En liten bit ”historia”

Jag har hittills undvikit att skriva om Pol Pot, Röda Khmererna, deras handlingar eller Kambodjas historia i allmänhet för den delen. Det har helt enkelt känts som om så många andra, i bättre och mer professionella och välformulerade forum, redan har skildrat allt detta och att jag därför varken kunnat eller borde skrivit om sådant här.

Nu har jag dock insett att det inte går att blogga ”ordentligt” om ett liv i Kambodja utan att över huvud taget nämna det fruktansvärda som utspelade sig här under 70-talet, främst för att alla kambodjaners liv än idag påverkas av vad Pol och hans följare utsatte landet, dess befolkning och kultur etc. för.

Kambodjas historia kan ni som sagt tillskansa er någon annan stans, i detta (och förhoppningsvis flera kommande) inlägg kommer istället en liten glimt av vad jag här i min vardag ser utav efterföljderna, eller ”arvet”, från Khmer Rouge.

 

Något av det jag gillar mest med vår vistelse i Phnom Penh är vårt boende. Vi bor lagom nära kontoret men ändå inte så långt från centrum. Samtidigt är vår gata allt annat än turistvänlig, vilket jag ser som ett stort plus. Men vår gata, dess bordeller och slumområdet intill är något jag kan återkomma till. Nu vill jag fokusera på det fina i att vi bor relativt nära Psar Toul Tom Poung, eller Russian Market som den också kommit att kallas efter det att de första turisterna som kom till landet (då i princip enbart bestående av ryssar) trivdes där. För vidare in mot centrum från marknaden ligger en gammal skola. Mitt i ett bostadsområde, bland små affärer och stånd, som vilken skola som helst. Ibland när jag gått förbi de gånger jag valt att promenera inåt centrum har jag ibland inte insett vart jag varit förrän jag närmat mig ingången, eller sett de enorma turistbussar som ibland tränger sig in på den lilla anspråkslösa gatan.

För taggtråd, det har ju många byggnader. Men visst, tittar en lite mer noggrant så ser denna något värre och framförallt mer sliten ut än den på närliggande byggnader. Och dröjer en så pass länge med blicken skymtar en den relativt livlösa skolgården innanför. Men kanske ändå en inte reagerar så mycket på det lilla en ser utifrån gatan. För galler för fönstren, det har nästa alla, även vi i vår lägenhet, trots att vi bor på femte våningen. Det är liksom standard här.

Nej, det är väl avsaknaden av barn och stundtals den lilla turisthop som samlas kring ingången till skolområdet som utifrån sett märkbart skiljer Toul Sleng (även kallad S21) från andra skolor. Går en in i byggnaderna blir Pols omvandling av klassrum till tortyrkammare och celler väldigt påtaglig.

Min första gång där inne gick jag in och bara satte mig i en av de små slitna träcellerna, stängde dörren och bara var där en stund. Kedjan på golvet som tidigare avslöjat om fången försökt vrida sig från sin liggande ställning på mage fanns kvar. Märken i väggarna, svarta fläckar på golven under tortyrbritsarna, kranier och benrester från barn och föräldrar, och (troligtvis inbillad, men ändå) en lukt, en känsla av allt som hänt, finns kvar i byggnaderna.

 

När jag kom hem satte jag mig med penna, papper och min lilla kambodjanska gitarr och fick ut låten nedan. Förhoppningsvis kommer någon form av inspelning upp inom kort. Målningarna som jag hänvisar till i texten finns att beskåda på Toul Sleng (och garanterat via Google för den intresserade). Läs gärna och kommentera vad som är bra/dåligt eller om ni undrar något.

Allt gott

Eric, Phnom Penh, Kambodja

 

Song from inside S21

Last night I woke up worrying, it had to do with you

Was it you that took my sister making nightmares come true?

 

This night in an old class room my cell of wood and clay

What used to be the place for scientists to come and play

Making experiments proudly stating ”Chalmers of Gothenburg” is the best

Of all schools of the world but now none of its glory’s left. There’s nothing left.

 

My dad and brothers went here with all their hopes and dreams

To become the finest engineers and that’s what they’d still be

But now Pol’s sent them away to one of these summer camps

I think they’ll suffer less than those from Stockholm, (but) still they’ll never be coming back

 

The only reason I’m left to live just a few more days

Through torture beyond imagination, bent and burned in every way

Is for my skills of painting fills out one of our captors needs

To have me watch bodies be twisted hanged and drown or put to bleed.. out

So I do
The more I see the more i feel how I’d rather like to stay this one out

Laying here in my cell crushing my nose against the floor

Of the second floor of building D chained up ancle just to tell

the guards with a small rattle that if I’d try to turn

It’ll remind me of our hell here and my open wounds will burn

S 21 I clang on to life, unlike the thousands that you claimed

To tell everyone this story, to paint, and it won’t be in vain

For now the world can come and see our beautiful school

And all the wonders of terror all your hatred put us trough

 

But then I turn to Sweden and the rest of the world – I try to screm but my throat is sore

My eyes begin to bleed again although not from being hit by the Khmai Rouge

But by the fact the the dark blue sheets of hatred, is starting to spread out once more

 

You your friends and families, how easy it will be

To scatter you and then put up some bars please have a look around and see

Barbed wire on all walls covered in the last pieces of human..

And then maybe in a thousand years our remains will be found

S21.s and killing fields emerging here in Sweden.

And someone’ll write this song again but I fear it all will be in vain

 

So here’s an open letter to those in power and to you,

who wants our own little pol pots like Jimmie, Le Pen or Jenssen become true

Oh how I wish you were just as unlucky as myself,

being born inside the capital that hatred turned to hell.

 

Then you’d see then you’d know then also you would open up

not to hatred but to love…

 

That’s all for now I hear them coming…. must be another execution for my brush to document

Let’s just hope it’s none of your brothers that has come to S21 to share my pain,

to meet their end

 

 

 

Annonser

Att säga hejdå

Jag avskyr avsked. Särskilt om det blir för definitivt, att man just i det ögonblicket står och tänker på ”det här är sista gången vi ses”. Så jag försöker att inte tänka så. Och man vet ju heller aldrig, vi kanske visst ses igen. Jag har verkligen ingen aning, tänk om jag kommer tillbaka hit och hälsar på förr än jag anar. Så jag låtsas som ingenting och säger hejdå med inställningen ”vi ses nästa gång.” Om inte annat gör det det mycket lättare för mig 🙂

I fredags hade ICC hejdåfika för oss. Jag kände mig så glad och tacksam för tiden här! Så mycket som man har fått vara med om och se, och många personer man har träffat som har gjort intryck.  Många många minnen. Rika minnen. Och erfarenheter. Tacksam.

Sara Fredh

Kambodja

image

Hejdå-fika på ICC-kontoret

Utflykt!

I förrgår var jag på utflykt tillsammans med en av mina engelskelever, Veasna (som jobbar på ICCs ekonomiavdelning), och några till ur hennes familj/släkt. Vi var totalt 7 vuxna och 4 barn (5,6 och 7 år gamla, och den yngsta gissar jag var kanske 3), fantastiskt roligt! Målet för resan var Kirirom National Park, där det skulle finnas vattenfall att bada i. Familjen plockade upp mig strax före halv nio i en minibuss där alla trängt ihop sig. Jag fick höra att även Veasnas pappa, som är över sjuttio år, hade velat följa med, men att det tyvärr inte gick eftersom han inte fick plats i bussen 😦 Veasnas svåger satt bland maten i bagaget 🙂 Barnen satt, ja, lite här och var.

Efter nån timme stannade vi och åt frukost. För kambodjanerna är det ofta en soppa med nudlar, kött och lite grönsaker. Jag brukar dock hålla mig till ris och fläsk, det är så svårt att få i sig alltihopa, ännu värre om man vill använda pinnar, det blir mest nåt slags slafsande och skvättande 🙂 Ris är lättare!

Sen körde vi vidare, och efter totalt ett par timmar var vi framme. Genast tog vi plats i en liten hydda/koja (det finns oftast många sådana på såna här ställen, man lånar eller hyr en per familj när man är iväg på utflykt) och åt lunch! Frukosten hade inte hunnit sjunka ner särskilt långt än, men jag tog för mig. ”Please, sister, try this, I made it”, sa Veasnas syster och pekade på en kycklinggryta med tomat och morötter. Gott gott 🙂

Jag promenerade runt lite i de vackra omgivningarna efter lunchen, glad att vara på söndagsutflykt. Familjen är buddhister (och i Kambodja är det ofta också med influenser även av äldre traditionella sedvänjor, exv offer till andar), och det var intressant att få se ännu lite närmre hur de utövar sin tro. Längs med vägen stannade de och offrade rökelse och pengar till anden som sägs råda över vägen från den platsen och ända ner till kusten. Innan vi åt lunch satte man ut en tallrik mat i skogen, till andarna.

Efter lunch åkte vi vidare till vattnet. Veasna hade varit där för 10 år sen, och då hade det varit ett stort vattenfall där. Nu var hon besviken för att det hade byggts massa små hyddor överallt och vattenfallet fanns inte kvar som hon mindes det. Men jag tyckte det var vackert! Vi tog plats i en hydda och barnen ville bada! Veasnas kusin hade handlat lite olika traditionella snacks som jag smakade: nåt slags chips av hela små miniräkor, friterade risbollar sötade med kokos och banan och stekt sött ris med bananfyllning, inlindat i bananblad. 🙂

På väg hem i bilen somnade alla utom chauffören. De lämnade av mig hemma, och jag var väldigt glad över att ha fått spendera dagen med dem!

Sara Fredh

Kambodja

image(1)

Hela gänget (utom Veasna som tog bilden)

image(2)

Veasna och hennes systerdotter

image(3)

Glada barn.

image(4)

Ett lite läskigt, men gott, ”räkchips” med hela miniräkor

Sugar and Spice

Att åka med StepOut till en huvudstad istället för till landsbygden har fört med sig en del skillnader. Jag hade verkligen inte förväntat mig att kunna gå till caféer när jag föreställde mig min resa! Jag hade nog mer tänkt mig sånt som flera andra räknar upp – bära vatten och jobba på majsfält 🙂 Men oberoende av vilken slags tillvaro/vardag man befinner sig i så kan man få med sig bra saker, intryck och lärdomar.

Ett café som jag tycker mycket om här i stan är ”Sugar and Spice.” Det drivs av en organisation som heter ”Daughters of Cambodia”, som jobbar med offer för trafficking och sex-exploatering. Utsatta tjejer kan söka upp organisationen och få hjälp att läka sina erfarenheter, få utbildning och anställning på exv. ett av cafeerna som drivs. Det finns flera ställen här i Phnom Penh som bedrivs på samma sätt, av andra organisationer. Bland mina favoriter finns ytterligare ett café/restaurang, en frisersalong och en liten pärla (också ett café) som säljer de allra vackraste små cupcakes man kan tänka sig. Jag blir glad och uppmuntrad av tanken. Det finns mycket hopplöshet, av olika sort, men ibland verkar det också kunna finnas vägar ut. Även ICC jobbar ju på olika sätt praktiskt med att sprida vägar till hopp, exv genom att göra röster hörda från grupper som inte så många andra ser eller hör. Jag tycker att hoppet får oförtjänt lite uppmärksamhet här i världen, jämfört med hur många människor det finns som förmodligen lever mest bara på det.

Hur hanterar man hopplöshet? Hur kan man ge hopp? (På majsfältet eller någon annanstans.) Snubblade igår over den lilla sagan om en pojke på en stand täckt av sjöstjärnor som flutit iland. Han var fullt upptagen med att slänga tillbaka en efter en i vattnet. En man gick förbi, och påpekade att det finns ju alldeles för många sjöstjärnor, du kan inte hjälpa alla. Då plockade pojken upp ytterligare en sjöstjärna och sa ”jo, men det gör skillnad för den här.”

Klyschigt? Kanske. Jag gillar klyschor. Tror att de har nåt att säga.

Sara Fredh

Kambodja

IMG_0918

”Heal”. Små fina budskap på deras möbler och textilier.

IMG_0917

Vackra saker. Här kan man stödja ett viktigt arbete mot trafficking.

Takeo

Kanske har ni också läst Sara Lindes senaste inlägg om när vi var på besök i två provinser för ett par veckor sedan? Vi gjorde ett tredje besök en vecka senare, i provinsen Takeo, som ligger söderut men också gränsar till Vietnam (precis som Prey Veng och Svay Rieng.) Omgivna av ljusgrönskimrande risfält fick vi bl.a. höra reflektioner, tankar och upplevelser från människor som tagit del i utbildning om barns rättigheter. Olika situationer de hamnat i där de försökt att tillämpa det de lärt sig. Det var uppmuntrande att höra.

Vi åt lunch tillsammans, bl.a. en ankgryta med morötter och myror. Ja, precis. Det var myror i maten, och det var meningen 🙂

Sen åkte vi vidare från landsbygdsområdet till den lite större staden i provinsen. Här bodde vi över, och nästa dag höll Sara Linde ett undervisningspass om mänskliga rättigheter. Efteråt diskuterade vi i smågrupper. Viktigt och intressant.

Jag var väldigt tacksam för dessa båda resor, både över att få se lite mer av arbetet i praktiken, men också för att få se mer av vackra Kambodja och få en vidare syn på landet. Livet på landsbygden är så annorlunda jämfört med det i storstaden.

Sara Fredh, Kambodja

Batbild

Vackra Takeo

Risfalt

Risfält

Myrmat

Ser ni myran?

Rattigheter

Sara Linde (längst framme vid skärmen) innan diskussionspasset om mänskliga rättigheter.

Hur många klänningar…?

Igår var vi på bröllop här! Vilken grej!

Kring lunchtid började vi göra oss iordning tillsammans med vår amerikanska vän. Det var verkligen längesen jag var så iordning-gjord inför ett bröllop! När jag tänker efter har jag nog faktiskt nästan aldrig nått sådana nivåer av iordninggörande förut… Men det var det som verkade vara brukligt så då försökte vi följa efter i det.

(Nämnas ska också att bruden var från Kambodja och brudgummen från USA, så det blir väl en lite mix av traditioner som jag beskriver.)

Vi hade fått veta att vi skulle vara på plats kl.14.30, och tuk tuken rullade in kanske kl.14.20, och vi gick in i lokalen som ännu var ganska glest befolkad. Jag skrattade lite för mig själv när det kl.15.15 till slut började riggas ljus och ljud, men det var väldigt skönt med en så avslappnad approach till allt! Gästerna fortsatte att droppa in till strax efter halv fyra, och någon gång därefter meddelades det framifrån lokalen att snart var det dags att börja.

Två små brudnäbbar började följet, och de strödde ut rosenblad och jasmineblommor på vägen framför sig. Sen följde de tre tärnorna, och till sist bruden som leddes in. Om jag inte minns fel så satt brudgummen och de tre marskalkerna redan på plats där framme. Ceremonin varade ca 1 timme och innefattade lite sånger, vigseltal och också bröllopslöftena. När de gick ut fick gästerna kasta jasmineblommor och rosenblad på dem.

Efteråt var det dags för festen i en intilliggande lokal. En del bröllopsfester här hålls i tält som slås upp längs vägen, men till vissa hyr man en lokal eller restaurang. Dock verkar man använda sig av klädda stolar oavsett, just här så var det i ett ljusgult tyg, och med stora rosetter bak på ryggstödet.

Mat placerades mitt på bordet i tre olika omgångar, och sen dessert. Efter det var det dags för en ceremoni där bruden och brudgummen promenerade in och vi kastade mera rosenblad och jasminblommor. Därefter ”matade” paret sina respektive föräldrapar och varandra med frukt (från det fantastiskt dignande fruktbordet man hade istället för bröllopstårta). Sen var det dags att dansa! Den traditionella dansen är inte helt enkel för oss som inte är helt vana (åtminstone inte att försöka göra det vackert 🙂 ) Vi försökte öva lite i tuk tuken på väg dit men väl på festen överlät vi till våra vänner att visa hur det skulle gå till 🙂 Man använder sig mycket av händerna, och gör snurrande rörelser som om man plockar blommor i luften. Svårt att helt förklara i text 🙂

Runt kl.20 lämnade vi festen, efter att ha lämnat våra bröllopspresenter (man ger pengar i ett kuvert som man fått tillsammans med inbjudningskortet) Vi sa också hejdå till brudparet, som vid det laget var inne på sitt femte (!) klädombyte! Alla brudens 5 klänningar hade varit mycket vackra, här är det vanligt med mycket spets,pärlor, glitter, broderier och stora rosetter. Men tänk att behöva välja ut så många klänningar till sitt bröllop! Och en annan ICC-kollega berättade att fem inte är särskilt många, ibland kan det förekomma det dubbla, fast då kanske under loppet av 1,5-2 dagar. Många klänningar blir det 🙂

/Sara Fredh

Kambodja

image3

Sara utanför bröllopslokalen

image2

Här hölls ceremonin. Och ni fick visst med lite av mitt finger också, haha, klassiker

image

Underbara rosenblad och jasmineblommor som kastades på brudparet. (men bara lite i taget, såklart)

image (1)

Ett exempel på en av de många klänningar som sågs på festen.

Bröllopsdags!

Sara och jag har blivit bjudna på bröllop 7 januari. En kambodjansk tjej som jobbar på ICC ska gifta sig. Det ska bli jätteroligt 🙂 Jag hade hört av tidigare StepOutare att man kan tänkas bli inbjuden till ett eller flera bröllop under vistelsen här. Vet inte riktigt det totala antalet gäster men med tanke på att vi blir bjudna, som bara är förbipasserande, så kan jag tänka mig att man bjuder många! Bröllopspresenten är en summa pengar som man överlämnar i ett kuvert som man får med inbjudningskortet.

Har förstått det som att alla gäster inte kommer samtidigt till festen. En del blir inbjudna till att ta del av själva programmet, medan andra kommer bara till middagen. Då stannar man en stund och går sedan hem igen för att kunna lämna plats för fler gäster. Ibland hyr man en lokal för bröllopet, ibland sätter man upp ett stort tält nånstans (vilket kan vara ute på en gata, så att trafiken får ta en annan väg just då)

Ikväll ska vi hem till en amerikansk vän, som också är bjuden, och prova kambodjanska klänningar. Hon har bott här i flera år och verkar ha hunnit samla på sig några stycken. Får se om vi hittar nåt som passar.

Får återkomma med mer detaljer kring bröllopet när vi faktiskt varit där och upplevt det 🙂

Sara Fredh

Kambodja

IMG_0515

Det vackra inbjudningskortet!