Thanksgiving

I början av november flyttade vi till Phrao dormitory där vi ska bo och undervisa i engelska för barnen och personalen. Vi togs emot av 27 glada barn, Somsak & Ampisara(föreståndaren med fru) och en liten hundvalp. Tintine som älskar alla sorters djur blev helt såld när hon fick se den lilla hundvalpen och hon fick äran att döpa honom, så nu bor det en liten Noah i Phrao. På Phrao dormitory finns det ett hus för pojkar och ett hus för flickor. Jag och Tintine sover i ett eget litet rum i tjejernas hus. Småtjejerna älskar att titta in i vårt rum och se vad vi håller på med, så det är aldrig en lugn stund när barnen är hemma! Vilket är roligt!

Dagarna i Phrao har ett långsammare tempo än vad vi är vana vid. Vi ska så småningom undervisa i skolan i Phrao, men än så länge har vi bara undervisat barnen på kvällstid. Det har gjort att vi har haft många timmar under dagarna då vi inte har haft något speciellt att göra. Så jag ser fram emot när vi får börja undervisa barnen i skolan!

En lördag var det Thanksgiving i den lilla byn i djungeln, där vi har varit några gånger tidigare. Barnen var lediga på grund av Thanksgiving så vi åkte dit med en liten skara barn som inte hade åkt hem över helgen. Thanksgiving inleddes med en stor frukost där alla i byn samlades utanför kyrkan och det hade ställts upp flera långbord. Det dukades fram ris, fläskgrytor, bambugrytor och kycklinggrytor mm. Det var sedan en tre timmar lång gudstjänst med sång, dans och predikan(allt var på Thai/Lahu, så jag och Tintine kan ha råkat somna) och dagen avslutades med en stor lunch där alla samlades igen. Jag har nog aldrig varit så mätt tidigare!

P1010392

Uppdukat med mat på Thanksgiving

/ Rut, Chiang Mai

 

Annonser

Child Health Week

Just inkommen från en tur till marknaden. Gick dit på egen hand, vilket jag oftast inte brukar göra, och det var ganska trevligt att gå där själv. Jag brukar vanligtvis gå tillsammans med Ingemar för att slippa bli stoppad av män som vill ha mitt nummer eller nåt. Men idag slapp jag bli stoppad, vilket var skönt. Jag tog mig dock inte så stora friheter att jag strosade runt (målmedvetenhet är nog en bidragande faktor till varför jag inte blev stoppad), det kanske får bli en annan gång.

På väg hem träffade jag däremot på vår granne Deborah som gjorde mig sällskap och hjälpte mig att bära hem mina 30 ägg. Jag balanserade en tung vattenmelon och en karta ägg i mina två händer och hon tyckte att det såg väldigt riskabelt ut. Nu såhär i efterhand var jag nog lite väl optimistisk att tänka att jag skulle orka bära allt själv. Tacksam att hon kom till min räddning.

I övrigt idag har vi varit ut till ”Missionsfarmen” som stöttar sjukhuset med pengar och en del majs. Där träffade vi Rob och Sue, ett par som har drivit farmen i snart 30 år. De odlar majs, sojabönor och vete samt har får och kor. Även tre strutsar som var spännande att betrakta. De är både vackra och fula på samma gång och ser eleganta men dumma ut. Vi fick också en tur i Rob och Sues flygplan, det var kul att se området ur ett ovanifrånperspektiv. Dock blev det en ganska kort tur då det blir väldigt guppigt när det är varmt.

Denna vecka är det också Child Health Week i hela Zambia. Det innebär att man screenar barnens tillväxt och ger vaccinationer samt delar ut vitamintillskott, främst vitamin A. För min del innebär det att åka på outreach varje dag (inklusive lördag…). Det är hårt jobb men det känns också meningsfullt. Jag hade dock önskat mer struktur kring det hela i och med att det är många föräldrar och barn som kommer. Bara i måndags kom över 200 barn. Det känns det mest som att vi väger barnen, mäter deras Mid-Upper-Arm-Circumference (MUAC) och rapporterar hur många som är underviktiga utan att åtgärda de problem vi hittar. MUAC-måttbandet är indelat i tre områden: grönt, gult och rött. Hamnar man inom det röda området så har man smalare omkrets runt sin överarm än 11,5 cm och det är en indikator för undernäring. Grönt område innebär bra nutritionsstatus medens gult indikerar som en varning. Vi försöker ju med små medel att åtgärda det vi upptäcker men det känns halvhjärtat och stressat, just för att behoven är stora och resurserna små. Till exempel så ber vi föräldrarna att ta sina barn till sjukhuset för undersökning om vi hittar barn som hamnar i det ”röda området” på MUAC-måttbandet. Det smärtar mitt hjärta att det tas så lättvindigt på, även av mig. Jag vet inte vad jag ska göra för att åtgärda det. IMG_2673

En dag ser ut såhär: Vi packar bilen full med utrustning och människor. Stannar några stopp på marknaden så folk kan hoppa ur och köpa dricka och mat och sen drar vi iväg till byarna. Väl framme i byarna packar vi ur oss ur bilarna, sätter upp vågen i ett träd eller i taket på en hydda. En väger barnen, en fler i deras kort eller böcker, en mäter sedan MUAC och en fyller i rapporteringskortet. Vi ska rapportera in hur många som vägs i olika ålderskategorier, hur många som hamnar i grönt/gult/rött område på MUAC och hur gamla de är samt om några har en vikt under -2Z eller -3Z på tillväxtkurvan. De går sedan vidare och får vaccinationer och vitaminsupplement av sköterskorna. Det kan ju låta som att vi har en vinnande strategi här men jag tycker inte det. Det blir lätt en kaosartad stämning för alla ska fram först och det är inte alltid som det svenska kösystemet håller… När vi är klara på ett ställe packar vi åter in oss i bilen och drar vidare för att upprepa samma procedur på nästa ställe.

Men återigen blir jag påmind om hur viktigt arbetet som teamet gör vecka efter vecka, år efter år. Och även fast resurserna är små så försöker de göra vad de kan med de lilla de har.

Caroline, Mpongwe Zambia

Rackarungar!

När vi kom hit till Mpongwe gladde vi oss storligen i att vi hade fruktträd i trädgården som huset vi bor i har. Det finns bananträd, mangoträd, avokadoträd, guavaträd och fler som vi inte ens vet namnet på. Frukterna är inte mogna ännu, men om några veckor! Så vi följer tillväxten minutiöst och längtar efter att få skörda! Särskilt mango och avokado är snart klara.

Men vad händer? Jo, små gäng av rackarungar dyker upp och pallar vår frukt!!! Spontant blir jag irriterad och vill jaga iväg dem, men något hindrar mig när jag ser deras slitna kläder, att de ens vill äta de omogna frukterna och att jag faktiskt inte gjort något för att dessa frukter ska växa här.

Rackarungar

Att stjäla är fel, det är inte uppbyggligt för varken barnen eller det samhälle de kommer verka i i framtiden. Det vore kanske bättre av dem att utforska sätt att göra sig mer förtjänta av födan? Ah jag vet inte.

Jag känner mig ohederlig om jag bara ser på medan man blir bestulen, men grym och girig om jag kör iväg dessa rackarungar…Vad ska man göra??

/Ingemar i Mpongwe, Zambia

Hogar Dulce en Bella Vista :)

Hola! Efter en månads vistelse och spanska plugg i Coronel Oviedo, har nu jag och min resekompanjon Amanda flyttat till byn Bella Vista där vi snart bott i en månad. Här finns projektet ”Emboe Mitame” som jobbar för att stärka barns utveckling och skolgång.

DSC_2752

Här på landet är det jättevackert och väldigt lugnt. Vi är omgivna av öppna landskap och djur såsom kor, höns, tuppar och hundar. Livet här i byn är simpelt i den bemärkelsen att var och en odlar sina grönsaker och har sina egna djur. Simpelt, men inte enkelt. Det finns mycket fattigdom och vissa barn får gå och lägga sig hungriga. Vi gick ut med pastorsparet en kväll och besökte familjerna i byn som bor en bit längre bort från oss. Många bor i skjulliknande hus bestående av ett eller två rum, staket runt tomten och en brunn för att hämta vatten i.

DSC_3054

 

Bella Vista känns numera som hemma tack vare en härlig värdfamilj (pastorsfamilj) som tar väl hand om oss på bästa sätt. Familjen har två döttrar, en på tolv år och en på åtta år. Döttrarna håller oss sällskap och med dem har man alltid roligt.

Hela familjen har ett stort hjärta för människor och jag känner mig så välsignad av att få bo hos dem. Jag uppskattar kvällarna då vi, tillsammans med familjen, har gemensam andakt med bibelstudie och lovsång.

Här lever man ett flexibelt liv. Om det t.ex. skulle regna en dag ställs verksamheten in och vägen blir så dålig att det är omöjligt att ta sig till kyrkan, ca 30 km bort, eller åka och handla mat. Då det regnar kan jag få hemlängtan eftersom att det inte finns så mycket att göra. Men man får ta det som det kommer, det är då det funkar bäst. Inga färdiga skisser, planer eller schema över dagen direkt. Med rätt inställning förändras mitt sätt att se på saker och jag får en bättre bild av hur livet fungerar här. Det känns meningsfullt att vara här och göra något där behovet finns. Språket är inte lätt men jag använder mig av de ord och fraser jag kan och övar på att prata även om det ibland blir väldigt fel och låter löjligt, hehe. De flesta barnen som kommer till projektet pratar guarani, som är det andra officiella språket i Paraguay. Vi förstår ingenting av detta språket och endast lite spanska men även om det är svårt att kommunicera med barnen så tror jag på att handlingar gör mest.

DSC_2995

Guds välsignelse över dig som läser detta. Gud är god. Amen!

 

/Maria Laresé, Bella Vista Paraguay

 

Youth Camp och djungeläventyr

Lektionerna på TLFs kontor börjar lida mot sitt slut. Det har varit otroligt roligt och givande att undervisa i engelska för personalen på TLF. Vi har bara undervisat i 1,5 månad, men det är roligt att se personer bli tryggare i sin engelska och att de vågar använda den engelska de kan. Men nu börjar en ny del av vår resa. På måndag börjar vi undervisa på Phrao dormitory som ligger ungefär två timmar norr om Chiang Mai. Phrao dormitory är ett internat för Lahu-barn som inte har möjlighet att ta sig till skolan eftersom de ofta bor otillgängligt uppe i bergen. I Phrao ska vi bo och arbeta fram till mitten av februari. Vilket känns spännande!

Förra veckan var med på ett Youth Camp på Phrao. Det var 70 stycken Lahu-ungdomar som samlades för att under tre dagar få undervisning om självbild, sex och relationer och identitet. Vi fick vara med på fotbollsturnering, lekar och lägerbål. Härligt att få ta del av det arbete som TLF gör! Under en kväll åkte vi upp i bergen ut i djungeln där vi fick övernatta i en Lahuby. Vår handledare Weerachai vet att vi svenskar älskar att sitta bak på flaket på pickup-bilen, så vi satt där på flaket med djungeln runt omkring oss som senare övergick till risfält och till sist kom den lilla byn. Det var en by på 40 hus. Husen är byggda av bambu och runt husen går höns, grisar, hundar och vattenbufflar. Vi fick bo hos byledaren och hans familj.  En sak som har slagit mig är hur otroligt gästvänliga alla är i Thailand. Vi kom till byn helt oanmälda, men ändå bjuds vi på en stor måltid och vi får sova i deras hus. Det är något jag tycker att vi i Sverige ska ta efter och bli bättre på.

P1010380.JPG

Ett av husen i Lahubyn

 

IMG_0285

Förberedning av mat till 70 stycken ungdomar

/ Rut, Chiang Mai

Bisarr braii

Hej gott folk!

Häromveckan blev jag och Carro erbjudna att gå på en braii (alltså en barbeque typ) för att fira lärare och samla in pengar till en skola. Tror det var det det handlade om iaf!

Så vi köpte våra biljetter och gick dit några timmar efter den börjat, efter att formaliteterna borde vara över och folk börjat äta tänkte vi. Hungriga efter en rejäl hög med kött passade det perfekt att gå vid lunchtid, tänkte vi. Well well. Det blev inte som vi tänkt.

Väl på skolområdet finns en reception där gästerna registrerar sig. Folk hade redan bemannat två stora partytält där de satt och tittade på och lyssnade på talare som satt vid honörsbordet längst fram.

Svenska som vi är gick vi till registreringen och försökte visa våra biljetter. Men innan vi hann öppna munnen kom en rödklädd dam som verkade veta precis vilka vi var. När vi sa att vi var från MBA missionen så sa hon nåt i stil med ”ehh, ahh…” jag tvivlade på att hon hade nån aning om vilka vi var. Hursomhelst eskorterade hon oss raka vägen till honörsbordet där vi lite lätt chockade plötsligt satt tillsammans med tjänstemän och rektorer och allt vad det var!

Braii

Eftersom det var uppenbart att vi endast hamnat där pga av att vi var vita ”muzungos” så vare svårt att veta om man skulle känna sig ärad eller bara positivt diskriminerad. Eller än värre, förväntades det att vi skulle hålla tal?? Alla runt omkring oss gjorde ju det! Så vi satt och funderade nervöst på vad man kan tänkas säga om situationen skulle uppstå. ”Ehh, on behalf of the teachers in Sweden….great job!” eller kanske vara ärlig och säga ”I’m not sure why I’ve been asked to speak, but…God bless your teachers and…is there any food here?”

Nåväl, vi satt där i ca två och en halv timme. Lyssnade på talare efter talare. Hungern gjorde sig påmind. Förvirringen avtog föga. Till slut började de ta fram högar med madrasser, antagligen till att auktioneras ut. Då lutade vi oss mot varandra i ett litet krismöte och resonerade som så att vi är hungriga, riskerar att bli tvungna att köpa madrasser och att vi egentligen inte har något här framme att göra. Så vi bestämde oss för att lite diskret smyga hem.

/Ingemar i Mpongwe, Zambia

Kitchen party

I lördags blev jag medbjuden på ett kitchen party. Det kan nog bäst beskrivas som en möhippa kombinerat med bröllopsfest. På ett kitchen party får endast kvinnor vara med, men undantag för brudgummen och hans grabbar som kommer på ”besök” under kvällen. Som gäst tar man med sig en gåva till bruden som hon kan använda i sitt kök (därav namnet kitchen party). Oftast infaller partyt på eftermiddagen/kvällen och antingen har brudparet haft en liten vigsel innan eller efter kitchen partyt. I detta fall hade brudparet haft en liten vigsel på morgonen samma dag.

IMG_2580

Några av gåvorna bruden fick till sitt kök.

Jag kom dit tillsammans med Mirriam och några av hennes vänner. Jag har låtit sy upp en klänning i det zambiska tyget chitengue och så har de flesta andra på festen. Alla har så tjusiga klänningar i mängder av sprakande färger. Kitchen party ska börja kl 13.30 men Mirriam sa dagen innan att det inte var någon idé att komma tidigare än 14.30, här råder alltså ”zambian-time”. Så vi kom dit kring tre-tiden och möttes i grinden av ett gäng kvinnor i orangefärgade klänningar och utropade det klassiska afrikanska jubelropet. Vi rör oss in och hittar stolar och en plats i skuggan och väntar på brudens ankomst.

IMG_2559

Jag tillsammans med Mirriam (i orange) och de andra.

IMG_2565

Brudens närmsta vänner i sina tjusiga matchande klänningar! 

Jag hade blivit förberedd på att jag skulle dansa in med min present till bruden (!), vilket jag hade varit nervös över ända sedan jag hörde det. Dock slapp jag dansa fram med min present, det gjorde några andra. Medens vi väntar på att bruden ska komma så tas det bilder, minglas, dansas och jublas, som på vilken annan bröllopsfest som helst med andra ord. När bruden sen kommer leds hon in under en chitengue med en kvinna framför och en bakom och två rader av jublande kvinnor på var sin sida om den lilla tyghögen. Det ser ut som att bruden ömsom kryper och ömsom går hukad fram till hennes ”tron”. Hon sitter på madrasser med himmelsäng under son chitengue med två kvinnor på var sin sida om henne. Under detta tyg sitter hon fram till brudgummen kommer (ca 1,5-2 timmar). När han kommer dansar han och hans närmaste fram till bruden, samlar ihop lite pengar som han lägger på tyger framför bruden och rullar sakta av henne tyget. När hon får komma fram är det sed att inte visa glädje, hon måste vara ganska uttryckslös. Därefter sitter hon tillsammans med sin make på några stolar och blir visade sina presenter. Brudgummen lämnar därefter festen och många av gästerna avviker när de därefter fått lite mat.

Jag är glad att jag fick vara med på denna fest. Det var en del jag inte förstod, som varför hon behövde krypa under ett tyg och varför hon behövde sitta gömd tills maken kom och varför hon inte fick visa glädje. Jag fick inget annat svar än att det är tradition. Det får mig att tänka på en del av våra svenska traditioner som heller inte är särskilt begripliga. Som varför vi reser midsommarstång och dansar små grodorna rent den. Eller varför vi hugger en gran i skogen som vi tar in och pyntar och som vi sen också dansar kring. Det kan jag inte heller förklara på något bättre sätt än att det är tradition.

Men trots att jag inte förstod alla traditioner så var det en trevlig fest och jag kände att jag kunde umgås med kvinnor på ett sätt som både jag och de förstod. Vi kunde ha roligt tillsammans. Det var skönt att känna den gemenskapen när jag andra gånger kan känna att jag inte riktigt passar in. Så jag är tacksam till Mirriam att hon tog mig med!

Caroline
Mpongwe, Zambia