Blod, svett och bröllop

Först och främst ber jag om ursäkt för denna sena uppdatering – ibland väljer regeringen att rensa lite på gatorna och då stryker internetledningarna med, vilket leder till att de senaste gångerna jag försökt posta detta har det inte fungerat.

Vi befinner oss alltså sedan en dryg månad tillbaka i Dhaka, Bangladesh, och allt är.. mycket. Trafiken, folket, ljudvolymen, fattigdomen, glädjen, sorgen, lukterna, värmen, regnet och så vidare.

I skrivande stund är dock allt lite dämpat. Förra veckan blev, som vissa av er kanske redan vet, 2 utlänningar mördade i Bangladesh, fast vid olika tillfällen och platser. Efter detta har vi blivit allt mer beskyddade – numera rör vi oss inte ens med eskort utomhus utan bil, jämfört med innan då vi kunde gå själva runt i staden dagtid. IS vill ta på sig morden (deras inblandning har inte bevisats), regeringen skyller på oppositionen och har passat på att fängsla några motståndare, medan oppositionen beskyller regeringen för morden och allt annat som är dåligt i största allmänhet. Vardag i Dhaka helt enkelt, dock lite annorlunda, lite mer ansträngt, instängt och energikrävande.

Men vi lever och mår bra, har till slut fått ett eget boende (en 5:a på kanske 130kvm) och får händelserna till trots uppleva en hel del fantastiska saker.

Eid Al-Adha (eller EAT som den också kallas) gick av stapeln förrförra helgen. För er som inte vet är det muslimernas festhögtid för att fira att Abraham inte behövde slakta sin son utan istället kunde ta ett djur. Därför, efter morgonbönen, har alla som haft råd en ko eller get (eller i sällsynta fall en dromedar) redo hemma för att sen, med hjälp av utsedda slaktare, slakta, stycka och ta hand om köttet ute på gatorna (vilket innebar väldigt, väldigt mycket blod. Överallt.).

Kossor påväg

Kossor påväg

Det häftigaste var nog att uppleva Dhaka i princip tömt på folk under veckan innan och efter festivalen. Då alla är lediga några dagar (motsvarande vår julhelg) åker de flesta hem till byarna för att umgås och fira med släkt och vänner. Någon uppskattade att 60-70% av stans invånare rest till byarna. Allt var tomt, tyst och stilla. I alla fall Dhaka-mått mätt, vilket innebar att det fortfarande var hundratals gånger fler människor och bilar än vad det är i Göteborg en vanlig dag. Men det enda vi såg och hörde var tystanden och lugnet.

Festen gick av stapeln och jag spenderade morgonen med en timmas fotograferande, filmande och samtalande med alla glada härliga människor på gatorna. Lägger upp lite bilder, så här är en varning, dock kommer inga allt för starka. Vill ni se mer så hör av er så kan jag dela med mig på annat håll.

Fest och lycka. Den röda färgen i munnen kommer från en växt som många tuggar istället för att röka de mycket dyrare cigaretterna.

Fest och lycka. Den röda färgen i munnen kommer från en växt som många tuggar istället för att röka de mycket dyrare cigaretterna.

Barnen ser och lär.

Barnen ser och lär.

Slaktare. Opraktiskt med vita kläder en dag som denna.

"Bideshi! Dekhi dekhi?!" (Utlänning, får vi titta?!)

”Bideshi! Dekhi dekhi?!” (Utlänning, får vi titta?!)

Dagen efter var vi hembjudna på festlunch hos Salam, en muslimsk kollega på World Concern. Allt var fantastiskt.

Som rubriken lyder har vi mitt i allt detta även fått vara med på ett bengaliskt bröllop, vilket var vackert, häftigt, annorlunda och helt otroligt på många sätt. Jag läcker en bild men sen tror jag Rebecka kommer skriva mer om det i hennes nästa inlägg.

Gaye Holut = Gurkmeja-i-ansiktet-bröllopsförfest

Gaye Holut = Gurkmeja-i-ansiktet-bröllopsförfest

Be gärna för att situationen inte ska bli värre så vi kan stanna, för vi älskar Bangladesh och vill inget hellre. Ta hand om er.

//Eric, Dhaka, Bangladesh

Annonser