Små kvinnor med stora magar

Måndag morgon. En ny vecka då Lariam-tabletten ska sväljas och arbetet fortsättas efter söndagsledigheten (ja, vi jobbar på lördagar också…). Men denna vecka återvände jag till maternitén (BB, förlossning) vilket kändes kul eftersom 1) barnmorskorna är mysiga och sköna, 2) kanske att man har turen att få bevittna några förlossningar (!), och 3) att komma tillbaka till den avdelning som hela lilla sjukhuskarriären började med för drygt fyra månader sedan får mig att inse hur mycket sango jag faktiskt har lärt mig, hur mycket bättre jag vågar ta för mig och slappna av.

Arbetsdagen börjar i sjukhuskapellet där det varje morgon är morgonbön och där vi varje morgon, tyvärr, kommer lite sent (får man skylla på kulturanpassning?). Efter morgonandakt och hjärtlig sång och bön skakar vi alla i hand när vi går ut från kapellet och säger ”god morgon” på svenska och där majoriteten också vackert svarar ”god morgon”. Det är fint och där på morgonen skakar jag nog i hand med fler personer än vad jag gör hemma på en månad, utan att överdriva.

Efter morgonbön är det rapport från natten som gått. Rapporten sker i ett litet rum där rumpor trängs tätt på bänkar utan ryggstöd och där syret tar slut snabbare än folks kommentarer till saker och ting. En morgon fick jag tränga mig ut och lägga mig på en bänk för att inte svimma. Åh, att jag ska vara så klen! Men måste tilläggas också att jag blev sjuk efter det, förklarar lite min dåvarande klenhet. I vilket fall, sen sker ju allt detta med rapport på franska också! Japp. Kul för folk som kan franska. Och som kan sjukhustermer. ”Men om ni går på rapporten så lär ni er!” försökte flera personer att i början övertyga oss när vi förklarade att vi inte gick på rapporten eftersom vi inte kan franska. Yeah right…

Efter rapport börjar arbetet på själva avdelningen och varje morgon går jag direkt in i förlossningssalen för att se om någon stackare/lyckost, beroende på hur man ser på det, ligger med värkar. Men av någon anledning verkar det vara mer populärt att föda på kvällen. Dock låg det denna morgon en liten kvinna på britsen! Hoppas hoppas hoppas hon föder innan jag går hem på lunchrast!

På måndagar är det annars rond (gå igenom alla mammor och bebisar som ligger inne) och att ha mammavård (gravida kvinnor kommer in och blir undersökta). I måndags var jag med på det sistnämnda och min uppgift fick bli att väga och mäta dem, något som kändes bra eftersom jag kan hantera en våg bättre än jag kan klämma på magar och känna hur stora bebisarna är. Kunde efter vägandet och mätandet konstatera att den största kvinnan vägde 69 kg (förtydligande: en väldigt gravid kvinna) och var 168 cm lång. Medelvikt låg annars på runt 40-50 kg och medellängd på 150 cm någonting. Fick mig att fundera på vad medelvärdena på gravida kvinnor skulle vara i Sverige… Ja, kommenterar inte det mer med risk för att trampa någon på tårna.

Samtidigt som kvinna efter kvinna blir undersökt skojar vi med de tre sjuksköterskeelever som denna vecka har praktik på maternitén (flyt att få tre av de skönaste!), och jag lär dem att säga ”jag är trött” för att sammanfatta vår gemensamma känsla efter dryga tre timmar nonstop mammavård. När mammaantalet har sinat lagom till när vår energinivå sjunkit till den nedtrampade flipflopsulan går jag till slut hem vid 12:47, drygt en kvart sen till lunchen. Men jag känner mig nöjd ändå, även om kvinnan med värkar på morgonen ännu inte hade fött. Hon väntade nog till kvällen eftersom det verkar vara mer populärt. Bild

Annonser