Flexibilitet

Vi kom just hem från vår andra och sista visumresa. Nu är det absolut klart att vi får stanna i Thailand två månader till. Yes! I lördags kom vi hem från Hongkong, jag, Markus och Lydia, EFK-Thailands praktikant som kom hit i Januari, som numera är våran fjärde team-medlem. Som alltid när man kommer hem efter en intensiv resa när man har varit väldigt tätt inpå varandra är det skönt att bara komma hem och dö i sängen och passa på att få egentid.

När vi satt på planet på väg från Chiangmai till Hongkong fantiserade jag att vi egentligen satt på planet som skulle ta oss tillbaka till Sverige. Det skall jag förstås inte göra förrän om två månader, och jag är glad för det. Jag trivs jättebra här och jag tänker köra ända in i kaklet utan att slacka ihop bara för att det närmar sig slutet. Trots att den här utlandsperioden har varit fantastisk har jag hela tiden räknat ner varje vecka tills vår tid här i Thailand är slut och jag har alltid haft stenkoll på hur lång tid vi har kvar här. Vi har haft långt fler otroligt bra stunder än jag kan räkna och jag tar med mig många erfarenheter härifrån. Jag kan inte nog förklara hur lycklig jag är att jag lämnade Sverige och åkte hit, men det har faktiskt varit en stor utmaning. Efter åtta månader kommer jag att definitivt känna mig himla färdig. Jag vet att jag inte vill jobba som missionär utomlands, så kan jag säga. Jag beundrar er som gör det. Ni är superhjältar!

Att vara flexibel var ledordet för oss StepOutare innan vi åkte ut till våra praktikländer. I nästan fem månader har jag levt under samma tak som människor som är uppväxta bland Norra Thailands minoritetsfolk Lahu. Jag har ätit deras mat och jag har lärt mig att knaggligt prata deras språk. På det sättet har jag och de funnit en mycket intim kontakt mellan varandra, och vi kan förstå varandra bra, särskilt jag och föreståndaren Somsak, vi har en nära relation och vet ganska bra hur den andra tänker vid det här laget, och han är en mycket vettig person som alltid har brytt sig om mig mycket. Missuppfattningar kan ske ändå, och jag tror att jag själv är minst lika skyldig till när jag ibland uppfattar det som att information har undgått mig. Så jag köper det inte om någon har fördomar om att det alltid handlar om kulturskillnader. Många kulturer har säkert en mer flytande uppfattning om tid eller annat än oss svenskar, men i mitt fall har det nog helt enkelt berott på att både jag eller någon vän som är Lahu har varit för blyga för att anstränga oss för att få den andra att förstå en mer komplicerad fråga. Alla andra runt omkring mig som är Lahu verkar oftast vara med på tåget när någon ger kommandon för att något skall göras, så jag har bara antagit att det är så.

Det kan vara utmanande att hänga med i svängarna när få andra pratar engelska, men fiskar man tillräckligt länge så går det till slut. Ibland förstår man inte något som angår sig själv förrän det känns väldigt sent, men då biter man ihop, fiskar något ur rockärmen och sen klarar man av det. Jag är tacksam för att människor inte är lika över hela världen, och jag har lärt mig att aldrig anta att människor som är väldigt olika mig är mindre vettiga.

Det är roligt att lära sig så mycket om en annan kultur på djupet på det här viset, men det går också åt så himla mycket energi. Jag kommer att pusta ut när jag är tillbaka i Sverige igen, och sen sakna allt detta igen.

image

En grupp väldigt vettiga människor provade Dim Sum i Hongkong.

image

Somsak och Sunday.

image

Jag försöker passa in i familjefotot tillsammans med Somsaks fru Apisalas (tredje från höger med bäbisen i famnen) familj i hennes hemby på betongplattan där senare det Kinesiska nyåret firades.

image

Utsikten från pojkarnas hus på elevhemmet.

Vi hörs igen! /Philip i Chiangmai

Annonser

Long time no see

Hej alla läsare.

Först tror jag det är på sin plats med en ursäkt. Förlåt för att jag inte skrivit på så länge. Jag har varit ganska (eller väldigt) sjuk till och från under ”vintern” här men nu börjar allt till slut bli mer stabilt och jag ska försöka ta igen saker som legat på hyllan – som att skriva här till exempel.

Det blev tyvärr en omtumlande flytt från Dhaka till Phnom Penh, med kort varsel och allt annat vad det innebär med att byta land, kultur, religion hos lokalbefolkningen, språk, boende, vänner osv. Och visst – det går nog inte en dag utan att jag tänker på Bangladesh och allt fantastiskt vi fick uppleva där. Det blir lite som ett hål någonstans som inte riktigt fyllts sen vi flyttade därifrån, så jag hoppas och tror verkligen vi, i något sammanhang, kommer komma tillbaka till detta otroliga, fantastiska, vackra och välkomnande land.

Trots detta kan jag omöjligt förneka hur bra vi fått det här i Phnom Penh. Vardagarna rullar på med relativt varierande jobb på kontoret och diverse sysslor på fritiden. Vårt boende är helt fantastiskt; 15min moppe till kontoret, 10 min gångväg till närmsta större marknaden och 1 minut till slummen. Det sista kanske inte låter så fantastiskt, men det gör vår vistelse här så otroligt mycket mer verklig. När en går fram längs en stinkande, sopfylld kanal, med glada barn och diverse djur springandes kring benen, och när de vuxna skiner upp och glatt börjar prata och skoja efter att bara fått ett par ord khmer istället för engelska, då är det svårt att inte trivas.

Men det är också svårt att gå förbi de 10-20 bordeller vi bor grannar med och sen fortsätta upp på den mycket fräschare ”gata 155”, där det helt plötsligt är fullt av turister och expats, och inte reagera på detta. Hur kommer det sig att Khmererna blir alldeles till sig av förvåning, börjar skratta, sänker priserna på marknaden osv utav enbart ett ”nej tack” på deras språk från en vit människa? I Bangladesh var det lätt att förstå; där var vi så utstickande och konstiga, i kombination med att väldigt mycket färre i lokalbefolkningen kunde engelska, så det var inte konstigare att vi pratade bangla än att vi över huvud taget var där och intresserade av deras land. Men här, i Kambodja, där tusentals turister kommer årligen och så många utlänningar bor – hur kan det vara så konstigt?

För mig blir det tragiska svaret samma som orsaken till att allt lägre åldrar syns bland ”massörerna” ju längre bort vi kommer från vårt hus och istället närmar oss turistkvarteren. Vita människor, inte minst svenskar, ägnar nog vanligtvis inte ens en sekund av sina Kambodja-resor till att komma nära folket, kulturen, religionerna eller ens språket. Det handlar snarare om billig öl, billig mat, billig shopping och billigt sex.

Ju längre vi bor här, i vardagen, i fint och fult väder, som friska och som sjuka, desto mer och mer uppskattar jag allt vi har, allt vi fått och allt vi kommer få utav tiden här, av tiden i Bangladesh och av tiden som kommer sen när vi rest till Sverige igen. När jag får mat och kramar östa över mig (på ett väldigt icke-kambodjanskt sätt) av min nya mormor (landladyns mamma) och samtidigt inser att hon levt genom Pol Potts fruktansvärda regim så är det svår att inte fyllas med medlidande. Eller när en kollega berättar om hur hennes familjemedlemmar, en efter en, mördades på olika sätt efter att de splittrats och aldrig träffades igen…

Det är tungt, men så otroligt vackert.

Efter mitt första besök på tortyrmuseet Toul Sleng (även det på gångavstånd hemifrån) skrev jag en låt utifrån detta. Om intresse och tid finns kanske den dyker upp här inom kort. Tills dess får ni nöja er med bilder och ett löfte om att det inte dröjer länge innan nästa inlägg.

Fred, frid och fröjd.
Eric, Phnom Penh

IMG_2442IMG_2457IMG_2503IMG_2548IMG_2580IMG_2659IMG_2705IMG_2722IMG_2746IMG_2771IMG_2779IMG_2782IMG_2788IMG_2814IMG_2823IMG_2828

Harmonisk men förorenad miljö

IMG_2618

Bak på en moppe fick jag åka med på en liten grusväg mellan risfält. I ungefär en halvtimma sicksackade vi fram för att inte köra på varken kor eller barn som fiskar med händer och nät ur dikena. Vi kom sedan fram till den gård som personalen på PARCE-projektet tänkt besöka. Jag fick för en dag följa med till en av provinserna utanför Phnom Penh där ICC driver detta projekt som går ut på att stärka jordbrukskooperativ.

Att komma iväg från det ständiga trafikbruset och pulsen som huvudstaden erbjuder var en fantastiskt avkopplande upplevelse i sig. Att sedan få åka runt mellan fält där människor i alla åldrar använder sig av jord och natur på olika sätt förde med sig en ännu djupare känsla av harmoni. Jag har nog alltid tyckt att det är något idylliskt över jordbruk, att leva av det naturen och jorden kan ge och att vårda det en period för att se olika grödor växa som sedan blir livsnödvändig mat. Samtidigt var det för mig som nu försöker sätta mig in i miljöfrågor i Kambodja väldigt bra att få se lite mer av hur jordbruket kan se ut i Kambodja, höra lite om vad som är stora utmaningar och om vilka initiativ som fört med sig mycket gott.

Det första som slår mig är hur lätt det är att få en felaktig bild av vad som är ett problem. Exempelvis tänkte jag tidigare att det är viktigt att nå ut med mer information om vilka jordbruksmetoder som är effektiva och bättre för miljön och sprida kunskap om varför det är dåligt att använda en viss typ av gödningsmedel eller insektsdödare. Genom att få komma ut och träffa både de som arbetar på projektet och några jordbrukare förstår jag att de har en väldigt mycket bättre koll på jordbruksmetoder och vilka medel som är bra eller dåliga att använda än vad jag har men att många bönder här har fastnat i en negativ spiral. I provinserna som gränsar till Vietnam är det vanligt att det säljs vietnamesiska gödnings-, och bekämpningsmedel och även rissorter till kambodjanerna som odlar. Dessa är billiga och på kort sikt effektivare än de inhemska varianterna men på lång sikt försämras jordkvaliteten och det krävs med det mer gödnings- och bekämpningsmedel för att skördarna inte ska bli sämre och sämre. Dessutom står ofta all typ av användningshandledning på vietnamesiska så dosering mm. blir svårt att följa för bönderna. Detta är inga nyheter för bönderna som odlar med vietnamesiska medel, men det är en alltför stor förlust att ställa om och börja odla kambodjanska rissorter och utan eller med mindre kemikalier. Även om det skulle löna sig på lång sikt så har inte dessa bönder råd med ett eller två års skörd som blir något sämre av att de skulle ändra sina metoder.

Jag inser mer och mer hur viktigt det blir att lyssna. Att komma och predika om de negativa effekterna av vissa kemikalier är här totalt meningslöst, det ger varken ny kunskap eller möjlighet att skapa förändring. Jag får istället höra av den miljöansvarige i personalen på PARCE om hur de arbetar för att supporta kooperativ mellan bönder för att de ska kunna bygga upp en större ekonomisk säkerhet och få råd med investeringar som en ensam familj aldrig kunnat göra. En riskvarn är en sådan investering som delvis sponsrats av PARCE och som nu drivs av ett jordbrukskooperativ för att bli till nytta för flera familjer och jordbruk. Genom att bygga upp en större ekonomisk stabilitet hoppas de att fler bönder ska kunna ta steg mot att använda mindre miljöfarliga medel som försämrar jordkvaliteten.

Efter att ha ätit lunch tillsammans med familjen vi besökte och sovit en timma tillsammans utsträckta på trädäcket som fungerar som både säng och matplats är det dags att åka tillbaka. Jag känner ett stort lugn av den lunk som verkar prägla livet ute på landet och fascineras över att dessa människor kan sprida ett så stort lugn även om de lever på så små marginaler där deras inkomst och matkälla ständigt hotas.

/Rebecka i Kambodja

IMG_2613

En familj fiskar ur ett dike vid vägkanten. Mamma sitter här och sorterar ut fisk ur nätet.

 

IMG_2630

Riset ligger och självtorkar i solen.

 

IMG_2633

Jag får följa med till familjens odlingar. Jag tycker att lunket på den korta promenaden dit speglar lugnet på hela gården.

 

IMG_2635

Här matas fiskar i den damm familjen fått hjälp att bygga genom PARCE-projektet.

 

IMG_2642

 

IMG_2646

Till mellanmål bjuds jag på grillade grodor. Har blivit lite av en favorit här i Kambodja sen dess! Smakar lite som gott grillad fisk fast knaprig – smaskens! 

Mangoträd och projektbesök

Nu är det den tiden på året som mangoträden börjar få sina blommor. När man åker ut på landsbygden där mangoträden växer i massor så känner man en ljuv doft som påminner mig om min barndom. Förhoppningsviss så får man smaka några mangos om några månader.

Blommorna visar att årtiderna ändras här, den ändras på andra sätt än vad man är van med. Nu så har det börjat elda ute i skogarna av olika anledningar som att det inte ska växa igen och det ska vara bra för svampar. Men en fantastisk sak att se är det nya gräset som växer upp i askan. Se det nya livet växa upp.

 

Jag och Axel har haft turen att få åka ut och besöka ett av TLFs projekt, mothertounge. Det är ett projekt som låter Lahubarn lära sig lahu innan de lär sig thai. De få lära sig sitt modersmål helt enkelt. Det kommer hjälpa barnen att lära sig i skolan när de blir äldre. Det är lättare att lära sig om man först kan skriva och läsa på sitt modersmål.

Det var en kul resa och vi fick besöka de två skolor som de arbetar i. Vi fick vara med under deras klasser där de lärde sig om färger och siffror. Sen fick man se de rita lite också.

 

Jag filmade en del under resan och jag hoppas att det kommer komma ut en film om mothertongue projektet snart. Är en hel del material att kolla igenom och lite av materialet är på thai så jag kommer behöva lite hjälp med översättning.

 

Tiden, hur ska man se på den? Januari försvann väldigt fort efter jag fått besök av föräldrar och åkt ut på olika äventyr, som att åka och fiska med barnen från Phrao. Jag är inte ledsen att det gick så fort, mer glad för jag hade så kul.

Jag vill inte säga att jag har en viss tid kvar i Thailand, jag vill se det som att jag får en tid här i Thailand och jag är tacksam för varje dag jag får av Gud. Varje dag är en dag som Gud ger oss, varje dag är en god dag för vi har Gud på våran sida. Det är något jag vill ta med mig härifrån.

DCIM100GOPROG0035640.

Ett ensamt blommande mangoträd vid sidan av vägen

IMG_1334

Rita lite med barnen 🙂

IMG_1359

Kul att få vara i skola och sjunga och lära sig saker.

Talande händer och virkade mattor

Händer som talar”, heter föreningen vi hjälper till på här i Maputo, Moçambique. Ett passande namn med tanke på att de som är anställda där talar Moçambikiskt teckenspråk, de flesta som arbetar i föreningen är döva.

Sista tiden har vi mest varit tillsammans med några kvinnor som arbetar på ”Händer som talar”. De håller till i ett litet svettigt rum i kyrkan Igreja Batista Renovada i Maputo. Varje vardag kommer ett gäng kvinnor och syr necessärer, väskor, kläder, bordstabletter, grytunderlägg mm. Det är ett glatt arbetslag. Allt de syr går till försäljning till lokalbefolkningen, men mest till turister.

Vårt senaste samarbete har varit med Clara, rektor på Skandinaviska skolan här i Maputo. Clara har lärt oss från ”Händer som talar” hur man virkar en matta. Vi köpte några meter ”capulanatyg”, rev isär i remsor á fem centimeter breda och knöt ihop till långa tygremsor. Dessa remsor rullades ihop till riktiga mastodont-nystan och virkades sedan ihop med hjälp av tjocka virknålar (12mm).

IMG_2481

Här var ”händer som talar”-tjejerna hemma hos oss och bakade bröd. På bilden från höger är Lurdes, Maria, Pureza, Ruth och Jaquelina

IMG_2594

Ruth river capulana-tyget i remsor

IMG_2605

Tyget som heter capulana är ett stumt bomullstyg, det används av kvinnor i Moçambique som en sorts kjol/höftskynke. Jag kan slå vad om att varenda vuxen kvinna i hela Moçambique har minst en capulana i sin ägo. De finns i alla färger och mönster och alla olika prisklasser. De jag har sett har kostat mellan 130-750 Metacais (26-150 SEK), det finns de som kostar både mer och mindre än detta. Under sin capulana bär man alltid ett par byxor eller shorts, eftersom det finns en rätt hög risk att capulanan börjar glida ner efter ett tag. När man knyter tyget om höfterna gör man det med målet att den ska sitta uppe så länge som möjligt utan att man ska behöva knyta den på nytt. Man knyter sin capulana på samma sätt som man virar en handduk om sig när man duschat och vill ha händerna fria.

IMG_2621

Här visar Klara för Felizarda hur man påbörjar sin virkning

IMG_2482

Tillverkning av grytunderlägg. Vi använder oss av kapsyler och spilltyg, återbruk när det är som bäst!

12648102_10153597729232182_830130830_n

Klara lärde oss hur man virkar en matta. Övre raden från vänster Felizarda, Neusa, Pureza, Elionira, Klara Nedre raden från vänster Marta, Jaquelina, Ester, Ruth, Marian

Nu har vi bara 22 dagar kvar på den här kotinenten, sex månader går fort!

Dit och tillbaka igen

 

I begynnelsen av vår planerade resa hit till Moçambique var vi bl.a. tvungna att ansöka om visum för att få vistas i landet.Det fanns några alternativ att välja mellan, vilket resulterade i den ”enklaste” vägen till att få Visum enligt rådgivaren, ett Turistvisum. Detta förstod vi inte riktigt då vad detta skulle innebära fullt ut…Det vi fått tillstånd i vårt Visum av ambassaden var: Var 30e dag skulle vi ut ur landet för att sedan komma tillbaka in igen och sedan utföra samma procedur 6 gånger under vår tid här.

För att stämpla sitt pass är en liten procedur varje gång…

Först åker man buss i 10 timmar från tidig morgon. Om man har tur åker bussen på uttalad tid, ibland kommer bussen lite vilken tid som passar eftersom det inte finns någon tidtabell…?!

IMG_0164

Här väntar vi på att få åka iväg med bussen 04.00. Bussen åker 2 timmar senare med hela bussen full med prylar och folk sittandes i mittgången

Vi övernattar sedan i Maputo för att ta en buss till från Maputo till Nelspruit i Sydafrika kl 05.00 på morgonen.När man närmar sig gränsen till Sydafrika ringlar bilköerna och  människor trängs för att om möjligt röra sig 2cm framåt för att komma före. Väl framme innan man kommer in i området där man ska stämpla sitt pass kliver vi ut och promenerar mot byggnaden och ställer oss i kö inför att stämpla. Väl inne är det just denna decemberdag smockfullt och svettigt, alla vill vara först att stämpla. Det finns 4 stycken luckor som är inglasade med en skåra längst ner så man kan sticka in handen och lämna över sitt pass. Där sitter det en ganska uttråkad person som ska stämpla ytterligare ett pass i raden av en oändlig kö.

IMG_0987

Såhär ser det ut en decemberdag i passkontrollen, ingen vet var kön börjar, här är det HeyBaberiba! =)

IMG_0978

Såhär såg kön ut utanför, den gick runt hela byggnaden och lite till!

 

Vi hoppar in i den lilla mini-bussen och åker 100m för att korsa gränsen och in på Sydafrikas passkontroll. Här passar man på att gå på toaletten vilket man inte vill göra på den Mocambiqiska sidan om man får välja.Här får man sina sista 2 stämplar för att kunna fortsätta resan in i Sydafrika mot Nelspruit

Har man otur och missat någon stämpel kan man råka illa ut och få böta ganska dyra pengar för att ha missat kontrollera sitt pass efter stämplar som ska stämma.Detta fick vi erfara i december när det var fullbelamrat överallt och kontrollanten upptäckte att vi varit illegala i Mocambique i 2 dagar! Vi hade gjort ett misstag vi aldrig gör om!

Vi blev inte särskilt trevligt bemötta av kontrollanterna. De hade ingen förståelse för att man kan göra ett misstag. De tog våra pass och gick iväg medan vi stod vid disken som frågetecken och väntade på någon att få prata med och fråga vad som stod på. Tillslut kom vår busschafför och frågade vad vi sysslade med eftersom de fått vänta på oss. Vi sa: ”de tog våra pass och det är något som är fel” Busschaffören frågar vänligt vad som pågår. Kontrollanterna säger bara: ”De måste betala 6000 metical var”!  det var bara att betala 6000 Metical som är ca 1200 kr och vara glad.

Jag gjorde en ganska intressant uträkning på hur många km som spenderats på bussar bara för att åka ut ur landet och stämpla pass. 6931 km!!  ca 92timmar har spenderats på att bara sitta i en buss! Nu har jag inte räknat med tiderna vi fått vänta på att bussen ska komma eller hur länge vi väntat inuti bussen för att komma iväg…För att du ska få en uppfattning av längden så är det ungefär som att åka genom HELA Sverige, från Smygehuk i söder och åka upp, ner och tillbaka upp igen.

IMG_1332

Det blir endel stämplar i passet…

Hu… Nu har vi tack och lov bara en resa kvar genom gränsen och det blir när vi åker hem till Sverige!

Marian, Mozambique

 

 

Jag får hjälpa med det jag kan!

Januari har ju bara försvunnit! Vi har gjort mycket dock. Fiskat med barnen i Prao och åkt till Grand Canyon(i Chiang Mai) . Har Haft besök av Markus föräldrar och åkt ut på äventyr. Vi har även haft en riktig vinterkyla. Ner mot 10 grader här! Det var inte det jag tänkte mig när jag skulle till Thailand! Men bara att jobba med Lahufolket och få lära ut engelska till dom på kontoret och se dom utvecklas är en upplevelse i sig.

Har den senaste tiden känt en stor tacksamhet över att jag får vara här i Thailand. Nu har det mesta blivit en vana och språkbarriären blir mindre och mindre. Det går faktiskt kommunicera vilket är härligt. För mig känns det lite som det börjar på riktigt nu på ett sätt, som det är nu jag kan få göra skillnad i någons liv och visa på Jesus. Det är även nu jag själv mer kan se vilken skillnad Jesus gör i andras liv när jag mer är en del av kulturen och förstår mer. 

Vi har nu fått en tillökning i vårt team! Lydia heter hon och hon är en frisk fläkt hos oss grabbar. Så vi försöker lära henne allt vi kan här i Chiang Mai. Vet inte hur bra jobb vi gör..

Jag har de senaste veckorna haft ganska mycket lektioner. Jag har nu lärt ut Engelska i 4 månader till Wirachai, Jale och Mata som är 3 nu nära vänner på kontoret. Det har verkligen gett resultat vilket är så roligt! Jag får vara med och hjälpa mina vänner att kunna kommunicera bättre i ett viktigt språk! De är nu mycket mer frimodiga i att prata och övar på varandra. Går nu prata Engelska för det mesta på kontoret vilket inte gått innan. Så för deras skull försöker jag prata mest på Engelska. Jag känner att jag får göra skillnad här, det är häftigt!

Vi har nu de senaste helgerna åkt ut till Prao där Philip jobbar med 27 Lahubarn i ett elevhem. Vi har åkt på utflykt med barnen i varma källor och vattenfall. När vi fiskade stoppade man vattnet genom att leda det runt och kunde då fånga en massa fisk med handen vilket var roligt. Barnen här är inte alls rädda för att skita ner sig trots att de närmar sig tonåren! Att få se deras glädje värmer ens hjärta.

Det känns så bra att resa ut såhär. Att få möta en ny värld och faktiskt på något sätt lyckas göra detta till sitt hem, för nu känns Chiang Mai faktiskt hemma! Om än bara för en tid. Jag har nu 3 månader till framför mig och det känns väldigt bra. Jag är inte färdig än!

Gud är god. Amen! /Axel, Chiang Mai

IMG_3985

Här satt vi i kylan. Markus som nu gillar värmen visar sitt missnöje. Här hade jag även en Engelskalektion sen då det verkligen var förfärligt kallt!

IMG_3986

Här fiskade vi med barnen. Här håller vi på att leda vattnet och stoppa det med hjälp av lera och stenar. Väldigt roligt och gott faktiskt!