Varmt väder och en händelserik vecka!

Nu börjar den, den Thailändska sommaren! Jag har bara fått berättat för mig hur otroligt varmt det blir här under sommarmånderna. Varmast ska det vara i april/maj och sen bryts sommaren och dess värme med det välsignade regnet i juni. Det är början av mars nu och redan 38 grader på dagarna och 26 grader på nätterna..  För några veckor sen huttrade jag under fyra filtar med mössa och raggsockar när jag skulle sova! Vilka kontraster alltså! Och runtomkring mig ser jag bönderna på åkrarna, människor som sköter om sina vattenmelomsodlingar, kossor som står och betar mitt ute på stora fälten mitt på dagen, barnen som kämpar på de sista veckorna innan de får sommarlov.  Men om två veckor får barnen sommarlov och kan fylla de varma dagena med vattenkrig istället!

I veckan var jag och Karin på ett slags studentfirande. Det var för eleverna som går ut junor highschool och high school. Man firar lite innan man väl slutar av någon anledning. Det påminde mycket om sutdentfirandet vi har i Sverige fast gånger tre! Alla elever var översollade av blommor och gosedjur och hela skoluniformen var fylld av pins från vänner med olika hälsningar på! De gick en parad genom skolområdet och sen avslutades det med en ceremoni i en av de största skolbygnaderna. Det var så fint med god stämning och alla var så glada!

En annan rolig händelse när alla var glada var i förra veckan då vi gick på bio med alla barnen! Barnen hade pratat om det i flera dagar och frågat om det verkligen var sant att vi skulle gå på bio. Det finns ett stort köpcenter i Chiang Mai som har biosalong på 5e våningen, det var dit vi åkte! Barnen var som sagt väldigt glada och upprymda, medan personalen och vi var lite nervösa och stressade då vi skulle hålla reda på 40 barn inne på ett jättekomplex. Det gick dock väldigt bra och vi kom i samlad trupp hela vägen upp till bion och eftersom att vi var så många fick vi en salong för oss själva. När filmen var slut och vi åkte hem somnade de flesta i bilen, och de som inte somnade då somnade väl hemma. För många var det första gången de gick på bio, åkte hiss eller var inne i ett köpcenter så jag antar att det var de många nya intrycken som fick alla att bli så utmattade!

/Lydia Gustavsson, Thailand

Annonser

Tiden mellan jul och nyår

Hallå igen!

Jag kan berätta för er som tvivlar att även Thailand blir kallt under december. De senaste veckorna har det nattetid varit nere kring 15 grader. Jag har fått införskaffa både yllemössa och raggsockar. De tillsammans med pepparkakorna jag och Karin bakade inför den stora julfesten som House of Hope hade bidrog faktiskt till julkänslan en del, men utöver det har det nästan känts som att i år finns det ingen jul. Så kände jag ett tag, och sen kom jag på mig själv ha snurrat till det helt. Vadå ingen jul, vad handlar julen om då? En jul utan snö och glögg, julmat och framför allt familjen, visst, men fortfarande en jul med Jesus! Det gör ju ingen skillnad om det står palmer runt omkring mig och jag befinner mig i en kultur som jag ännu inte riktigt förstår mig på, äter ris tre gånger om dagen och går i shorts. Även jag som kristen har lagt till massa saker som ska höra julen till men som egentligen är sekundära.

Nåväl, vi har i alla fall firat jul! Det började med julfesten här på House of Hope. Hela dagen höll jag och Karin i lekar och aktiviteter som avslutades med en skattjakt. Skatten var ett rum pyntat med ballonger och snöflingor i taket, en plastgran klädd i glitter, ringdans med smågrodorna och farmors lilla kråka och avslutningsvis en tomte som knackade på dörren och undrade om det fanns några snälla barn.

ägg på skedvattenhinksleken

tomten på besök

Tomten var det bästa på hela dagen om man ska gå efter barnens ansiktsuttryck och hejdlösa skratt när han klev in i rummet!
Därefter kom det folk från byar runtomkring, familjemedlemmar till barnen som bor här och andra vänner för att tillsammans äta middag. Efter middagen hölls det i olika framträdanden av barnen och hela kvällen avslutades med en andakt.

julframträdandet

Jag och Karin framför tillsammans men Jenn och Non en låt på House of Hopes julfest

Den 24e blev vi inbjudna till en koreansk församling som är med och stöttar House of Hope. De bjöd på korenask mat och en julshow som både innehöll spexiga framföranden och diciplinerade framföranden av musik och solosång. Den kvällen avslutades med att alla barn och personalen på House of Hope fick varsin julklapp!
Idag är några barn och en del av personalen på besök i en kyrka i Chiang Rai, många barn har åkt hem till sina familjer eller släktingar så bara några få är kvar här. Det känns lite tomt men är också skönt att ha en dag i stillhet mellan allt firande. Barnen har fått se två filmer, Frozen och Mulan.

titta på film

Ett av barnen frågade mig om det ser ut så i Sverige när vi såg Frozen. Ja, svarade jag, ibland ser det ungefär ut så, och jag kände att vi delade en fascination över snö som jag nog aldrig annars skulle ha fascinerats över.

/Lydia, Thailand

Det här med värderingar

I mitt förra blogginlägg utlovade jag en uppföljare om värderingskrockar. I sagda blogginlägg försökte jag dessförinnan klämma in mina funderingar i några sammanfattande, allmänt hållna och neutrala meningar. Det gick så där, antingen blev de för vaga och obegripliga eller kunde läsas som alltför generaliserande och  kritiska. Inte så lätt att uttala sig sakligt om kulturskillnader, som visserligen är verkliga, men som lätt förenklas och kan missförstås. Jag gör ett nytt försök nu (och skriver samtidigt ett längre inlägg än som rekommenderas). Vi håller tummarna för att det går vägen.

Värderingskrockar. I min vardag på kontoret krockar jag inte med personer eller rutiner. Det är en trevlig stämning på International Cooperation Cambodia. Mina kollegor är öppna, har nära till skratt och månar om varandra. I den kambodjanska kulturen betonas att bemöta andra på ett respektfullt, korrekt sätt och att visa hänsyn, lite som den svenska artighetskulturen. Och jag kan prata engelska med alla dem jag faktiskt behöver kunna kommunicera med. Inga problem så långt.

I samtal med andra, både kambodjaner och utlänningar som varit i landet en längre tid, har jag börjat se andra värderingar. Det finns en större öppenhet för att vi är beroende av varandra, jämfört med den svenska reda-sig-själv-mentaliteten. Värden som harmoni, tacksamhet och generositet hålls högt. Det är positiva värden som det inte finns direkt orsak att vända sig mot. En skillnad gentemot Sverige är att familjer, grupper och samhället ses som hierarkiska: det är naturligt att det finns människor som har mer ansvar att försörja och ta hand om andra. I gengäld har de större inflytande och ges större lojalitet. Så långt kan man konstatera att vi tänker olika, utan att väga värderingar mot varandra. Så vad är det jag hakar upp mig på?

Jag sitter framför datorn om dagarna och skriver informerande om mänskliga rättigheter, som ju är knutna till demokrati och rättstatsideal. Ett helt litet (eller stort…) paket värderingar som hör ihop. Med de glasögonen läser jag nyhetsrapporter och hör andra berätta om hur människors rättigheter kränks och hur de saknar större möjligheter till upprättelse (tyvärr är det ofta så att den som kan betala bäst har rätten med sig). Sedan nittiotalet har Kambodja en grundlag som bygger på demokrati, marknadsekonomi och mänskliga rättigheter. Att förverkliga de idealen är en process som hindras t.ex. av korruption, men som också påverkas av just värderingar.

I Sverige, har det sagts, håller vi sanning som ett högre värde än harmoni. Vi kan tala om en persons handlande i termer av skuld och tycker att det är självklart att konfrontera det som är fel. I den kambodjanska kulturen är skam ett mer bärande begrepp än skuld, och kopplat till harmoni. Att konfrontera är att bryta harmonin och kan leda till att en person belastas med skam – i båda fallen något man vill undvika. (Det skulle också kunna förstås som att den sociala ordning man vill upprätthålla är viktigare än begrepp som rätt och fel, i sig en skiljelinje som inte nödvändigtvis är lika tydlig/viktig i alla kulturer.) Jag som kommer utifrån med mina värderingar kan känna en ilska och frustration över att ”så här får det ju inte gå till”, att vissa saker är uppenbart fel och borde rättas till. Min förståelse av ansvar, harmoni och lojalitet visar sig vara en annan.

Så för att avrunda: när jag först kom hit hade jag svårt att hitta de berömda kulturkrockarna (mer än mycket ytliga sådana). Med hjälp av andra har jag börjat se att de kan röra djupt liggande värderingar, på ett plan som gör mig riktigt upprörd, på riktigt (och de som känner mig vet att det inte händer särskilt ofta…). Sånt har jag funderat på, på sistone. Nästa gång kanske det handlar om nåt roligare, geckoödlor kanske.

/Sara Lindé, Phnom Penh

Vardag…?

Nu har vi varit här i Phnom Penh i drygt två månader. Under tiden har dagarna med International Cooperation Cambodia gått från att varje dag bjuder på något nytt till vardagslunk. På skalan av StepOut-erfarenheter är vi i ena änden, där den strukturerade ’normaliteten’ råder: kontorsjobb, stadsliv och tillgång till allt som hör ’civilisationen’ till – caffe latte, knäckebröd, facebook.

En vardagslunk som ändå inte är helt som hemma. Till frukostkaffet anar man bruset och tutandet från gatan nedanför. Staden är redan full av liv, även där vi bor en bit utanför stadskärnan. För att ta sig ner till gatan måste man ta sig förbi två eller tre hänglås. Väl nere möter man värmen, spridda högar av sopor längs vägen, mopeder, bilar och små stånd med mat eller bränsle. En del drar eller kör runt sina mobila försäljningsstånd. Nu när regnperioden tycks vara över är det i princip alltid torrt och tar bara en kvart att gå till kontoret. Utan riktiga trottoarer måste man ha ögonen med sig och anpassa sig efter det omgivande flödet.

Under vägen passerar man NGO’s och utländska organisationer i var och vartannat hus, skolor, bistånds- och utvecklingsprojekt, varianter av engelskakurser, datorkurser och en fritidsgård med konstgräsplan, snacksförsöljning och pool. Den internationella närvaron är hög. Många goda viljor med en ambition att verka för det bättre. Ju längre jag är här, desto fler perspektiv ges jag på hur Phnom Penh förändrats i det yttre sen det öppnade upp i början av 90-talet och hur olika grupper jobbat med samhällsförändrigar på olika plan. Ibland ges jag inblickar i den kulturförståelse jag annars inte kan nå framför datorn i ett litet kontorsrum.

DSC_0008[1]

I det här huset har International Cooperation Cambodia sina lokaler.

Här tänkte jag egentligen fortsätta med ett resonemang om värderingskrockar, om lokal kultur och den som kommer utifrån, men insåg att jag inte får med det när mer än halva blogginlägget ägnats åt min promenad till jobbet. Jag lovar att skriva en uppföljare nästa vecka. Vi får se var jag landar i funderingarna.

/Sara Lindé, Kambodja

House of hope

Två månader av stepoutperioden har passerat och tiden i Chiang Mai är avklarad.
Nu är vi äntligen här. Jag har både våndats inför detta och längtat hit. Jag har trivts så otroligt bra i Chaing Mai så att flytta ifrån vår lägenhet och den vardag vi byggt upp och vännerna vi fått kändes ganska jobbigt. Det var dessutom en påminnelse att vi kommer flytta härifrån helt och hållet om drygt ett halvår, som genast känns jättesnart!
Samtidigt har jag längtat hit, för det känns som att det börjar på riktigt nu. Vi ska få använda oss av den thai vi lärt oss och leva tillsammans med barnen och personalen här på internatet, det bor runt 20 barn i åldrarna 4-16 år.
Dagen börjar med att klockan ringer 05.00, då är det dags för morgonbön. Efter det ska alla tänder borstas och sen äter vi frukost. Efter frukosten springer alla omkring och fixar det sista inför avresan mot skolan som går kl 07.00.

bordtennis innan frukost

bordtennis innan frukost

frukost

frukost

påväg till skolan

påväg till skolan

Tiden fram till att barnen kommer hem kl 16 är oerhört lugn och stilla. Det exploderar dock när de kommer hem och hela området fylls av glada ungar! Vid 18 äter vi middag, efter det är det gör barnen sina läxor och vi hjälper dem så gott vi kan. Dagen avslutas med bön och lovssångsstund, efter den är klockan strax efter åtta och vi är, trots vår relativt lugna dag, helt slut och går och lägger oss nästan direkt.

tillbaka från skolan

tillbaka från skolan

glada barn!

glada barn!

När vi skulle stationera oss i vårt nya hem trodde vi båda att vi skulle dela rum och få varsin madrass på golvet vilket inte kändes som ett problem, det är vanligt att man sover så här. När vi tidigare hälsat på på olika ställen har vi både sovit på madrass på glovet och på stråmatta på golvet, många personer i samma rum. Efter natten på stråmatta värdesatte jag verkligen madrass på golvet högt, men här på house of hope får vi varsin säng, i varsitt rum! Det gjorde mig verkligen jätteglad, och jag förundras över hur glad jag blev av det. Men det bidrar ju till att känna sig hemma känslan, jag har ett eget rum att bona om under min tid här och det betyder mycket för mig för det är något jag är van vid.  Rummen vi har fått är på nedervåningen i huset där alla pojkarna sover, i ett hus bredvid sover alla flickorna. Flickornas hus är ett klassiskt thaihus byggt på pålar, pojkarnas hus var antagligen också så innan man byggde till nedervåningen. De båda husen är byggda i teakträ, någon sa att man bygger i teak för att myror inte tycker om att på på teakträ lika mycket som på annat virke.

barnens hus

barnens hus

Bakom husen ligger det risfält, ett litet hus för grisarna samt en damm. Framför husen ligger en stor gräsplan med en liten stig  bredvid kantad av bananträd och olika blommande buskar. Det springer dessutom hönor och kycklingar överallt, två hundar och ett par katter och det flyger omkring fjärilar i olika färger! Efter gräsplanen finns en stor vit byggnad i betong med alldeles rött tak. Här finns matsal och olika rum som är till för barnen. Ett rum är till för läxläsning samt taikwando som de övar på söndagarna efter gudstjänsten. Om ungefär två veckor ska riset skördas, risfälten bakom barnens hus tillhör house of hope, och då ska vi få vara med och hjälpa till!

risfält

risfält

Vi har skrattat mycket åt det, jag och Karin, att vi varken visste hur risplantan såg ut, växte eller hur man skördade det innan vi kom hit. Nu ser vi risfält hela tiden, och de är så vackra! Först ljust gröna sen övergår färgen i en mörkare nyans med lite orange i, svajandes i den ständiga solen.
Jag är så tacksam för allt detta som händer, det känns som att man fått en ny verklighet och det känns surrealistiskt men också väldigt naturligt. Framför allt så känns det jättebra att vara här, och jag är så glad för att få vara här.

Nästa gång ska jag berätta för er om risskörden, det blir spännande!

Allt gott!

/Lydia Gustavsson, Thailand

Flexibilitet

Flexibilitet. Ett ord jag vare sig är först eller sist att reflektera över. Varför? För som StepOutare, ja som utrikesboende, är detta ord ofrånkomligt för ens överlevnad. Och om inte ofrånkomligt för ens överlevnad i alla fall för ens välbefinnande. Allt blir lättare om jag bara accepterar att saker och ting inte alltid blir som jag planerat och att det är ok om planen förändras. Och för att vara helt ärlig är det inte ens första gången jag reflekterar över det. Men trots att jag vet vikten av flexibilitet, så är det som om jag slås av upplevelsen varenda gång. Livet utanför strikta planeringsgränser är spännande!

I början av veckan var planen att vi tillsammans med ett team från CCAB skulle åka till en stad vid gränsen till Brasilien. Så igår kväll kom beskedet att teamet behövde stanna kvar på huvudkontoret för andra uppgifter. Normalt spenderar jag dagarna med en doktor ute på landet, vilket hade ställts in på grund av nämnda resa. Ett SMS senare var planen åter att följa honom idag. Kl 5:40 ringde väckarklockan för att jag skulle hinna med bussen till Cerro Punta. Jag gick upp, kollade ut, kollade väderrapporten. Regn. Regn = oframkomlighet på lervägarna. Jag förstod att det där ordet inte hade arbetat klart med mig. Så sitter jag på kontoret idag, letar sjukgymnastövningar åt en kille som har svårt att gå, skriver blogg och arbetar med annat. I Sverige, en dag av frustration att inte få gjort det som planerats. I Paraguay, en helt vanlig dag! Åh, vad fantastiskt nyttiga och bra dessa fyra månader är för mig. Den insikten slår mig om och om igen. Tack Gud och StepOut!

Victor III, Parguay

Regn. Ett av de medier som bidrar till flexibilitetsträning. Bild från förra veckans skyfall.

Regn. Ett av de medier som bidrar till flexibilitetsträning. Bild från förra veckans skyfall.

Hade aldrig trott att det skulle kännas så mycket

Från att bli uppryckt ur sitt sammanhang i Sverige till att bli inslängd i ett helt nytt. Det har varit en stor kamp, har nog aldrig känt så många känslor på en och samma gång.
Förtvivlan över att sakna sina nära så mycket att det gör ont varje morgon när man vaknar.
Tacksamhet över att få uppleva att nytt land, en ny kultur, lära sig ett nytt språk, ny mat och lära känna nya människor från helt andra sammanhang än vad jag är van vid.
Ensamhet. Att se sig om och se människor var man än tittar. Aldrig vara ensam rent fysiskt. Trots det har jag ibland känt mig så otroligt ensam.
Glädje över att få chansen att dela livet med nya otroligt fina människor.
Trötthet pga att omedvetet streta emot hela tiden.
Hopp, om sju fantastiska månader i Thailand.
Nu har vi varit här i två månader och äntligen känner jag frid över att få vara här. Jag vill inte vara någon annan stans. Jag är så glad och tacksam!

Lukten av värme som slår en på morgonen, alla leenden som möter oss, maten som ibland är så stark att det bränner i munnen, solen och all energi den ger, alla blommor och växter som växer vilt här (dom som vi annars har i krukor inomhus i Sverige) och all tid som finns till att söka Gud.
Längtan efter att få vara nära den Gud som har skapat allt detta växer sig bara starkare och starkare, och detta är bara en bråkdel av allt han har skapat, som han älskar och bryr sig om. Jag känner mig så välsignad som får tillhöra honom och få lära mig mer av honom. Jag längtar efter att formas till den lärjunge han har skapat mig till. Jag längtar efter att kunna tillbe honom så som han är värd att tillbes!

DSCF2384

Under Loy kratong Festival. Tusentals av dessa (khom loy) skickades upp i luften

DSCF2362

Parad också under Loy Kratong festival. Vackra kläder och håruppsättningar så många Vackra människor!

DSCF2218

Risfält i bergen, nära gränsen mot Myanmar.

/Karin Klint, Thailand