Lärare och extra-storebror

Nu äntligen har vi börjat jobba med Thai Lahu Foundation, och kontakten med svenskarna på regionkontoret har börjat blekna. På tre veckor har det sannerligen hänt mycket. De senaste två veckorna har vi planerat engelsklektioner som vi har hållit för den nationella personalen på TLF, så svenska är inte längre gångbart. Inte ens engelska räcker särskilt långt längre med alla människor, vilket har hjälpt oss att snabbt bygga på våra Thai-kunskaper! Att lära sig ett helt nytt språk och använda det varje dag är precis så kul som jag hoppades att det skulle vara!

Thailändsk mat och fika är galet sött, och matkulturen är som sådan att vi inte äter några mjölkprodukter om vi inte köper själva utan bara äter den maten som vi blir bjudna på. Lätt att jag kommer bli antingen laktosintolerant eller få diabetes. Nej, jag skojar bara, klart jag kan köpa yoghurt ibland och behärska mig med sockret, men jag har redan vant mig vid varmrättsfrukost och extra sött thailändskt iste. Ris och kyckling till frukost är fantastiskt. Jag tycker att det är genialiskt enkelt att äta samma sak till frukost, lunch och kvällsmat.

Som så många andra västerlänningar som hamnar utomlands, upplever också vi en stor gästvänlighet i Thailand. Vi försöker styra så att vi inte skall bli för bortskämda eller särbehandlade, men man kan ju antingen välja att tacka nej till allting, eller istället försöka lära sig någonting av deras sätt att dela med sig. En Thailändare skulle aldrig köpa en chipspåse eller en dricka utan att dela den med hela gruppen, och den inställningen försöker vi nu också ha tillsammans, så gott vi kan, även fast svensken flest gånger tar över och tänker ”Nej! Min Snickers.”…

Efter två veckor som engelsklärare på kontoret har jag till slut kommit ut till internatet/skolhemmet Praoh Hostel, två timmar utanför Chiang Mai och här skall jag då alltså stanna! Den här veckan var vi med på ett ungdomsläger på gården som hjälpledare. Hela Oktober månad har dock barnen som annars bor här ”höstlov” så dem träffar jag inte än på ett tag, men det längtar jag till! Till slutet av månaden kan jag jobba med de vuxna här. Jag får ha engelsklektioner med dem, vilket säkert blir lika kul som det har varit på kontoret.

Nästan alla som var med på ledarutbildnings-lägret. Väldigt blandade åldrar. Jag blev imponerad över hur tålmodigt de yngsta satt med på all tung undervisning!

Nästan alla som var med på ledarutbildnings-lägret. Väldigt blandade åldrar. Jag blev imponerad över hur tålmodigt de yngsta satt med på all tung undervisning!

Axel på flaket tillsammans med

Axel på flaket tillsammans med ”team yellow”. Jag var team orange, och Markus blev grön, tillsammans med totalt 30-35 ungdomar som delades upp under veckan. Denna bild är från sista dagen när vi åkte på utflykt till ett stort vattenfall där vi fick leka och ha undervisning. Totalt tre eller fyra bilar åkte med fulla flak.

Markus och jag förbereder en engelsklektion. Väldigt roligt, men ibland tar det lite tid, och då blir man trött.

Markus och jag förbereder en engelsklektion. Väldigt roligt, men ibland tar det lite tid, och då blir man trött.

Annonser

Att börja leva i Chiangmai!

Nu har jag varit i norra Thailand i tre veckor tillsammans med Axel och Markus. Ja wow, snart kan jag säga att jag har varit här i en månad! Ännu har vi inte börjat jobba på riktigt. Vi läser språk tre gånger i veckan och hänger på EFK:s (Interact:s) asienkontor nästan varje dag där det ibland finns någon uppgift åt oss, men där vi annars exempelvis ägna oss åt studier. Vi skall dock inte stanna på Interact utan strax börja jobba hos partnerorganisationen Thai Lahu Foundation (TLF), både på deras kontor i Chiangmai och ute på ett skolhem/internat i ett samhälle utanför Chiangmai för barn som annars har för långt till skolan från sina hembyar i bergen. Organisationen riktar sig till människor av minoritetsgruppen Lahu som lever i landets norra bergsområden. Vi skall alltså dela på oss så att en av oss tre ensam flyttar ut från stan till det här internatet, och den som får sticka och jobba med barnen blir faktiskt jag! Att jag jobbar ensam betyder dock inte att vi inte kommer kunna hålla ihop teamet på ett bra sätt.

Allt är nytt, och medan jag trivs och är lycklig så är det många dagar som energin går åt som behövs för att hålla humöret uppe. Så kan det bli när man mer eller mindre ofrivilligt blir hopklistrad i en trio för att leva tillsammans. Särskilt svårt blir det kanske om man som jag ofta behöver mer tid ensam och lätt blir utmattad när det händer för mycket runt omkring. Att vänja sig vid att leva tillsammans från morgon till kväll och att dela livet nästan mer än ett gift par gör är en nästan lika stor omställning för mig som att vänja mig vid en annan kultur! Vilken tur då att mina partners är så goa! Alla kan störa sig på varandras småsaker när man varit nära varandra för länge, även fast man tycker om varandra. Förstaperioder är ju ofta prövsamma tider. ”It´s like that, and that´s the way it is.”

Var vi än hamnar så kommer vi alla få möjlighet att åka ut i och besöka de olika bergsbyarna. Första gången vi var på ett sånt besök låg byn djupt inne i djungeln (tyckte vi) och vägen dit bar uppför och nerför genom berg och dalar bak på ett pickup-flak. Området var otroligt vackert och att åka dit var barnsligt kul. Från och med då frågar vi gärna numera när vi är åker ute på landsbygden om det ”händelsevis kan finnas plats där bak för oss den här gången också?”. Lovar er att vi inte helt skall ha vant av oss säkerhetsbältet helt i slutändan.

Jag mår alltså bra och ser fram emot de kommande sju månaderna här!

”Can we ride in the back again like last time?” – Axel till Chauffören.