HEM.

Hola!

Nu är vi snart där igen. Hemma i Sverige. Förra veckan frågade Gertudis, hon som vi bor hos, hur det kändes att det började nalkas för hemresa. Ja det var ju just det. Vad och var är mitt hem egentligen? Jag kallar ju fortfarande Dannäs i Småland för mitt ”riktiga” hem men de senaste månaderna har jag haft mitt hem i Bella Vista. I den lilla byn lååångt ute på landet med korna på gatan, de röda jordvägarna som bryter av det gröna landskapet och alla barnen i projektet.

Jag, Soledad, Jazmin, Vanesa och Deisy hänger lite i skuggan under ett av träden på kyrkans gård.

Det känns hemskt att jag inte vet när jag kommer återvända dit. Kommer de röda vägarna ha bytts ut mot grå asfalt då? 

Kommer de ha en fungerande högstadieskola? Kommer alla barnen i skolan att lära sig läsa eller kommer de gå ut grundskolan som analfabeter likt någras föräldrar? Kanske kommer det fortfarande höras höga skratt och skrik från kyrkans fotbollsplan varje eftermiddag. Kanske har Noelia äntligen lärt sig läsa. Kanske kommer jag inte känna igen mig i ansikterna jag möter där längre. Mycket som återstår att se men en sak är klar. Jag kommer tillbaka hit. Jag är inte klar med Bella Vista, ett av mina hem.

/Amanda, Paraguay

La vida en Bella Vista

 

Hola todos!
Efter en tid av ledighet och semester i Argentina så är vi nu tillbaka i Bella Vista. Så annorlunda på många sätt och vis men ändå känns det rätt att få komma hem igen och vi blev varmt välkomnade av vår värdfamilj. Det känns som man vaknar till ett nytt liv efter att man varit borta och komma tillbaka hit till landsbygden. Här är det fullt med liv och rörelse i byn och det är sällan tyst. Ständigt hörs ljud av mopeder, tuppar, kor och hundar. Den vackra solnedgången och de böljande kullarna här kan man inte få nog av.

Sen vi kom tillbaka har vi planerat för läger som vi nu i slutet av januari månad haft för både tonåringar och barn. Eftersom det nu är uppehåll så passar det jättebra för barnen att ha läger så de har nåt och göra. Det blev mycket lekar, tävlingar i olika grupper, bibelundervisning, sång och framträdande. Det blir inte lätt alla gånger när man inte kan kommunicera med dem på spanska eftersom språket guarani är det som gäller för de flesta av barnen.

 

Barnen deltog och har lärt sig att samarbeta i grupper. Här är det annorlunda om man jämför med hemma i Sverige. Många av barnen har svårt att att stå i kö och vänta på sin tur, vilker de får öva på här. Hemma är det inte lika självklart att det är på samma sätt.

Efter tonårsläger så var det några tonåringar som blev valda att hjälpa till som ledare för barnen. Pastorsparet hade undervisning om ” ledarskap” och efter barnlägret hade man en kort reflektion om hur det var för de ledarna och delade Guds ord. Tonåringarna blev uppmuntrande och det var fint att se.

Här jobbar man mycket med barn och unga och hoppas på så sätt att nå deras föräldrar. Här på projektet får de höra, möta Jesus och växa tillsammans med andra vilket är rörande att se. Jag tror att barnen gör en förändring i föräldrarnas liv genom det sättet de lärt sig här. En förälder berättar om att hennes barn som går på projektet har börjat be bordsbön hemma och får med hela familjen.

Tiden börjar rinna iväg och om två månader är vi hemma i Sverige igen. . Nu gäller det att ta vara på tiden och småningom börjar vi med verksamheterna igen. Det känns som att man har kommit lite bättre in i kulturen och förstår mera om livet här nu. Önskar er alla Guds välsignelse som läser detta.

Vi ses snart!

// Maria, Paraguay

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hora Feliz

Varje lördag kl 8.30, gärna ännu tidigare, samlas ca 50 barn i åldrarna 3-14 år i kyrkan i Bella Vista. Det är som vanligt dags för Hora Feliz (roliga timmen). Ett barnmöte med sång, dans, bibelundervisning, fika och allt avslutas självklart med partido (fotboll). Fikat, eller merienda som det kallas här, består oftast av cocido som är ett slags örtte blandat med mjölk och socker och till det små hårda bröd. Allt här är så fruktansvärt sött! I början när jag lagade cocido klagade barnen på att det aldrig var sött nog men nu har jag lärt mig den perfekta sockermängden. 10 rågade msk/l te, sött och gott.

Maria delar ut cocido och får hjälp av Juana som delar ut bröd.

I måndags avslutades allt med ett julspel som några av barnen deltog i, sång och flera kilo godis som en närliggande kyrka gav till alla barn i julgåva.

Gertrudis och Jazmin fixar i ordning julkrubban med bananblad som tak.

 

Nu tar vi jullov och det känns lite sorgligt att det redan nästan gått halva tiden i Bella Vista. Jag kommer sakna tuppen som ständigt galer, det sprakande ljudet från kyrkans högtalare och framför allt alla barnen i Bella Vista.

Feliz navidad y nos vemos en enero!

/Amanda, Bella Vista Paraguay

 

Hogar Dulce en Bella Vista :)

Hola! Efter en månads vistelse och spanska plugg i Coronel Oviedo, har nu jag och min resekompanjon Amanda flyttat till byn Bella Vista där vi snart bott i en månad. Här finns projektet ”Emboe Mitame” som jobbar för att stärka barns utveckling och skolgång.

Här på landet är det jättevackert och väldigt lugnt. Vi är omgivna av öppna landskap och djur såsom kor, höns, tuppar och hundar. Livet här i byn är simpelt i den bemärkelsen att var och en odlar sina grönsaker och har sina egna djur. Simpelt, men inte enkelt. Det finns mycket fattigdom och vissa barn får gå och lägga sig hungriga. Vi gick ut med pastorsparet en kväll och besökte familjerna i byn som bor en bit längre bort från oss. Många bor i skjulliknande hus bestående av ett eller två rum, staket runt tomten och en brunn för att hämta vatten i.

 

Bella Vista känns numera som hemma tack vare en härlig värdfamilj (pastorsfamilj) som tar väl hand om oss på bästa sätt. Familjen har två döttrar, en på tolv år och en på åtta år. Döttrarna håller oss sällskap och med dem har man alltid roligt.

Hela familjen har ett stort hjärta för människor och jag känner mig så välsignad av att få bo hos dem. Jag uppskattar kvällarna då vi, tillsammans med familjen, har gemensam andakt med bibelstudie och lovsång.

Här lever man ett flexibelt liv. Om det t.ex. skulle regna en dag ställs verksamheten in och vägen blir så dålig att det är omöjligt att ta sig till kyrkan, ca 30 km bort, eller åka och handla mat. Då det regnar kan jag få hemlängtan eftersom att det inte finns så mycket att göra. Men man får ta det som det kommer, det är då det funkar bäst. Inga färdiga skisser, planer eller schema över dagen direkt. Med rätt inställning förändras mitt sätt att se på saker och jag får en bättre bild av hur livet fungerar här. Det känns meningsfullt att vara här och göra något där behovet finns. Språket är inte lätt men jag använder mig av de ord och fraser jag kan och övar på att prata även om det ibland blir väldigt fel och låter löjligt, hehe. De flesta barnen som kommer till projektet pratar guarani, som är det andra officiella språket i Paraguay. Vi förstår ingenting av detta språket och endast lite spanska men även om det är svårt att kommunicera med barnen så tror jag på att handlingar gör mest.

Guds välsignelse över dig som läser detta. Gud är god. Amen!

 

/Maria Laresé, Bella Vista Paraguay

 

Att lära sig ett nytt språk och att sticka ut

Hola! Nu är det lite drygt en månad sedan jag och Maria lämnade Sverige för att ta oss till Paraguay. Helt sjukt vad tiden har gått snabbt! Hittills har vi spenderat mestadels av tiden i en stad som heter Coronel Oviedo, för att lära oss spanska. Här kan verkligen ingen engelska så spanskan är superviktig. Jag har ändå läst spanska både i högstadiet och på gymnasiet så en kan ju tycka att jag borde kunna gjort mig förstådd, men icke. Särskilt första veckan var det väldigt svårt. Så otroligt frustrerande att vilja säga så mycket men bara kunna säga lite eller ingenting alls! Tänk dig att bara kunna använda gester, säga ja, nej, hej och tack. Precis så var det för mig och Maria. Kanske är det först nu som jag känner att det börjar flyta på lite mer med språket vilket känns sååå skönt! Jag kan, fortfarande med vissa svårigheter, ha enkla samtal. FANTASTISKT!!!

I Sverige smälter jag in ganska bra men här gör jag verkligen inte det. Med mina 177 cm och mitt blonda hår får jag många stirrande blickar när jag går ut. Det känns lite jobbigt men samtidigt nyttigt att få känna hur det känns att inte riktigt vara som alla andra.  “Eres muy alta!” (“Du är väldigt lång”), brukar ett av barnen på projektet Gotas de Leche (projekt där barn får hjälp med skolan och leka) här i Coronel Oviedo, småflinande säga när jag kommer in i klassrummet.

Imorgon flyttar jag och Maria till Bella Vista som är den byn vi ska göra vår praktik i. 30 km på ojämn jordväg rakt ut på den paraguayanska landsbygden. Spännande!

 

Några glada barn i projektet Embo’e Mitãme i Bella Vista. I mitten ser ni Marcelo och Gertrudes Jiménez som leder projektet.

/Amanda, Paraguay

Sista veckan!

Nu har jag påbörjat min sista vecka här i Paraguay. Det känns lite overkligt att jag snart kommer att vara hemma i Sverige igen, det är mycket som jag kommer att sakna här ifrån Paraguay men jag ser också fram emot att komma hem igen. Min resa har varit både uppför och nerför. I början var allt fascinerande och roligt, i mitten kändes det segt och meningslöst och nu på slutet har jag landat i en ganska härlig känsla igen vilket känns som ett bra slut på denna resa och upplevelse.

 

Denna tid har varit otroligt lärorik och framförallt har jag lärt mig mycket om mig själv. Jag har bland annat lärt mig att läraryrket inte är något för mig och att jag i framtiden inte kommer att vilja bo med en hund. Men jag har också fått uppleva hur svårt men roligt det är att lära sig ett nytt språk och hur man klara det mesta bara man inte ger upp och har stöttande människor i sin omgivning.

 

Detta blir ett sista tack från mig. Jag är så tacksam för denna möjlighet. Tack till Julio och Limpia som har öppnat upp sitt hem för mig i 8 månader och tack till Erika, jag hade inte klarat det utan dig.

Caroline, Paraguay

Äta bör man

En stor del av livet handlar ju faktiskt om att äta, och så även här i Paraguay. Därför tänkte jag mitt inlägg denna gången ska få handla om just MAT och andra goda saker!

 

Vad man äter, dricker och har för traditioner kring måltiderna är ju viktiga delar av kulturen. Något som är väldigt typiskt för Paraguay , och som jag nämnt förut, är att man dricker Tereré. Tereré är ett iskallt te som görs på örten mate.  Vart man än rör sig här ser man folk som sitter utanför sina hus, i bilen eller kanske på sin arbetsplats och dricker denna dryck.

Man använder sig av en termos, en mugg och ett metallsugrör. Samma mugg skickas runt till alla i sällskapet och alla dricker ur samma sugrör. Det finns en mängd regler kring hur och när teet ska drickas och jag vet inte allt. Men tereré är i alla fall inte bara en dryck utan det är verkligen en kultur och handlar mycket om gemenskap! Det kanske är det mest naturliga sättet att umgås på här och dessutom svalkar det ju gott när det är varmt.

En riktig paraguayansk lunch eller middag är komplett först när det finns maniok på bordet. Det är en jätte-rotfrukt, inte helt olik potatis i smaken. Den äts kokt och oftast med händerna, som ett obligatoriskt tillbehör till resten av maten.

De annars traditionella maträtterna och bakverken som finns här innehåller ungefär samma huvudingredienser; majs eller majsmjöl, maniokmjöl, ägg, olja och en speciell sorts ost. Två av mina favoriter i denna kategorin är mbeju (till vänster) och chipa (till höger), som sagt har de ungefär samma innehåll men tillagas på olika sätt.

Det som jag uppskattat kanske allra mest när det gäller ätbara saker är att ha kunnat äta en massa färska exotiska frukter under tiden här. Just nu är det till exempel säsong för citrusfrukter och avokado. Jag tycker det känns (nästan) lika roligt och lyxigt varje gång jag inser att jag kan plocka avokado direkt från trädgården!

Sedan några veckor tillbaka är vi igång med engelskalektioner för barnen igen, även där har vi ägnat oss en del åt temat mat, en populär fras är nu till exempel ”I like watermelon!” (För det gör faktiskt alla!)

Och som om detta inte vore nog så har kyrkan här precis dragit igång med en kurs i matlagning/bakning. De första tillfällena är temat ”comida sueca”, alltså svensk mat, så då blir det till exempel köttfärslimpa, grovt bröd och kladdkaka som de får lära sig att göra. Kul att även få dela med sig av lite svensk matkultur! 🙂

Allas favorit – kladdkaka!

Ha det gott tills vi hörs igen!

/Erika, Paraguay

På resande fot

Hola todos!

Nu har det gått ett tag sedan jag skrev något här, men då finns det ju desto mer att berätta. 🙂

De senaste två månaderna har jag och Caroline spenderat mestadels på andra platser än hemma. Vi har fått se fler sidor av Paraguay vilket har varit intressant, och jag tänker berätta lite om det.

Två veckor ägnade vi åt att läsa en intensivkurs i spanska i Asuncion, Paraguays huvudstad. Det är en förhållandevis liten och inte så väldigt imponerande huvudstad, men som har sina glimtar. Sedan har vi ägnat några veckor till att hjälpa till på värdorganisationen CCAB:s huvudkontor. De har nyligen fått flytta sitt kontor från en byggnad till en annan och av den anledningen har det varit mycket praktiskt arbete med att flytta möbler, städa, organisera papper och pärmar med mera. Vi har också hållit på att förbereda material till de olika barnprojekten som nu har startat, och då har det krävts ganska många timmar vid kopiatorn… Det var kanske inte sådana här uppgifter jag tänkte att jag skulle ha under praktiken här, men det har varit roligt att kunna hjälpa till och att även få lära känna de personerna som jobbar mer övergripande med det sociala arbetet här i landet.

Eftersom jag vanligtvis jobbar som sjuksköterska så fick jag möjlighet att göra studiebesök några dagar på två olika sjukhus. Det finns definitivt mycket att säga om sjukvården i Sverige, men i jämförelse med de sjukhusen jag besökte här så skulle jag säga att vi har det otroligt bra i Sverige! Det finns väldigt knappa resurser på de statliga sjukhusen här, vilket gör att de håller riktigt dålig standard. Gamla och trånga byggnader, personalen jobbar ibland dygnslånga pass, har hand om ett stort antal patienter och det är dålig luft inomhus (det finns inte aircondition överallt, och det blir varmt när det är 35 grader och fuktigt utomhus…). På en avdelning med sådär tolv patienter fanns bara ett ställe att tvätta och desinfektera händerna på, det fungerar inte så bra med handhygienen då… och en arbetsdag var sjukhuset helt utan vatten. Patienterna får ofta gå till apoteket och köpa ut sina läkemedel själv som de behöver under sjukhusvistelsen. Det sägs att de privata sjukhusen fungerar betydligt bättre, men de flesta människorna har ju inte råd att betala för att gå dit.

Caroline en dag på kontoret. En av dagarna då vi kopierade papper!

 

Lite av all god frukt som finns att plocka här. Lime, mango, guava, avokado…

 

En bild från en dag när vi pysslade, för att  sedan kunna göra fint i klassrummen inför den kommande terminen på ett av projekten. Galaterbrevet 6:9 som på svenska säger Låt oss inte tröttna på att göra gott!

Det var lite från mig, vi hörs snart igen!

/Erika, Paraguay

 

 

 

Sommarlov

Nu har tiden verkligen sprungit iväg och här är vi redan framme vid sommarlovet. De senaste dagarna har vi därför haft avslutningar för de projekten vi jobbat med under hösten. Närmare bestämt stödskolan, engelskakursen och en handarbetskurs för kvinnor. Efter det jag sett kan jag säga att avslutningshögtider är väldigt festliga och viktiga tillställningar här. På alla fester (inte minst här) är ju också fotograferingen viktig. Jag har samlat på mig en hel del bilder och delar med mig av några nu.

Avslutning för handarbetskursen. Alla deltagare fick diplom, det hölls uppmuntrande tal, resultaten av handarbetet visades upp och det var knytkalas med paraguayanska delikatesser!

De sista dagarna i Apoyo Escolar, stödskolan, var det jul/sommarpyssel på schemat. Färgglatt, kladdigt och roligt.

Avslutningen bestod av mycket folk och många framträdanden, bland annat i form av traditionell dans, sång och blockflöjt.

Saker som hänt under den senaste månaden utöver detta är till exempel att vi flyttat (från vårt gröna hus till ett annat väldigt grönt hus), ätit mycket vattenmelon, fått lära oss hur man lagar chipa och sopa paraguaya (två kaloririka och goda paraguayanska verk) och deltagit i vattengympa i vår grannes pool.

Här bakades det chipa! Består av grisfett, mjöl av maniok (en rotfrukt), majsmjöl, ägg och ost, och gräddades i en tegelugn utomhus.

Under en helg var vi även på besök i Encarnación, Paraguays “pärla i söder”. Där fick vi träffa svenska EFK-missionärer och få en liten inblick i deras arbete. Dessutom fick vi njuta av en väldigt vacker stad, jag avslutar med en bild därifrån.

/Erika

Vad händer egentligen!?

Hej igen!

När jag funderade över detta blogginlägg så har jag tänkt på vad som jag själv skulle vilja läsa om. Jag är lagd åt det hållet att min fråga skulle vara: Men vad gör ni om dagarna egentligen!? Så nu får ni svaret på den frågan i form att en liten redovisning av vårat veckoschema 😉

Veckan här i Paraguay börjar med söndag och på söndagar så är det Gudstjänst som står på schemat, en kl 9 i vår vanliga kyrka och en klockan 18 i en mindre grupp på ca 10 personer. Mitt på dagen så finns det tid för att äta lunch med gäster, läsa eller plugga spanska.

På måndag så börjar arbetsvecka med full fart. Under dagen så har vi fyra engelska lektioner a la en timme med barn i åldrarna 6-15. Att undervisa är något helt nytt för både mig och Erika, det är krävande men också väldigt roligt och givande. Barnen här i Paraguay läser ingen engelska i skolan så vi får verkligen börja från början.

Erika lär ut några kroppsdelar så att vi kan sjung ”Huvud, axlar, knä och tå” som nu har blivit en riktig favorit hos de yngre barnen!

Tisdagar är vad vi kallar en slappardag. Det som är planerat är att vi ska städa lokalerna i kyrkan där barnen är och på eftermiddagen så är det handarbetsmöte med ett dussin entusiastiska medelålderskvinnor.

Tempot höjs igen på onsdagar och torsdagar när stödskolan är igång. I Paraguay så går barnen antingen i skolan på förmiddagen eller på eftermiddagen vilket gör att de är utan sysselsättning halva dagarna. Detta gör att det finns möjlighet för kyrkan att ha sin egna skola för barn som behöver extra stödd och vi kan ha våra engelska lektioner när stödskolan inte är igång.

Vi sitter och leker en regnig dag då det tydligen inte går att undervisa trots att barnen har trotsat regnet och gått till stödskolan ändå…

På fredagar är det engelskaundervisning igen och på lördagarna så är det på morgonen en aktivitet för barnen som kallas ”Hora feliz” ungefär  roliga timmen. Då sjunger och dansar vi tillsamman med barnen, lyssnar på bibelberättelser och fikar. Lördagen är sedan en ledig dag tills kl 19.30 då lördagens gudstjänst drar igång.

På hora feliz lär sig barnen bibelverser utantill.

Detta är en standardvecka men det finns alltid utrymme för nya äventyr. I lördags till exempel så fick vi följa med till Brasilien och leda barnmöte utklädda till clowner. Mycket roligt men också svårt då barnen helt plötsligt bara förstod portugisiska 😉 .

En kväll hängde vi på ungdomarna när de skulle ut och evangelisera. Vi blev lite förvånade när vi förstod att konceptet var att när det blir rött för bilarna så springer man ut på övergångsstället medans några andra ger ut informationsblad till de stillastående bilarna. Väldigt roligt!

Detta är en vecka i mitt liv här i Paraguay. Jag trivs och ser alltid fram emot nästa dag och dess utmaningar.

Allt gott,

Caroline, Paraguay