Sommarlovet är här!!! (igen?)

Den senaste veckan har det varit feststämning på Gotas de Leche. Normalt sätt brukar jag hjälpa barnen som kommer till CCABs ”centro comunitario” (stadsdels center) med att lära dem matematik. Den senaste veckan har uppgifterna varit helt annorlunda. Istället för matte och att leka med barnen har jag fått städa och fixa inför skolavslutningen som var den 10 december. Det blev väldigt fint tack vare mina medarbetare Isabel, Vanessa och Dina. De pyntade denna gången tre olika ramar av trä med tyger (de jag nämnde i mitt senaste inlägg) och det var dagen efter jag och Vanessa som fick slita med att ta bort allt det fina!

Veckorna innan hade jag övat in en dans tillsammans med en del av barnen. Efter en predikan, lite tal och ett juldrama var det dags för mig att gå upp på scenen med barnen i färgglada kläder inför alla deras föräldrar och släktingar. Det var en riktigt go stämning bland oss alla under tiden vi dansade. Kanske lite extra rolig eftersom jag är minst dubbelt så lång som de flesta av mina duktiga dansare?

Den 15 december har alla anställda inom CCAB samlats för att ha en avslutningsmiddag ihop och även här var humöret på topp. Vi förberedde asado(grillat kött) och grönsaker tillsammans, därefter köpte vi ett stort lass mandioca( en rotfrukt som liknar potatis om inte lite sötare) – allt detta under ett ständigt tereré(en sorts te) drickande. Värmen var påtaglig, den från solen likaväl som den från vår gemenskap kring bordet då vi senare åt. Vi skrattade och hade det trevligt ihop och jag upplevde en känsla av att vara helt obekymrad – en känsla som blivit vanligare och vanligare för mig under min tid här i Sydamerikas hjärta.

Adan, Paraguay

Aslutningsbild med barnen från Gotas de Leche.

Aslutningsbild med barnen från Gotas de Leche.

Och här med alla anställda inom CCAB. Vi alla fick en kasse var med lite godsaker - gottigott gott!

Och här med alla anställda inom CCAB. Vi alla fick en kasse var med lite godsaker – gottigott gott!

Annonser

Knivgalning?

Vart du än kommer i världen så kommer du se människor som är i behov av sina verktyg. Det kanske inte är det första man lägger märke till men det finns givetvis alltid där. Från de rika till de fattiga kan vi se människor som använder sig av saker, av alla möjliga olika slag, för att underlätta sitt arbete och sin vardag.

Bara en dag som denna kommer jag ha använt mig av minst 10 olika verktyg, tex: cykeln, telefonen, vattenflaskan, toaletten, sängen, kläderna, stolen, pennan, pappret och framförallt kniven. Dessa saker används ofta av mig och lär fortsätta utgöra en del av min vardag. Kniven har förut bara funnit med i samband med måltider men här i Paraguay har jag lärt mig att se dess stora användningsområde. Att tillägga är att det är en och samma sorts kniv som används överallt och av alla!

Den är stark och har bra taggar och tar sig enkelt igenom alla sorters kött. Den ersätter ensam många olika köksknivar och används därför både under förberedelse och förtäring av mat. Jag använder Aloe Vera-växten till diverse olika saker och när jag ska ta ett nytt blad eller använda bladen behövs en kniv, så även där står kniven till tjänst.

Ett annat tillfälle då just denna kniv används är när en slags träram ska avpyntas. De pyntar här dessa träramar med fina tyger vid speciella tillfällen, som är ganska ofta. När de fäster tygerna använder de häftpistoler och fäster tygerna ordentligt med mängder av stift hela vägen runt ramen. När tygerna samma dag eller dagen efter ska ner behövs ett verktyg för att få loss dem. Och vad använder vi då om inte vår kära kniv!

När vi ändå är inne på användbara verktyg måste jag rekommendera macheten: helt klart underskattad i Sverige! Den är så användbar så att det finns ett stormarknads företag som döpt sig till Machetazu, för att de har så mycket och har ”kapade” priser.

Detta var lite tankar från en enkelt fascinerad Adam i Paraguay.

Några exempel på hur "kniven" kan se ut.

Några exempel på hur ”kniven” kan se ut.

Jag med några av mina vänner och i bakgrunden ett praktexempel på pyntad träram.

Jag med några av mina vänner och i bakgrunden ett praktexempel på pyntad träram.

Flexibilitet

Flexibilitet. Ett ord jag vare sig är först eller sist att reflektera över. Varför? För som StepOutare, ja som utrikesboende, är detta ord ofrånkomligt för ens överlevnad. Och om inte ofrånkomligt för ens överlevnad i alla fall för ens välbefinnande. Allt blir lättare om jag bara accepterar att saker och ting inte alltid blir som jag planerat och att det är ok om planen förändras. Och för att vara helt ärlig är det inte ens första gången jag reflekterar över det. Men trots att jag vet vikten av flexibilitet, så är det som om jag slås av upplevelsen varenda gång. Livet utanför strikta planeringsgränser är spännande!

I början av veckan var planen att vi tillsammans med ett team från CCAB skulle åka till en stad vid gränsen till Brasilien. Så igår kväll kom beskedet att teamet behövde stanna kvar på huvudkontoret för andra uppgifter. Normalt spenderar jag dagarna med en doktor ute på landet, vilket hade ställts in på grund av nämnda resa. Ett SMS senare var planen åter att följa honom idag. Kl 5:40 ringde väckarklockan för att jag skulle hinna med bussen till Cerro Punta. Jag gick upp, kollade ut, kollade väderrapporten. Regn. Regn = oframkomlighet på lervägarna. Jag förstod att det där ordet inte hade arbetat klart med mig. Så sitter jag på kontoret idag, letar sjukgymnastövningar åt en kille som har svårt att gå, skriver blogg och arbetar med annat. I Sverige, en dag av frustration att inte få gjort det som planerats. I Paraguay, en helt vanlig dag! Åh, vad fantastiskt nyttiga och bra dessa fyra månader är för mig. Den insikten slår mig om och om igen. Tack Gud och StepOut!

Victor III, Parguay

Regn. Ett av de medier som bidrar till flexibilitetsträning. Bild från förra veckans skyfall.

Regn. Ett av de medier som bidrar till flexibilitetsträning. Bild från förra veckans skyfall.

Och så över till vädret

Väder är ständigt ett samtalsämne i Sverige. Varje dag vill man veta hur vädret ska bli för att kunna förbereda sig och planera på ett riktigt sätt. Men det är sällan jag tycker det faktiskt har stor inverkan. Okej, ska man ha grillfest utomhus eller om man ska ut på havet så spelar det en större roll men om det regnar lite blir dagen egentligen inte så annorlunda än om det hade varit sol. Kanske man tar en promenad eller sätter sig i solen en stund vid fint väder eller så tar man tid för en bok i soffan därhemma en regnig eftermiddag.

För det mesta så är vädret stabilt här: det blir sol med mycket värme. Under dagarna håller människor sig helst i skuggan, gärna med en tereré i handen. Men de dagar när regnet slår till då är det som hela dagen stannar av. Jobbet kan vara svårt att ta sig till/ifrån och elektriciteten kan gå. Det är svårt att gå några meter utan att bli genomblöt för regnet har inte lärt sig konsten att dugga lite lätt. Regnet vräker nämligen ner och gör allt blött. Marken hinner inte ta emot allt vatten som kommer så utmed gatorna forsar vattnet fram.

Efter att ha varit med om några stormar här förstår jag att väder oftare kan vara en fråga om liv och död. Jag förstår faran och rädslan för dåligt väder när tex trafiken blir svår och hus stryker med men jag kan inte låta bli att fascineras av naturens krafter. Blixtarna är vackra och åskan därefter får det att vibrera i hela kroppen.

Jag är tacksam över att jag få vara uppväxt i ett land med tryggt klimat och är glad för att jag här i Paraguay får bo i ett stabilt hus. Naturens krafter får mig inse hur liten jag är i jämförelse. Jag tror det är bra att få övas i överlevnad genom prövningar. Hur en naturlig storm kan försvåra livet eller hur en storm av händelser kan göra livet mörkare och svårt att se en utväg.

Det är då jag vänder mig till Gud och tackar honom som bevarar oss genom livets alla stormar!

/ Adan

Det har regnat och lite folk tar sig fram på de vattentäckta vägarna.

Det har regnat och lite folk tar sig fram på de vattentäckta vägarna.

Jag och Victor testar våra gränser i vattnet.

Jag och Victor testar våra gränser i vattnet!

Cerro Punta

När vi åker den roströda vägen mellan sockerfälten i sjuksköterskans minst sagt rangliga bil, uppstår åter den där känslan igen inom mig. Jag vet inte om den beror på den oerhört vackra utsikten, känslan av att mitt äventyrsbehov snart ska mättas eller om det är Guds kallelse som ljuder inom mig. Oavsett källa eller om det är en mix, så är känslan fantastisk och samtidigt lite skrämmande.

05:30 vaknade jag och kände mig som en zombie, 40 minuter senare sitter jag och min kollega på busstationen och inväntar den buss som inte har ett ”exakt” schema (vi väntade 40 minuter). 07:30 anländer vi till CCABs kontor i byn Itacurubi och fem minuter senare har jag blivit upplockad av sjuksköterskan för att resa till vårdcentralen i Cerro Punta. Där ska jag under drygt en månads tid följa Dr. Cardozo måndagar till onsdagar. Efter kort inväntan på att doktorn ska anlända och lite introduktion började patienterna strömma in till doktorn. I Sverige menar många att 15 min per patient är tight, på en vårdcentral. Något jag själv håller med om. Här diagnosticeras minst 3 patienter på samma tid.

Vissa stunder under dagen hängde jag med i precis allt som försiggick och hade grepp om vad som hände, medan andra stunder formades av ovanliga diagnoser, den svåra språkblandningen av spanska och guarani samt värmen över och jag kunde inte annat än att tillåta min hjärna att vila. Men samtidigt som hjärnan fick vila, bultar hjärtat som förr. Det som åstadkoms på denna enkla vårdcentral mitt i ingenstans, med de enklaste medel och med stor entusiasm och respekt för människan, det är ren och skär kärlek till folket. Samtidigt som patienterna får högsta fokus är dock Dr. Cardozo inte sen till att involvera mig till att fundera och undersöka. Han lär ut och ställer frågor. Patient efter patient lämnar vårdcentralen och helt plötsligt slår klockan 3 och det är dags att sluta för dagen. Vi sätter oss i bilen, och åker åter igen ut på den där roströda vägen som formats av gårdagens regn (läs ÖSREGN!) och morgonens känsla har fått en ny nyans. En märklig blandning av förnöjsamhet över dagen och känslan av att ”jag vill ha mer”. Så slår det mig att det bara är några dagar till. På måndag ska jag åter få åka den roströda vägen till Cerro Punta. Jag ska återigen få se engagemanget på vårdcentralen. Och ännu en gång ska jag få lära mig mer om detta folk, deras sjukdomar och sjukvården i Paraguay.

Tack Gud för denna tid i livet!

//Victor III

Den där röda vägen som går till Cerro Punta.

Den där röda vägen som går till Cerro Punta.

Dr. Cardozo tillsammans med Licenciat i mottagningsrummet. Enkelt men fint!

Dr. Cardozo tillsammans med Licenciat i mottagningsrummet. Enkelt men fint!

, Paraguay

Missionsstationen bland indianerna

Vid klockan två satte vi oss i bilen och en timma senare var bilen fullpackad med mat och nödvändigheter och vi började vår färd mot skogen kring Pypuku och det arbete som bedrivs tillsammans med stammen Paitiavytera. Det hade sagts att vägen skulle vara skumpig och efter två timmar på asfaltsvägar insåg vi att ja, vägen är skumpig. Vid ett tillfälle flög vår medpassagerare upp i taket (han hade inte säkerhetsbälte). Väl framme och utanför bilen med AC, möttes vi av skogens alla ljud samt en slående nattvärme och spektakulär stjärnhimmel. Under tre dagar skulle vi sedan finnas med i arbetet som bedrevs kring missionsstationen. Jag följde med en läkare i hans uppgifter på den enkla mottagning missionsstationen hade. Framför allt led människor av infektioner och bristsjukdomar, något som är mer främmande inom vår svenska sjukvård. En nyttig läxa i infektionsmedicin och prevention. Efter att ha haft mottagning på lördagen åkte vi ut till en kvinna som hade en komplicerad förlossning. Mjuka sängar, rena lakan och dyr teknisk utrustning hade bytts ut mot ett jordgolv, en filt och halmtak. Intrycket av hur enkelt en stor del av jordens folk lever blev oerhört verkligt för mig.

På eftermiddagen och kvällen samlades vi i smågrupper kring guampan fylld med Tereré (en kall teliknande dryck, som nära inpå missbrukas av Paraguayanerna) och delade berättelser och intryck. Varje kväll satte vi oss vid ett bord fyllt med godsaker från asadon (grillen), fräscha sallader och rotfrukter.

Mitt i all glädje och trygghet gick då och då tankarna åter till hur enkelt en stor del av jordens befolkning lever. Och den tunga följdfrågan lät sig inte vänta: Vad kan lilla jag bidra med? En fråga som ofta blir överväldigande och omöjlig, men som i sina ljusa stunder inspirerar till hårt arbete och förtröstan på Guds ingripande.

Idag sitter jag vid mitt matbord, 30 mil av skumpiga röda jord- och asfaltsvägar från missionsstationen, och skriver ett blogginlägg. Mätt, frisk och belåten. Jag skulle vilja avsluta med något smart, som man liksom ska göra i texter andra ska läsa. Men just nu kommer jag inte längre, jag är inte färdig än. Det enda jag kommer att tänka på är Tack Jesus för livet du gett. Tack Jesus!

//Victor III, Paraguay

Skumpiga vägar och AC-utrustad bil.

Skumpiga vägar och AC-utrustad bil.

Utanför ett hus i Pykuku.

Utanför ett hus i Pykuku.

Paraguays vackra solnedgång!

Paraguays vackra solnedgång!

Vårt samlade missionsresegäng.

Vårt samlade missionsresegäng.

Bienvenidos a Paraguay!

Tisdagen den 2 september satte vi oss på flyget som skulle ta oss på ett äventyr i Sydamerikas hjärta, Paraguay. Resan var lång och innebar många timmar i sittande läge, dels på flygplanen men också på flygplatser och i bil. Efter mellanlandningar i München och Sao Paolo kom vi fram till den brasilianska gränsstaden Foz de Iguacu. Där välkomnades vi varmt av två medarbetare från CCAB med orden ”Bienvenido a Paraguay!”. Vi väntade in Anna-Maria Jonsson som är regionhandledare för Sydamerika på EFK. Därefter följde en 4 timmars bilfärd till CCABs bas i Coronel Oviedo. Ännu en gång blev vi varmt välkomnade, denna gång av vår Paraguayanska mor samt chef Angelina, med orden ”Bienvenido a Paraguay!”. Efter de orden kommer vi inte ihåg så mycket mer än att vi crashade i våra sängar, i det som ska bli vårt hem ett par månader framöver.

De första dagarna har vi åkt runt och introducerats till platser där CCAB arbetar och de person som leder arbetet. I lördags åkte vi till huvudstaden, Asuncion, för att delta i en demonstration för barns rättigheter samt mot våld och utnyttjande av barn. På vägen tillbaka till Coronel Oviedo kastades vi in i ett fantastiskt oväder med en mängd blixtar och vatten vi sällan skådat. Himlen var totalt kolsvart och det blev natt kl 4 på eftermiddagen. Och mitt i denna relativt mysiga hemfärd ljuder från baksätet återigen orden ”Bienvenido a Paraguay!”.

I söndags gick vi till kyrkan och fick delta i en mycket god gudstjänst. Det är skönt att få känna sig hemma i en församling. Trots våra olikheter i både hudfärg och språk, så sammanfogas vi genom vår tro på Jesus Kristus. Efter gudstjänsten kom flera unga vuxna fram och var nyfikna på oss. Vi kände oss direkt som en del av gänget. På kvällen bjöds vi in att umgås med Angelinas son, vår ”bror”, och hans tjej. Vi satte en tid då vi skulle vara redo att plockas upp och ca en timme efter vi var redo släntrade dem in. Återigen ljöd orden inom oss ”Bienvenido a Paraguay!”.

De kommande två veckorna kommer innebära intensiva studier i Spanska under handledning av vår lärare Roberto. Men redan nu rör vi oss relativt fritt och språkar med både händer, fötter, ögon och en något trög spansk tunga.

När vi skriver vårt nästa inlägg kommer vi befinna oss mitt i våra arbetsuppgifter inom CCAB. Just nu vet vi lika mycket som ni vad de kommer innebära, men det är med nyfikenhet och stor förväntan som vi närmar oss detta.

Benediciones de Paraguay

//Adan II y Victor III,   Paraguay (Adam efter den första Adam och Victor efter en medarbetare på CCAB samt en f.d Step Outare)

IMG_1138

Den paraguayanska solnedgången möter oss på vägen till vårt nya hem, Coronel Oviedo.

IMG_20140905_103542

En av de skolklasser i staden Villarica där CCAB arbetar.

IMG_1187

Vår paraguayanska ”mama” tillika chef och handledare, Angelina, framför CCABs minibuss. (plus Adams inklippta huvud?)