Greetings from Zambia

Mutende mwane!

Nu har vi snart varit i Zambia i två veckor och vi har både fått vara med om mycket och lite, antar att det är något som kan komma att känneteckna vår tid här. Den första veckan fick vi, alltså Hanna, Nina och Mapyu ledigt för att ha tid att vila upp oss lite och så smått orientera oss i området Mpongwe där vi bor. Det blev mycket lek med barnen här i byn som verkligen tagit emot oss med stor nyfikenhet och öppna hjärtan. De klämmer gärna lite försiktigt för att se om våran ovanliga bleka hud liknar deras, ”musungu” kallar de oss och vi har nog aldrig känt oss så vita förut.

Trots de många lugna timmarna vi spenderat med böcker i händerna i trädens skydd från solen, har vi även fått vara med om olika äventyr. Ett av dessa var i söndags när vi blev medbjudna att fira en pastor som skulle gå i pension. Vi fick höra att det var en tre timmars resa och att vi dessutom skulle få åka bil dit, så vi var snabba att tacka ja. Men något vi börjat lära oss är att allt inte alltid är vad man tror att det ska vara här i ”the real Africa”. Vi tre och en kvinna till skulle sitta i baksätet på bilen, denna bilens baksäte visade sig dock inte existera. Föreställ er ett truckflak fast med väggar, fönster och tak så är ni nog ganska rätt ute. Sen är det så att vi såg fler personer på vägen som skulle dit vi skulle, så det slutade med att vi var sex stycken i bakutrymmet. Sen var det också ca 37grader ute och vi var omsluta av plåt i en bil utan ac. Sen var det också så att de tre timmarna förvandlades till fyra varav två av dessa spenderades ute i bushen. Våra vänner, bushvägar är inte att leka med. Tänk jordvägar med brutalt mycket gropar och sprickor i. Tänk sen att bilen inte har sådär värst mycket stötdämpning. Tänk sen att det inte var sådär jättehögt till tak. Tänk sen att vi tyvärr inte hade säkerhetsbälten. Vi vill inte göra er oroliga för det behöver ni inte vara, vi försöker bara måla upp bilden för er… Firandet var sen otroligt härligt. De välkomnade oss med stora leenden och ville hemskt gärna att vi skulle sitta på hedersplatser. De sjunger så mycket vacker gospelsång, verkligen från hjärtat! Vägen hem var lite mer skonsam, något svalare och vi fick se en fantastisk solnedgång medan vi färdades genom afrikas vildmark. Det är ofta vi säger till varandra att det känns som att detta är en dröm, vi är så tacksamma att få vara med om detta, Gud är verkligen god mot oss.

Vi har fått lära känna många fina människor här, varav några är missionärer från England. De har hjälpt oss mycket och ger oss väldigt mycket glädje och trygghet.
Nu idag har vi börjat så smått med våra praktikuppgifter. Den organisation vi gör vår praktik hos heter Mpongwe Baptist Association (MBA) och organisationen gör väldigt många olika saker här i Mpongwe, en bredd som vårt team även kommer att representera. Nina är med barnen på förskolan, Mapyu hjälper till på sjukhuset och Hanna kommer att besöka patienter med en sjukhuspastor och även vara med i en kvinnogrupp som har bibelstudium. Mycket mer än så kan vi inte säga just nu, för vi vet själva inte riktigt hur det kommer se ut och vad det kommer innebära. Vi tar lite i taget, ”panini panini”, njuter av den här dagen och får se imorgon vad den dagen har att erbjuda.

Det är nåd att få vara här.
/Team Zambia

IMG_0101

Några av barnen vi hänger med

DSC_6076

Läsning på vår baksida i bananträdets skugga

Resultatet blev oerhört exotiskt

Resultatet blev oerhört exotiskt

Vår roomie lär oss äta nshima, Zambias vanligaste maträtt. Vi gör vårt bästa för att äta det på rätt sätt, no forks allowed.

Vår roomie lär oss äta nshima, Zambias vanligaste maträtt. Vi gör vårt bästa för att äta det på rätt sätt, no forks allowed.

Håll i dig bäst du kan, för här gick det undan!

Håll i dig bäst du kan, för här går det undan!

Annonser

Regnet det bara öser ner…

Hej på er!

Här i Yaound’e har den stora regnperioden börjat. Det innebär att lite när den känner för det så öppnar himmelen sig och det vräker ner regn ett tag och då talar vi inte om några svenska ösregn nej utan öronbedövande, du kan inte se något, afrikanska ösregn. När regnet sedan dragit förbi kommer solen fram och ger oss en härligt klibbig värmebölja. Det är faktiskt så att jag ser fram emot den där stunden innan regnet kommer då det oftast rör sig en svalkande bris över staden.

Efter regn kommer solsken

Efter regn kommer solsken

Jag och min elev har flyttat in i ett klassrum som vi hyr på en Amerikanskskola, vilket är trevligt då vi nu träffar andra elever och lärare. Jag har till och med fått vänner då lärarna på skolan bjöd med mig på en helgresa till Kribi (Kameruns semesterort).

Strandbild från Kribi

Strandbild från Kribi

I övrigt så har jag haft min första franskalektion vilket inte gick så strålande. Det är riktigt knepigt, jag hör hur det ska låta men inte har en aning om hur jag ska göra för att lyckas få till de rätta ljuden. Men övning ger färdighet!

Må Gud vara med er!
Sofie
Yaound’e, Kamerun

Då kör vi…

På Arlanda nu, utanför gaten. Sara Lindé vid min sida. Känns bra 🙂

Lämnade av resväskan för en liten stund sen och då var det nästan som att dessa 30 kg lyftes av mina axlar. Som att en del nervositet också åkte iväg där på rullbandet. Bara handbagaget och en stilla förväntan kvar. Efter att alla förberedelser avslutats och alla avsked (och ”på återseenden” 🙂 gjorts fanns bara nån slags tomhet kvar inombords. Vad händer nu? Vad blir nästa steg? Men efter att ha lämnat av resväskan känner jag mig nu redo att fylla upp tomrummet med förväntan, glädje och intryck. Något spännande väntar…

/Sara Fredh

På väg mot Phnom Penh, Kambodja

På väg mot Kambodja

Snart blir det som länge varit i förberedelse verklighet. När vi kliver på planet som tar oss mot Phnom Penh kommer vi allt närmre en ny och annorlunda tillvaro. Resnerverna blandas med förväntan, nyfikenhet och undran. Vad kommer jag att möta? Vilka möter jag?

En liten bit av bilden är redan klar. Under mina 7 månader i landet kommer jag att vara StepOut-praktikant från EFK på organisationen International Cooperation Cambodia. ICC vill genom olika utvecklingsprojekt stärka människors möjligheter att påverka sin tillvaro, både den egna välfärden och livet i samhället. Jag ser fram emot att få se hur man konkret kan möta människors olika förutsättningar och verka för en positiv förändring.

Sen är det ju allt runtomkring: människorna, maten, kulturen, vädret, staden, högtiderna och vardagarna. Resten av bitarna som blir min resa. Här på bloggen kommer jag att dela med mig av den bild jag möter.

Häng med och se!

Sara Lindé / Kambodja

Bienvenidos a Paraguay!

Tisdagen den 2 september satte vi oss på flyget som skulle ta oss på ett äventyr i Sydamerikas hjärta, Paraguay. Resan var lång och innebar många timmar i sittande läge, dels på flygplanen men också på flygplatser och i bil. Efter mellanlandningar i München och Sao Paolo kom vi fram till den brasilianska gränsstaden Foz de Iguacu. Där välkomnades vi varmt av två medarbetare från CCAB med orden ”Bienvenido a Paraguay!”. Vi väntade in Anna-Maria Jonsson som är regionhandledare för Sydamerika på EFK. Därefter följde en 4 timmars bilfärd till CCABs bas i Coronel Oviedo. Ännu en gång blev vi varmt välkomnade, denna gång av vår Paraguayanska mor samt chef Angelina, med orden ”Bienvenido a Paraguay!”. Efter de orden kommer vi inte ihåg så mycket mer än att vi crashade i våra sängar, i det som ska bli vårt hem ett par månader framöver.

De första dagarna har vi åkt runt och introducerats till platser där CCAB arbetar och de person som leder arbetet. I lördags åkte vi till huvudstaden, Asuncion, för att delta i en demonstration för barns rättigheter samt mot våld och utnyttjande av barn. På vägen tillbaka till Coronel Oviedo kastades vi in i ett fantastiskt oväder med en mängd blixtar och vatten vi sällan skådat. Himlen var totalt kolsvart och det blev natt kl 4 på eftermiddagen. Och mitt i denna relativt mysiga hemfärd ljuder från baksätet återigen orden ”Bienvenido a Paraguay!”.

I söndags gick vi till kyrkan och fick delta i en mycket god gudstjänst. Det är skönt att få känna sig hemma i en församling. Trots våra olikheter i både hudfärg och språk, så sammanfogas vi genom vår tro på Jesus Kristus. Efter gudstjänsten kom flera unga vuxna fram och var nyfikna på oss. Vi kände oss direkt som en del av gänget. På kvällen bjöds vi in att umgås med Angelinas son, vår ”bror”, och hans tjej. Vi satte en tid då vi skulle vara redo att plockas upp och ca en timme efter vi var redo släntrade dem in. Återigen ljöd orden inom oss ”Bienvenido a Paraguay!”.

De kommande två veckorna kommer innebära intensiva studier i Spanska under handledning av vår lärare Roberto. Men redan nu rör vi oss relativt fritt och språkar med både händer, fötter, ögon och en något trög spansk tunga.

När vi skriver vårt nästa inlägg kommer vi befinna oss mitt i våra arbetsuppgifter inom CCAB. Just nu vet vi lika mycket som ni vad de kommer innebära, men det är med nyfikenhet och stor förväntan som vi närmar oss detta.

Benediciones de Paraguay

//Adan II y Victor III,   Paraguay (Adam efter den första Adam och Victor efter en medarbetare på CCAB samt en f.d Step Outare)

IMG_1138

Den paraguayanska solnedgången möter oss på vägen till vårt nya hem, Coronel Oviedo.

IMG_20140905_103542

En av de skolklasser i staden Villarica där CCAB arbetar.

IMG_1187

Vår paraguayanska ”mama” tillika chef och handledare, Angelina, framför CCABs minibuss. (plus Adams inklippta huvud?)