Sommarlov och många farväl

I Mars har det varit många hejdån att säga. Med alla barnen från Phrao och min kära teamkompis Markus. Men vi avslutade på topp med utflykt till Thailands högsta berg tillsammans med barnen och en avskedsfest till Markus! Det har även inneburit en till vandring ut i djungeln där vi sov bland spindlar och ormar..

I skrivande stund har jag feber och blir därför hemmasittande vilket gör mig lite otaggad på att vara här i Chiang Mai. Men det är väl som Philip sa att när man är sjuk vill man inget hellre än vara hemma hos sin familj. Försöker istället nu tänka framåt på allt roligt jag ska göra innan jag åker hem nästa månad. Det är förstås en mixad känsla att tänka att jag snart ska lämna allt och alla här. Men resonerar jag lite med mig själv kommer jag fram till att 8 månader känns väldigt lagom.

Barnen på Phrao Hostel där Philip varit mest har nu tagit sommarlov vilket betyder att de åker tillbaka till sina byar. Vi hade då en sista utflykt tillsammans Till Thailands högsta berg ”doi inthanon”.(2565m) Det låter nog jobbigare än det var, men lite ont i rumpan fick jag allt.(Det gick köra enda upp) Vi besökte vattenfall och badade i en liten fors. Det var otroligt roligt, vi orkade inte byta om så vi hoppade i med kläderna på! Ett värdigt avslut tillsammans med mycket skratt och kärlek!

När vi kom fram till platsen vi skulle sova ut i djungeln så var det en orm vid ett träd precis bredvid. De dödade den snabbt, men inte nog med det så kom en stor spindel springandes vid våra sovsäckar. Men vi överlevde och det var en lika häftig upplevelse denna gången också! En annan natur nu när det är lite torrare, vackert det också. Kul att få bli mer en del av Lahukulturen också och hänga med de Lahu som var med.

Vi är nu utan Markus här och det känns tomt! 7 månader tillsammans sätter sina spår. TLF hade fixat med en avslutningsmiddag för honom och det var jättefint! Trots hög feber kunde jag verkligen njuta av den sista kvällen för Markus med alla fina tal, presenter och kärlek som fanns där. Jag känner mig väldigt uppskattad av alla här och jag uppskattar dom så mycket! Nu ska jag bli frisk och köra på in i det sista!

IMG_4405

Trots att jag inte varit med barnen allt för mycket har de fångat mitt hjärta. Kommer sakna dom!

IMG_4495

Här är vi på väg till vattenfallet man ser i bild. Väldigt högt och vackert!

IMG_4531

Här möts två olika kulturer. Markus som såklart vill krama hejdå och Preedaa som inte alls är van vid det i deras kultur. Blev en fin kram! 🙂

Gud är god! Amen. /Axel Chiang Mai, Thailand

Annonser

Talande händer och virkade mattor

Händer som talar”, heter föreningen vi hjälper till på här i Maputo, Moçambique. Ett passande namn med tanke på att de som är anställda där talar Moçambikiskt teckenspråk, de flesta som arbetar i föreningen är döva.

Sista tiden har vi mest varit tillsammans med några kvinnor som arbetar på ”Händer som talar”. De håller till i ett litet svettigt rum i kyrkan Igreja Batista Renovada i Maputo. Varje vardag kommer ett gäng kvinnor och syr necessärer, väskor, kläder, bordstabletter, grytunderlägg mm. Det är ett glatt arbetslag. Allt de syr går till försäljning till lokalbefolkningen, men mest till turister.

Vårt senaste samarbete har varit med Clara, rektor på Skandinaviska skolan här i Maputo. Clara har lärt oss från ”Händer som talar” hur man virkar en matta. Vi köpte några meter ”capulanatyg”, rev isär i remsor á fem centimeter breda och knöt ihop till långa tygremsor. Dessa remsor rullades ihop till riktiga mastodont-nystan och virkades sedan ihop med hjälp av tjocka virknålar (12mm).

IMG_2481

Här var ”händer som talar”-tjejerna hemma hos oss och bakade bröd. På bilden från höger är Lurdes, Maria, Pureza, Ruth och Jaquelina

IMG_2594

Ruth river capulana-tyget i remsor

IMG_2605

Tyget som heter capulana är ett stumt bomullstyg, det används av kvinnor i Moçambique som en sorts kjol/höftskynke. Jag kan slå vad om att varenda vuxen kvinna i hela Moçambique har minst en capulana i sin ägo. De finns i alla färger och mönster och alla olika prisklasser. De jag har sett har kostat mellan 130-750 Metacais (26-150 SEK), det finns de som kostar både mer och mindre än detta. Under sin capulana bär man alltid ett par byxor eller shorts, eftersom det finns en rätt hög risk att capulanan börjar glida ner efter ett tag. När man knyter tyget om höfterna gör man det med målet att den ska sitta uppe så länge som möjligt utan att man ska behöva knyta den på nytt. Man knyter sin capulana på samma sätt som man virar en handduk om sig när man duschat och vill ha händerna fria.

IMG_2621

Här visar Klara för Felizarda hur man påbörjar sin virkning

IMG_2482

Tillverkning av grytunderlägg. Vi använder oss av kapsyler och spilltyg, återbruk när det är som bäst!

12648102_10153597729232182_830130830_n

Klara lärde oss hur man virkar en matta. Övre raden från vänster Felizarda, Neusa, Pureza, Elionira, Klara Nedre raden från vänster Marta, Jaquelina, Ester, Ruth, Marian

Nu har vi bara 22 dagar kvar på den här kotinenten, sex månader går fort!

Vilankulo, du har lärt mig allt jag kan

Vi har lämnat Vilankulo och inleder nu en ny tid i Moçambiques huvudstad Maputo. Här ska vi bo de två månaderna som återstår av vår resa.

Jag och Marian har haft besök av nära och kära hemifrån Sverige, det har varit underbart att få visa alla platser och presentera våra vänner här för våra besökare. Det är häftigt hur man på något vis får se allt med oinvigda ögon på nytt när det kommer besökare. Något som har blivit vardag sedan länge för mig, kan de nyanlända tycka känns ovant. Som tex, att barnen i alla familjer är inkluderade i allt föräldrarna gör, de hjälper till i föräldrarnas arbete, som oftast består i någon sorts självhushållning. Det är så olikt Sverige där man lämnar barnen på förskolan på väg till jobbet. Här finns inga sorteringsstationer med bilder som berättar exakt i vilken container jag ska kasta min trasiga porslinsskål. Man eldar alla sopor, det som inte vill brinna gräver man helt enkelt ner i marken, så gör man i byarna.

 

IMG_1084

Denzel är med när de vuxna jobbar

IMG_0885

Marian hjälper Claudio skriva sitt namn på förskolan

IMG_1143

Examensdags för barnen 20 november

Jag saknar Vilankulo, människorna, barnen mer än någon annan. Vi har lekt, bakat och lärt varandra så mycket. Det hittills mest effektiva sättet för mig att lära mig portugisiska, har varit att helt enkelt hänga med barn och låta dem förklara och rätta mig när jag säger fel.

IMG_1881

Fotboll på stranden med barnen, man får passa på när det är lågvatten

IMG_1640

Lussekattbak med Oriash, Teppo och Vanilton när min mamma var på besök i Vilankulo

När man kommer till ett nytt land med en kultur vet man inte något om hur man ska bete sig, eller hur många meticais man ska betala för en mango på marknaden (det kostar två metacais, motsvarande 40 öre). Då är man tacksam över människor som hjälper en. Människor som bryr sig om en som en familjemedlem från första stund man träffas, fast man är en total främling. Den tacksamhet jag känner till min familj i Vilankulo vet inga gränser, det jag fått vara med om och lärt mig där har jag inte varit i närheten av i Sverige.

IMG_2332

Tack så mycket, jag kommer aldrig glömma er! Muito obrigada, eu nunca vous esquecerei!

/Alexandra, Moçambique

Vilken fest!!

Jag är ordentligt mätt efter förskolan CICA´s stora examen! Vilken brakfest det blev! Vi har haft några dagar då vi hjälpt till att förbereda detta. Lärare, föräldrar och lokala ledare var inbjudna. Barnens föräldrar och lärarna på CICA har bidragit till all mat och dryck och kyrkans medlemmar har hjälpt till för att detta skulle kunna gå runt rent praktiskt. Kyrkan dekorerades, mat och tårta bakades i timmar! Vi hjälpte till med att förbereda kycklingarna i princip från liv- död och ner i grytan. Vi sydde även endel av barnens hattar och dräkter.

Dagen började tidigt för oss alla. Endel började dekorera kyrkan 05.00 men vi började dagen 06.30 med att färdigställa det sista av barnens dräkter.

DSCN0313

Kyrkan är fint dekorerad med gamla skolpapper och blomkvistar

DSCN0212

Här Klipper vi ut kartongbitar för att göra barnens examenshattar

Vi åkte mot skolan och där väntade några förväntansfulla examensbarn! Barnen fick tåga in och göra entré med pompa och ståt till sång och dans. Det var ett väldigt långt program med mycket inslag av tal, sång och dans. Barnen fick sitta stilla uppe på scenen i två timmar! Ni kan ju gissa hur mycket spring i benen de hade efteråt!

DSCN0377
Shina och Euridse väntar spänt på att få gå in i kyrksalen och upp på scenen.
DSCN0452

Här tar Marjolena 6år emot sitt examensbevis av rektorn Alberto. Mamma Erjolena står stolt bakom och tittar på.

Efter programmet dukades det upp en buffé med olika traditionella rätter så som bönor och ris,kyckling,Samosa (en slags friterat tre-kantigt bröd med olika fyllningar i) och två goda sallader! Alla åt och drack med glatt humör!

DSCN0565

Massor av god mat serverades till alla barn och gäster

DSCN0576

En riktigt festtårta hade ett av barnens föräldrar tagit med!

Efterrätten var en speciell syn… De gör ungefär, så som man oftast gör under ett bröllop när det är dags för brudparet att skära tårtan. De skär tårtan och matar varann. Alla sjunger i kör och i olika stämmor, ungefär ”nu är det dags att skära tårtan” tills hela proceduren är klar.

DSCN0591

Här står Shina och Skyne och inviger tårtan!

Detta var verkligen roligt att vara med att fira, eftersom vi varit med på förskolan och lärt känna barnen och varit med i förberedelserna. Härligt att veta att EFK´s arbete här ger utdelning. Barnen har blivit utrustade för att klara grundskolan utan att halka efter pga barnen här talar ett stamspråk som heter ”Chitzwa” som inte talas i de statliga skolorna. Här har de fått med sig språket Portugisiska och grundläggande skolrutiner för att lyckas väl i framtiden! klockan 18.00 är vi trötta men glada och promenerar hemåt efter en härlig fest!

/Marian, Mocambique

 

Phrao Hostel!

Jag läste ett blogginlägg från en av förra årets Stepoutare som jobbade på ett barnhem på ett annat ställe närmare Chiangmai, där hon beskrev hennes känsla när hon var klar med den första delen av hennes praktikperiod. Precis likadant kände jag när jag i mitten av oktober skulle flytta ut hit från vårt trygga lilla hus i stan och komma till elevhemmet. Jag hade också ”…både våndats och längtat hit”, som hon skrev. Det var lite jobbigt att flytta eftersom jag trivdes så bra i Chiangmai, både med de vännerna vi har skaffat där och med jobbet som engelsklarare på thai-kontoret. Det fanns även en osäkerhet över hur det skulle bli att jobba helt ensam på en avlägsen gård ute på landet där det inte fanns någon annan svensk person, och där knappt någon pratade engelska. Men då påminde jag mig själv om att jag det ju var mitt eget val att åka dit. Jag hade ju redan tagit beslutet och för länge sedan talat om för mig själv att jag hade bestämt mig , så det fanns ju inget att att bråka om längre. Jag såg ju faktiskt egentligen jättemycket fram emot att flytta hit. Det visste jag ju, fast jag var nervös.

Phrao Hostel är (för det första) alltså inget hostel för resande och backpackers, utan ett elevhem avsett för barn från bergsbyarna från 7 år  och uppåt, tills de nästan är gamla nog att börja på universitetet. några av barnen saknar någon förälder eller har föräldrar som inte kan ta hand han om dem av olika anledningar, men de flesta har föräldrar i sina hembyar. Hemmet ligger runt 5 km från närmsta stadscentrum, ute på landsbygden, vid foten av ett stort skogigt berg i norr och med utsikt över massa risfält som varje kväll badar i solljuset, och hela samhället Phrao ligger i en vacker dal omgiven av imponerande stora gröna berg. Jag har ett eget rum där jag sover på en liten madrass på golvet (Thai style) med mycket golvyta för både ett långt skrivbord och plats för många fler bäddar. Mitt rum ligger på övervåningen i killarnas hus, och tjejerna bor i ett likadant i hus bredvid. På undervåningen i killarnas hus står det långa matbord och stolar där vi samlas ofta. Mellan de två stora husen finns en stor gräsplan med två fotbollsmål, och en bit nedanför tjejernas hus finns ett volleybollnät. Bredvid volleybollplanen finns grishuset. Djur finns det många här, förutom ödlorna och myrorna som kryper längs med väggarna… Höns och tuppar springer omkring bäst de vill på hela området tillsammans med hundarna Bobbie och Tina, för att inte glömma alla fiskar i fiskedammen!

image

Killarnas hus till höger och tjejernas hus till vänster med fotbollsplanen i mitten, och grinden ut till vägen längst till vänster

image

Risfälten och trädgårdslandet i kvällsljus

 

Varje dag går barnen upp klockan 5:30 och går till sina olika städområden. Sen har de ganska mycket tid att göra sig i ordning innan frukost klockan 6:30. När man har ätit upp och diskat sin tallrik har de lite tid att göra klart det sista innan det är dags för morgonuppställningen vanligen klockan 07:10 framför bilen som skall ta alla till skolan. Innan lunch har jag vanligtvis engelsklektion med föreståndaren och hans fru i max två timmar, sen blir det faktiskt ganska lunkigt tempo då det inte alltid finns särskilt mycket att göra fram till klockan 16:00 när barnen kommer hem från skolan, men pang säger det då, så blir det liv och rörelse igen! Sen efter vi har ätit klockan 18:00 så har jag en lättsam engelsklektion klockan 18:30 med halva gruppen, innan de sätter sig med sina läxor då jag försöker hjälpa så gott jag kan, följt av lovsång och bibelläsning med bön. Efter en lång dag blir det då dags att släcka lampan klockan 21:00.

image

Uppställning och morgonbön vid bilen

image

Lovsång på kvällen

Som lärare och storebrorsa åt 26 barn går det åt mycket energi om dagarna, men då är det ju jättebra att jag får egentid på dagarna. Jag trivs jättebra här och det passar mig perfekt.

Nästan glad andra advent på er! Nästa gång skall vi prata om något helt annat. Det blir spännande!

 

Hallå från Moçambique!

Under sammanlagt sex månaders tid kommer jag och min reskamrat Marian vistas långt utanför Sveriges gränser. Vi bor i Moçambique, sydöstra Afrika.

Det har tagit sin lilla tid att komma in i någon sorts vardag här. Bland annat har stor del av vår tid ägnats åt att resa fram och tillbaks över land och rike för att gå inslussningskurs och stämpla pass. Totalt har vi tillbringat ca 47 timmar på olika bussar sedan 1,5 månad tillbaks då vi landade i Johannesburg, Sydafrika. Vi har bott i Nelspruit, Maputo, varit på ett dagsbesök i Swaziland och slutligen landat i Vilankulo. Äntligen har vi kommit igång med vårt arbete här. Vi arbetar fyra dagar i veckan på en förskola där vi är sport och lekansvariga. Så lär vi oss portugisiska två lektioner i veckan, och tre gånger i veckan håller vi i engelskalektioner.

Här bor vi i EFKs missionshus tillsammans med en Mocambiqiansk familj, och vi stortrivs! Dagtid är tempot annorlunda i Moçambique jämfört med Sverige. Kultur och temperatur gör att man inte stressar igenom dagarna utan tar allt i en lugnare takt. Detta betyder dock inte att man har färre saker att göra. Det är mycket som ska hinnas med varje dag. Många har lång väg att promenera till skola eller arbete, kollektivtrafiken sträcker sig inte ut på landsbygden utanför Vilankulo. De flesta jag träffat går upp i soluppgången. Dels för att ta vara på den mycket begränsade delen av dagen, då man faktiskt kan promenera i snabbare takt utan att smälta bort i sin egen svett. Men också för att ta vara på dagsljuset som försvinner kl 18 om kvällarna.

/Alexandra, Moçambique.

IMG_0002

Mangoträdet i missionshusets trädgård är stort och klättervänligt.

IMG_9899
Lyckan i Joyce ögon när hon såg sitt fjärilsansikte i spegeln var obetalbar!IMG_9927

Här diskar vi i skuggan av palmerna efter varje måltid till det trevliga ljudet av grannens musik som alltid strömmar ur spräckta högtalare från andra sidan muren.

.IMG_9942

Bus och lek med barnen på förskolan i Vilankulo. 

Blod, svett och bröllop

Först och främst ber jag om ursäkt för denna sena uppdatering – ibland väljer regeringen att rensa lite på gatorna och då stryker internetledningarna med, vilket leder till att de senaste gångerna jag försökt posta detta har det inte fungerat.

Vi befinner oss alltså sedan en dryg månad tillbaka i Dhaka, Bangladesh, och allt är.. mycket. Trafiken, folket, ljudvolymen, fattigdomen, glädjen, sorgen, lukterna, värmen, regnet och så vidare.

I skrivande stund är dock allt lite dämpat. Förra veckan blev, som vissa av er kanske redan vet, 2 utlänningar mördade i Bangladesh, fast vid olika tillfällen och platser. Efter detta har vi blivit allt mer beskyddade – numera rör vi oss inte ens med eskort utomhus utan bil, jämfört med innan då vi kunde gå själva runt i staden dagtid. IS vill ta på sig morden (deras inblandning har inte bevisats), regeringen skyller på oppositionen och har passat på att fängsla några motståndare, medan oppositionen beskyller regeringen för morden och allt annat som är dåligt i största allmänhet. Vardag i Dhaka helt enkelt, dock lite annorlunda, lite mer ansträngt, instängt och energikrävande.

Men vi lever och mår bra, har till slut fått ett eget boende (en 5:a på kanske 130kvm) och får händelserna till trots uppleva en hel del fantastiska saker.

Eid Al-Adha (eller EAT som den också kallas) gick av stapeln förrförra helgen. För er som inte vet är det muslimernas festhögtid för att fira att Abraham inte behövde slakta sin son utan istället kunde ta ett djur. Därför, efter morgonbönen, har alla som haft råd en ko eller get (eller i sällsynta fall en dromedar) redo hemma för att sen, med hjälp av utsedda slaktare, slakta, stycka och ta hand om köttet ute på gatorna (vilket innebar väldigt, väldigt mycket blod. Överallt.).

Kossor påväg

Kossor påväg

Det häftigaste var nog att uppleva Dhaka i princip tömt på folk under veckan innan och efter festivalen. Då alla är lediga några dagar (motsvarande vår julhelg) åker de flesta hem till byarna för att umgås och fira med släkt och vänner. Någon uppskattade att 60-70% av stans invånare rest till byarna. Allt var tomt, tyst och stilla. I alla fall Dhaka-mått mätt, vilket innebar att det fortfarande var hundratals gånger fler människor och bilar än vad det är i Göteborg en vanlig dag. Men det enda vi såg och hörde var tystanden och lugnet.

Festen gick av stapeln och jag spenderade morgonen med en timmas fotograferande, filmande och samtalande med alla glada härliga människor på gatorna. Lägger upp lite bilder, så här är en varning, dock kommer inga allt för starka. Vill ni se mer så hör av er så kan jag dela med mig på annat håll.

Fest och lycka. Den röda färgen i munnen kommer från en växt som många tuggar istället för att röka de mycket dyrare cigaretterna.

Fest och lycka. Den röda färgen i munnen kommer från en växt som många tuggar istället för att röka de mycket dyrare cigaretterna.

Barnen ser och lär.

Barnen ser och lär.

Slaktare. Opraktiskt med vita kläder en dag som denna.

"Bideshi! Dekhi dekhi?!" (Utlänning, får vi titta?!)

”Bideshi! Dekhi dekhi?!” (Utlänning, får vi titta?!)

Dagen efter var vi hembjudna på festlunch hos Salam, en muslimsk kollega på World Concern. Allt var fantastiskt.

Som rubriken lyder har vi mitt i allt detta även fått vara med på ett bengaliskt bröllop, vilket var vackert, häftigt, annorlunda och helt otroligt på många sätt. Jag läcker en bild men sen tror jag Rebecka kommer skriva mer om det i hennes nästa inlägg.

Gaye Holut = Gurkmeja-i-ansiktet-bröllopsförfest

Gaye Holut = Gurkmeja-i-ansiktet-bröllopsförfest

Be gärna för att situationen inte ska bli värre så vi kan stanna, för vi älskar Bangladesh och vill inget hellre. Ta hand om er.

//Eric, Dhaka, Bangladesh