Oförglömliga besök med trevliga besökare.

Den 28 mars så började två riktigt roliga och äventyrliga veckor för mig här i Paraguay. Det var dagen då sjutton stycken svenskar från Framtidskyrkan i Gottne kom till Paraguay! Gänget bestod av tolv gymnasieungdomar, ett gift par i 25-års åldern och tre mogna och trogna ledare. Tillsammans med mig och två brasiliansk-tyska pastorer reste vi omkring i Paraguay och besökte mängder med olika församlingar och sociala arbeten som kyrkorna håller i. Vår bas, som vi utgick från och kom tillbaka till nästan varje dag, blev CIBBs lägergård strax utanför staden Campo 9. Det är en stor och vacker lägergård med olika lokaler, planer för bollsporter och en lite å där man kan bada.

Hela resan för oss började med att besöka de mäktiga vattenfallen Cataratas de Iguazu som ligger på gränsen mellan Brasilien och Argentina. Trots att jag besökt fallen tidigare så blev både jag och svenskarna imponerade av detta enorma naturliga under. Dagarnas rutin blev sig ganska lika därefter men det vi var med om på alla de ställena vi besökte var väldigt olika, ibland kändes det som världar ifrån varandra. Ena dagen kunde vi åka ut på lervägar för att komma till en familj som öppnat sitt enkla hem för att kunna ha ett möte för barnen i området. Nästa dag befann vi oss i ett stort och vackert område som tillhörde en kyrka och där vi var med på gudstjänsten och sedan åt väldigt gott efteråt. Jag har stött på klasskillnaderna här i Paraguay förut men när vi fördes från den ena till den andra så tätt inpå varandra var det som om extremerna blev ännu mer synliga. Det bästa med att vi fick se dessa båda sidor var att människorna vi mötte var varma och väldigt välkomnande mot oss var vi än kom! Det var ofta många goda relationer som knöts vilket gjorde det svårt för många av oss att lämna dem bakom oss efter en lång dag ihop.

Ungdomarna hade förberett två olika dramaframställningar med riktigt bra och djupa budskap och en del sånger utöver dessa. Många av våra möten bestod av att visa upp ett drama, sjunga lite ihop (tex den sköna klassikern ”Vem är kungen i djungeln?” som även finns på spanska) och sedan leka om vi befann oss bland barn. Den nog roligaste gången vi lekte den improviserade leken ”Banana Libré” (fri banan) var när vi besökte en skola utanför staden Caaguazu och bestämde oss för att alla vi svenskar skulle jaga de paraguayanska barnen – det blev ett otroligt roligt kaos! Det sprang barn både höger och vänster, ofta med en skrikande stämma och med en läskig svensk i hälarna, och vi blev alla helt slut efter en trettio minuters lekande i den starka solen klockan 10 på morgonen.

Jag är så tacksam för att Gud lett dem hit och för den tid jag fick spendera med dem och alla de underbara paraguayaner vi mötte under dessa veckor. Det var en stor välsignelse för alla inblandande skulle jag säga!

Hos familjen som öppnade upp sitt hem för oss så uppträdde ungdomarna med ett starkt påskdrama.

Hos familjen som öppnade upp sitt hem för oss så uppträdde ungdomarna med ett starkt påskdrama.

I Benjamin Aceval så byggde de ihop en gungställning åt barnen.

I Benjamin Aceval så byggde de ihop en gungställning åt barnen.

Samlade i Presidente Franco efter mycket lek ihop med barnen!

Samlade i Presidente Franco efter mycket lek ihop med barnen!

/Adam Sjöblom, Paraguay

Annonser

Det var ju praktiskt!

Efter att ha bott sex månader i Coronel Oviedo så bytte jag stad till Presendente Franco, tre timmar österut och sammanvuxet med staden Ciudad del Este. Det var lite motigt att ta beslutet, då jag hade mitt paraguayanska liv i Oviedo med vänner, vardag och allt, men jag måste säga att bytet inte har blivit något jag ångrat! Att öva min flexibilitet och få tillfälle att se och lära känna mer av Paraguay har varit en äventyrlig förändring. Till att börja med så kändes det roligt att få komma och bo i ett pastorspars äppelgröna hus med deras dräktiga hund!

Jag hade hört innan jag kom hit att det pastorsparet jag skulle komma arbeta och bo med var några riktiga arbetare som alltid hade något på gång. Det var helt sant sagt, de har verkligen alltid något att göra. Så från att ha haft lite arbete under en ganska lång tid sögs jag in i deras väldigt arbetsamma värld. Vad jag är  här för att hjälpa till med  är att finnas med som en hjälplärare i kyrkans hjälpskola för barn som bor här i området. Dock blev de två första veckorna endast (och mycket) renoveringsarbete av just dessa undervisningslokaler.

För att sätta er in lite i min situation: Jag är en 189 cm lång och enligt många tanig kille på numera 21 år. Erfarenhet inom praktiska ämnen, utanför teater, är liten och bristfällig. Trots detta så fylldes jag som av en stark motivation och glädje av att arbete med detta och under arbetets gång insåg lyckan i att få göra något opåbörjat till något fullständigt! Att ha sett hur det såg ut innan, hur det blev under tiden och vad resultatet slutade i gav mig en stor känsla av tillfredsställelse – detta har JAG varit en del av och skapat!

Att få jobba och vara med barn är för mig ett stort glädjeämne och jag ber att det jag gör med dem ska få bära en god frukt någon dag. Jag ser att jag som lång, vit och halvvuxen kille påverkar dem med mina knasigheter och genom deras skratt och kramar visar de sin uppskattning. Men den lilla tid som jag lägger på barnen här (trots att det är nästan hela dagar) kommer jag förmodligen inte se hela resultatet av innan jag lämnar dem för att återvända till Sverige. Jag tror det är just därför som två veckors intensivt praktiskt arbete gav mig en så stor glädje och en känsla av fullbordande som är positivt annorlunda för mig.

Arbetar Adan / Paraguay

Jag studerar dem under min lilla rast. Min längd kom många gånger till stor hjälp.

Jag studerar dem under min lilla rast. Min längd kom många gånger till stor hjälp.

Färgblandning inför målandet!

Färgblandning inför målandet!

Och till sist den sista touchen i rummet.

Och till sist den sista touchen i rummet.

En visit i Argentina

Då jag har varit här i Paraguay i hela sex månader men ska stanna för ett tag till så behöver jag än en gång förlänga mitt visum. Senaste gången åkte jag till den näst största staden i landet, Cuidad Del Este, och passerade där gränsen till Brasilien tillsammans med min svenske StepOut-vän Victor. Allt gick bra på vägen ut ur landet likaväl som när vi skulle in i landet igen. Denna gången bestämde jag mig för att åka och besöka en vän i Asuncion, Paraguays huvudstad, och samtidigt passera gränsen till Argentina för att förlänga visumet.

Resan började tidigt på fredags morgonen den 27 februari och jag var framme omkring 3 timmar senare. Jag mötte upp min vän och vi for till ett färjeläge vid floden Paraguay som skiljer landet Paraguay från Argentina. Vi köpte en resa över till andra sidan och kom igenom migrationen med en ny stämpel i passet. När vi hade en del tid att fördriva så bestämde vi oss för att besöka en närliggande stad. Samma man som hade kört vår lilla personfärja över floden hade även tillgång till bil så han tog tillfället i akt och skjutsade oss, mot betalning såklart…

Under färden blev det mörkare och blåsigare utanför bilens nervevade rutor. Detta brukar vara tecken på regn inom en väldigt snar framtid så vi klev inte ens ur bilen när vi anlände till staden utan vände direkt. Förmågan att läsa vädret slog inte fel denna gången heller för under färden kom världens skur över oss med många skarpa blixtar med knallar i släptåg! Det var svårt att se längre än fem meter framför oss och då tex förarsätes fönsterruta var dålig så kämpade vår käre chaufför febrilt för att hålla fönstret uppe för att det inte skulle regna in alltför mycket – det regnade liksom in i vilket fall, haha!

Regnet och vindarna gjorde det svårt för färjorna att åka över floden så vi fick vänta blöta och lätt klädda på den Argentinska sidan i omkring en timma för att färjorna skulle börja gå igen. När det lugnade sig stämplade vi ut ur Argentina vid migrationen och tog oss till båtarna och över floden.

När vi kom till andra sidan såg vi Paraguays migrationskontroll och insåg ett lite skrämmande faktum – vi hade aldrig lämnat landet! Vi gick in och till vår förvåning och ”tur” så var den migrationsarbetare som tog emot oss en granne till min vän. Denna grannen förklarade läget och fixade så att allting var i ordning igen. Hon förklarade för oss hur det är obligatoriskt att stämpla ut ur Paraguay för att kunna komma in i Argentina, något som jag hade glömt och inte tänkt på då denna migrationsstation var svår sedd när man kom från det håll som vi hade gjort. Något som hon däremot inte förstod var hur jag kunde ha passerat gränsen till Argentina utan några problem alls (de är lite mer strikta och ordentliga än vad de paraguayanska kan vara). Egentligen kom jag in i Argentina på olagligt vis och det kunde gått så illa att de skulle kunnat deportera mig till Sverige samma dag. Men Gud var med oss och allt gick enkelt utan några fler problem. Ett litet äventyr blev denna resa minst sagt!

/Adam, Paraguay

Vår förare på hemfärden drar igång motorn som jag i mitt huvud döpte till: Hörselslaktarn! För hjälp vad de lät, glad att jag fortfarande har hörseln kvar.

Vår förare på hemfärden drar igång motorn som jag i mitt huvud döpte till: Hörselslaktarn! För hjälp vad de lät, glad att jag fortfarande har hörseln kvar.

Chauffören som kunde både köra båt och bil. Han kunde till och med köra i extremt skyfall med stark sidvind endast körande med höger hand!

Chauffören som kunde både köra båt och bil. Han kunde till och med köra i extremt skyfall med stark sidvind endast körande med höger hand!

En översikt från båtturen mot den Paraguayanska kusten. Båten på bilden var värd otroligt mycket då den var fullastad med tomater, som varit en brist vara den senaste tiden, det röda guldet! (25,000 Gs/kg = 50 kr/kg)

En översikt från båtturen mot den Paraguayanska kusten. Båten på bilden var värd otroligt mycket då den var fullastad med tomater, som varit en brist vara den senaste tiden, det röda guldet! (25,000 Gs/kg = 50 kr/kg)

Livet på en tråd

Igår så ställdes vardagen lite på sin spets. Här i Paraguay så bor människor ofta på inhägnade områden med sina hundar lösa på området. Jag bor på ett område som är basen för den organisation jag jobbar med här, CCAB, och med mig bor här 4 hundar. En av hundarna, vid namn Rocky, ägs av en missionärsfamilj som är mina goda grannar. Familjen består av fem personer – Mamma, Pappa, äldsta dotter (som bor på annan ort), yngsta dotter och lilla lille bror Joshua. Rocky och Joshua är verkligen bästa vänner och trots deras unga åldrar, Rocky är 1 år och 4 månader typ och Joshua kring 12, så är Rocky otroligt lydig och lite extra lydig i sällskap av sin husse.

Det som hände var att jag tränade basketpassningar med Joshua och en av de andra grannarna. Plötsligt hör vi ett par hundskall och ett barns skri. Vi släpper genast bollen och springer till andra sidan av området, varifrån ljuden kom. Eftersom CCABs bas befinner sig på området är det inte sällan som det kommer besökare som har med sig sina barn. När vi kom runt hörnet på ett av husen kunde vi se att det skapats lite uppståndelse vid kontorsdörrarna och att det var ett främmande barn i sällskap av sin mamma. Vi tog oss närmare och såg under tiden att barnet verkade skadat och att personalen började, lite i panik, leta efter förband och ringa samtal. Av någon anledning så hade Rocky, som visst kan vara lite busig men aldrig attackerat någon, faktiskt bitit den främmande pojken i vänstra låret. Benet förbands fort och de åkte så snart som möjligt iväg till sjukhuset.

För att inte att hundbett ska vara nog så var pojken redan svårt brännskadad sedan innan och hade en viktig operation inbokad nästkommande dag. Så en skadad pojke och en hund som orsakat det hela. Min vän, Joshua, var riktigt rädd. Skulle Rocky, som bitit pojken, bli avlivad på grund av sitt beteende eller skulle han få en chans till?

I säkert en timma så fick vi vänta med att höra något. Under hela den tiden var det mycket tankar som snurrade och rädslan för Rockys och pojkens liv var oerhört obehagliga att ha hängande över sig. Men tack Gud för det som följde denna långa väntan. Pojken mådde faktiskt bra och såren var inte så djupa. Efter att ha köpt mediciner och blivit hemskjutsade av ”Mamma och Pappa” så verkade han gå trygg. Likaväl Rocky fick ett gott besked, han skulle inte få några anklagelser utan skulle få leva vidare. Dock har han fått spendera dagen i ett litet skjul med stängsel, för att hamna lite i skamvrån så att säga.

Denna händelse fick mig att tänka igen på hur ofta jag tar saker lite för givet. En liten händelse som denna och en pojke kunde ha dött. På det kunde en hund blivit avlivad och skapat svår sorg för hans bästa vän och husse. Jag skulle vilja uppmuntra dig som läser detta att ta en stund med de du håller kär idag. Behöver inte vara länge eller något speciellt ni gör ihop, men att njuta en stund av dessa människor (eller djur för den delen) och visa hur värdefulla de är för dig – det är viktigt. Livet är skört och går så fort, en dag finns de hos oss och nästa har de gått vidare.

Jag ber att vi ska få glädjas över den tid vi får här tillsammans med de som står oss nära och jag tror att vi en dag ska få återse de personer vi saknar.

Guds välsignelse/ Adam

Jag med mina sköna vänner (från vänster): Joe, Rocky och Joshua.

Jag med mina sköna vänner (från vänster): Joe, Rocky och Joshua.

Jul, nyår och första doppet på året.

Det finns två saker jag har börjat uppskatta riktigt mycket just nu när det är sommar här i Paraguay: vind och vatten! Vinden utomhus tenderar att vara varm men sitter man i skugga eller i en lite mer öppen miljö så kommer det ibland svala friska vindar – åh så man njuter då! Eller de gånger jag har med mina vänner åkt bort till en pool, en liten flod eller ett vattenfall så har det varit så skönt att bara slänga av sig kläderna och kasta sig i vattnet. Att bara få simma runt med badbyxorna på (simmar ju inte näck heller 😉 ) och känna hur man bara kan glida med det lagom ljumma vattnets strömmar tills man måste ta sig uppåt igen för att man glidit för långt – det har blivit ett nytt lyckorus för mig.

Nu efter jul och nyår kan jag med säkerhet säga att man firar dessa tillfällen nästan på samma vis som i Sverige. Här skjuts det dock väldigt mycket raketer vid båda tillfällena och jag tyckte lite extra synd om mina fyra fyrbenta vänner när de var ensamma hemma. Man spenderar helst högtiderna med familjen och tillsammans äter man gott grillat kött med den paraguayanska klassikern ”Sopa Paraguaya” (vilket är en slags brödkaka gjort på majs och lite annat gott). En grej som de har för vana att göra här, som en del vågade typer i Sverige också tar sig an att göra, är att ta med sig familjen dagen efter högtiden och hitta ett bra ställe att bada på. Det finns en del floder och en del vattenfall som är helt underbara att ta sig till och spendera en tid i.

Dagen innan min käre hermano Victor åkte hem till Sverige, den förste januari, hade Angelina, Hugo och Violetta en överraskning för oss. De började med att ta med sig tårta till Victor, då han nu efter den 4de januari är ett år äldre än förut, men jag fick lyckan att smaka en bit jag med. Sedan tog de med oss bort till ett ställe som heter ”Ita Kua” där det finns en flod att bada i. Eftersom detta var dagen efter nyår så var det lätt sagt packat med folk! Men vi krympte vårt personliga utrymme och förblev lekande i flodens strömmande vatten i säkert två timmar. För mig var det en lite lustig syn att se alla olika sorters människor på ett och samma ställe. En del simmande, en del flytande men de flesta låg där bara i ankelhögt vatten och svalkade sig med vännerna omkring sig. Trots att jag inte pratade med någon främmande kände jag ändå en gemenskap med alla dessa människor som njöt av detta naturen har att erbjuda en varm människa – svalt och levande vatten.

Jag är uppriktigt tacksam för att jag har möjlighet att vara där jag är och njuta av vatten på en ny nivå. Men jag ber för och tänker även på alla de människor som inte har möjlighet till detta med sina familjer. Jag ber även för alla de barn som far illa under dessa högtider, för som på många andra ställen är alkoholen här ett problem som blir värre vid festliga tillfällen.

Adam, Paraguay

Jag och Hugo med det ca 70 meter höga vattenfallet Salto Cristal  i bakgrunden på juldagen.

Jag och Hugo med det ca 70 meter höga vattenfallet Salto Cristal i bakgrunden på juldagen.

Det var en hel del människor som övertog floden med oss...

Det var en hel del människor som övertog floden i Ita Kua med oss dagen efter nyår…