Talande händer och virkade mattor

Händer som talar”, heter föreningen vi hjälper till på här i Maputo, Moçambique. Ett passande namn med tanke på att de som är anställda där talar Moçambikiskt teckenspråk, de flesta som arbetar i föreningen är döva.

Sista tiden har vi mest varit tillsammans med några kvinnor som arbetar på ”Händer som talar”. De håller till i ett litet svettigt rum i kyrkan Igreja Batista Renovada i Maputo. Varje vardag kommer ett gäng kvinnor och syr necessärer, väskor, kläder, bordstabletter, grytunderlägg mm. Det är ett glatt arbetslag. Allt de syr går till försäljning till lokalbefolkningen, men mest till turister.

Vårt senaste samarbete har varit med Clara, rektor på Skandinaviska skolan här i Maputo. Clara har lärt oss från ”Händer som talar” hur man virkar en matta. Vi köpte några meter ”capulanatyg”, rev isär i remsor á fem centimeter breda och knöt ihop till långa tygremsor. Dessa remsor rullades ihop till riktiga mastodont-nystan och virkades sedan ihop med hjälp av tjocka virknålar (12mm).

IMG_2481

Här var ”händer som talar”-tjejerna hemma hos oss och bakade bröd. På bilden från höger är Lurdes, Maria, Pureza, Ruth och Jaquelina

IMG_2594

Ruth river capulana-tyget i remsor

IMG_2605

Tyget som heter capulana är ett stumt bomullstyg, det används av kvinnor i Moçambique som en sorts kjol/höftskynke. Jag kan slå vad om att varenda vuxen kvinna i hela Moçambique har minst en capulana i sin ägo. De finns i alla färger och mönster och alla olika prisklasser. De jag har sett har kostat mellan 130-750 Metacais (26-150 SEK), det finns de som kostar både mer och mindre än detta. Under sin capulana bär man alltid ett par byxor eller shorts, eftersom det finns en rätt hög risk att capulanan börjar glida ner efter ett tag. När man knyter tyget om höfterna gör man det med målet att den ska sitta uppe så länge som möjligt utan att man ska behöva knyta den på nytt. Man knyter sin capulana på samma sätt som man virar en handduk om sig när man duschat och vill ha händerna fria.

IMG_2621

Här visar Klara för Felizarda hur man påbörjar sin virkning

IMG_2482

Tillverkning av grytunderlägg. Vi använder oss av kapsyler och spilltyg, återbruk när det är som bäst!

12648102_10153597729232182_830130830_n

Klara lärde oss hur man virkar en matta. Övre raden från vänster Felizarda, Neusa, Pureza, Elionira, Klara Nedre raden från vänster Marta, Jaquelina, Ester, Ruth, Marian

Nu har vi bara 22 dagar kvar på den här kotinenten, sex månader går fort!

Annonser

Vilankulo, du har lärt mig allt jag kan

Vi har lämnat Vilankulo och inleder nu en ny tid i Moçambiques huvudstad Maputo. Här ska vi bo de två månaderna som återstår av vår resa.

Jag och Marian har haft besök av nära och kära hemifrån Sverige, det har varit underbart att få visa alla platser och presentera våra vänner här för våra besökare. Det är häftigt hur man på något vis får se allt med oinvigda ögon på nytt när det kommer besökare. Något som har blivit vardag sedan länge för mig, kan de nyanlända tycka känns ovant. Som tex, att barnen i alla familjer är inkluderade i allt föräldrarna gör, de hjälper till i föräldrarnas arbete, som oftast består i någon sorts självhushållning. Det är så olikt Sverige där man lämnar barnen på förskolan på väg till jobbet. Här finns inga sorteringsstationer med bilder som berättar exakt i vilken container jag ska kasta min trasiga porslinsskål. Man eldar alla sopor, det som inte vill brinna gräver man helt enkelt ner i marken, så gör man i byarna.

 

IMG_1084

Denzel är med när de vuxna jobbar

IMG_0885

Marian hjälper Claudio skriva sitt namn på förskolan

IMG_1143

Examensdags för barnen 20 november

Jag saknar Vilankulo, människorna, barnen mer än någon annan. Vi har lekt, bakat och lärt varandra så mycket. Det hittills mest effektiva sättet för mig att lära mig portugisiska, har varit att helt enkelt hänga med barn och låta dem förklara och rätta mig när jag säger fel.

IMG_1881

Fotboll på stranden med barnen, man får passa på när det är lågvatten

IMG_1640

Lussekattbak med Oriash, Teppo och Vanilton när min mamma var på besök i Vilankulo

När man kommer till ett nytt land med en kultur vet man inte något om hur man ska bete sig, eller hur många meticais man ska betala för en mango på marknaden (det kostar två metacais, motsvarande 40 öre). Då är man tacksam över människor som hjälper en. Människor som bryr sig om en som en familjemedlem från första stund man träffas, fast man är en total främling. Den tacksamhet jag känner till min familj i Vilankulo vet inga gränser, det jag fått vara med om och lärt mig där har jag inte varit i närheten av i Sverige.

IMG_2332

Tack så mycket, jag kommer aldrig glömma er! Muito obrigada, eu nunca vous esquecerei!

/Alexandra, Moçambique

Vi har i alla fall tur med vädret, varje dag

IMG_1050

Att plocka ner en kokosnöt från toppen av ett högt palmträd är inga problem för en van klättrare

IMG_0995

Belita krossar jordnötter i familjens jättemortel för att göra sås till middagen. Medan Teppo rensar en kyckling som ska kokas, kryddas och bli till samosafyllning

IMG_1066

Kakbak med Claudina och Minhalda på en stråmatta i skuggan av mangoträdet

IMG_0990

Här ligger cashewnötter på tork i solen för att sedan rostas över öppen eld innan de äts upp, det är mycket jobb för att få äta en liten nöt

IMG_1112

Barn i Moçambique är mästare på att hitta på egna lekar och bygga ihop sina egna leksaker av olika saker som folk kastat bort. Just här spelar barnen luffarschack på en bit kartong som spelplan

IMG_1062

Vi tog med vår lilla valp Shifu för ett dopp i Indiska oceanen för att bli av med lite oinbjudna kryp som bodde i hans päls

/Alexandra, Moçambique

The typical vardagsdag

Låt mig guida dig genom en helt vanlig dag här i Vilankulo.

Just idag försov vi oss, jag och min roomie Marian, känslan av att vakna upp med den där av stressen i magen är smått tråkig. Vi kravlade ut ur våra myggnätsinbakade sängar och sprang som yra höns mot köket. Sån tur var hann vi äta mikrotinade frukostmackor, eltandborsta tänderna och fylla varsin vattenflaska innan vi tultade iväg mot huset varifrån vår skjuts till jobbet går.

Att behöva skynda i värmen, som redan kl 07.30 var uppe i 26 grader celsius är inte optimalt. Men vi hann fram i skaplig tid trots att vi sov extra länge. Varje dag vi får åka bil till och från jobbet är en välsignelse, för det tar på krafterna att promenera på sandvägarna i värmen.

Väl framme vid huset hälsade vi på familjen, så slängde vi oss upp på bilflaket och skumpade iväg mot förskolan vi jobbar på. I början blev vi alltid tillfrågade om vi inte vill sitta inne i bilen. Efter ett tag insåg vår kära familj här som äger bilen att vi inte satt där bak för att vara snälla, utan för att vi faktiskt gillar att sitta där. När jag var liten fanns det inte en chans att man skulle få sitta bak på pappas pickupflak (hur mycket jag och mina syskon än bönade och bad) Så tänk den barnsliga lyckan när jag får sitta där precis hur mycket jag vill!

Cirka 25 minuter senare var vi framme på förskolan. Att mötas av ett gäng barn med busiga glimrande ögon varje morgon är inte så dumt, de är alltid redo för de lekar vi plockar fram ur rockärmarna. Att vi inte talar samma språk betyder inte att vi inte kan lära känna varandra. Jag talar inte ett ord xitzwa (det lokala stamspråket) och barnen kan inte svenska. Så vi möts någonstans på mitten med lite portugisiska, påhittat teckenspråk, frustration och många stora leenden och skratt när det blir missförstånd.

När lektionen drar igång i klassrummet får barnen sjunga en sång och räkna hur många barn som är där. Läraren går igenom vilken veckodag, vilket datum och år det är. Så får ett av barnen be en bön.

Huvudundervisningen börjar med att läraren går igenom dagens ämne till exempel siffran sju. Läraren visar och förklarar hur siffran ska skrivas och så får barnen gå fram, en åt gången och prova att skriva siffran på tavlan. Efter det delas barnens häften ut där de får fylla i streckade sjuor och skriva på rader.

Lektionerna och lekarna är på portugisiska på förskolan för att barnen ska lära sig att tala landets officiella språk. När lektionen är klar håller läraren, jag och Marian i nån lek. Sedan äter barn och vuxna mat tillsammans, innan barnen får gå hem till sina familjer igen, och vi skumpar hem på de sandiga vägarna.

Alexandra, Moçambique

IMG_0328

Vissa dagar börjar skoldagen med att barnen ställer upp i två led och sjunger Moçambiques nationalsång, andra dagar är det fri lek tills lektionen börjar i klassrummet.

IMG_0349IMG_0358

På hemvägen åker några av barnen från förskolan med ibland

IMG_0802IMG_1261

Det är viktigt att lära sig ta selfies i tidig ålder 😉

Hallå från Moçambique!

Under sammanlagt sex månaders tid kommer jag och min reskamrat Marian vistas långt utanför Sveriges gränser. Vi bor i Moçambique, sydöstra Afrika.

Det har tagit sin lilla tid att komma in i någon sorts vardag här. Bland annat har stor del av vår tid ägnats åt att resa fram och tillbaks över land och rike för att gå inslussningskurs och stämpla pass. Totalt har vi tillbringat ca 47 timmar på olika bussar sedan 1,5 månad tillbaks då vi landade i Johannesburg, Sydafrika. Vi har bott i Nelspruit, Maputo, varit på ett dagsbesök i Swaziland och slutligen landat i Vilankulo. Äntligen har vi kommit igång med vårt arbete här. Vi arbetar fyra dagar i veckan på en förskola där vi är sport och lekansvariga. Så lär vi oss portugisiska två lektioner i veckan, och tre gånger i veckan håller vi i engelskalektioner.

Här bor vi i EFKs missionshus tillsammans med en Mocambiqiansk familj, och vi stortrivs! Dagtid är tempot annorlunda i Moçambique jämfört med Sverige. Kultur och temperatur gör att man inte stressar igenom dagarna utan tar allt i en lugnare takt. Detta betyder dock inte att man har färre saker att göra. Det är mycket som ska hinnas med varje dag. Många har lång väg att promenera till skola eller arbete, kollektivtrafiken sträcker sig inte ut på landsbygden utanför Vilankulo. De flesta jag träffat går upp i soluppgången. Dels för att ta vara på den mycket begränsade delen av dagen, då man faktiskt kan promenera i snabbare takt utan att smälta bort i sin egen svett. Men också för att ta vara på dagsljuset som försvinner kl 18 om kvällarna.

/Alexandra, Moçambique.

IMG_0002

Mangoträdet i missionshusets trädgård är stort och klättervänligt.

IMG_9899
Lyckan i Joyce ögon när hon såg sitt fjärilsansikte i spegeln var obetalbar!IMG_9927

Här diskar vi i skuggan av palmerna efter varje måltid till det trevliga ljudet av grannens musik som alltid strömmar ur spräckta högtalare från andra sidan muren.

.IMG_9942

Bus och lek med barnen på förskolan i Vilankulo.