Jag önskar att ni också kunde vara här i Zambia

På tisdagar träffas min cellgrupp, jag önskar ni kunde få del av de stunderna. För att skydda oss från den heta solen satt vi igår i skuggan av ett stort mangoträd, på potatissäckar eller små träpallar. Omkring oss strövade hönor som letade mat på den dammiga marken och en tupp som gol lite nu och då medan den höll ett vakande öga på en alldeles för nyfiken hundvalp. I närheten står familjens lilla lerhus, det kanske inte ser mycket ut för världen men det är ett varmt hem för en fin familj. Bredvid huset finns ett halmtak uppehållet av träpålar, där lagas maten över öppen eld. Jag önskar ni kunde få känna de dofter som var där, dofter av värme, damm, eld, mango och hönsbajs. En härlig röra som skapar en känsla av äkthet, osminkad verklighet. Efter en timma hade de flesta i gruppen droppat in, så prat och skratt övergick snart till sång. Trots att vi inte var fler än nio denna dag ljöd melodierna långa vägar här ute på landet, det sjungs från hjärtat och i total frihet. Jag önskar ni kunde höra hur det låter. Jag önskar också att ni kunde få träffa dessa människor, få se deras fantastiska leenden och bli berörda av deras starka värme. De skrattar ofta åt mig, oja, men det är av förvåning när jag gång på gång gör saker som de inte förväntar sig. Jag önskar att ni kunde få uppleva hur det är att med glädje bjuda på sig själv och skratta tillsammans med de som med kärlek skrattar åt dig. När jag satt där under mangoträdet påmindes jag om hur tacksam jag var över att få vara här, hur detta så annorlunda redan börjar kännas naturligt. Det kanske var därför jag var extra mån av att suga in allt och verkligen försöka bevara det i mitt hjärta. Jag vill inte åka hem och känna att jag inte tagit vara på tiden här. En afrikansk man sa en gång ”i väst har ni klockorna, men i Afrika har vi tiden”, absolut ingen generell sanning, men det ligger nog ändå en del i det. Jag har tid här, men sättet att ta vara på den är ibland annorlunda från i Sverige, relationer prioriteras nämligen alltid. Det är något vi nog alla håller med om egentligen är viktigast, men det präglar ändå inte alltid våra liv. Åh vad jag önskar att vi kunde låta det göra det.

Denna bild är inte från igår utan när vi besökte ett annat hem. Dock påminner den om den miljö jag befann mig i.

Inte heller detta är från igår, men en otroligt vacker miljö som liknar den vi hade cellgrupp i.

/Hanna, Zambia

Vad var det jag precis hörde??

”Suå sdaj, bång sraj!”  Med ett vänligt leende blir jag hälsad varje vardagsmorgon på språkskolan.  ”Hej, äldre syster!” Lärarna på Language Exchange Cambodia är alla unga, mellan 20 och 25 år. En del pluggar på universitetet. Några av dem brukar sitta i ”foajén” i väntan på dagens elever. Som i  ett typiskt hus är foajén ett öppet utrymme, högt i tak (kanske två våningar), enkelt möblerad och fungerar som reception. En gest uppåt övervåningen, ”Däruppe!”.

Övervåningen på LEC

Väl uppe sätter jag mig vid det bord där vi brukar sitta och andas ut. Trappstegen är smala och höga och ’bedriften’ att ta sig två våningar upp kröns ibland av banala skämt om dagens motion. Efter de vanliga artighetsfraserna väntar ett par timmars hjärngymnastik. För att snabbt hjälpa utlänningar att ta sig runt med ett enkelt språk slopas grammatik och teori. Istället drillas ord, fraser och enkla konversationer.

När man inte kan läsa språket som det skrivs, har man bara hörselintrycket att luta sig mot. (Om jag förut trodde att jag hade lätt för att härma uttal, är jag nu i alla fall befriad från den villfarelsen.) I bästa fall hör jag och försöker härma vokaler och konsonanter jag känner igen. Oftast följs det av en fundersam blick i lärarens ansikte. Uppmaningarna att upprepa det man sagt följs av likaledes fundersamma blickar. I värsta fall vet jag inte ens vad jag hör och då är det jag som sitter med ett frågande ansikte.

Jag: Jaha, så det är ett ’p’ i början?    -Nej, det är ett ’m’!

Är det ett ’n’ mitt i ordet?                  -Nej, det är ett ’d’!

Så det är ett tyst ’t’ i slutet?               -Nej, det är ett ’v’!

… osv.

Svårigheterna till trots är mina morgnar på språkskolan en rolig del av min dag. Lärarna är vana vid dåligt uttal och det blir en hel del ömsesidiga skratt. Vissa saker sätter sig faktiskt efter ett tag. När lektionstiden är slut och jag skrivit mina initialer på dagens datum i schemat, går jag mellan de mopeder som står uppradade på uppfarten, ut genom de klarblå grindarna till tuktuken som står och väntar. Under tio minuter kan jag ta en micropaus och ladda om inför resten av arbetsdagen. Väl framme vid International Cooperation Cambodias kontor byter jag till tofflor, går upp för fler smala branta trappor och landar i stolen framför datorn.

/Sara Lindé, Phnom Penh

Vidgade vyer

Hej på er!
Det har varit innehållsrik tid för mig här i Yaound’e både i händelser och i känslor. Vi hade höstlov förrförra veckan och för mig innebar det en resa till Mbingo som ligger uppe i bergen. Det var fantastiska dagar med goda vänner, fantastiska vyer, vackra vattenfall och en härlig ridtur.

Under tiden vi var uppe i bergen kunde vi ströva fritt och det blev tydligt hur mycket jag saknat att kunna öppna dörren och gå vart benen än bär mig. Här i Yaoundé bor jag så att fordon så gott som alltid är nödvändigt om jag ska någonstans, vilket har inneburit att jag behövt skjutsats hit och dit både av familjen Carlsson och grannarna. Språkmässigt består min franska hittills av lösryckta ord och fraser samt att de flesta ställen jag är på är väl inhägnade. Jag har därför känt mig rätt så instängd och begränsad och kanske mest av allt av min egen rädsla. Tänk om, jag kan inte, jag förstår inte, hur gör jag o.s.v.

Bär jag kom tillbaka från Mbingo har jag därför jobbat på att utöka min bekvämlighetszon, vilket har inneburit att jag lärt mig att åka taxi på egen hand, vilket man gör genom att ställa sig vid vägen och ropa ut vart man vill åka. Då stannar en taxi och man får avgöra om man ska tränga sig in eller vänta på en mindre full taxi. Jag har också varit till en Kamerunskkyrka (istället för till den amerikanska jag hittills gått till), predikan var på franska men tolkades till engelska. Det känns härligt att få lite vidgade vyer och jag är så tacksam för mina Amerikanska vänner som är ett stort stöd för mig. Det känns som att jag jobbar mycket med balansen mellan att våga möta det okända och att inte ta onödiga risker. Jag har saknat att vara en del av samhället här och samtidigt varit för rädd för vad det skulle innebära. Jag känner mig dock nöjd med att tagit mig en bit up på okänt vatten men inte så långt ut att jag tagit mig vatten över huvudet.

Guds Frid!
/Sofie

En dag som ”teacher Nina”

Klockan är åtta. Jag går in i klassrummet.

– God morning class!

Barnen reser sig upp och svarar:

– God morning teacher Nina.
– How are you today?
– We are fine thank you, and how are you?
– I am fine thank you. You can have a sit.
– Thank you teacher Nina.

Sedan första dagen jag började på förskolan har jag fått titeln ”teacher Nina” I ena stunden förundras jag över att barnen är så artiga och vänliga. Vilken respekt de visar mot de vuxna. I andra stunden tar tålamodet slut för att de är så högljudda och bråkiga. Så skulle vi aldrig bete oss i Sverige. Jag tar upp en vit krita och börjar skriva engelska ord på den svarta tavlan. Jag får ta i med hela armen för att det ska synas vad det är för ord. Tavlan är sliten och trasig. Vi läser orden tillsammans därefter delar jag ut deras skrivböcker.

– Teacher Nina, I am asking for the pen?
– Teacher Nina, I am asking for the rubber?
– Teacher Nina, I am asking for the pensharper?

Så börjar det hektiska jagandet efter att hitta en penna till varje elev. Det är egentligen deras ansvar att ha med sig en penna till skolan men det är något som sköts väldigt dåligt. I stället blir det mitt problem. Klockan tio ber vi tillsammans innan de går ut på rast. Efter 30 minuter står matematik på schemat. Det är svårt ge ut uppgifter till barnen eftersom att det är en så blandad klass. Barnen är mellan 7-11 år. Läroböcker? Nej det har vi inte här, allt skrivs på den svarta tavlan som jag har fått armmuskler av nu. Mellan klockan tolv till två är det lunch. Skönt att få gå hem, äta och ta en kort siesta. Tillbaka vid två för en timmes lektion. Dagen är slut och det är dags att gå hem. En del av barnen kommer fram och skakar hand innan de lämnar klassrummet. Jag förundras igen av deras artighet. Några av de mindre barnen kommer in och kramar om mig. Deras fantastiska leende får mitt hjärta att smälta. Trots en tuff dag känner jag mig så välsignad att få vara här.

“Physical education” står på schemat och jag lär barnen en något stillsam lek i 40 graders värme.

/Nina Sundell

Mpongwe Zambia

Två dagar med våra småsyskon på House of Hope

Söndag- måndag spenderade vi på House of Hope. Vi flyttar dit om en månad men vi fick inbjudan att vara med på ett läger de hade där. Och det var vi inte sena att tacka ja till.
Jag hängde inte riktigt med på vilka det var för men tror att dat var barn från ett annat hem som var där tillsammans med House of Hope och House of Grace. House of Grace är ett annat skolhem i närheten av Chiang Mai som Khun Tasnee (föreståndare) också har varit med och startat.
Vi kom dit i söndags på morgonen. Då fick vi vara med på worship med barnen och personalen på House of Hope. Det var mysigt och de sjunger så fint! Än så länge har vi inte lärt oss så pass mycket av språket att man förstår predikan men det går ändå. Vi står upp när alla andra gör det och ber när alla andra gör det 😉
Sen hade vi tid tillsammans med barnen och hängde med dem. De var lite blyga i början såklart och det är svårt när de inte kan engelska och vi inte kan Thai. Men man kan alltid kramas och det är nästan bättre!
På eftermiddagen sen kom ett helt gäng med barn och sammanlagt var vi runt hundra personer. Vi började med att äta ihop och under tiden sjöng barnen och efter maten var det ännu mer framträdanden. I Sverige är min erfarenhet att det är svårt att få tag på folk som vill framträda på scen men här var det tvärtom. Vi hade nog kunnat sitta halva natten 🙂
När det var färdigt fick alla fika. Efter en lång dag med många intryck dog vi i sängen.
Klockan ställdes på 5.30 (!) för att gå upp på worship. Det var längesen jag gick upp så tidigt och det kändes som att gå upp mitt i natten, men väl uppe var det ganska härligt. Alla ljud av syrsor man hör när man är ute på landet är nästan öronbedövande men otroligt fint.
Efter frukost bar det av på utflykt med allihop. Här i Thailand har man stora bilar med flak för att få plats med många människor. Lite annorlunda mot Sverige.. Bälte och bildörrar är väl överskattat.. Eller? Men det är så fint när de åker på flaket. Glada, färgglada och vackra som dom är!
Utflykten gick till en park som kungen har grundat för att skog skövlades och djur dog ut. Så nu är det en park där man bla odlar fisk och grodor. För att sen sälja som MAT. Ska tydligen vara en delikatess med groda, de säger att det mesta som är konstigt för oss smakar som kyckling. Men groda ska tydligen inte göra det.. Så vi får väl se om det blir ett smakprov under tiden i Thailand.

Två fantastiska dagar med mycket kärlek. Vi har det bra här!

Frukost!

Tittar på fiskar

Mmmm, smaskigt! De hette American bullfrog. Och jag förstår varför.. Enorma!

Nästan alla som var med på läger. Många iallafall 🙂

Missionsstationen bland indianerna

Vid klockan två satte vi oss i bilen och en timma senare var bilen fullpackad med mat och nödvändigheter och vi började vår färd mot skogen kring Pypuku och det arbete som bedrivs tillsammans med stammen Paitiavytera. Det hade sagts att vägen skulle vara skumpig och efter två timmar på asfaltsvägar insåg vi att ja, vägen är skumpig. Vid ett tillfälle flög vår medpassagerare upp i taket (han hade inte säkerhetsbälte). Väl framme och utanför bilen med AC, möttes vi av skogens alla ljud samt en slående nattvärme och spektakulär stjärnhimmel. Under tre dagar skulle vi sedan finnas med i arbetet som bedrevs kring missionsstationen. Jag följde med en läkare i hans uppgifter på den enkla mottagning missionsstationen hade. Framför allt led människor av infektioner och bristsjukdomar, något som är mer främmande inom vår svenska sjukvård. En nyttig läxa i infektionsmedicin och prevention. Efter att ha haft mottagning på lördagen åkte vi ut till en kvinna som hade en komplicerad förlossning. Mjuka sängar, rena lakan och dyr teknisk utrustning hade bytts ut mot ett jordgolv, en filt och halmtak. Intrycket av hur enkelt en stor del av jordens folk lever blev oerhört verkligt för mig.

På eftermiddagen och kvällen samlades vi i smågrupper kring guampan fylld med Tereré (en kall teliknande dryck, som nära inpå missbrukas av Paraguayanerna) och delade berättelser och intryck. Varje kväll satte vi oss vid ett bord fyllt med godsaker från asadon (grillen), fräscha sallader och rotfrukter.

Mitt i all glädje och trygghet gick då och då tankarna åter till hur enkelt en stor del av jordens befolkning lever. Och den tunga följdfrågan lät sig inte vänta: Vad kan lilla jag bidra med? En fråga som ofta blir överväldigande och omöjlig, men som i sina ljusa stunder inspirerar till hårt arbete och förtröstan på Guds ingripande.

Idag sitter jag vid mitt matbord, 30 mil av skumpiga röda jord- och asfaltsvägar från missionsstationen, och skriver ett blogginlägg. Mätt, frisk och belåten. Jag skulle vilja avsluta med något smart, som man liksom ska göra i texter andra ska läsa. Men just nu kommer jag inte längre, jag är inte färdig än. Det enda jag kommer att tänka på är Tack Jesus för livet du gett. Tack Jesus!

//Victor III, Paraguay

Skumpiga vägar och AC-utrustad bil.

Utanför ett hus i Pykuku.

Paraguays vackra solnedgång!

Vårt samlade missionsresegäng.

Man är som ett barn igen

Jag är inne på min fjärde vecka i Thailand och det har gått förvånansvärt snabbt! Det är fantastiskt att vara här men också frustrerande ibland just för att det kan vara svårt att göra sig förstådd. Det går ofta bra, man använder sig av kroppsspråk eller enstaka ord man lärt sig, men ibland blir det bara konstigt!

Under min första vecka skulle jag till exempel ta en taxi till kontoret men hamnade långt söder om stan vid en jättestor matbutik. Äsch, tänkte jag när jag insåg att jag kommit helt fel, jag får fråga om vägen tillbaka eller vänta på en annan taxibil att åka tillbaka med. Det kom dock inga nya taxibilar och ingen jag försökte prata med kunde engelska. Så jag var fast, utan att veta vart jag var! Det var lite pinsamt att ringa till kontoret och säga att jag var vilse, och att svara ”jag vet inte” på frågan ”vart är du, ser du nåt runt omkring som du känner igen?”. Men det löse sig fint, jag räckte över telefonen till en förbipasserande som på thai fick förklara vart jag var och efter tre förvirrade timmar var jag tillbaka på kontoret igen!

Nu, efter en månad i landet och intensiva studier i thai, har jag bland annat lärt mig att fråga efter vägen.

Vi började först med privatlektioner men läser nu på YMCA i en klass på ca 15 personer. Det är väldigt roligt! Det är en dock en utmaning att minnas om ordet ska sägas med fallande ton, låg ton, hög ton, stigande ton eller ingen ton alls, de får ju olika innebörder då. Maa kan till exempel betyda hund, mycket och tugga beroende på vilken ton man använder!

/Lydia Gustavsson
Chiang Mai, Thailand

Mat!

Någonting som är helt universellt för oss människor är att vi behöver äta. När man är utomlands läggs ytterligare en dimension till alltihop, eftersom råvaror, kryddor och rätter kan vara sådant man aldrig provat förut.

Hittills har nog Sara Linde varit den som varit mest “på” att testa ny mat. Jag har använt mig av taktiken att låta henne äta alla saker först och säga sin åsikt, innan jag provar själv. Vi får se vem av oss som blir först med att prova friterade spindlar, något som man visst kan äta som en form av snacks här.

En dag, på kontoret där vi jobbar, skulle en av medarbetarna avtackas. Kollegiet samlades och man höll små tal till henne. På bordet i rummet stod fat med drakfrukt och mango, frukter som vi ju också kände igen, men det var längesen jag åt en så närproducerad mango. Fruktbitarna skulle man doppa i en blandning av socker, salt och chili, vilket gav en ny och spännande smaktouch. Vi har även hittills under vistelsen här provat åtminstone tre frukter som varit helt nya för mig, frukter som alla varit goda och vackra men som jag tyvärr inte minns namnet på (och gjorde jag det skulle jag ändå inte kunna stava till det på Khmer…)

Medarbetaren som skulle avtackas bjöd senare på lunch: nudlar tillsammans med en mycket god sås innehållande bl.a. jordnötter och någon typ av fisk. Till det serverades färska örter samt vackra gula blommor som utifrån mina mycket begränsade kunskaper i botanik närmast såg ut som luktärter (vilket det ju inte kan ha varit eftersom de är giftiga…) Har också hört att man kan ha näckrosor i maten här, tycker det låter så otroligt vackert, men jag är inte säker på att vi åt sådana just den har dagen.

Vi delade måltiden sittandes på golvet på en blå matta (se bild). Traditionellt kulturellt ska kvinnor sitta på knä och män i skräddarställning. Jag ska inte låtsas som att knäna inte gjorde ont och att fötterna inte somnade till litegrann emellanåt, men det var helt klart en bisak i sammanhanget! Vi var väldigt glada att få vara med och äta lunch på ett traditionellt vis.

/Sara Fredh

Phnom Penh, Kambodja

Mycket nytt och Mycket varmt

Jag har varit här i 3 veckor nu i Zambia. Jag tyckte att det ha gått väldigt bra. Jag har träffat trevliga människor som alltid ler och skrattar när man hälsar. Det finns mycket blomträd här och mycket fina blommor. Varje dag behöver jag inte tänka på vilket väder det ska bli utan det är 35-37 grader varmt hela tiden. Vissa dagar är till och med vindarna varma.

Efter ungefär en vecka fick jag börja jobba på sjukhuset eftersom jag har vård och omsorg i utbildningen. Där fick jag träffa Paige som efternamn jag inte kommer ihåg. Hon visade mig runt och berätta för mig vilka avdelningar det finns på sjukhuset. På varje avdelning fick jag presentera mig lite kort och så far vi iväg till en annan avdelning. Till sist så placera hon mig på mödravård avdelning, där jag fick träffa massa unga gravida kvinnor och alla små nyfödda bebisar. Jag fick inte så mycket arbetsbeskrivning. Paige lämnade mig i Magrets händer som är sjuksköterska, hon är en mycket kraftig kvinna och tycker väldigt mycket om att prata. Jag frågade henne mycket om vad jag skulle göra och min engelska är inte den bästa. Ibland förstod jag inte vissa saker hon sa. Jag upptäckte snart att jag måste ta mitt ansvar för det jag ska göra för de säger inte vad jag ska göra utan bara kör. Jag måste hela tiden fråga dem vad jag ska göra och om jag kan hjälpa till med något. Första dagen fick jag jobba med pappersarbete som jag snabbt måste lära mig att sköta. Det var inte så svårt upptäckte jag efter en stund. Den dagen fick jag ta temp, blodtryck och skriva in vilka sprutor de ska ha för att skydda sig mot hiv/aids/std osv. När jag slutade så var jag helt utmattad.

/Mapyu, Zambia

Intryck från Phnom Penh

Det är onsdag eftermiddag, vi tar på oss våra enkla regncapes i tunn plast och skyndar oss ut från International Cooperation Cambodias huvudkontor, till tuktuken som ska ta oss hem. Vår förare har fällt ner regnskydden på sidorna och medan vi skumpar fram fascineras vi över hur ett eftermiddagsregn kan  fylla de slingrande smågatorna med smutsbrunt vatten.

Den första söndagen fick vi uppleva REGN.

För två veckor sen landade vi på Phnom Penhs flygplats. Den dagen märktes det inte att vi kommit under slutet av regnperioden. Det var hett och kvavt och lukten av ägg (så luktar det faktiskt…) blandad med rökelse slog emot oss när vi åkte till de guest house-rum som bokats åt oss. Susanne från ICC mötte oss och förklarade att trafiken var lugnare än vanligt eftersom man firade sista dagen på Pchum Ben – en slags tredagars Allhelgonahelg då många beger sig till sin hemby för att offra till avlidna förfäders och anhörigas andar. Ändå fick vi en första upplevelse av kambodjanernas trafikkultur. Filindelningen tolkas mycket kreativt och för att flödet av mopeder, cyklar, människor och bilar inte ska avstanna alltför mycket praktiseras ett ge-och-ta-tänk. Med mycket lite svängrum lyckas de flesta undvika att bli påkörda och att köra på andra.

Under den en och en halv vecka som följde kände vi oss varmt välkomnade av ICC och fick hjälp med det som behövs för att bo här, allt från att köpa nytt sim-kort till att skriva hyreskontrakt. Vi blev visade runt och fick också möta berättelser från de Röda khmerernas tid vid makten, berättelser om  lidande och om de spår det satt i det kambodjanska samhället.

Wat Phnom, enligt legenden den plats där staden grundades. Till pagodan kommer många (buddhister) för att be.

Tuol Sleng, Röda khmerernas ”säkerhetsfängelse”, dit 17-20 000 människor kom för att torteras, förhöras och sedan skickas ut till sin avrättning. Bara 7 överlevde.

Under vår tid här kommer vi – Sara och Sara, även kallade Sara doctor och Sara lawyer – bland annat undervisa i engelska för några av dem som arbetar på ICC:s huvudkontor. Ute i provinserna genomförs de flesta projekten, men de administreras från huvudkontoret. En vision som genomsyrar arbetet är att de som blivit minst sedda och minst betjänade av samhället ska ges redskap att själva påverka sin framtid. När de enskilda grupperna upplever ett värde i den egna identiteten och samarbetar inom gruppen stärks hela samhället. Jag ser fram emot att få vara med på ett hörn och (det är planen) som praktikant bidra med kunskaper om mänskliga rättigheter. Jag ser också fram emot allt det jag kommer att få lära mig av mina nya kollegor och av att ta itu med nya utmaningar.

Sara Lindé /Kambodja

Olympic Stadium – hit kommer man för att motionera. I bakgrunden syns några av de många nya hus som byggs. Phnom Penh växer så det knakar.