I Zambia sjunger folk

Nu har jag och min fru (och medpraktikant) Carro levt i Mpongwe i lite över en månad.

Vad ska man säga om denna tid så långt? Här är några bitar:

  • Värmen suger orken ur oss fisbleka svennar.
  • Zambia är fattigt, men samtidigt kostar förnödenheter nästan lika mycket som i Sverige.
  • Vi har hittat bananklasar växandes utanför vårt hus!
  • Vi känner oss stundom vilsna på denna plats men stundom mår vi bättre än vad vi någonsin gjort i Sverige.
  • Under dagens gudstjänst blev jag (Ingemar) och min fru (Caroline) presenterade som Mr and Mrs Ingmari. Haha.

Lite mer fördjupat skulle jag vilja dela något om Mr Avara och zambisk sång. Mr Avara är pastor i en kyrka på söndagar men arbetar som sjukhuspastor i Mpongwes missionssjukhus till vardags. Där träffar han människor i svåra situationer och har många berättelser om hur han fått leda människor till Kristus.

Avara och hans fru Lilian är väldigt härliga personer och har varit väldigt fina mot oss nykomlingar. De har lärt oss det lokala språket Lamba, matat oss med Insima, visat gamla reklamfilmer från Kristinehamn (Veckans mest otippade!!) och idag tog de med oss till deras kyrka där Avara predikade.

Alltså, Mr Avara pratar i regel väldigt tyst, ibland hör man knappt vad han säger, dessutom verkar han ibland ha lite svårt att få fram det han vill ha sagt, men han har ett väldigt hjärtligt skratt. Hursomhelst, idag under gudstjänsten så satt vi längst fram på nå slags hedersplatser, och Avara satt bredvid mig när de drog igång någon psalm, och jag blåste nästan av stolen när han började sjunga!! Vilken bazooka till pipa! Och det slutade inte när han predikade heller, ådrorna i halsen svällde och svetten lackade under i princip hela predikan! Jag kunde verkligen känna vibrationerna i bibeln jag höll i när han höll igång, och han hade inte ens mick!

Denna man måste ha en osedvanligt stark röst, men Zambier överhuvudtaget verkar vara väldigt skickliga sångare. De två kyrkor vi besökt än så länge har flera körer som sjunger flera låtar varje söndag, och gör det mycket väl! I regel helt a capella. Kan man sjunga så blygs man inte över sin röst heller utan tar i ordentligt. Får man känsla så kan man alltid kliva fram och gå med i kören av stundens ingivelse, eller dra av ett skriande ”PRRRRRRRIIAA!!!” Eller något dylikt joddel för att visa sitt gillande. Jag skulle personligen inte våga göra något sådant. Jag sitter ganska tyst och ler lite osäkert/fascinerat när de gör sin grej.

Skärmavbild 2017-09-10 kl. 17.08.16

Bless,

Ingemar Hjorth, Mpongwe, Zambia

Ankomst, första möten och eld

Idag är det torsdag den 10 augusti vilket innebär att jag och min man Ingemar har varit i Mpongwe, Zambia i en vecka. Vi har hunnit med en hel del på denna tid men har ännu inte kommit igång riktigt med något ”riktigt jobb”.

Vi blev upplockade på flygplatsen i Ndola (en av de närmsta större städerna) av Steve och Anne Powell. De är ett livfullt brittiskt par som har bott i Mpongwe de senaste tre åren. Hos dem fick vi bo fram till i måndags. Det hade tydligen blivit en dubbelbokning av vårt hus så det bodde några sjuksköterskor i huset några dagar. Nu har vi dock fått flytta in.

Huset är byggt av tegel och det har sina skavanker och det är kanske inte den standard man är van vid i Sverige men likväl är det ett hem där vi tror att vi kommer att trivas bra. Trädgården är stor men än så länge har jag inte vågat gå omkring i den så mycket i rädsla för ormar. Många av Zambierna här sopar och krattar sina trädgårdar ofta och mycket för att hålla borta löv som kan gömma ormarna. Vi har inte riktigt kommit dit än.

Det är vinter här nu och på morgonen och kvällen är det rätt kyligt men under dagarna är det skönt. Det är faktiskt ungefär som jag föreställer mig att det är i Sverige nu.

Vi handlar på marknaden här i byn och den är större än vad jag förväntade mig och har ganska mycket att erbjuda. Vi har tagit en tur där både igår och idag. Många säljer tomater, lök, potatis, sötpotatis, kål, bönor, sojabönolja som fylls på i återanvända glasflaskor, bananer, äpplen apelsiner, ägg, kol, fisk och massa städprylar, kläder och grejer. Man kan verkligen hitta det mesta. Idag var vi in i en butik som sålde kött och mejeriprodukter, än så länge har ingen av oss blivit dåliga i magen men vi får se om vi överlever köttet och mjölken…

Vi har också blivit bjudna på Zambiernas favoritmat – nshima – det är en majsgröt som liknar mannagrynsgröt i sin konsistens. Den äts till alla (eller i alla fall de flesta) måltider och det gills inte att man har ätit om man inte har nshima med i måltiden. Man doppar den i en sås om kallas relish och tydligen ska man ta en bit nshima med handen, doppa den i relish och sedan gnugga ihop det till en klump i handen innan man äter den. Vi åt dock med gaffel och kniv och det var väldigt gott! Dock smaklöst om man inte äter med relish eller något annat. Jag hoppas kunna lära mig hur man gör!

Vi har också blivit introducerade lite smått till de olika verksamheterna här av vår handledare Mr Shamfuti. Sen är tanken att vi ska vara med på lite olika ställen och observera hur de arbetar för att sedan se hur vi själva tror att vi kan hjälpa till.

Härom dagen var vi med på en bönegruppträff i en bönehydda. En fin och enkel samling. Det var jag, Ingemar, Henry (ursprung från Sverige men har bott nästa hela sitt liv i Zambia) samt två Zambiska kvinnor Florence och Prudence och Prudence dotter Joy. Henry delade några tankar från Bibeln, vi sjöng några lovsånger i ackapella och bad tillsammans. I all sin enkelhet fick vi dela Guds andes gemenskap med varandra och vi fick känna att vi alla var del av en och samma kropp och gemenskap. Detta är något jag fortfarande bär med mig i mitt hjärta. En värdefull kväll där jag blev påmind om att grunden till min existens är i Guds kärlek och att det är igenom hans kärlek som vi får leva våra liv här.

Rent känslomässigt kunde jag redan de första dagarna känna mig lite vilsen och det kändes svårt att visa vem jag är. Det kanske inte är så konstigt eftersom att vi är på en helt ny plats med helt nya människor i en annan kultur. Men jag hade kanske förväntat mig att dessa känslor skulle komma lite senare. Av denna anledning så var bönegruppen i hyddan välgörande för själen.

Sen har vi det här med kläderna. Innan vi åkte hade jag förberett mig utifrån det jag blev instruerad i Sverige, dvs. att jag skulle täcka knän men att det gick bra att göra det med leggins. När jag kom hit blev jag varse om att det inte var riktigt så. Man bör täcka låren och inte har kortare kjolar än ner till knäna. Plus att man bör täcka axlarna också. Pust. Detta hade inte jag tänkt på och mycket av det jag har tagit med mig är inte okej att ha på sig. Det gör att jag blir osäker så fort jag ska välja kläder, det är svårt att veta vad som är okej och inte. Jag insåg också i allt detta hur mycket av min identitet jag ändå har i mina kläder. Vad jag har på mig hjälper mig att göra uttryck för vem jag är och i detta blir jag nu hämmad och jag behöver tänka på ett annat sätt. Även fast jag var förberedd på detta så har det överraskat mig hur pass stor betydelse kläderna verkar ha för mig. Jag tänker att jag får ha de inte så lämpliga kläderna hemma så att jag ändå får känna mig som mig själv emellanåt och så får jag ha de lämpliga kläderna när jag ska vara ute.

Härom natten kände jag mig som en riktig ”muzungo” (viting, som vi blir kallade ibland, främst av barn som springer förbi oss eller efter oss och ropar muzungo, muzungo). Under vintrarna här i Zambia är det väldigt torrt och rätt svalt så många passar på att elda under nätterna. Dels för att askan ger näring åt jorden men också för att få bort eventuella oönskade insekter och djur samt för att minska risken för att det uppstår större okontrollerade bränder när det blir ännu varmare innan regnperioden. Hur som helst så är vi inte så vana vid detta. Om det brinner i Sverige så kommer brandkåren rätt snabbt och fixar biffen. Vi vankade i vilket fall av ett märkligt ljud härom natten. Antingen regnade det (vilket är osannolikt) eller så var det aska som ramlade ner på vårt tak. Ingemar grabbade pannlampan och gick på jakt runt huset. Han såg en ganska stor eld på avstånd och det lät även lite som att någon slog i med en slev på en kastrull. Tänk om det var deras brandlarm och de behövde hjälp?! Så vi gick båda bort och letade efter elden. Det var väldigt lugnt om kring oss så det verkade inte vara någon stor kris. Men sen kommer vi till elden och där traskar en av arbetarna på missionen kring i gräset och bränner och har full koll på läget. Vi förklarade för honom varför vi traskade omkring där med våra nattkläder och pannlampor och han skrattade lite och lät oss ta en genväg genom workshopen hem. Haha. Ja, ingen fara på taket alltså men jag kände mig verkligen som en rookie och som ett praktexempel på en muzungo. Jag bjuder på den! 🙂

Caroline, Zambia

Sista veckan!

Nu har jag påbörjat min sista vecka här i Paraguay. Det känns lite overkligt att jag snart kommer att vara hemma i Sverige igen, det är mycket som jag kommer att sakna här ifrån Paraguay men jag ser också fram emot att komma hem igen. Min resa har varit både uppför och nerför. I början var allt fascinerande och roligt, i mitten kändes det segt och meningslöst och nu på slutet har jag landat i en ganska härlig känsla igen vilket känns som ett bra slut på denna resa och upplevelse.

 

Denna tid har varit otroligt lärorik och framförallt har jag lärt mig mycket om mig själv. Jag har bland annat lärt mig att läraryrket inte är något för mig och att jag i framtiden inte kommer att vilja bo med en hund. Men jag har också fått uppleva hur svårt men roligt det är att lära sig ett nytt språk och hur man klara det mesta bara man inte ger upp och har stöttande människor i sin omgivning.

 

Detta blir ett sista tack från mig. Jag är så tacksam för denna möjlighet. Tack till Julio och Limpia som har öppnat upp sitt hem för mig i 8 månader och tack till Erika, jag hade inte klarat det utan dig.

Caroline, Paraguay

IMG_3357

Äta bör man

En stor del av livet handlar ju faktiskt om att äta, och så även här i Paraguay. Därför tänkte jag mitt inlägg denna gången ska få handla om just MAT och andra goda saker!

 

Vad man äter, dricker och har för traditioner kring måltiderna är ju viktiga delar av kulturen. Något som är väldigt typiskt för Paraguay , och som jag nämnt förut, är att man dricker Tereré. Tereré är ett iskallt te som görs på örten mate.  Vart man än rör sig här ser man folk som sitter utanför sina hus, i bilen eller kanske på sin arbetsplats och dricker denna dryck.

Man använder sig av en termos, en mugg och ett metallsugrör. Samma mugg skickas runt till alla i sällskapet och alla dricker ur samma sugrör. Det finns en mängd regler kring hur och när teet ska drickas och jag vet inte allt. Men tereré är i alla fall inte bara en dryck utan det är verkligen en kultur och handlar mycket om gemenskap! Det kanske är det mest naturliga sättet att umgås på här och dessutom svalkar det ju gott när det är varmt.

En riktig paraguayansk lunch eller middag är komplett först när det finns maniok på bordet. Det är en jätte-rotfrukt, inte helt olik potatis i smaken. Den äts kokt och oftast med händerna, som ett obligatoriskt tillbehör till resten av maten.

De annars traditionella maträtterna och bakverken som finns här innehåller ungefär samma huvudingredienser; majs eller majsmjöl, maniokmjöl, ägg, olja och en speciell sorts ost. Två av mina favoriter i denna kategorin är mbeju (till vänster) och chipa (till höger), som sagt har de ungefär samma innehåll men tillagas på olika sätt.

Det som jag uppskattat kanske allra mest när det gäller ätbara saker är att ha kunnat äta en massa färska exotiska frukter under tiden här. Just nu är det till exempel säsong för citrusfrukter och avokado. Jag tycker det känns (nästan) lika roligt och lyxigt varje gång jag inser att jag kan plocka avokado direkt från trädgården!

Sedan några veckor tillbaka är vi igång med engelskalektioner för barnen igen, även där har vi ägnat oss en del åt temat mat, en populär fras är nu till exempel ”I like watermelon!” (För det gör faktiskt alla!)

Och som om detta inte vore nog så har kyrkan här precis dragit igång med en kurs i matlagning/bakning. De första tillfällena är temat ”comida sueca”, alltså svensk mat, så då blir det till exempel köttfärslimpa, grovt bröd och kladdkaka som de får lära sig att göra. Kul att även få dela med sig av lite svensk matkultur! 🙂

IMG-20170328-WA0002

Allas favorit – kladdkaka!

Ha det gott tills vi hörs igen!

/Erika, Paraguay

Ett stort glädjeämne.

För vår del har engelskalektionerna under hela vår tid här i Sydafrika inneburit så mycket glädje. Vi har fått se våra vänner få större kunskaper i engelska men inte minst ett ökat självförtroende för att vi har visat att vi bryr oss och tror på dem och deras förmåga.
Så därför har vi våndats inför hur fortsättningen ska bli i och med att vi lämnar för Sverige relativt snart. Men Gud är god vänner! I kyrkan där vi har lektionerna annonserade man i programbladet om behovet och sen även i gudstjänsten. Då talade Gud till två kvinnor som redan när de såg notisen i programbladet kände ”det här ska jag göra”.

Vi mötte dem innan en lektion för ett par veckor sedan och sedan dess har de varit med! Båda två är lärare och klev direkt in med ett sånt hjärta för dessa människorna och fick visioner och tankar kring att driva det här vidare, vilket känns så bra! Så redan nu börjar vi fasa över och planera tillsammans för de kommande lektioner som vi har tillsammans och lägger upp en plan för resten av terminen.

IMG_0402

Så här kan det se ut när man pratar om familj och relationer på engelskan.

Allt gott!

/Linn och Oskar
Nelspruit, Sydafrika

På resande fot

Hola todos!

Nu har det gått ett tag sedan jag skrev något här, men då finns det ju desto mer att berätta. 🙂

De senaste två månaderna har jag och Caroline spenderat mestadels på andra platser än hemma. Vi har fått se fler sidor av Paraguay vilket har varit intressant, och jag tänker berätta lite om det.

Två veckor ägnade vi åt att läsa en intensivkurs i spanska i Asuncion, Paraguays huvudstad. Det är en förhållandevis liten och inte så väldigt imponerande huvudstad, men som har sina glimtar. Sedan har vi ägnat några veckor till att hjälpa till på värdorganisationen CCAB:s huvudkontor. De har nyligen fått flytta sitt kontor från en byggnad till en annan och av den anledningen har det varit mycket praktiskt arbete med att flytta möbler, städa, organisera papper och pärmar med mera. Vi har också hållit på att förbereda material till de olika barnprojekten som nu har startat, och då har det krävts ganska många timmar vid kopiatorn… Det var kanske inte sådana här uppgifter jag tänkte att jag skulle ha under praktiken här, men det har varit roligt att kunna hjälpa till och att även få lära känna de personerna som jobbar mer övergripande med det sociala arbetet här i landet.

Eftersom jag vanligtvis jobbar som sjuksköterska så fick jag möjlighet att göra studiebesök några dagar på två olika sjukhus. Det finns definitivt mycket att säga om sjukvården i Sverige, men i jämförelse med de sjukhusen jag besökte här så skulle jag säga att vi har det otroligt bra i Sverige! Det finns väldigt knappa resurser på de statliga sjukhusen här, vilket gör att de håller riktigt dålig standard. Gamla och trånga byggnader, personalen jobbar ibland dygnslånga pass, har hand om ett stort antal patienter och det är dålig luft inomhus (det finns inte aircondition överallt, och det blir varmt när det är 35 grader och fuktigt utomhus…). På en avdelning med sådär tolv patienter fanns bara ett ställe att tvätta och desinfektera händerna på, det fungerar inte så bra med handhygienen då… och en arbetsdag var sjukhuset helt utan vatten. Patienterna får ofta gå till apoteket och köpa ut sina läkemedel själv som de behöver under sjukhusvistelsen. Det sägs att de privata sjukhusen fungerar betydligt bättre, men de flesta människorna har ju inte råd att betala för att gå dit.

DSC_0030_2

Caroline en dag på kontoret. En av dagarna då vi kopierade papper!

 

Lite av all god frukt som finns att plocka här. Lime, mango, guava, avokado…

 

DSC_0049_5

En bild från en dag när vi pysslade, för att  sedan kunna göra fint i klassrummen inför den kommande terminen på ett av projekten. Galaterbrevet 6:9 som på svenska säger Låt oss inte tröttna på att göra gott!

Det var lite från mig, vi hörs snart igen!

/Erika, Paraguay

 

 

 

Matglädje

Vi är så lyckligt lottade med så många härliga varma och öppna människor omkring oss. Vi har en granne vid namn ”Happy”, ett namn som är väldigt passande. Hon bjöd in oss till att laga mat på swaziskt vis och det tackar man ju inte nej till! Vi gjorde en majs, nöt och pumpagryta som blev jättegod. Tillagningsprocessen innehöll dock både skratt och tårar. Oj vad det sved i ögonen att laga mat över eld. Jag som ändå tänkte att jag var världsvan, en har väl grillat körv! 😉 Haha, men skam fick jag! Där stod jag och rörde medan tårarna sprutade och fick titeln som ”kvinna” indragen eftersom jag inte kunde förmå mig att sluta lipa. Haha, dock fick jag chansen att återupprätta denna titel senare. Det var en mysig och härlig upplevelse att få laga mat ute över öppen eld. Min beundran för hur starka dessa kvinnor är växte. Det är supervarmt, lätta att bränna sig, stora tunga grytor som ska flyttas och rök överallt. Detta görs dessutom i närmare 40-gradig värme. Vilka hjältinnor!
När maten var klar och vi slevade upp varsin portion från 10-litersgrytan blev vi tillrättavisade för att vi åt för lite. Vi får verkligen möta stor omsorg av våra vänner här. Tack Happy för att du bjuder in oss i ditt liv och tack för all glädje och alla skratt du bjuder på!

/Victoria, Swaziland

 

Familjen och Mat

Tsagaan Sar (Цагаан сар) är Mongoliets viktigaste högtid, det kan man se genom hur de kläd sig, hur dem spendera deras pengar och genom deras kropp språk. Det är deras nyår. Det firar man tre dagar i rad.
Första dagen går barnen och hälsar deras föräldrar, man tar med sig gåvor. Andra och tredje dag försätter man med att hälsa på andra familjens medlemmar och vänner. Här hälsar man alla typ av familjer. Det kan vara din frus syster eller din mormors syster barnbarn. Ofta tar man med sig pengar som gåvor och det ger man till äldsta personen i huset samtidigt som man hälsar på den personen (Lyfta upp deras arm lite och kyssa på kinden).

bild1.jpg

Så här kan matbordet ser ut

Värdfamiljen bjuder alltid ost, Бууз (buuz: dumpling med kött i), айраг(airag: gjort på jäst hästmjölk), сүүтэй цай: te med mjölk. Och såklart mycket kött och fett. Mycket sallad också. Vodka är också vanligt under Tsagaan Sar.

bild2

Sheep och beef är vanligaste kött på bordet

bild4.jpg

liten skal: Vodka! Stora skal : Airag

Idag blev jag bjuden till att följa med och hälsa på deras bekantar. Jag följde med Puje och hans 3 barn. Puje är ledare & pastor till hemlösa program som hans kyrka har. Vi startade kl 8 på morgonen och avslutade runt kl 16. Mat hela dag.
Jag fick va med och hälsa på folk som bor i ett rum tillsammans med deras barn och barnbarn. Jag hälsade också folk som bor i en lägenhet som har mer än fem rum på nionde våningen.

bild9.jpg

Folk använd ofta Ger och ”Hus” tillsammans nu 

Det vad jag har märk är att de gör saker och tings samma sätt. Han som bor i en lägenhet flera våningar upp och med fina bilar bredvid byggnaden behandla hans nära och kära lika kärleksfull som han som bor i ett fattigt område med en lampa i huset. Min uppfattning med Mongoliet är att deras första prioritering är familjen. Det kan man se genom hur dem behandla deras äldsta och yngsta.

bild3.jpg

Ofta träffa barnen deras kusin för första gången under Nyår firande

Under firande hälsa dem varandra på annat sätt. Istället för att fråga’’hur mår du?’’ så säger dem’’har du villat bra?’’. Såklart önskar dem också varandra Gott nytt år.

Jag fick också några gåvor från familjer som jag personligt inte känner och jag åt deras buuz en hel del och drack tillräckligt mycket Airag för idag.
Jag är bjuden till att besöka andra familjen imorron också. Buuz here I come!!

Hörs nästa månad!
Solomon Tlang Lian
Ulaanbaatar, Mongoliet

Vår framtid

 

Processed with VSCO with f2 preset

Lunch i Mashobeni


Det som vi har lagt ner mest tid och energi på denna resa har helt klart varit barnen. Redan innan hade jag och Vickan ställt in oss på att vi ville och skulle arbeta med barn. Vi visste väl egentligen inte hur men vi visste att vi skulle. Vi har jobbat mesta tiden i Pree-school/förskola. Där har vi fått möta barn mellan 3-5år. Att jobba med barn är otroligt krävande på många sätt. Dom kräver mycket energi och uppmärksamhet men dom ger även otroligt mycket. Något som jag har märkt tydligt är att dessa barn vill ha närhet, mycket närhet. Dom vill gärna hålla hand, kramas eller sitta i knä. Det är något som jag gärna ger dom. När vi kommer till förskolan på morgonen så kommer alla springandes för att möta oss. Att möta dessa kramar och leenden det första man gör på morgonen är nog den bästa starten man kan få. Man får liksom energi för att klara hela dagen. Dessa barn är glada vad man än gör. När vi sjunger, är dom glada. När vi leker, är dom glada. När vi bara sitter, är dom glada. Dom är så tacksamma och gnäller nästan aldrig. Även fast att dom inte har några leksaker, böcker eller liknande så är dom glada och tacksamma. Dom har varandra och det räcker. Varje barn, oavsett bakgrund, har rätt att behandlas med respekt och att få komma till tals. Det är något som vi jobbar mycket med. Att behandla barnen med respekt. Dom är människor lika mycket som du och jag. Alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling.

 


Alla barn har rätt till att leka, vila och fritid. Alla barn har rätt till utbildning. Eller rättare sagt alla barn SKA ha rätt till detta men långt ifrån alla har det. Detta är ett problem. Detta är ett stort problem eftersom att barnen är vår framtid. Vår framtid vilar på sätt och vis i barnens händer. Men för att vi ska kunna få en framtid, för att dom ska ha en chans eller viljan att ta hand om detta så måste vi peppa, förbereda och tro på dom. Vi måste tro att dom kan, vi måste lära dom allt vi kan. Vi måste respektera dom och behandla väl. För att vi ska ha en chans, så måste vi ge dom en chans. Barnen är det absolut viktigaste vi har. Därför ger jag dom mer än gärna en extra kram, därför får dom mer än gärna hålla min hand. Därför får dom sitta i mitt knä hur länge dom vill. För jag vet att jag kommer att få så mycket tillbaka, jag får redan så mycket tillbaka.

Processed with VSCO with f2 preset

Lauren och Julyana från YWAM

// Johanna, Swaziland

Tack Mpongwe! Twatota ukwakuti!

Vi har nu påbörjat vår sista vecka i Zambia. Vi varvar alltså vardagslivet vi har fått här med förberedelser för hemresan. Vi jobbar fortfarande med våra arbetsuppgifter, går till kyrkan och blir hembjudna på middag, men överallt får vi också höra hur lite tid vi har kvar och hur saknade vi kommer bli. Det är en konstig känsla, att veta att den här vardagen snart är över. Marknaderna kommer bytas ut mot snabbköp, nshiman blir till tacos och istället för mangoträd i trädgården blir det äppelträd. Söndagsgudstjänsterna kommer inte längre vara minst tre timmar långa, jag kommer inte längre sitta på uteplatsen och äta futenboa och dricka iskall läsk en extra svettig dag, och jag kommer troligtvis inte gå ut ur huset utan att ha en aning om vad som kommer hända. Det blir inte lika många spontana möten och händelser, inte lika många grannar som ger en papaya och pumpa, inte lika många härliga, färgglada tyger att göra vad man vill med. Men vissa saker kommer ändå att vara sig ganska likt. Grannens djur kommer fortfarande göra ljud ifrån sig i tid och otid (i Zambia grisar, i Sverige kossor), kaffe är lika nödvändigt var jag än befinner mig och även om jag inte längre kommer vara tillsammans med sex härliga, zambiska kvinnor och sy så kommer symaskinen plockas fram och användas även i Sverige. Att mysa med popcorn och ett avsnitt ur en serie när det regnar är lika mysigt i Zambia som i Sverige, att bli bjuden på middag hos vänner är lika roligt och att gå och lägga sig efter en extra händelserik dag är lika skönt (med eller utan myggnät). Och även om gudstjänsterna skiljer sig åt ganska så mycket så är det fortfarande samma Gud vi tillber och tror på. Hur långt borta jag än befinner mig så är vi alla fortfarande bröder och systrar i Guds stora familj. Jag tror att det gör oss mer lika än olika.

Det har varit sex roliga, jobbiga, utmanande och helt fantastiska månader som jag har fått spendera i Zambia. Jag har fått se kvinnorna i sömnadsprojektet utvecklas från att knappt kunna sy rakt till att sy skjortor och byxor med minimal hjälp. Främlingar har blivit vänner och familj. Vi har åkt lastbilsflak i tolv timmar, suttit på hårda träbänkar i kyrkan ännu mer, gått på promenader med ett barn i varje finger, tackat nej till ett antal frierier, badat på toppen av ett vattenfall, introducerat fika till alla vi känner, fått håret flätat av våra vänner, lärt oss lite lamba och även lärt ut lite svenska. Vi har levt livet helt enkelt. Jag vill också tro att jag har blivit lite mer öppen och lite mer ödmjuk.

Tack för de här månaderna Zambia. Tills vi ses igen!