Child Health Week

Just inkommen från en tur till marknaden. Gick dit på egen hand, vilket jag oftast inte brukar göra, och det var ganska trevligt att gå där själv. Jag brukar vanligtvis gå tillsammans med Ingemar för att slippa bli stoppad av män som vill ha mitt nummer eller nåt. Men idag slapp jag bli stoppad, vilket var skönt. Jag tog mig dock inte så stora friheter att jag strosade runt (målmedvetenhet är nog en bidragande faktor till varför jag inte blev stoppad), det kanske får bli en annan gång.

På väg hem träffade jag däremot på vår granne Deborah som gjorde mig sällskap och hjälpte mig att bära hem mina 30 ägg. Jag balanserade en tung vattenmelon och en karta ägg i mina två händer och hon tyckte att det såg väldigt riskabelt ut. Nu såhär i efterhand var jag nog lite väl optimistisk att tänka att jag skulle orka bära allt själv. Tacksam att hon kom till min räddning.

I övrigt idag har vi varit ut till ”Missionsfarmen” som stöttar sjukhuset med pengar och en del majs. Där träffade vi Rob och Sue, ett par som har drivit farmen i snart 30 år. De odlar majs, sojabönor och vete samt har får och kor. Även tre strutsar som var spännande att betrakta. De är både vackra och fula på samma gång och ser eleganta men dumma ut. Vi fick också en tur i Rob och Sues flygplan, det var kul att se området ur ett ovanifrånperspektiv. Dock blev det en ganska kort tur då det blir väldigt guppigt när det är varmt.

Denna vecka är det också Child Health Week i hela Zambia. Det innebär att man screenar barnens tillväxt och ger vaccinationer samt delar ut vitamintillskott, främst vitamin A. För min del innebär det att åka på outreach varje dag (inklusive lördag…). Det är hårt jobb men det känns också meningsfullt. Jag hade dock önskat mer struktur kring det hela i och med att det är många föräldrar och barn som kommer. Bara i måndags kom över 200 barn. Det känns det mest som att vi väger barnen, mäter deras Mid-Upper-Arm-Circumference (MUAC) och rapporterar hur många som är underviktiga utan att åtgärda de problem vi hittar. MUAC-måttbandet är indelat i tre områden: grönt, gult och rött. Hamnar man inom det röda området så har man smalare omkrets runt sin överarm än 11,5 cm och det är en indikator för undernäring. Grönt område innebär bra nutritionsstatus medens gult indikerar som en varning. Vi försöker ju med små medel att åtgärda det vi upptäcker men det känns halvhjärtat och stressat, just för att behoven är stora och resurserna små. Till exempel så ber vi föräldrarna att ta sina barn till sjukhuset för undersökning om vi hittar barn som hamnar i det ”röda området” på MUAC-måttbandet. Det smärtar mitt hjärta att det tas så lättvindigt på, även av mig. Jag vet inte vad jag ska göra för att åtgärda det. IMG_2673

En dag ser ut såhär: Vi packar bilen full med utrustning och människor. Stannar några stopp på marknaden så folk kan hoppa ur och köpa dricka och mat och sen drar vi iväg till byarna. Väl framme i byarna packar vi ur oss ur bilarna, sätter upp vågen i ett träd eller i taket på en hydda. En väger barnen, en fler i deras kort eller böcker, en mäter sedan MUAC och en fyller i rapporteringskortet. Vi ska rapportera in hur många som vägs i olika ålderskategorier, hur många som hamnar i grönt/gult/rött område på MUAC och hur gamla de är samt om några har en vikt under -2Z eller -3Z på tillväxtkurvan. De går sedan vidare och får vaccinationer och vitaminsupplement av sköterskorna. Det kan ju låta som att vi har en vinnande strategi här men jag tycker inte det. Det blir lätt en kaosartad stämning för alla ska fram först och det är inte alltid som det svenska kösystemet håller… När vi är klara på ett ställe packar vi åter in oss i bilen och drar vidare för att upprepa samma procedur på nästa ställe.

Men återigen blir jag påmind om hur viktigt arbetet som teamet gör vecka efter vecka, år efter år. Och även fast resurserna är små så försöker de göra vad de kan med de lilla de har.

Caroline, Mpongwe Zambia

Rackarungar!

När vi kom hit till Mpongwe gladde vi oss storligen i att vi hade fruktträd i trädgården som huset vi bor i har. Det finns bananträd, mangoträd, avokadoträd, guavaträd och fler som vi inte ens vet namnet på. Frukterna är inte mogna ännu, men om några veckor! Så vi följer tillväxten minutiöst och längtar efter att få skörda! Särskilt mango och avokado är snart klara.

Men vad händer? Jo, små gäng av rackarungar dyker upp och pallar vår frukt!!! Spontant blir jag irriterad och vill jaga iväg dem, men något hindrar mig när jag ser deras slitna kläder, att de ens vill äta de omogna frukterna och att jag faktiskt inte gjort något för att dessa frukter ska växa här.

Rackarungar

Att stjäla är fel, det är inte uppbyggligt för varken barnen eller det samhälle de kommer verka i i framtiden. Det vore kanske bättre av dem att utforska sätt att göra sig mer förtjänta av födan? Ah jag vet inte.

Jag känner mig ohederlig om jag bara ser på medan man blir bestulen, men grym och girig om jag kör iväg dessa rackarungar…Vad ska man göra??

/Ingemar i Mpongwe, Zambia

Hogar Dulce en Bella Vista :)

Hola! Efter en månads vistelse och spanska plugg i Coronel Oviedo, har nu jag och min resekompanjon Amanda flyttat till byn Bella Vista där vi snart bott i en månad. Här finns projektet ”Emboe Mitame” som jobbar för att stärka barns utveckling och skolgång.

DSC_2752

Här på landet är det jättevackert och väldigt lugnt. Vi är omgivna av öppna landskap och djur såsom kor, höns, tuppar och hundar. Livet här i byn är simpelt i den bemärkelsen att var och en odlar sina grönsaker och har sina egna djur. Simpelt, men inte enkelt. Det finns mycket fattigdom och vissa barn får gå och lägga sig hungriga. Vi gick ut med pastorsparet en kväll och besökte familjerna i byn som bor en bit längre bort från oss. Många bor i skjulliknande hus bestående av ett eller två rum, staket runt tomten och en brunn för att hämta vatten i.

DSC_3054

 

Bella Vista känns numera som hemma tack vare en härlig värdfamilj (pastorsfamilj) som tar väl hand om oss på bästa sätt. Familjen har två döttrar, en på tolv år och en på åtta år. Döttrarna håller oss sällskap och med dem har man alltid roligt.

Hela familjen har ett stort hjärta för människor och jag känner mig så välsignad av att få bo hos dem. Jag uppskattar kvällarna då vi, tillsammans med familjen, har gemensam andakt med bibelstudie och lovsång.

Här lever man ett flexibelt liv. Om det t.ex. skulle regna en dag ställs verksamheten in och vägen blir så dålig att det är omöjligt att ta sig till kyrkan, ca 30 km bort, eller åka och handla mat. Då det regnar kan jag få hemlängtan eftersom att det inte finns så mycket att göra. Men man får ta det som det kommer, det är då det funkar bäst. Inga färdiga skisser, planer eller schema över dagen direkt. Med rätt inställning förändras mitt sätt att se på saker och jag får en bättre bild av hur livet fungerar här. Det känns meningsfullt att vara här och göra något där behovet finns. Språket är inte lätt men jag använder mig av de ord och fraser jag kan och övar på att prata även om det ibland blir väldigt fel och låter löjligt, hehe. De flesta barnen som kommer till projektet pratar guarani, som är det andra officiella språket i Paraguay. Vi förstår ingenting av detta språket och endast lite spanska men även om det är svårt att kommunicera med barnen så tror jag på att handlingar gör mest.

DSC_2995

Guds välsignelse över dig som läser detta. Gud är god. Amen!

 

/Maria Laresé, Bella Vista Paraguay

 

Youth Camp och djungeläventyr

Lektionerna på TLFs kontor börjar lida mot sitt slut. Det har varit otroligt roligt och givande att undervisa i engelska för personalen på TLF. Vi har bara undervisat i 1,5 månad, men det är roligt att se personer bli tryggare i sin engelska och att de vågar använda den engelska de kan. Men nu börjar en ny del av vår resa. På måndag börjar vi undervisa på Phrao dormitory som ligger ungefär två timmar norr om Chiang Mai. Phrao dormitory är ett internat för Lahu-barn som inte har möjlighet att ta sig till skolan eftersom de ofta bor otillgängligt uppe i bergen. I Phrao ska vi bo och arbeta fram till mitten av februari. Vilket känns spännande!

Förra veckan var med på ett Youth Camp på Phrao. Det var 70 stycken Lahu-ungdomar som samlades för att under tre dagar få undervisning om självbild, sex och relationer och identitet. Vi fick vara med på fotbollsturnering, lekar och lägerbål. Härligt att få ta del av det arbete som TLF gör! Under en kväll åkte vi upp i bergen ut i djungeln där vi fick övernatta i en Lahuby. Vår handledare Weerachai vet att vi svenskar älskar att sitta bak på flaket på pickup-bilen, så vi satt där på flaket med djungeln runt omkring oss som senare övergick till risfält och till sist kom den lilla byn. Det var en by på 40 hus. Husen är byggda av bambu och runt husen går höns, grisar, hundar och vattenbufflar. Vi fick bo hos byledaren och hans familj.  En sak som har slagit mig är hur otroligt gästvänliga alla är i Thailand. Vi kom till byn helt oanmälda, men ändå bjuds vi på en stor måltid och vi får sova i deras hus. Det är något jag tycker att vi i Sverige ska ta efter och bli bättre på.

P1010380.JPG

Ett av husen i Lahubyn

 

IMG_0285

Förberedning av mat till 70 stycken ungdomar

/ Rut, Chiang Mai

Bisarr braii

Hej gott folk!

Häromveckan blev jag och Carro erbjudna att gå på en braii (alltså en barbeque typ) för att fira lärare och samla in pengar till en skola. Tror det var det det handlade om iaf!

Så vi köpte våra biljetter och gick dit några timmar efter den börjat, efter att formaliteterna borde vara över och folk börjat äta tänkte vi. Hungriga efter en rejäl hög med kött passade det perfekt att gå vid lunchtid, tänkte vi. Well well. Det blev inte som vi tänkt.

Väl på skolområdet finns en reception där gästerna registrerar sig. Folk hade redan bemannat två stora partytält där de satt och tittade på och lyssnade på talare som satt vid honörsbordet längst fram.

Svenska som vi är gick vi till registreringen och försökte visa våra biljetter. Men innan vi hann öppna munnen kom en rödklädd dam som verkade veta precis vilka vi var. När vi sa att vi var från MBA missionen så sa hon nåt i stil med ”ehh, ahh…” jag tvivlade på att hon hade nån aning om vilka vi var. Hursomhelst eskorterade hon oss raka vägen till honörsbordet där vi lite lätt chockade plötsligt satt tillsammans med tjänstemän och rektorer och allt vad det var!

Braii

Eftersom det var uppenbart att vi endast hamnat där pga av att vi var vita ”muzungos” så vare svårt att veta om man skulle känna sig ärad eller bara positivt diskriminerad. Eller än värre, förväntades det att vi skulle hålla tal?? Alla runt omkring oss gjorde ju det! Så vi satt och funderade nervöst på vad man kan tänkas säga om situationen skulle uppstå. ”Ehh, on behalf of the teachers in Sweden….great job!” eller kanske vara ärlig och säga ”I’m not sure why I’ve been asked to speak, but…God bless your teachers and…is there any food here?”

Nåväl, vi satt där i ca två och en halv timme. Lyssnade på talare efter talare. Hungern gjorde sig påmind. Förvirringen avtog föga. Till slut började de ta fram högar med madrasser, antagligen till att auktioneras ut. Då lutade vi oss mot varandra i ett litet krismöte och resonerade som så att vi är hungriga, riskerar att bli tvungna att köpa madrasser och att vi egentligen inte har något här framme att göra. Så vi bestämde oss för att lite diskret smyga hem.

/Ingemar i Mpongwe, Zambia

Kitchen party

I lördags blev jag medbjuden på ett kitchen party. Det kan nog bäst beskrivas som en möhippa kombinerat med bröllopsfest. På ett kitchen party får endast kvinnor vara med, men undantag för brudgummen och hans grabbar som kommer på ”besök” under kvällen. Som gäst tar man med sig en gåva till bruden som hon kan använda i sitt kök (därav namnet kitchen party). Oftast infaller partyt på eftermiddagen/kvällen och antingen har brudparet haft en liten vigsel innan eller efter kitchen partyt. I detta fall hade brudparet haft en liten vigsel på morgonen samma dag.

IMG_2580

Några av gåvorna bruden fick till sitt kök.

Jag kom dit tillsammans med Mirriam och några av hennes vänner. Jag har låtit sy upp en klänning i det zambiska tyget chitengue och så har de flesta andra på festen. Alla har så tjusiga klänningar i mängder av sprakande färger. Kitchen party ska börja kl 13.30 men Mirriam sa dagen innan att det inte var någon idé att komma tidigare än 14.30, här råder alltså ”zambian-time”. Så vi kom dit kring tre-tiden och möttes i grinden av ett gäng kvinnor i orangefärgade klänningar och utropade det klassiska afrikanska jubelropet. Vi rör oss in och hittar stolar och en plats i skuggan och väntar på brudens ankomst.

IMG_2559

Jag tillsammans med Mirriam (i orange) och de andra.

IMG_2565

Brudens närmsta vänner i sina tjusiga matchande klänningar! 

Jag hade blivit förberedd på att jag skulle dansa in med min present till bruden (!), vilket jag hade varit nervös över ända sedan jag hörde det. Dock slapp jag dansa fram med min present, det gjorde några andra. Medens vi väntar på att bruden ska komma så tas det bilder, minglas, dansas och jublas, som på vilken annan bröllopsfest som helst med andra ord. När bruden sen kommer leds hon in under en chitengue med en kvinna framför och en bakom och två rader av jublande kvinnor på var sin sida om den lilla tyghögen. Det ser ut som att bruden ömsom kryper och ömsom går hukad fram till hennes ”tron”. Hon sitter på madrasser med himmelsäng under son chitengue med två kvinnor på var sin sida om henne. Under detta tyg sitter hon fram till brudgummen kommer (ca 1,5-2 timmar). När han kommer dansar han och hans närmaste fram till bruden, samlar ihop lite pengar som han lägger på tyger framför bruden och rullar sakta av henne tyget. När hon får komma fram är det sed att inte visa glädje, hon måste vara ganska uttryckslös. Därefter sitter hon tillsammans med sin make på några stolar och blir visade sina presenter. Brudgummen lämnar därefter festen och många av gästerna avviker när de därefter fått lite mat.

Jag är glad att jag fick vara med på denna fest. Det var en del jag inte förstod, som varför hon behövde krypa under ett tyg och varför hon behövde sitta gömd tills maken kom och varför hon inte fick visa glädje. Jag fick inget annat svar än att det är tradition. Det får mig att tänka på en del av våra svenska traditioner som heller inte är särskilt begripliga. Som varför vi reser midsommarstång och dansar små grodorna rent den. Eller varför vi hugger en gran i skogen som vi tar in och pyntar och som vi sen också dansar kring. Det kan jag inte heller förklara på något bättre sätt än att det är tradition.

Men trots att jag inte förstod alla traditioner så var det en trevlig fest och jag kände att jag kunde umgås med kvinnor på ett sätt som både jag och de förstod. Vi kunde ha roligt tillsammans. Det var skönt att känna den gemenskapen när jag andra gånger kan känna att jag inte riktigt passar in. Så jag är tacksam till Mirriam att hon tog mig med!

Caroline
Mpongwe, Zambia

Att lära sig ett nytt språk och att sticka ut

Hola! Nu är det lite drygt en månad sedan jag och Maria lämnade Sverige för att ta oss till Paraguay. Helt sjukt vad tiden har gått snabbt! Hittills har vi spenderat mestadels av tiden i en stad som heter Coronel Oviedo, för att lära oss spanska. Här kan verkligen ingen engelska så spanskan är superviktig. Jag har ändå läst spanska både i högstadiet och på gymnasiet så en kan ju tycka att jag borde kunna gjort mig förstådd, men icke. Särskilt första veckan var det väldigt svårt. Så otroligt frustrerande att vilja säga så mycket men bara kunna säga lite eller ingenting alls! Tänk dig att bara kunna använda gester, säga ja, nej, hej och tack. Precis så var det för mig och Maria. Kanske är det först nu som jag känner att det börjar flyta på lite mer med språket vilket känns sååå skönt! Jag kan, fortfarande med vissa svårigheter, ha enkla samtal. FANTASTISKT!!!

I Sverige smälter jag in ganska bra men här gör jag verkligen inte det. Med mina 177 cm och mitt blonda hår får jag många stirrande blickar när jag går ut. Det känns lite jobbigt men samtidigt nyttigt att få känna hur det känns att inte riktigt vara som alla andra.  “Eres muy alta!” (“Du är väldigt lång”), brukar ett av barnen på projektet Gotas de Leche (projekt där barn får hjälp med skolan och leka) här i Coronel Oviedo, småflinande säga när jag kommer in i klassrummet.

Imorgon flyttar jag och Maria till Bella Vista som är den byn vi ska göra vår praktik i. 30 km på ojämn jordväg rakt ut på den paraguayanska landsbygden. Spännande!

 

IMG_0426

Några glada barn i projektet Embo’e Mitãme i Bella Vista. I mitten ser ni Marcelo och Gertrudes Jiménez som leder projektet.

/Amanda, Paraguay

Mycket jobb men korta arbetsdagar

Ja var ska man börja.. nu har vi varit här i Serbien i en månad och det har känts jättebra från dag ett. Vi är i ett land som inte skiljer sig särskilt mycket  från hemma förutom språket då så klart. Vi har två alfabeten att lära oss (latinska och cyrilliska) ni får jättegärna vara med och be för att det ska sätta sig. Maten smakar bra här ..det va lite svårt att veta i början vad som va smör och vad som va fetaost men köper man fel en gång så vet man till nästa gång.. samma med creme Fraiche och mjukost …fast vi har faktiskt hunnit ta några språklektioner sen dess så det går bättre nu 🙂

Några saker som kan vara lite bra att veta

Serber äter väldigt sällan känns ibland som att vissa inte äter alls. Alltså platsar jag här väldigt bra med mina dåliga matvanor som min underbara ”roomie”  Frida ständigt försöker ändra på.

Att vara lite sen är inget ovanligt det hör till. 10-20 minuter hit lr dit spelar ingen större roll. Något jag inte lärt mig ännu men jag har ju 7 månader till på mig.

Det regnar ofta och kan börja helt plötsligt så många är beredda med paraply i väskan hela tiden – alltid redo! För när det regnar så finns det inget mellanting det ösregnar, blåser det så är det en virvelvind, åskar det så är hela himlen vit och bullret helt sjukt.

När de gör vägarbete gör de inte en del i taget utan de river upp hela vägen så man måste hitta en annan väg att gå på.

Men de är väldigt hjälpsamma de gör alltid mer än de behöver och då menar jag alla även dem man möter på stan om man frågar efter vägbeskrivning bussnr lr klockan.. de jobbar hårt och väldigt effektivt men de jobbar oftast bara mellan 10-13 (14)

Mycket vildhundar här i stan bådw stora och små man ser dom överallt och väldigt ofta …de går ibland efter oss en bra bit när bi är ute och promenerar.

Vi har varit med och hjälpt till i Secondhand butiken med bla strykning prissättning och reklamblad, på lagret där de sorterar kläderna innan de kommer till butiken. Varit med och förberett mat för hemlösa och gått på hembesök till fattiga gamla människor varit med på läxhjälp för barn förskolan har ej kommit igång ännu, varit på utflykt med pensionärer vilket var väldigt underskattat vi trodde se skulle vara lugna men de har mer energi än jag och Frida de sjöng  så de tog i ända från tårna, dansade i flera timmar efter att de gått hur långt som helst 12 timmar med dem i vi va helt slut men kul hade vi 😂👌vi va med på en Bazar både i förberedelser och försäljning. Sen har vi hoppat runt lite i olika församlingar för att se så mycket vi bara kan. Det finns fortfarande flera kyrkor vi inte varit på än.

Vi fick bra kontakt med ungdomarna direkt eftersom vi hade en församlingshelg där vi lärde känna många som vi umgås med mycket.

Förutom jobb och byggandet av relationer så utforskar vi stan varje dag promenad åt olika håll varje gång för att se nya saker. Så intressant.

Berättar mer nästa gång…

 

Sarita Faltin – Belgrad, Serbien

Engelska, mat och härliga tjejer

Fem veckor har hunnit passera. Jag(Rut) och Tintine kommer befinna oss här i Chiang Mai under 6 månader. Vi undervisar i engelska på organisationen Thai-Lahu Foundation(TLF), som jobbar med minoritetsfolket Lahu. Vi undervisar två grupper, en nybörjargrupp och en lite mer avancerad. Varken jag eller Tintine har tidigare erfarenheter av läraryrket, så det är en spännande utmaning.   

Tintine och jag bor tillsammans med Stina som gör sin praktik här i Chiang Mai. Vi bor i ett stort hus i utkanten av Chiang Mai och det känns otroligt tryggt att ha två härliga tjejer att dela vardagen med. Under vår första tid här har vi tagit MC-kort, vandrat i djungeln, ätit kakbuffé, tränat pilates och börjat undervisa på TLF.

Den första månaden här i Thailand har varit spännande. Det är mycket som är annorlunda från hemma. Dock är Chiang Mai en väldigt stor och utvecklad stad så mycket går att hitta och känna igen från Sverige, vilket känns skönt! Den thailändska maten är ett stort plus när det kommer till annorlunda saker. Maten här smakar så mycket mer än i Sverige. Även om de flesta rätterna består av ris och nudlar så finns det många olika rätter att välja mellan.  

Det har bara gått en månad men vi har hunnit med otroligt mycket och jag ser fram emot de kommande fem månaderna!

P1010352

Lovsång och andakt på TLFs kontor

P1010350

Stina med utsikt över Chiang Mai

Rut, Chiang Mai

Att hitta sin plats

Livet rullar på här och börjar att formas i någon slags rutin. Jag tillbringar några dagar i veckan på sjukhuset med nutritionisten på barnavdelningen. Varje tisdag åker vi till olika byar i bushen på outreach och övriga dagar finns vi till för patienter på avdelningen eller på MCH (Mother and Child Health). Jag har fortsatt att undervisa mammorna som kommer till MCH-mottagningen och som jag möter i byarna om amning och basala nutritionskunskaper. För att få mammorna engagerade brukar jag fråga dem frågor så som: hur länge bör man amma?, vart finns protein?, hur äter man balanserat?, hur gör jag om mitt barn inte går upp i vikt? Ibland svarar de lite blygt på mina frågor och ibland svarar de inte alls. Jag finner det väldigt meningsfullt att få undervisa och jag trivs väldigt väl med det. Förhoppningsvis leder det till ökad kunskap för mammorna jag undervisar och det vet jag kan göra skillnaden mellan liv och död för dem.

Här om veckan så följde jag med en annan person på sjukhuset för att se hur han arbetade. Det var intressant men jag kände mig obekväm och osäker i princip hela dagen. Jag hade svårt att ta initiativ, svårt att inleda samtal och tillbringade mycket tid åt att tänka ”åh, vad gör jag här?”. Jag kände inte att jag fick plats att vara mig själv eller att min personlighet fick komma fram. Den upplevelsen satt i under flera dagar efteråt och det är tydligt att osäkerheten jag upplevde påverkade mig mycket för jag kan fortfarande tyngas av tankarna från den dagen. Det kändes också jobbigt att inte trivas med dagen för den person jag följde med är en mycket trevlig man och hans familj har varit väldigt öppna och trevliga mot oss här. På något sätt kändes det som att jag inte uppskattade hans arbete eller hans person av att känna som jag gjorde.

Jag har fortsatt att fundera över denna dag och försökt se vad jag kan ta lärdom av från den upplevelse jag hade. Det jag kommer fram till är att min upplevelse inte hade något att göra med personen jag följde med. Han visade mig sitt arbete på ett bra sätt och tog väl hand om mig under dagen. Vad det handlade om var snarare mina egna känslor, förväntningar och tankar. I efterhand ser jag att jag jämförde mig med en av de tidigare StepOutarna och hur hon hade arbetat och agerat och lade på dessa förväntningar på mig själv. Jag tänkte att jag behövde vara likadan, att jag behövde göra likadant. Och det var utifrån en känsla av att ”jag borde följa med denna man och se hur han jobbar” som jag frågade och inte av ett intresse för hans jobb i första hand. Visst fanns det intresset också där men inte så starkt. Det är inte en särskilt bra grund att börja bygga på.

Så vad jag påminns om utifrån denna upplevelse är vikten av att vara sig själv och inte försöka vara någon annan eller drivas av skeva förväntningar. Den man är skapad till och de egenskaper, den personlighet, de gåvor och talanger som finns inom varje enskild individ är otroligt dyrbara och värdefulla. Det finns ingen poäng att vara någon annan än den man är. Det kan låta klyschigt men jag tror med bestämdhet att det är sant. När jag undervisar mammor i Zambias byar om hur de kan tänka kring nutrition och hur de på enkla sätt kan energiberika sina barns mat så känner jag att jag hör hemma. Jag har hittat min plats och jag gör det på det sätt som är mitt och det blir bäst så.

Caroline, Zambia