Varje Tisdag

Trafikkaos är en av de upplevelser som man kommer att minnas. En kväll så tog jag’’micran’’ hem från Ger District där jag hjälper barn med engelska. Det är 15min bilkörning. Men den kvällen tog 1h och 45min för att komma hem.

Sporten är vad jag sysslar mest med här på eftermiddagarna efter skolan.

Men en gång i vecka så hänger jag med en mongoliska team på deras projekt, där de fokusera på hemlösa. Detta projekten har de haft länge men de har precis startat på det här området (Ger Distrikt). De flesta är alkoholister det finns också folk som har slutat men är fortfarande på gatan. Såklart så finns det också folk som hamnar på gata för andra orsaker.

så här laga man och så här får man också varme

De starta alltid med liten andakt. De sjung tillsammans, ber tillsamman och ibland dela dem hur deras dag var och vad Gud har gjort i deras liv. Deras glädje i att sjunga lovsång (alltid Acapella) och att prata om Gud är stort. Det är verkligen upp och ner för dem också, många har slutat dricka alkohol i veckor och i månader men glider tillbaka till drickande igen då och då.

Många äter ‘varm mat” bara en gång i vecka

Dem som kom för mat, medicin (vi har sjuksköterska) och kläder är ofta äldre män och kvinnor. Det finns också runt 8st barn som är mellan 9–16 år gamla. Ofta så följ dem med deras pappa eller mamma hit.

sakta men noga läste han

Jag spendera ca 3h med dem varje gång jag är där. Ibland så klipper jag deras hår, hjälper till att servera mat och medicin.

Sax som gäller här

Vi hörs nästa månad!

Solomon

Ulaanbaator, Mongoliet

Annonser

Den där gången vi fick testa på att vara zambiska jordbrukare

En dag i höstas, när det var odlingssäsong, fick jag och Linda testa på hur det kan vara att vara en zambisk jordbrukare. Vår zambiska familj, Sumabangas, hade erbjudit oss att följa med till deras fält för att odla majs. Så tidigt en morgon traskade vi iväg till deras fält. Dagen till ära hade de fått låna två kor som skulle plöja fåror i marken för att underlätta arbetet lite. Annars använder de hackor och gör allt för hand. När vi kom fram till fältet blev vi genast satta på att gå efter korna och strö majsfrön i fårorna. Easy enough tänkte jag och satte igång. Det dröjde dock inte länge innan jag blev fråntagen majsfröna, av anledningen att det gick för sakta. Och jag som trodde att jag hade anpassat mig till zambisk kultur med att ta det långsamt.. Så istället för majsfrön fick jag gödningsmedel att strö ut. Där fick jag min revansch, då de sa till mig att jag gjorde det som ett proffs. Jajamän, ni hörde rätt. Jag är alltså en professionell utspridare av zambiskt gödningsmedel. Det är inte alla som kan skriva det på sitt cv. Ganska stolt över denna nyfunna talang.

Vi jobbade på bra tills solen hade gett mig en fantastisk bonnabränna och magarna började kurra. Vi blev bjudna på nshima med torkad fisk innan vi traskade hemåt igen, med brända näsor och glada munnar.

Tjejer kan!

Jag jobbar några dagar i veckan i en workshop här på missionen. Har så fantastiskt roligt med grabbarna och vi har verkligen kommit varandra väldigt nära. Vi skojar och driver med varandra, men kan också vara ärliga och dela svårigheter. De lär mig hur livet fungerar, hur man tager vad man haver och ser till att det blir tillräckligt bra. Allt löser sig, på ett eller annat sätt. Det blir kanske inte som vi tänkt eller önskar, men då blir det på något annat sätt och då får man utgå ifrån det.

Typ att de alla har på sig arbetskläder från folktandvården Västra Götaland, eller att man lagar nshima i en gammal plåthink över en eld och rör om med en pinne som råkade ligga bredvid, att vi har en bit tak som bord och sitter och balanserar på stolar med bara två ben, på trasiga skolbänkar eller på tegelstenar. Dom är coola, påhittiga och uppfinningsrika.

Det är alltså jag och ett 20tal grabbar som jobbar här som djungelingenjörer. Steve, är en av männen här och han påstår att han har förstått min karaktär, kanske har han rätt, för när en man jag hade bett om hjälp sa att “this is easy, even a woman can understand this” så tog han ett steg tillbaka och sa att ”wooow be careful with what you are saying” och samma stund påbörjade jag en lång diskussion om vad han menade med ”even a woman”.

Jag är inte starkast, inte kunnigast och inte mest erfaren, men jag kan lära mig! Jag tror också jag kan lära dom, att tjejer kan!

Grabbarna har länge skämtat och kallat mig för kah Linda, vilket betyder lilla Linda. Jag har gjort det tydligt att jag minsann inte är någon ”liten Linda” så nu kallar de mig istället för che Linda, som betyder tjocka Linda. Haha!

Men ibland blir jag behandlad som ”lilla Linda” och som en uppnosig treåring måste jag bevisa att jag kan själv om någon försöker hjälpa mig när jag faktiskt orkar själv eller vet vad jag håller på. När de bara tycker att jag är för liten, för dum eller sysslar med nått som tjejer här inte brukar göra.

Här har det också fångats på bild just den sekund när Wesley utanför kyrkan hälsar på mig med ”Che Linda” och gestikulerar hur stor jag är

De flesta av grabbarna är med i samma kyrka. Så härligt att se de uppklädda och sjungandes varje söndag.

Grannflickorna som ofta kommer hit och leker, lever ju såklart också i den här kulturen av att de är kah flickor och ska vara söta och när de blir vuxna kommer de antagligen vara hemma eller ute på fälten. Jag vill inte att mina starka och intelligenta 9 åriga grannar ska förminskas till att vara kah flickor, nöja sig med att syssla med något som är under deras egentliga förmåga eller att de ska få berättat för sig vad de kan eller inte kan.

För några veckor sedan kom några av dessa granntjejer förbi när jag sågade och spikade kanterna till en grund jag skulle gjuta. De frågade om de fick hjälpa till. ”Brudar som snickrar” fnittrade några snubbar åt och stannade och titta på oss.

Så när jag som en uppnosig treåring påstår att jag kan själv vill jag tro att jag inte bara talar för mig själv, jag hoppas att alla snubbar där ute ser att tjejer kan!

Linda, Zambia

4 månader i Mongoliet!

Fyra månader i Mongoliet, det är så länge jag har varit här nu och det var ett tag sen jag sist skrev om vad som händer här. Mongoliet är fortfarande lika vackert. Innan jag kom hit frågade många mig om jag såg fram emot dem kalla vintrarna, faktiskt så gjorde jag det och nu är vintern här och den är kall! Vi har en kyla som är torr och ibland under -35 c° grader kallt. Det är lite kallt ibland men tro det eller ej det är en ganska rolig upplevelse.

 

Förutom att njuta av den kylan som finns här så har jag under de första månaderna åkt runt till olika projekt och sett organisationen JCS arbete runt om i Mongoliet. Där har jag fått se olika projekt som en skola för funktionsnedsatta, olika caféer, barnhem och en förskola som heter Rainbow kindergarten som EFK är med och stödjer samt byggt lokalen (#smygreklam). När jag inte besöker olika projekt så gör jag olika kommunikations-uppgifter som att redigera bilder, göra broschyrer m.m. Det är väldigt kul att jag får göra det för jag utvecklas mycket inom foto och bildhantering. Den svåraste och roligaste uppgiften jag har är att jag är ledare för en ungdomsgrupp för missionärsbarn. Dessa ungdomar är riktigt sköna och ungdomsgruppen betyder mycket för dem så att få vara med, leda och föra dem närmare Gud är något som är riktigt roligt, svårt och skrämmande. Men jag lär mig extremt mycket om ledarskap och ansvar vilket jag är väldigt glad för.

 

Men att bara se olika projekt, skola och andra uppgifter är inte det ända jag har gjort här. Jag har fått se och känna på mycket av den mongoliska kulturen som att rida på en mongolisk häst på den mongoliska steppen, bo med en nomad familj och äta äkta mongolisk mat som arål (arål är som en hård starkost som är sur), airag (airag är fermenterat hästmjölk och något som är en väldigt fin/respektfull dryck att få) och hästkött (hästkött är nog det finaste/bästa köttet man kan få. Får du hästkött betyder det att värden respekterar dig och vill din hälsa väl). Jag har också varit och åkt skidor med mina amerikanska vänner vilket var extremt roligt! Backarna var okej, inget speciellt men Mongoliet är nog det enda land där man både kan åka skidor och se kameler på samma gång.

 

Allt gott! Vi ses!
/Jakob

En paraguayansk sommar

Just nu är jag med om en högsommar i Paraguay. Den innehåller, förutom mycket värme, gärna 2-3 duschar per dag, stora mängder vattenmelon och mango, plötsliga och rejäla regnskurar, och för oss ganska mycket ledig tid. Sedan början av december har vi ju inte haft så mycket på schemat utan har fått träna på att ta dagarna som de kommer. Det är en utmaning om man är svensk av sig och gillar att veta i förväg vad som ska hända. Men att inte ha några planer behöver ju inte betyda att det inte händer något.

Jag har nyligen för första gången firat jul och nyår i ett annat land.
Jul firas här traditionellt sett tillsammans med vänner eller familj, på julaftons kväll äter man grillat kött (som vid alla slags firanden) och vid midnatt är det fyrverkerier som gäller. Julklappar existerar hos vissa familjer men är ingen stor sak.

Under julen var Carolines familj på besök från Sverige och vi planerade därför att fira en ”svensk” julafton.
Eftersom det fattades några ingredienser till vårt försök till traditionell julmat tog vi på julaftonens förmiddag en promenad mot affären. Vi passerade ett hus tillhörande en familj vi känner, och blev inbjudna på terere i deras trädgård. Det är det första man brukar bli bjuden på här när man kommer hem till någon här, man kan väl säga att det motsvarar ”en kopp kaffe”.
Så småningom bad de oss också att stanna för att äta lunch – deras ”julmat” som de redan förberett – och ja, efteråt satt vi i skuggan under deras mangoträd och pratade, och blev kvar där till sen
eftermiddag. En härligt spontan julafton som jag är glad över att ha fått vara med om.

 

Tereré 

 

 

Även om de sociala projekten har sommarlov så är det ju fortfarande full fart i kyrkan. Det nya året firas här in med tolv dagar av bön, man ber en dag för varje månad på året. Dessutom har vi under två dagar haft barnmöten innehållande sång, dans, bibelberättelser, lekar och tävlingar, vilket varit väldigt roligt och uppiggande både för oss och barnen (tror jag).

Fika-förberedelse 

Innan regnet drar in! 

/Erika, Paraguay

Svårare och Farligare Att Andas!

Ett sätt att be om ursäkt

Som alla lördagar så väntade jag på micro-bus och skulle åka till Ger District för att spela fotboll med barn och ungdomarn. Men precis när jag skulle hoppa in i bussen så räckte en äldre man sin hand, samtidigt som jag undrade om han behöver hjälp så kom på jag att här skaka man hand när man råka trappa på andras fot. Annars blir man’’fiende’’. För min del det har varit en del handskakning med främlingar utan vidare samtal….

Jag märkte också att många har fina och rena skor även om de kom från fattig bakgrund. Klädstil är ganska uppskattat här.

Busshållplats precis utanför kontoret.

Tuta för säkrare resa.

För lite mer en månad sen reste jag till annat stan för att spendera 4 dagar med nomad familj. Jag tog buss och åkte den nästan en hel dag.

Här har de Ovoo/ Obo som finns lite överallt utanför stan, ofta på lite högre berg. Folk brukar stanna och be för en säkrare resa. Samtidigt så offra dem nånting sött, pengar, mjölk, kött eller vodka. Man går runt ovoo tre gånger.

Så om man har lite bråttom och har inte tid till att stanna så räcker det men att man tutar en eller tre gånger varje gång man passera ovoo för en säkrare resa. Så det blev en hel del tutning under resa, både för säkrare resa och för att skrämma djur som blocka vägen.

Obo utanför huvudstaden.

Vadå Beijing?

Det har blivit växlande väder och tempreturen är tufft. Varmaste hittills vi har sen November är nog -15 , annars brukar det ligga runt -25 och 30 grader. Luften har också blivit värre och värre. Största anledningen till varför det är så dåligt med luft här i Ulaanbaatar är kylan och det är många som bor i Ger och använder kol och däck m.m för att få varme. Ibland ser man nästan inte de höga byggnader pga rök. Morgonen och kvällarna är värst. Det har blivit svårare och farligare att andas, man kan nästan känna smaken . Det är 5 gånger värre än Beijing. Många barn har problem med lungor pga luften det orsaker också andra sjukdomar.

Jag tar mer buss till skolan nuförtiden för att skippa gå i den rökiga väder. Trots att det är bara 2 km till skolan.

Skillnaden mellan de två är datum. Rök: Tisdag. Utan: Onsdag. Kl 8:30. Från vår kök

Bonus:

Jag har firat Jul 2 ggr. Med Mongols ungdomar och Organisationen. Jag har också lagat får huvudet och ätit med min fotbollsgrabbar!

Maten är klart!

Här säger man att vi träffar kl 10 men egentligen menar de mellan kl 10:30 – 11.

Anpassning har blivit mycket bättre man känner sig mer och mer bekvämt med livsstilen, men det finns fortfarande saker som man har svårt och är inte riktigt förändras än, till exempel att ta 12 våning trappor känns fortfarande som 12 våning trappor när hissen inte funkar.

Vi hörs nästa månad!

Solomon / Ulaanbaatar, Mongoliet

Funderingar kring arbetsuppgifter

Incwala

Incwala

Volleyboll

Picknick på ett berg

Myshäng vid volleybollplan

December månad har rusat förbi och nu har vi redan varit här halva tiden. Det händer så mycket hela tiden och samtidigt är det svårt att berätta när någon frågar vad vi gör eller hur det går. Det är liksom svårt att sätta fingret på vad som händer.

Just nu är det skollov här vilket innebär att många vänner som pluggar på universitet har kommit hem, detta är superroligt. Skollovet har även inneburit att förskolan har stängt och att vi har haft lite svårt att göra andra uppgifter. Vi har försökt oss på både tjejgrupp och datorlektioner men på grund av att alla har haft så fullt upp med jul- och nyårsfix har deltagarna varit få.
Nu är det ett Ywam-team här också. De har hållit i en hel del gudstjänster som vi har hakat på. Vi har också varit med några dagar på nyårsläger, spelat mycket volleyboll, sjungit i kyrkan och upplevt ”Incwala” som är en traditionell swazisk högtid. Den går ut på att be till moder jord att skörden ska bli lyckad, detta genom att dansa med pinnar i traditionella swazikläder.
Denna månad handlat mycket om gemenskap och vi har lärt oss mer om människorna och kulturen. Det är lätt att tänka att man inte gör tillräckligt när arbetsuppgifterna inte utfaller på samma sätt som man tänkt eller när man inte kan ruta in att denna månad har vi gjort ”detta” och ”detta”. Då får man påminna sig om den största anledningen till varför vi är här; för att lära om både kultur och människor. Och det är i alla fall något vi har lyckats med denna månad.

// Victoria, Swaziland