Ett hejdå och tack!

Att komma tillbaka till Sverige gör att man nästan genast glömmer allt fantastiskt man har fått vara med om i ett helt annat land under en så lång tid. Jag minns när allting var helt nytt för oss de första månaderna men att alla platser till slut blev som hemma. Axel och jag flög smärtfritt till Sverige den 25 april och skildes sedan åt, vi två plus Markus som delat livet med varandra i åtta månader. Knäppt.

En månad innan det var dags att lämna Thailand så gick alla barnen på sommarlov, och då var det bara att acceptera det faktum att jag inte längre skulle behövas ute på Phrao Hostel. Jag fick vara med på skolavslutningen i bygdens skola. På Phrao Hostel bodde tre pojkar som slutade sjätte klass och skulle börja högstadiet. De fick ett värdigt farväl av alla yngre elever och av lärarna och mycket uppmärksamhet!

Dagen innan vårt farväl åkte vi och besökte ett par vattenfall och en liten flod där man kunde hyra traktordäck och bada. Vi svenska killar hade inga andra kläder med oss, mer än det vi hade på oss (jeans och t-shirt) och många minuter tvekade vi innan vi ändå kastade oss i, Thai style med kläderna på, och fångade dagen tillsammans med ungarna. Jag vet inte vilka som skrattade högst i badet, vi eller barnen!

Jag fick lära mig någonting om Lahu-kultur under de sista dagarna vi hade med barnen. Redan ett par dagar innan vi åkte på utflykt hade många föräldrar redan hunnit komma till hemmet och snappa sina barn utan att jag ens hann märka att de försvann. Så fortsatte det successivt under de dagarna. Mer än hälften av den resterande gruppen barn hann åka iväg med sina föräldrar tidigt på morgonen innan jag vaknade och så var det med det. Det var uppenbarligen inte lika nödvändigt för dem att kramas och dra ut på hejdå som det var för mig, men jag vaktade på slutet, när det bara var några pojkar kvar och tog tag i de sista killarna just när de skulle sätta sig på pappas eller mammas moppe, eller gå in i bilen. Det var i alla fall tydligt att de tyckte att en kram på slutet var en mysig och bra grej.

Jag vet inte hur länge det dröjer innan jag kommer tillbaka till Thailand igen. Våra fina Lahu-vänner är duktiga på att höra av sig på facebook vilket de gärna får fortsätta med, så de kontakterna lär inte dö ut. Jag har väl förut haft någon slags dröm om att försöka återuppta Thai-studierna här i Sverige, men jag får se hur det blir med det, och hur nödvändigt jag kommer tycka att det känns.

Det finns mycket som är tråkigt att se i dessa människors liv, men det finns ännu mer hopp om att de skall kunna få en hållbar framtid, och det är både tack vare alla svenska församlingar som skänker pengar varje år, och de fantastiska människorna på plats som viger sina själar åt att hålla projektet vid liv. Saker måste börja bli annorlunda för att projektet skall fortsätta finnas, men jag tror inte att Gud kommer att låta det försvinna bara så där.

image

Alla elever och lärarna fick skriva trevliga hälsningar på sjätteklassarnas skjortor inför att den stora flytten till högstadiet!

image

Race ner för floden!

image

Min bror Somsak, föreståndare på Phrao Hostel.

image

En tunnare grupp barn än vanligt, plus vi besökte Thailands högsta berg, Doi Inthanon dagen innan vårt slutliga farväl.

image

Jag vill passa på att ge årets största cred till Paret Somsak och Apisala, mina vänner, som har gett sina liv åt att finnas till för de här barnen och för de barnen som kommer till Phrao Hostel i framtiden. Paret Dina (kokerskan) och Jacko (vaktmästaren) bor också där nästan på heltid och jobbar hårt för barnen. Det finns svenska missionärer utomlands som har lämnat mycket trygghet bakom sig, men dessa personer valde också att lämna hus, släkt och vänner för att endast bo med dessa barn och älska dem som sina egna. Äkta missionärer!

Jag är så tacksam att de här åtta månaderna hände, och jag ser fram emot att uppleva vad som ligger framför mig. Gud är god!

Annonser

Fel förväntningar

Så, vi har fyra veckor kvar i Chiangmai innan vi åker hem till Sverige igen. Vi har bara tre helger kvar här. Förra veckan slutade jag jobba på Phrao hostel för att barnen har åkt hem över sommarlovet, och jag flyttade in i huset med killarna i stan i Chiangmai. Bara några dagar efter sade vi hejdå till Markus som nu är tillbaka i Sverige, så våran trio är alltså inte hel längre. Det blir annorlunda nu när en är borta och jag har fått nya uppgifter, men det är också roligt att få göra någonting nytt på slutet.

Jag har fått hjälpa till mycket mer här i värdorganisationen än jag förväntade mig att få göra innan jag åkte till Thailand. Jag har faktiskt fått fylla en viktig funktion, vilket jag tycker har varit häftigt. Innan jag hade bestämt mig för att åka utomlands visste jag inte om jag skulle få möjlighet att förändra någonting, eller om jag mest bara skulle få stå vid sidan om och se på och göra något simpelt. Jag ville ändå åka. Främst skulle jag kanske inte få göra någon förändring, tänkte jag. Det kanske inte alls förväntades av oss praktikanter, så då skulle det räcka att jag bara fick en bra erfarenhet. Jag fick dock tur eftersom jag fick en chans att jobba som ensam svensk, på en plats där inga andra västerlänningar jobbade, men där det fanns ett äkta behov av en sådan.

Jag tror inte att de flesta barnen på hemmet hade pratat med en annan viting (farang) innan vi killar kom till Phrao. Självklart var en lärare som pratade flytande engelska oersättlig med en lärare från bygden, men att jag kom utifrån landet innebar också något annat väldigt viktigt för barnen. När vi samtalade om livet, jag intresserade mig för deras kultur och de fick ställa frågor om Sverige så har deras världsbild garanterat breddats, trots att de knappt någonsin har lämnat sitt hem där de har vuxit upp.

De har observerat skillnader mellan mig och de som vanligtvis jobbar på hemmet, mellan mig som är vuxen och de som är vuxna, helt normala människor, men som kommer från två helt olika världar. Jag tror att barnen har fått lära sig att saker och ting inte måste gå till på ett särskilt vis, eftersom jag har betett mig annorlunda än de andra både i klassrummet och till vardags om man jämför med de andra. Jag trodde nog faktiskt inte inte jag skulle klara av att hålla barnen så pass disciplinerade som jag gjorde utan en skräckinjagande stil och perfekta språkkunskaper. Hade vi inte blivit bästa vänner och syskon så hade det nog inte gått. Det gick med kärlek.

Så för all del, anta utmaningen och lämna trygga Sverige. Du kan inte veta vad just du kommer att kunna innebära för andra människor. Förvänta dig inte att du bara  kommer få vara en praktikant som står vid sidan om och ser på. Du kommer säkert att få spela en viktig roll.

image.jpg

Tack för att ni läste!

Flexibilitet

Vi kom just hem från vår andra och sista visumresa. Nu är det absolut klart att vi får stanna i Thailand två månader till. Yes! I lördags kom vi hem från Hongkong, jag, Markus och Lydia, EFK-Thailands praktikant som kom hit i Januari, som numera är våran fjärde team-medlem. Som alltid när man kommer hem efter en intensiv resa när man har varit väldigt tätt inpå varandra är det skönt att bara komma hem och dö i sängen och passa på att få egentid.

När vi satt på planet på väg från Chiangmai till Hongkong fantiserade jag att vi egentligen satt på planet som skulle ta oss tillbaka till Sverige. Det skall jag förstås inte göra förrän om två månader, och jag är glad för det. Jag trivs jättebra här och jag tänker köra ända in i kaklet utan att slacka ihop bara för att det närmar sig slutet. Trots att den här utlandsperioden har varit fantastisk har jag hela tiden räknat ner varje vecka tills vår tid här i Thailand är slut och jag har alltid haft stenkoll på hur lång tid vi har kvar här. Vi har haft långt fler otroligt bra stunder än jag kan räkna och jag tar med mig många erfarenheter härifrån. Jag kan inte nog förklara hur lycklig jag är att jag lämnade Sverige och åkte hit, men det har faktiskt varit en stor utmaning. Efter åtta månader kommer jag att definitivt känna mig himla färdig. Jag vet att jag inte vill jobba som missionär utomlands, så kan jag säga. Jag beundrar er som gör det. Ni är superhjältar!

Att vara flexibel var ledordet för oss StepOutare innan vi åkte ut till våra praktikländer. I nästan fem månader har jag levt under samma tak som människor som är uppväxta bland Norra Thailands minoritetsfolk Lahu. Jag har ätit deras mat och jag har lärt mig att knaggligt prata deras språk. På det sättet har jag och de funnit en mycket intim kontakt mellan varandra, och vi kan förstå varandra bra, särskilt jag och föreståndaren Somsak, vi har en nära relation och vet ganska bra hur den andra tänker vid det här laget, och han är en mycket vettig person som alltid har brytt sig om mig mycket. Missuppfattningar kan ske ändå, och jag tror att jag själv är minst lika skyldig till när jag ibland uppfattar det som att information har undgått mig. Så jag köper det inte om någon har fördomar om att det alltid handlar om kulturskillnader. Många kulturer har säkert en mer flytande uppfattning om tid eller annat än oss svenskar, men i mitt fall har det nog helt enkelt berott på att både jag eller någon vän som är Lahu har varit för blyga för att anstränga oss för att få den andra att förstå en mer komplicerad fråga. Alla andra runt omkring mig som är Lahu verkar oftast vara med på tåget när någon ger kommandon för att något skall göras, så jag har bara antagit att det är så.

Det kan vara utmanande att hänga med i svängarna när få andra pratar engelska, men fiskar man tillräckligt länge så går det till slut. Ibland förstår man inte något som angår sig själv förrän det känns väldigt sent, men då biter man ihop, fiskar något ur rockärmen och sen klarar man av det. Jag är tacksam för att människor inte är lika över hela världen, och jag har lärt mig att aldrig anta att människor som är väldigt olika mig är mindre vettiga.

Det är roligt att lära sig så mycket om en annan kultur på djupet på det här viset, men det går också åt så himla mycket energi. Jag kommer att pusta ut när jag är tillbaka i Sverige igen, och sen sakna allt detta igen.

image

En grupp väldigt vettiga människor provade Dim Sum i Hongkong.

image

Somsak och Sunday.

image

Jag försöker passa in i familjefotot tillsammans med Somsaks fru Apisalas (tredje från höger med bäbisen i famnen) familj i hennes hemby på betongplattan där senare det Kinesiska nyåret firades.

image

Utsikten från pojkarnas hus på elevhemmet.

Vi hörs igen! /Philip i Chiangmai

Fisk!

Vardagen på Phrao Hostel fortsätter i ett både lunkigt och händelserikt tempo. månaderna går fort och jag trivs jättebra, men varje helg åker jag in till stan för att ta paus. Även fast det inte händer särskilt mycket mitt på dagarna när barnen går i skolan, så känns det som att jag aldrig kommer bort från arbetet på det sättet man gör när man annars får åka hem till sitt hus och efter en vanlig dags arbete. Eftersom jag bor tillsammans med barnen och de som jobbar där så är det väldigt svårt att räkna arbetstimmar, så det känns nästan som att jag är på jobbet 24 timmar varje dygn.

Förra helgen kom Axel, Markus, Lydia och våran Thailändska kompis Jalee ut till elevhemmet på fredagkvällen, därför att vi på lördagsmorgonen skulle ut och fiska. Lahufolket fiskar dock inte oftast som vi gör i Sverige, med kastspö i sjön, utan med händerna i bäckar och åar. Häftigt! En sådan aktivitet innebär såklart att man inte får vara rädd för att skita ner sig och ta i slemmiga djur, men visst var inte det några problem för de här barnen.

Alla, de yngsta andraklassarna, de tuffa killarna och tjejerna nära tonåren börjar utan att tveka att gräva med händerna i jorden för att samla jord att bygga små dammar med, och sen när det är färdigt går alla ner på huk i vattnet, alla med kläderna på och börjar famna efter småfisk, räkor, kräftor och krabbor och är inte ett dugg rädda. Till en början står jag bara där med hakan i backen och tittar på, superimponerad över Hur barnen jobbar. Jag glömmer snabbt var alla dessa barn kommer ifrån, jag som bara är med dem i klassrummet och runt vårt trygga hus. De håller på med smink och har smartphones. Alla är ju mer eller mindre uppväxta i djungeln och har ju lärt sig allt de kan av sina föräldrar som lever precis som sina förfäder har levt i bergsbyarna av allt de kan få tag på från naturen.

image

image

Här styr de vattnet så att vi kan fånga fiskarna på ett och samma ställe.

image

image

image

Att fånga de små fiskarna var jättesvårt, och det tog en stund innan jag fick tur, men när jag väl fick tag i en så blev jag superlycklig. Det var så himla roligt!

Där precis vid bäcken gjorde de sedan upp en eld och började sedan tillaga fisken. De hade med sig lite grönsaker hemifrån som de lade i grytan, men de gick också och plockade massa färska örter och blad i skogen. De kokade de små fiskarna, räkorna, kräftorna och krabborna med massa grönsaker i en stor gryta och serverade det tillsammans med ris som vi lade direkt på stora bananblad som vi också satt på. Djuren åt man hela med skal och ben. Krispigt och jättegott!

/Philip i Chiangmai, Thailand.

 

Hemlängtan

Jag måste väl börja med att be om ursäkt för att ha skrivit i bloggen på tok för sent två gånger i rad. Jag måste bättra mig. Det kan bli mitt nyårslöfte! Härefter skall jag därför skriva ett nytt inlägg varje dag! Fast det går kanske inte EFK med på…

Nu när vi precis har passerat halvtid för vår praktikperiod så har jag hunnit få hemlängtan ett antal gånger. Den kan smyga sig på när jag minst anar det, men försvinner också ganska fort varje gång. Jag hinner liksom inte känna hemlängtan särskilt länge innan något annat plötsligt händer som får mig att glömma allt. Ett liv tillsammans med barn är inget stilla liv i alla fall! Det händer oftast tillräckligt mycket för att jag inte kan hinna tänka på Sverige.

Det kan komma någon och knacka på min dörr när som helst. Om Somsak, föreståndaren, skall åka in till marknaden så följer jag oftast med. Häromdagen när jag satt vid datorn var ett sådant tillfälle. Då skulle han tydligen ta de stora barnen som satt packade på flaket, ungefär 12-13 stycken, till marknaden för att köpa varsin nyårspresent som de skulle byta med varandra i skolan på Barnens Dag. Vill du hänga med? frågade han. Självklart!

Det hjälper också att påminna mig själv om min kallelse hit som jag har upplevt att jag har fått. Jag tror i hjärtat att Gud har sänt mig till att jobba utlämnat och självständigt på det viset som jag jobbar på elevhemmet nu. Det är som att Gud skickar små glädjeämnen varje gång jag tappar modet.

Jag kom nyss hem till Phrao Hostel från semester. Jag och Markus åkte ner till havet en vecka. Det var en väldigt bra semester, förutom att den mestadels blev väldigt dålig. Jag blev matförgiftad på en båt, vilket slutade med att jag kramade en toalett hela den natten. När man är magsjuk finns det inte mycket annat man saknar än att bara bli omhändertagen av mamma och pappa. Ganska fort började jag däremot sakna Chiangmai nästan lika mycket som Sverige. Jag känner mig väldigt trygg här. Det har liksom blivit ett riktigt hem det också på något vis, fast jag ändå verkligen inte ännu har lika bra kläm på hur allt funkar här som i Sverige.

Det har kanske blivit ett hem, både Chiangmai och Phrao Hostel, men framför allt har jag fått en stor extra familj. Barnen är mina bästa polare verkligen, och de är nog den bästa anledningen jag har till att vara här. Jag vet inte vad ni har för erfarenheter av barn om ni har åkt utomlands. När Axels familj var på besök i Chiangmai och på elevhemmet denna vecka påpekade hans mamma att barnen inte direkt klättrar på folk de träffar första gången, som barn i många länder kan göra om de träffar till exempel västerlänningar. Hon upplevde att hon fick anstränga sig för att få kontakt. Precis så är de. De har otroligt mycket integritet, och de har verkligen testat mig under lång tid för att se om jag är en man kan lita på, men i slutändan har vi kommit varandra otroligt nära.

Allt som hette hemlängtan botades på en sekund när jag kom tillbaka i måndags och tio barn ropar Filli! Och hjärtat smälter när någon ber om en kram.

image

Gänget bak på flaket till marknaden.

Det är absolut här jag skall vara just nu. Jag tror jag stannar ett tag till!

Phrao Hostel!

Jag läste ett blogginlägg från en av förra årets Stepoutare som jobbade på ett barnhem på ett annat ställe närmare Chiangmai, där hon beskrev hennes känsla när hon var klar med den första delen av hennes praktikperiod. Precis likadant kände jag när jag i mitten av oktober skulle flytta ut hit från vårt trygga lilla hus i stan och komma till elevhemmet. Jag hade också ”…både våndats och längtat hit”, som hon skrev. Det var lite jobbigt att flytta eftersom jag trivdes så bra i Chiangmai, både med de vännerna vi har skaffat där och med jobbet som engelsklarare på thai-kontoret. Det fanns även en osäkerhet över hur det skulle bli att jobba helt ensam på en avlägsen gård ute på landet där det inte fanns någon annan svensk person, och där knappt någon pratade engelska. Men då påminde jag mig själv om att jag det ju var mitt eget val att åka dit. Jag hade ju redan tagit beslutet och för länge sedan talat om för mig själv att jag hade bestämt mig , så det fanns ju inget att att bråka om längre. Jag såg ju faktiskt egentligen jättemycket fram emot att flytta hit. Det visste jag ju, fast jag var nervös.

Phrao Hostel är (för det första) alltså inget hostel för resande och backpackers, utan ett elevhem avsett för barn från bergsbyarna från 7 år  och uppåt, tills de nästan är gamla nog att börja på universitetet. några av barnen saknar någon förälder eller har föräldrar som inte kan ta hand han om dem av olika anledningar, men de flesta har föräldrar i sina hembyar. Hemmet ligger runt 5 km från närmsta stadscentrum, ute på landsbygden, vid foten av ett stort skogigt berg i norr och med utsikt över massa risfält som varje kväll badar i solljuset, och hela samhället Phrao ligger i en vacker dal omgiven av imponerande stora gröna berg. Jag har ett eget rum där jag sover på en liten madrass på golvet (Thai style) med mycket golvyta för både ett långt skrivbord och plats för många fler bäddar. Mitt rum ligger på övervåningen i killarnas hus, och tjejerna bor i ett likadant i hus bredvid. På undervåningen i killarnas hus står det långa matbord och stolar där vi samlas ofta. Mellan de två stora husen finns en stor gräsplan med två fotbollsmål, och en bit nedanför tjejernas hus finns ett volleybollnät. Bredvid volleybollplanen finns grishuset. Djur finns det många här, förutom ödlorna och myrorna som kryper längs med väggarna… Höns och tuppar springer omkring bäst de vill på hela området tillsammans med hundarna Bobbie och Tina, för att inte glömma alla fiskar i fiskedammen!

image

Killarnas hus till höger och tjejernas hus till vänster med fotbollsplanen i mitten, och grinden ut till vägen längst till vänster

image

Risfälten och trädgårdslandet i kvällsljus

 

Varje dag går barnen upp klockan 5:30 och går till sina olika städområden. Sen har de ganska mycket tid att göra sig i ordning innan frukost klockan 6:30. När man har ätit upp och diskat sin tallrik har de lite tid att göra klart det sista innan det är dags för morgonuppställningen vanligen klockan 07:10 framför bilen som skall ta alla till skolan. Innan lunch har jag vanligtvis engelsklektion med föreståndaren och hans fru i max två timmar, sen blir det faktiskt ganska lunkigt tempo då det inte alltid finns särskilt mycket att göra fram till klockan 16:00 när barnen kommer hem från skolan, men pang säger det då, så blir det liv och rörelse igen! Sen efter vi har ätit klockan 18:00 så har jag en lättsam engelsklektion klockan 18:30 med halva gruppen, innan de sätter sig med sina läxor då jag försöker hjälpa så gott jag kan, följt av lovsång och bibelläsning med bön. Efter en lång dag blir det då dags att släcka lampan klockan 21:00.

image

Uppställning och morgonbön vid bilen

image

Lovsång på kvällen

Som lärare och storebrorsa åt 26 barn går det åt mycket energi om dagarna, men då är det ju jättebra att jag får egentid på dagarna. Jag trivs jättebra här och det passar mig perfekt.

Nästan glad andra advent på er! Nästa gång skall vi prata om något helt annat. Det blir spännande!

 

Lite regn är bra för skörden och för tankarna!

Under den här resan har vi fått göra så otroligt mycket som jag är otroligt tacksam för att ha fått uppleva, långt mer än vad jag kan få plats att beskriva här. De senaste veckorna har jag och Axel och Markus upplevt Thailand på lite olika håll, men när vi ses så tar vi ofta tid att dela reflektioner och tankar med varandra.

Jag beundras av våra Thailändska vänner. Det förväntas av oss att vi skall ta för oss när vi är hemma hos dem, och vi har fått en god vän från TLF (organisationen vi jobbar på) som besökt oss många gånger och inte tidigare dragit sig för att låna en sovplats över natten. Det gör mig glad att se att andra vågar ta för sig. Jag har upptäckt att man oftast kan dra gränsen för hur mycket man tar för sig mycket längre än jag har trott utan att det blir stötande för värden. Jag är en försiktig person, som är rädd för att verka ohyfsad, men jag vågar tro att många människor även i Sverige gärna bjuder på mer än man tror.

Jag kom tillbaka till Praoh igår (2:a November) efter en helg i stan, och då var också barnen där. Det var första gången jag träffade dem sedan September när vi killar kom hit på besök för första gången. Den här gången var jag nervös inför vårt riktiga första intryck av varandra, men jag fick en så bra känsla! Oförberett bad föreståndaren mig att ha en engelsklektion med barnen och då tog jag min chans att ”bryta isen”. Fastän de redan var intresserade av mig ville jag göra någon avslappnad och rolig lek med dem, och det gick bra. Jag kommer att lära både barnen och de vuxna engelska, (Det här med engelskundervisningen är intressant. Som Axel skrev, är Engelska ett mer komplicerat språk att lära sig än vad man kanske minns om man pratar det flytande. Nu måste jag lära dem hur språket fungerar, men jag vet oftast inte hur, eller varför alla regler finns. De bara finns…) men jag ser mest fram emot att få en plats bland dessa människor. Jag trodde att jag hade koll på Praoh Hostel innan barnen hade kommit hit, men det blir till en helt annan plats när de är här. Det fattas verkligen något på gården utan dem.

Som i en uppenbarelse såg jag idag med hjärtats ögon varför det här projektet finns. Känslan av tacksamhet och Guds storhet spreds som genom hela kroppen medan barnen packades på flaken under paraplyn och plastduk, att det är exakt det här som hela det här projektet handlar om. Två gånger har vi besökt samma bergsby som kallas Khamuang, som ligger sju kilometer från den här gården, rakt upp bland bergen, in i djungeln. Många utav dessa barn kommer därifrån, och resten ifrån andra byar som ligger ungefär lika svår-åtkomliga och frånkomliga. Den här dagen ösregnade det när barnen åkte till skolan, men det var ingen fara. Vi blev alla lite blöta, men barnen hade regnskydd. Skolan ligger en kilometer bort ifrån gården Praoh Hostel och vägen är helt asfalterad, det gick på inte ens fem minuter. Den här dagen hade dock barnen inte alls kunnat gå i skolan om de hade bott i en lika illa placerad by som Kamuang. Det är en hel dags undervisning, och många fler dagar på ett helt år som går bort på grund av att vägen av grus och lera helt enkelt spolas bort när det regnar. Även under vackra dagar skulle kanske barnens föräldrar välja att inte gå till skolan om de hade behövt köra bil eller moped i en mil genom djungeln på morgonen, men det är inget faktum, utan bara jag som spekulerar. Här ser vi hur som helst tjugoåtta barn som har fått en bra chans i livet.

Alle man (flickor) ombord!

Alle man (flickor) ombord! Halva gruppen i taget fick skjuts till skolan som ligger tre minuter bort.

När det regnar får man sitta nära varandra och mysa. Det borde ju vara positivt!

När det regnar får man i alla fall sitta nära varandra och mysa. Det är ju bara positivt!

Jag följde med och släppte av dem, och kände mig upprymd av att se dem vandra in i skolan.

Jag följde med och släppte av dem, och kände mig upprymd av att se dem vandra in i skolan. Fint!

Läxläsning på kvällen. Jag blev tvungen att lära mig alla olika uppställningar på nytt. Det var länge sedan jag inte fick använda miniräknare...

Läxläsning på kvällen. Jag blev tvungen att lära mig alla olika uppställningar på nytt. Det var länge sedan jag inte fick använda miniräknare…