligga bredvid, att vi har en bit tak som bord och sitter och balanserar på stolar med bara två ben, på trasiga skolbänkar eller på tegelstenar. Dom är coola, påhittiga och uppfinningsrika.

Det är alltså jag och ett 20tal grabbar som jobbar här som djungelingenjörer. Steve, är en av männen här och han påstår att han har förstått min karaktär, kanske har han rätt, för när en man jag hade bett om hjälp sa att “this is easy, even a woman can understand this” så tog han ett steg tillbaka och sa att ”wooow be careful with what you are saying” och samma stund påbörjade jag en lång diskussion om vad han menade med ”even a woman”.

Jag är inte starkast, inte kunnigast och inte mest erfaren, men jag kan lära mig! Jag tror också jag kan lära dom, att tjejer kan!

Grabbarna har länge skämtat och kallat mig för kah Linda, vilket betyder lilla Linda. Jag har gjort det tydligt att jag minsann inte är någon ”liten Linda” så nu kallar de mig istället för che Linda, som betyder tjocka Linda. Haha!

Men ibland blir jag behandlad som ”lilla Linda” och som en uppnosig treåring måste jag bevisa att jag kan själv om någon försöker hjälpa mig när jag faktiskt orkar själv eller vet vad jag håller på. När de bara tycker att jag är för liten, för dum eller sysslar med nått som tjejer här inte brukar göra.

dsc_0543

Här har det också fångats på bild just den sekund när Wesley utanför kyrkan hälsar på mig med ”Che Linda” och gestikulerar hur stor jag är

dsc_0510

De flesta av grabbarna är med i samma kyrka. Så härligt att se de uppklädda och sjungandes varje söndag.

Grannflickorna som ofta kommer hit och leker, lever ju såklart också i den här kulturen av att de är kah flickor och ska vara söta och när de blir vuxna kommer de antagligen vara hemma eller ute på fälten. Jag vill inte att mina starka och intelligenta 9 åriga grannar ska förminskas till att vara kah flickor, nöja sig med att syssla med något som är under deras egentliga förmåga eller att de ska få berättat för sig vad de kan eller inte kan.

För några veckor sedan kom några av dessa granntjejer förbi när jag sågade och spikade kanterna till en grund jag skulle gjuta. De frågade om de fick hjälpa till. ”Brudar som snickrar” fnittrade några snubbar åt och stannade och titta på oss.

Så när jag som en uppnosig treåring påstår att jag kan själv vill jag tro att jag inte bara talar för mig själv, jag hoppas att alla snubbar där ute ser att tjejer kan!

Linda, Zambia

Vardag och Jul i Mpongwe

Även om det mesta sker ganska långsamt här i Mpongwe, så går tiden fruktansvärt fort! Jag och Bea har redan passerat halvvägs av vår tid i Zambia.

December har jag spenderat mest av min tid i workshopen med att försöka bygga färdigt rummet där kvinnorna i syprojektet ska kunna bedriva sin verksamhet.


Jag har också haft besök av tre kompisar från Paris som gärna bytte ut asfalt och avgaser mot bylivet och en vardag i Mpongwe. Hur ser då en vardag i Mpongwe ut?

Min vardag här består utöver jobb till stor del av att umgås med vänner. Så grabbarna har då också fått möta de fantastiska människorna i Zambia och umgås med mina vänner. Mina vänner som öppnar upp sina hem, som inte är rädda för att visa behov men som inte heller klagar eller är bittra. Veckan vi spenderade i Mpongwe fick grabbarna bland annat vara med och laga mat hemma hos Anitah, hjälpa Jennifer att bära vatten, de har lyssnat när vi övat med kören, de har varit med på fotbollsträningar och hjälpt till att plantera majs på Joshuas fält.

2

2-1

Vardag i Mpongwe är också strömavbrott, tropisk hetta, åskstormar, bilar som fastnar i lera och att barn kommer springandes och ropar Mzungo how are you? Jag har dock blivit uppgraderad från titeln mzungo (viting) till teacher. Ryktet om mzungos i byn sprider sig dock väldigt fort och på marknaden kommer ofta människor man tidigare inte träffat fram och hälsade på en vid namn.

3-5

dsc_0640

Vardagen kring att handla på marknaden där vi köper mat skiljer sig också ganska mycket från vad man är van vid. Jag och Bea äter för det mesta vegetariskt, men till jul ville vi lyxa till det och jag satte besökarna på att bära hem vårt kött från marknaden.

Vi hade sen en fantastisk julafton! Gick till kyrkan och lyssnade och sjöng julsånger på lamba och hade sen en rejäl julmiddag hemma hos vår afrikanska familj. Vi slaktade hönorna vi köpt, kokade nshima i så stora mängder att hälften kunnat vara nog, rostade larver som snacks och använde våra händer som skärbrädor, grytlappar och gafflar.

Vi har också hunnit vara på lite semester i södra Zambia och fått se ännu mer av fantastisk natur.

Linda, Zambia

Saker jag har lärt mig efter fyra månader i Zambia

Året går mot sitt slut och jag har nu spenderat nästan fyra månader i Zambia. På fyra månader har jag fått en ny vardag, nya vänner och börjat prata lite lamba. På fyra månader har jag också hunnit lära mig en hel del om Zambias kultur och hur människor här tänker och lever. Så som en liten försenad julklapp kommer här en lista med saker jag har lärt mig i Zambia.

  • Om någon stämmer träff klockan 15 betyder det inte att vi ses klockan 15, utan någon gång mellan 15.00 och 15.59. Fast oftast så kommer personen ifråga inte dyka upp förräns 16.30. Eller senare.
    OLYMPUS DIGITAL CAMERA

    OLYMPUS DIGITAL CAMERA

    Om man råkar vara tidig kan man alltid sjunga lite sånger på lamba

  • Att vilja ha barn anses vara en självklarhet. Att säga att man inte nödvändigtvis måste ha barn, utan att man känner sig nöjd bara man har en hund, är ett nästintill provocerande uttalande. Om jag har sagt det någon gång? Kanske..
    OLYMPUS DIGITAL CAMERA

    Hund..

    OLYMPUS DIGITAL CAMERA

    ..eller barn, det är frågan.

  • Zambier gillar att notera och kommentera vad vi gör. Inte när vi gör något speciellt, utan bara småsaker. Till exempel när jag går längs en gata och äter mango kan en äldre herre inspektera mig och högt konstatera att ”the mzungo is eating a mango”. Varför tänker kanske ni då. Varför inte säger jag och en äldre zambisk herre.
  • Ironi och sarkasm är icke-existerande i detta land. Det är också väldigt svårt att försöka förklara vad det egentligen är för någon som aldrig hört talas om detta eminenta koncept. Gränsen mellan att vara ironisk och att bara ljuga är tydligen hårfin.
  • Nshima är inte bara den vanligaste maten här, det är också det bästa du kan äta. Under vår Mpindi-resa bjöds det på mat efter gudstjänsten. Det dukades fram ris, potatis, kyckling, olika sorters grönsaker, massor med mat. När våra zambiska resekamrater fick se detta var det dock inga glädjerop som hördes, utan bara en fråga: Var är nshiman?
    Besvikelsen över att inte få någon nshima märktes tydligt. Enligt zambierna är en dag utan nshima en misslyckad dag.

    OLYMPUS DIGITAL CAMERA

    Nshima med tillbehör, bästa maten på planeten

  • Om du någon gång skulle få feber kan du inte tänka att det bara är förkylning/trötthet/värmen och att det säkert kommer gå över om ett par dagar, nejnejnej. Feber är något som ska tas på största allvar, och du måste genast gå till sjukhuset för ett malariatest. Endast efter ett blodprov och klartecken från läkare kan du konstatera att, jo, det var bara förkylning/trötthet/värmen.
  • På tal om det här med att inte må så bra. Om du trodde att inte någon mer än läkaren och hon som följde dig till sjukhuset skulle få veta att du kände dig febrig, då trodde du fel. Ryktet sprider sig snabbt, och man får snart besök av både den ena och den andra som vill visa omtanke och kanske lämna en papaya. Jag vill tro att bara det gör att man blir lite friskare.
  • Det finns ingenting som är så lyxigt som en futumbuwa och en kall läsk en riktigt varm dag. Det, mina vänner, är livet på en pinne.
    OLYMPUS DIGITAL CAMERA

    Futumbuwa och läsk med en dalahäst. Livet va.

    /Beatrice, Zambia

Om en zambisk middagsbjudning

En kväll knackade Avara Sumabanga (s:et uttalas sh), sjukhuspastorn, på vår dörr och bjöd hem oss på middag hos hans familj några dagar senare. Ja, vad roligt, vi kommer absolut blev vårt svar. Tiden gick, den bestämda dagen kom och det närmade sig kväll och utsatt tid. Vi traskade bort mot deras hem och sa till varandra att det här kan bli lite hur som helst. Det hade gått ett par dagar, de kanske hade glömt att vi ska komma? Det här med framförhållning är ju egentligen inte zambiers starka sida. De kanske inte ens är hemma.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Välkommen till Sumabangas, här ska det lagas mat!

Så kom vi fram till deras hus, och nog tyckte vi att det var lite för lite aktivitet och människor där. Men dörren stod öppen i alla fall, så vi hojtade lite och möttes av en av döttrarna. Avara och Lilian (hans fru, också en av kvinnorna i sygruppen) var inte hemma än, men det verkade som att vi var väntade. Hon bjöd in oss och vi satte oss i en soffa, småpratade lite och tittade på tv:n som stod på. 45 minuter efter bestämd tid kommer Lilian hem och säger ”åh, ni är redan här!”. Att vara 45 minuter sen är alltså att vara tidig, bra att veta.
När Lilian har anlänt kan matlagningen börja. Nshima ska kokas, grönsaker ska hackas och blandas, och kycklingen ska plockas på fjädrar och styckas. Linda får stycka kyckling medans jag får den lite mer angenäma uppgiften att hacka grönsaker och hjälpa till med nshiman. Matlagningen, som sker utanför huset, börjar när det fortfarande är ljust och håller på en bra stund efter att mörkret kommit. Vi hjälper till så gott vi kan samtidigt som vi pratar och skrattar och lyssnar på lovsång. När allt är klart går vi in och sätter oss och äter av all den goda maten. Något som ingår i god mat, särskilt under regnsäsong, är grillade flygmyror och larver. Salt, knaprigt och faktiskt ganska gott. Så länge man inte tittar på insekterna för länge och inte tänker för mycket på vad man äter så funkar det fint. När vi är proppmätta och inte tror att vi kan få i oss något mer ställs det fram te och kakor. Vi trycker alltså i oss lite till, och får lära familjen Sumabanga vad begreppet matkoma innebär. Efter flera timmar av matlagning, ätande och härligt umgänge tackar vi för oss och börjar gå (rulla) hemåt igen. Mätta och lyckliga. Vi är så tacksamma över familjen Sumabangas gästfrihet och hur de har välkomnat oss till Mpongwe. Lilian har sagt att vi är hennes döttrar när vi är här och vi har blivit inbjudna att fira jul tillsammans med dem. Vår zambiska familj, de är fantastiska!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Linda på gång med att skära kyckling, med lite assistans av Lilian.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag hjälper till med nshiman. Tungt och varmt!

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Grillade flygmyror. Godare än man kan tro.

/Beatrice, Zambia

Harvest Pre School

På Harvest Pre School jobbar jag tre dagar i veckan. Ibland om en lärare är borta hoppar jag in och leder undervisningen. Men den mesta av tiden jag är i Pre-school sitter jag ner med ett gäng som inte tycker det är så lätt i skolan. På denna skola går 8st årskurser, från baby class till åk 6 och i varje klass finns det ett par som inte alls hänger med i undervisningen. Man skriver inte några exams förrän i åk 7 så många kan slinka igenom enda fram till dess utan att kunna läsa eller räkna. I åk 3 räknar barnen multiplikationstabellen i klassrummet men jag sitter ute under ett träd och räknar till 10 med barn i samma klass. Jag ber om att få 4 stenar och sen att de också ska peka på siffran 4 på ett papper där jag ritat siffrorna 1 – 10. Koncentrationen är inte alltid på topp och extra svårt kanske när man måste sitta utomhus där människor går förbi och saker händer hela tiden. Jag försöker göra räkningen så rolig det bara går.

dsc_1388-2dsc_1396-2

Idag när vi satt ute under trädet roade vi oss med att räkna det vi såg. Typ ”hur många människor sitter på cykeln? Tre. Hur många pojkar går förbi? 5. Hur många flickor? 6. Hur många barn har den mamman? 2.

Makarios heter en kille jag sitter mycket med. I början var han ganska blyg men nu pratar han på som bara den! Idag när jag bad honom peka på nummer 7 sa han att ”teacha, me I can not number 7, ask about number 4 because that one I know” Himla söto!

Nu är det bara en vecka kvar innan barnen går på lov fram till Januari. Skolåret här börjar i Januari, så detta lov är en blandning av svenskt sommarlov, jullov och typ gammalt potatislov. För att avsluta året på ett fint sätt var vi förra veckan på skolutflykt! Vi tryckte in oss 46 vuxna och barn i en liten minibuss som hade 16 sittplatser. Afrikanskt trångt men fungerade ganska bra fram till att chauffören satte på radion och alla kids började dansa. Magiskt bra kaos. Vi åkte ca en timme bort till en liten park där man kan se ormar, krokodiler, impalas, kossor och zebror. Fantastiskt mysigt att komma iväg lite och resan var väldigt uppskattad.

dsc_1271

dsc_1340

dsc_1377

Nu har barnen bara en vecka kvar i skolan, men de kommer nog inte få vara hemma och njuta av sin ledighet. De kommer nu i så-tider få hjälpa sina familjer ute på fälten.

Inte heller jag räknar med att njuta av min ledighet. Jag kommer fortsätta jobba i workshopen, hjälpa till på fälten, räkna i apoteket och försöka sammanställa en liten databas med all information om barnen som är en del av ett projekt där man hjälper till att betala skolavgifter, böcker och uniformer.

Allt gott!
Linda Zambia

Thank God it’s Sunday!

Vi möter upp med Henry och Stella och traskar gemensamt bort till kyrkan. Henry, som är en gammal svensk missionär, pratar flytande lamba och brukar sitta bakom oss och översätta lite. Eftersom hela gudstjänsten är på lamba uppskattas det väldigt mycket, särskilt under predikan. Det känns fint att kunna ta till sig budskapet som delas, även om vi är en aning mer begränsade i vår förståelse.
När vi kommer fram till kyrkan är det ofta någon kör som sjunger eller bara övar samtidigt som vi slår oss ner på någon av de hårda träbänkarna. Om vi har tur kan vi lyckas få sitta på en bänk med ryggstöd. Lika hårt att sitta på, men skönt att kunna luta sig tillbaka. I och med att någon kör ofta sjunger upp när man kommer är det lite oklart när gudstjänsten egentligen börjar, men efter en stund brukar någon hälsa alla välkomna och introducera alla körer som ska sjunga. Manskören, kvinnokören, kyrkokören, många körer. Deras uppträdanden varvas med bön och gemensam sång. När det är dags för kollekt går vi offergång, alltså att alla får gå upp längs mittgången och lägga sin gåva i en stor korg. Ovant, men också skönt att få resa på sig och vila baken från de hårda träbänkarna. En söndag blev jag tillfrågad precis innan vi skulle gå offergång om inte jag kunde tänka mig att be för kollekten efteråt. Med endast fem minuters förvarning stammade jag fram ett ”eeh, ja, jo, kanske, eh, okej” och fick alltså ställa mig upp och be på engelska inför hela församlingen. Nervöst, ja, men jag påminde mig om att jag bara skulle snacka lite med Jesus och det har jag ju gjort innan. Så då var det inga problem.
När offergången är över, pålysningarna är berättade och ytterligare någon kör har sjungit är det dags för predikan. Ofta är de av det längre slaget, och ofta är pastorn väldigt peppad och halvt pratar, halvt skriker ut sitt budskap i mikrofonen. Jag skiftar mellan att tycka att det är inspirerande med så brinnande människor som bara måste ropa ut sitt budskap, och att tycka att den höga ljudvolymen mest ger huvudvärk. Sen skulle det också kunna vara värmen och det faktum att jag allt som oftast svettas som en gnu under varje möte som ger mig huvudvärk. Eller både och. Aircondition är inget som existerar här och vattenflaskan måste alltid hänga med.
När pastorn är klar med sin predikan börjar gudstjänsten rundas av. Den följs av en förbönsstund och kanske någon mer sång innan det är slut efter ungefär tre timmar och alla börjar röra sig utåt. Sedan står vi ute i solen och hälsar och pratar med vänner och bekanta, och kanske med någon vi aldrig träffat förr. Så ser vår långa, svettiga och högljudda inledning på söndagar ut. Ganska härligt om jag får säga det själv. Efter detta hinner vi gå hem, slänga i oss lite mat och vila i ungefär en timme innan det är dags för ungdomsmöte. För varför bara vara i kyrkan i tre timmar när man kan vara där i minst fem?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kyrkan i Mpongwe. Ibland bjuds det på nshima-picknick efter gudstjänst.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Linda snackar på en ungdomssamling. Hon sa en massa bra saker, lovar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

De lyxiga träbänkarna med ryggstöd. Smidigt också att det står Mpongwe på dem, om man skulle glömma bort var man är.

/Beatrice, Zambia

4 x 4

Jag tillhör den sortens människor som älskar listor. Friden i att strukturera och rada upp, aaah. Eftersom listor är mitt favorituttrycksätt så får ni här fyra stycken listor à fyra grejer.

Fyra saker jag jobbar med här i Zambia

  1. Starta företag
    Beatrice är engagerad i ett nyuppstartat sy-projekt där hon lär kvinnor att sy. Jag hjälper till med att starta detta företag och tillsammans med kvinnorna formulera businessplan, budget affärsidé osv.
  2. Workshopen
    Jag hänger med ett gäng grabbar som kallar sig för bush engineers, djungelingenjörer. Fantastiskt yrke! Jag får lära mig allt om hur man fixar grejer man för länge sedan skulle ha skrotat i Sverige, dessutom utan reservdelar. Jag hjälper nu mest till med att bygga ett rum där sy-projektet ska kunna bedriva sin verksamhet. Jag har också satts på uppgiften att räkna ut bästa sätt att förse denna lokal med el, om det är med solceller eller en dieselgenerator.
  3. Räknar medicin
    Första veckan och förra veckan när skolan hade lov och jag gjort illa fötterna och inte kunde gå, roade jag mig med att räkna medicin tillsammans med ett gäng tjejer i apoteket. Att från en stor kartong ta 10 små tabletter och lägga i en mindre påse typ. Trevligt!
  4. Pre-school.
    Jag är några dagar i veckan på en pre-school och hoppar in när lärare är borta eller sitter ner enskilt med de barn som behöver extra hjälp.

Fyra saker som gör ont

  1. Fläta håret
    Men ska man vara afrikanskt fin får man lida pin
  2. Hoppa från en lastbil
    Fått en stressfaktur i båda fötterna (haha)
  3. Träningsvärken och solbrännan efter för många dagar i workshopen
  4. Göra malaria test

 

Fyra namn jag går under

  1. Teacha Linda
    För att jag är lärare
  2. Rinda
    Alla här blandar ihop L och R så väldigt ofta får jag heta Rinda
  3. Thorendo
    Betyder ”what shall we eat” på lamba och är nästan mitt efternamn, fantastiskt roligt!
  4. The noice maker
    Alla vet att jag tycker om att prata, kanske framförallt om man jämför mig och Bea eftersom hon är betydligt lugnare och inte lika högljudd. Så när jag klampar in och hälsar på i sy-projektet skrattar ofta kvinnorna och säger att ”here comes the noice maker”.

Fyra saker jag gjorde igår som ändå är relativt bisarra

  1. Väntade i tre timmar.
    På riktigt satt på en stol under ett litet solskydd i tre timmar utan att någonting hände. Vi satt och pratade, men ändå!
  2. Tittade på traditionell dans av halvnakna zambier
  3. Var på väg hem men hamnade på en veranda och rostade jordnötter
    Någon jag inte ens kände igen ropade på mig och bjöd hem mig. Insåg sen att det var min kompis granne som nu var hemma hos hennes syster och skalade jordnötter. Där blev jag inbjuden och satt på ett golv och pratade en blandning av franska, engelska och bemba.
    dsc_0867dsc_0869dsc_0884
  4. Duschade i pastavatten
    Jag lagade mat när elen gick. Vattnet blev aldrig riktigt kokat och grönsakerna blev inte stekta, så vi åt yoghurt och müsly till kvällsmat. Hade sen fortfarande ingen el, vilket betyder att vattenpumpen inte fungerar så vi hade inget vatten att duscha i, förutom kastrullen med halvkokat pasta vatten, så jag tog med mig den lilla kastrullen till badkaret och duschade bäst jag kunde.

Linda, Zambia

Om ett sömnadsprojekt

Tre veckor har gått sedan jag senast skrev ett inlägg. Under de här tre veckorna har sömnadsworkshopen verkligen gjort framsteg. Vi började med tre kvinnor som lärde sig att trä symaskiner och att sy rakt. Nu är de sex kvinnor och vi har börjat sy skjortor till den stora beställning av skoluniformer vi fått. Däremellan har vi hunnit sy över 22 gardiner till sjukhuset, och de har också fått göra varsin tygpåse att förvara sina sybehör i. De blev så oerhört stolta över sina tygpåsar när de var klara och tyckte absolut att de kunde användas som handväskor att gå runt med varje dag. Att vara den personen som faktiskt har lärt dem hur man gör denna påse, det är mer lyckobringande än vad man skulle kunna ana.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mildred, Lilian och Joyce visar upp sina tygpåsar

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Katie med en färdig gardin till sjukhuset

Fyra eftermiddagar i veckan träffas vi för att sy. Vi har satt en tid mellan 14 och 16, men det är sällan de faktiskt går hem klockan 16. Det brukar inte bli förräns en bra stund efteråt, närmare 17, ofta senare än så. De senaste gångerna har vi fått säga till dem att sluta arbeta så att alla kommer hem innan solen gått ner. Det är fantastiskt att se hur länge de vill stanna kvar, hur roligt de tycker att detta är. Vi har väldigt roligt tillsammans, skrattar och pratar samtidigt som vi jobbar. Jag får visa dem, steg för steg, hur de ska sy och hur mönster ska klippas ut. De lär sig mer och mer efter varje gång, och när jag är upptagen lär de sig av varandra. De får alltså inte bara lära sig att sy, utan också att vara lärare för varandra.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Skjortor in the making!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Angela visar upp sin färdiga skjorta

Målet med sömnadsworkshopen är att starta upp ett kooperativ som kvinnorna kan driva själva. Det kommer att ta tid innan de är helt självgående, för allt tar ju tid i Zambia. Jag förväntar mig inte att jag kommer att vara kvar här när det händer. Men det hindrar inte mig från att göra det jag kan, just nu. En sömnadsateljé håller på att byggas upp så att kvinnorna har ett eget ställe att komma och gå till när de vill. Linda gör research för hur man egentligen startar ett företag i Zambia, och jag ger dem kunskapen att sy. Jag trivs så otroligt bra med den arbetsuppgiften. Det är fantastiskt att få känna att lilla jag, från lilla Sverige, faktiskt kan få bidra på ett så praktiskt sätt. Visst, det kanske inte är någon stor världsförändring vi håller på med, men för de här sex kvinnorna som jag jobbar med gör det skillnad. Och då är det värt allt.

/Beatrice, Zambia

Likheterna är större än olikheterna

En del saker här i Zambia skiljer sig från Sverige, i standard, kultur osv. Jag som vit i en liten by i Zambia skiljer mig också ganska mycket från många här. Det får man märka genom extremt mycket uppmärksamhet. Men likheterna mellan Zambia och Sverige är mycket större än olikheterna!

Några dagar i veckan jobbar jag på skolan här. Läraren i klasserna 2-5 har varit sjuk sedan jag kom så jag har stått för undervisningen då de annars varit utan. My future skrev jag på tavlan en dag. Jag föklarade vad framtid är och bad de skriva eller rita vad de ville för att sedan komma fram och berätta för mig. Det gick väldigt trögt i början, dels för att de inte är vana med något annat än att bara skriva av det som står på tavlan, dels för att de inte verkade vara vana att drömma. Barnen började komma fram och kanske hade skrivit en mening om ”Jag vill bli lärare”. Efter lite beröm och eventuellt rättning av stavning skickade jag tillbaks dom för att fortsätta skriva. Efter ett tag så lossnade det!

dsc_0997-2dsc_0995

Nu skulle jag kunna fokusera på olikheterna i svenska barns drömmar om framtiden och dessa zambiska barns drömmar, men likheterna är  mycket större än olikheterna. De drömmer också om prinsar och prinsessor, om att föräldrarna ska kunna vara hemma mer, om att ha en bil, om att resa, om superkrafter eller ett bra jobb.

Med mina vänner här skulle jag kunna prata om olikheter i standard på våra hus, inkomst och en del kultur. Men likheterna är mycket större än olikheterna. Vi skrattar om någon trillar, vi blir kära och våra hjärtan kan brista, vi vill lära oss nya saker, vi uppskattar när någon bryr sig om oss, gråter när vi är ledsna, vi svettas när det är varmt, blir hungriga om vi inte äter och vi alla älskar mangos.

Denna helg har jag och Bea varit med kören på en resa. 12h sammanlagt spenderade vi på ett lastbilsflak mitt ute i bushen med denna outtröttliga kör för att vara med på en pastorsinstallation i Mpindi. Här skulle jag kunna prata om olikheter (!!!) Men likheterna är mycket större än olikheterna. På ett lastbilsflak mitt ute i bushen sjunger vi och lovprisar samma Gud som hemma i Sverige!

Linda Zambia