Mutende mwane!
Nu har vi snart varit i Zambia i två veckor och vi har både fått vara med om mycket och lite, antar att det är något som kan komma att känneteckna vår tid här. Den första veckan fick vi, alltså Hanna, Nina och Mapyu ledigt för att ha tid att vila upp oss lite och så smått orientera oss i området Mpongwe där vi bor. Det blev mycket lek med barnen här i byn som verkligen tagit emot oss med stor nyfikenhet och öppna hjärtan. De klämmer gärna lite försiktigt för att se om våran ovanliga bleka hud liknar deras, ”musungu” kallar de oss och vi har nog aldrig känt oss så vita förut.
Trots de många lugna timmarna vi spenderat med böcker i händerna i trädens skydd från solen, har vi även fått vara med om olika äventyr. Ett av dessa var i söndags när vi blev medbjudna att fira en pastor som skulle gå i pension. Vi fick höra att det var en tre timmars resa och att vi dessutom skulle få åka bil dit, så vi var snabba att tacka ja. Men något vi börjat lära oss är att allt inte alltid är vad man tror att det ska vara här i ”the real Africa”. Vi tre och en kvinna till skulle sitta i baksätet på bilen, denna bilens baksäte visade sig dock inte existera. Föreställ er ett truckflak fast med väggar, fönster och tak så är ni nog ganska rätt ute. Sen är det så att vi såg fler personer på vägen som skulle dit vi skulle, så det slutade med att vi var sex stycken i bakutrymmet. Sen var det också ca 37grader ute och vi var omsluta av plåt i en bil utan ac. Sen var det också så att de tre timmarna förvandlades till fyra varav två av dessa spenderades ute i bushen. Våra vänner, bushvägar är inte att leka med. Tänk jordvägar med brutalt mycket gropar och sprickor i. Tänk sen att bilen inte har sådär värst mycket stötdämpning. Tänk sen att det inte var sådär jättehögt till tak. Tänk sen att vi tyvärr inte hade säkerhetsbälten. Vi vill inte göra er oroliga för det behöver ni inte vara, vi försöker bara måla upp bilden för er… Firandet var sen otroligt härligt. De välkomnade oss med stora leenden och ville hemskt gärna att vi skulle sitta på hedersplatser. De sjunger så mycket vacker gospelsång, verkligen från hjärtat! Vägen hem var lite mer skonsam, något svalare och vi fick se en fantastisk solnedgång medan vi färdades genom afrikas vildmark. Det är ofta vi säger till varandra att det känns som att detta är en dröm, vi är så tacksamma att få vara med om detta, Gud är verkligen god mot oss.
Vi har fått lära känna många fina människor här, varav några är missionärer från England. De har hjälpt oss mycket och ger oss väldigt mycket glädje och trygghet.
Nu idag har vi börjat så smått med våra praktikuppgifter. Den organisation vi gör vår praktik hos heter Mpongwe Baptist Association (MBA) och organisationen gör väldigt många olika saker här i Mpongwe, en bredd som vårt team även kommer att representera. Nina är med barnen på förskolan, Mapyu hjälper till på sjukhuset och Hanna kommer att besöka patienter med en sjukhuspastor och även vara med i en kvinnogrupp som har bibelstudium. Mycket mer än så kan vi inte säga just nu, för vi vet själva inte riktigt hur det kommer se ut och vad det kommer innebära. Vi tar lite i taget, ”panini panini”, njuter av den här dagen och får se imorgon vad den dagen har att erbjuda.
Det är nåd att få vara här.
/Team Zambia
Några av barnen vi hänger med
Läsning på vår baksida i bananträdets skugga
Resultatet blev oerhört exotiskt
Vår roomie lär oss äta nshima, Zambias vanligaste maträtt. Vi gör vårt bästa för att äta det på rätt sätt, no forks allowed.
Håll i dig bäst du kan, för här går det undan!
StepOut-bloggen 