Bisarr braii

Hej gott folk!

Häromveckan blev jag och Carro erbjudna att gå på en braii (alltså en barbeque typ) för att fira lärare och samla in pengar till en skola. Tror det var det det handlade om iaf!

Så vi köpte våra biljetter och gick dit några timmar efter den börjat, efter att formaliteterna borde vara över och folk börjat äta tänkte vi. Hungriga efter en rejäl hög med kött passade det perfekt att gå vid lunchtid, tänkte vi. Well well. Det blev inte som vi tänkt.

Väl på skolområdet finns en reception där gästerna registrerar sig. Folk hade redan bemannat två stora partytält där de satt och tittade på och lyssnade på talare som satt vid honörsbordet längst fram.

Svenska som vi är gick vi till registreringen och försökte visa våra biljetter. Men innan vi hann öppna munnen kom en rödklädd dam som verkade veta precis vilka vi var. När vi sa att vi var från MBA missionen så sa hon nåt i stil med ”ehh, ahh…” jag tvivlade på att hon hade nån aning om vilka vi var. Hursomhelst eskorterade hon oss raka vägen till honörsbordet där vi lite lätt chockade plötsligt satt tillsammans med tjänstemän och rektorer och allt vad det var!

Braii

Eftersom det var uppenbart att vi endast hamnat där pga av att vi var vita ”muzungos” så vare svårt att veta om man skulle känna sig ärad eller bara positivt diskriminerad. Eller än värre, förväntades det att vi skulle hålla tal?? Alla runt omkring oss gjorde ju det! Så vi satt och funderade nervöst på vad man kan tänkas säga om situationen skulle uppstå. ”Ehh, on behalf of the teachers in Sweden….great job!” eller kanske vara ärlig och säga ”I’m not sure why I’ve been asked to speak, but…God bless your teachers and…is there any food here?”

Nåväl, vi satt där i ca två och en halv timme. Lyssnade på talare efter talare. Hungern gjorde sig påmind. Förvirringen avtog föga. Till slut började de ta fram högar med madrasser, antagligen till att auktioneras ut. Då lutade vi oss mot varandra i ett litet krismöte och resonerade som så att vi är hungriga, riskerar att bli tvungna att köpa madrasser och att vi egentligen inte har något här framme att göra. Så vi bestämde oss för att lite diskret smyga hem.

/Ingemar i Mpongwe, Zambia

Annonser

Kitchen party

I lördags blev jag medbjuden på ett kitchen party. Det kan nog bäst beskrivas som en möhippa kombinerat med bröllopsfest. På ett kitchen party får endast kvinnor vara med, men undantag för brudgummen och hans grabbar som kommer på ”besök” under kvällen. Som gäst tar man med sig en gåva till bruden som hon kan använda i sitt kök (därav namnet kitchen party). Oftast infaller partyt på eftermiddagen/kvällen och antingen har brudparet haft en liten vigsel innan eller efter kitchen partyt. I detta fall hade brudparet haft en liten vigsel på morgonen samma dag.

IMG_2580

Några av gåvorna bruden fick till sitt kök.

Jag kom dit tillsammans med Mirriam och några av hennes vänner. Jag har låtit sy upp en klänning i det zambiska tyget chitengue och så har de flesta andra på festen. Alla har så tjusiga klänningar i mängder av sprakande färger. Kitchen party ska börja kl 13.30 men Mirriam sa dagen innan att det inte var någon idé att komma tidigare än 14.30, här råder alltså ”zambian-time”. Så vi kom dit kring tre-tiden och möttes i grinden av ett gäng kvinnor i orangefärgade klänningar och utropade det klassiska afrikanska jubelropet. Vi rör oss in och hittar stolar och en plats i skuggan och väntar på brudens ankomst.

IMG_2559

Jag tillsammans med Mirriam (i orange) och de andra.

IMG_2565

Brudens närmsta vänner i sina tjusiga matchande klänningar! 

Jag hade blivit förberedd på att jag skulle dansa in med min present till bruden (!), vilket jag hade varit nervös över ända sedan jag hörde det. Dock slapp jag dansa fram med min present, det gjorde några andra. Medens vi väntar på att bruden ska komma så tas det bilder, minglas, dansas och jublas, som på vilken annan bröllopsfest som helst med andra ord. När bruden sen kommer leds hon in under en chitengue med en kvinna framför och en bakom och två rader av jublande kvinnor på var sin sida om den lilla tyghögen. Det ser ut som att bruden ömsom kryper och ömsom går hukad fram till hennes ”tron”. Hon sitter på madrasser med himmelsäng under son chitengue med två kvinnor på var sin sida om henne. Under detta tyg sitter hon fram till brudgummen kommer (ca 1,5-2 timmar). När han kommer dansar han och hans närmaste fram till bruden, samlar ihop lite pengar som han lägger på tyger framför bruden och rullar sakta av henne tyget. När hon får komma fram är det sed att inte visa glädje, hon måste vara ganska uttryckslös. Därefter sitter hon tillsammans med sin make på några stolar och blir visade sina presenter. Brudgummen lämnar därefter festen och många av gästerna avviker när de därefter fått lite mat.

Jag är glad att jag fick vara med på denna fest. Det var en del jag inte förstod, som varför hon behövde krypa under ett tyg och varför hon behövde sitta gömd tills maken kom och varför hon inte fick visa glädje. Jag fick inget annat svar än att det är tradition. Det får mig att tänka på en del av våra svenska traditioner som heller inte är särskilt begripliga. Som varför vi reser midsommarstång och dansar små grodorna rent den. Eller varför vi hugger en gran i skogen som vi tar in och pyntar och som vi sen också dansar kring. Det kan jag inte heller förklara på något bättre sätt än att det är tradition.

Men trots att jag inte förstod alla traditioner så var det en trevlig fest och jag kände att jag kunde umgås med kvinnor på ett sätt som både jag och de förstod. Vi kunde ha roligt tillsammans. Det var skönt att känna den gemenskapen när jag andra gånger kan känna att jag inte riktigt passar in. Så jag är tacksam till Mirriam att hon tog mig med!

Caroline
Mpongwe, Zambia

Att lära sig ett nytt språk och att sticka ut

Hola! Nu är det lite drygt en månad sedan jag och Maria lämnade Sverige för att ta oss till Paraguay. Helt sjukt vad tiden har gått snabbt! Hittills har vi spenderat mestadels av tiden i en stad som heter Coronel Oviedo, för att lära oss spanska. Här kan verkligen ingen engelska så spanskan är superviktig. Jag har ändå läst spanska både i högstadiet och på gymnasiet så en kan ju tycka att jag borde kunna gjort mig förstådd, men icke. Särskilt första veckan var det väldigt svårt. Så otroligt frustrerande att vilja säga så mycket men bara kunna säga lite eller ingenting alls! Tänk dig att bara kunna använda gester, säga ja, nej, hej och tack. Precis så var det för mig och Maria. Kanske är det först nu som jag känner att det börjar flyta på lite mer med språket vilket känns sååå skönt! Jag kan, fortfarande med vissa svårigheter, ha enkla samtal. FANTASTISKT!!!

I Sverige smälter jag in ganska bra men här gör jag verkligen inte det. Med mina 177 cm och mitt blonda hår får jag många stirrande blickar när jag går ut. Det känns lite jobbigt men samtidigt nyttigt att få känna hur det känns att inte riktigt vara som alla andra.  “Eres muy alta!” (“Du är väldigt lång”), brukar ett av barnen på projektet Gotas de Leche (projekt där barn får hjälp med skolan och leka) här i Coronel Oviedo, småflinande säga när jag kommer in i klassrummet.

Imorgon flyttar jag och Maria till Bella Vista som är den byn vi ska göra vår praktik i. 30 km på ojämn jordväg rakt ut på den paraguayanska landsbygden. Spännande!

 

IMG_0426

Några glada barn i projektet Embo’e Mitãme i Bella Vista. I mitten ser ni Marcelo och Gertrudes Jiménez som leder projektet.

/Amanda, Paraguay

Mycket jobb men korta arbetsdagar

Ja var ska man börja.. nu har vi varit här i Serbien i en månad och det har känts jättebra från dag ett. Vi är i ett land som inte skiljer sig särskilt mycket  från hemma förutom språket då så klart. Vi har två alfabeten att lära oss (latinska och cyrilliska) ni får jättegärna vara med och be för att det ska sätta sig. Maten smakar bra här ..det va lite svårt att veta i början vad som va smör och vad som va fetaost men köper man fel en gång så vet man till nästa gång.. samma med creme Fraiche och mjukost …fast vi har faktiskt hunnit ta några språklektioner sen dess så det går bättre nu 🙂

Några saker som kan vara lite bra att veta

Serber äter väldigt sällan känns ibland som att vissa inte äter alls. Alltså platsar jag här väldigt bra med mina dåliga matvanor som min underbara ”roomie”  Frida ständigt försöker ändra på.

Att vara lite sen är inget ovanligt det hör till. 10-20 minuter hit lr dit spelar ingen större roll. Något jag inte lärt mig ännu men jag har ju 7 månader till på mig.

Det regnar ofta och kan börja helt plötsligt så många är beredda med paraply i väskan hela tiden – alltid redo! För när det regnar så finns det inget mellanting det ösregnar, blåser det så är det en virvelvind, åskar det så är hela himlen vit och bullret helt sjukt.

När de gör vägarbete gör de inte en del i taget utan de river upp hela vägen så man måste hitta en annan väg att gå på.

Men de är väldigt hjälpsamma de gör alltid mer än de behöver och då menar jag alla även dem man möter på stan om man frågar efter vägbeskrivning bussnr lr klockan.. de jobbar hårt och väldigt effektivt men de jobbar oftast bara mellan 10-13 (14)

Mycket vildhundar här i stan bådw stora och små man ser dom överallt och väldigt ofta …de går ibland efter oss en bra bit när bi är ute och promenerar.

Vi har varit med och hjälpt till i Secondhand butiken med bla strykning prissättning och reklamblad, på lagret där de sorterar kläderna innan de kommer till butiken. Varit med och förberett mat för hemlösa och gått på hembesök till fattiga gamla människor varit med på läxhjälp för barn förskolan har ej kommit igång ännu, varit på utflykt med pensionärer vilket var väldigt underskattat vi trodde se skulle vara lugna men de har mer energi än jag och Frida de sjöng  så de tog i ända från tårna, dansade i flera timmar efter att de gått hur långt som helst 12 timmar med dem i vi va helt slut men kul hade vi 😂👌vi va med på en Bazar både i förberedelser och försäljning. Sen har vi hoppat runt lite i olika församlingar för att se så mycket vi bara kan. Det finns fortfarande flera kyrkor vi inte varit på än.

Vi fick bra kontakt med ungdomarna direkt eftersom vi hade en församlingshelg där vi lärde känna många som vi umgås med mycket.

Förutom jobb och byggandet av relationer så utforskar vi stan varje dag promenad åt olika håll varje gång för att se nya saker. Så intressant.

Berättar mer nästa gång…

 

Sarita Faltin – Belgrad, Serbien

Engelska, mat och härliga tjejer

Fem veckor har hunnit passera. Jag(Rut) och Tintine kommer befinna oss här i Chiang Mai under 6 månader. Vi undervisar i engelska på organisationen Thai-Lahu Foundation(TLF), som jobbar med minoritetsfolket Lahu. Vi undervisar två grupper, en nybörjargrupp och en lite mer avancerad. Varken jag eller Tintine har tidigare erfarenheter av läraryrket, så det är en spännande utmaning.   

Tintine och jag bor tillsammans med Stina som gör sin praktik här i Chiang Mai. Vi bor i ett stort hus i utkanten av Chiang Mai och det känns otroligt tryggt att ha två härliga tjejer att dela vardagen med. Under vår första tid här har vi tagit MC-kort, vandrat i djungeln, ätit kakbuffé, tränat pilates och börjat undervisa på TLF.

Den första månaden här i Thailand har varit spännande. Det är mycket som är annorlunda från hemma. Dock är Chiang Mai en väldigt stor och utvecklad stad så mycket går att hitta och känna igen från Sverige, vilket känns skönt! Den thailändska maten är ett stort plus när det kommer till annorlunda saker. Maten här smakar så mycket mer än i Sverige. Även om de flesta rätterna består av ris och nudlar så finns det många olika rätter att välja mellan.  

Det har bara gått en månad men vi har hunnit med otroligt mycket och jag ser fram emot de kommande fem månaderna!

P1010352

Lovsång och andakt på TLFs kontor

P1010350

Stina med utsikt över Chiang Mai

Rut, Chiang Mai

Att hitta sin plats

Livet rullar på här och börjar att formas i någon slags rutin. Jag tillbringar några dagar i veckan på sjukhuset med nutritionisten på barnavdelningen. Varje tisdag åker vi till olika byar i bushen på outreach och övriga dagar finns vi till för patienter på avdelningen eller på MCH (Mother and Child Health). Jag har fortsatt att undervisa mammorna som kommer till MCH-mottagningen och som jag möter i byarna om amning och basala nutritionskunskaper. För att få mammorna engagerade brukar jag fråga dem frågor så som: hur länge bör man amma?, vart finns protein?, hur äter man balanserat?, hur gör jag om mitt barn inte går upp i vikt? Ibland svarar de lite blygt på mina frågor och ibland svarar de inte alls. Jag finner det väldigt meningsfullt att få undervisa och jag trivs väldigt väl med det. Förhoppningsvis leder det till ökad kunskap för mammorna jag undervisar och det vet jag kan göra skillnaden mellan liv och död för dem.

Här om veckan så följde jag med en annan person på sjukhuset för att se hur han arbetade. Det var intressant men jag kände mig obekväm och osäker i princip hela dagen. Jag hade svårt att ta initiativ, svårt att inleda samtal och tillbringade mycket tid åt att tänka ”åh, vad gör jag här?”. Jag kände inte att jag fick plats att vara mig själv eller att min personlighet fick komma fram. Den upplevelsen satt i under flera dagar efteråt och det är tydligt att osäkerheten jag upplevde påverkade mig mycket för jag kan fortfarande tyngas av tankarna från den dagen. Det kändes också jobbigt att inte trivas med dagen för den person jag följde med är en mycket trevlig man och hans familj har varit väldigt öppna och trevliga mot oss här. På något sätt kändes det som att jag inte uppskattade hans arbete eller hans person av att känna som jag gjorde.

Jag har fortsatt att fundera över denna dag och försökt se vad jag kan ta lärdom av från den upplevelse jag hade. Det jag kommer fram till är att min upplevelse inte hade något att göra med personen jag följde med. Han visade mig sitt arbete på ett bra sätt och tog väl hand om mig under dagen. Vad det handlade om var snarare mina egna känslor, förväntningar och tankar. I efterhand ser jag att jag jämförde mig med en av de tidigare StepOutarna och hur hon hade arbetat och agerat och lade på dessa förväntningar på mig själv. Jag tänkte att jag behövde vara likadan, att jag behövde göra likadant. Och det var utifrån en känsla av att ”jag borde följa med denna man och se hur han jobbar” som jag frågade och inte av ett intresse för hans jobb i första hand. Visst fanns det intresset också där men inte så starkt. Det är inte en särskilt bra grund att börja bygga på.

Så vad jag påminns om utifrån denna upplevelse är vikten av att vara sig själv och inte försöka vara någon annan eller drivas av skeva förväntningar. Den man är skapad till och de egenskaper, den personlighet, de gåvor och talanger som finns inom varje enskild individ är otroligt dyrbara och värdefulla. Det finns ingen poäng att vara någon annan än den man är. Det kan låta klyschigt men jag tror med bestämdhet att det är sant. När jag undervisar mammor i Zambias byar om hur de kan tänka kring nutrition och hur de på enkla sätt kan energiberika sina barns mat så känner jag att jag hör hemma. Jag har hittat min plats och jag gör det på det sätt som är mitt och det blir bäst så.

Caroline, Zambia

I Zambia sjunger folk

Nu har jag och min fru (och medpraktikant) Carro levt i Mpongwe i lite över en månad.

Vad ska man säga om denna tid så långt? Här är några bitar:

  • Värmen suger orken ur oss fisbleka svennar.
  • Zambia är fattigt, men samtidigt kostar förnödenheter nästan lika mycket som i Sverige.
  • Vi har hittat bananklasar växandes utanför vårt hus!
  • Vi känner oss stundom vilsna på denna plats men stundom mår vi bättre än vad vi någonsin gjort i Sverige.
  • Under dagens gudstjänst blev jag (Ingemar) och min fru (Caroline) presenterade som Mr and Mrs Ingmari. Haha.

Lite mer fördjupat skulle jag vilja dela något om Mr Avara och zambisk sång. Mr Avara är pastor i en kyrka på söndagar men arbetar som sjukhuspastor i Mpongwes missionssjukhus till vardags. Där träffar han människor i svåra situationer och har många berättelser om hur han fått leda människor till Kristus.

Avara och hans fru Lilian är väldigt härliga personer och har varit väldigt fina mot oss nykomlingar. De har lärt oss det lokala språket Lamba, matat oss med Insima, visat gamla reklamfilmer från Kristinehamn (Veckans mest otippade!!) och idag tog de med oss till deras kyrka där Avara predikade.

Alltså, Mr Avara pratar i regel väldigt tyst, ibland hör man knappt vad han säger, dessutom verkar han ibland ha lite svårt att få fram det han vill ha sagt, men han har ett väldigt hjärtligt skratt. Hursomhelst, idag under gudstjänsten så satt vi längst fram på nå slags hedersplatser, och Avara satt bredvid mig när de drog igång någon psalm, och jag blåste nästan av stolen när han började sjunga!! Vilken bazooka till pipa! Och det slutade inte när han predikade heller, ådrorna i halsen svällde och svetten lackade under i princip hela predikan! Jag kunde verkligen känna vibrationerna i bibeln jag höll i när han höll igång, och han hade inte ens mick!

Denna man måste ha en osedvanligt stark röst, men Zambier överhuvudtaget verkar vara väldigt skickliga sångare. De två kyrkor vi besökt än så länge har flera körer som sjunger flera låtar varje söndag, och gör det mycket väl! I regel helt a capella. Kan man sjunga så blygs man inte över sin röst heller utan tar i ordentligt. Får man känsla så kan man alltid kliva fram och gå med i kören av stundens ingivelse, eller dra av ett skriande ”PRRRRRRRIIAA!!!” Eller något dylikt joddel för att visa sitt gillande. Jag skulle personligen inte våga göra något sådant. Jag sitter ganska tyst och ler lite osäkert/fascinerat när de gör sin grej.

Skärmavbild 2017-09-10 kl. 17.08.16

Bless,

Ingemar Hjorth, Mpongwe, Zambia