Jag är svag, men ändå stark.

Alarmet ringer 6.00. Så fort jag vaknar upp vet jag att det är dags idag. Även om jag i huvudet är lugn så påminner mig kroppen om att jag har en utmaning framför mig. Pulsen slår lite snabbare och toabesöken är betydligt fler. Man kan tycka att jag skulle ha vant mig vid det här laget, när man gjort något många gånger borde det inte känns som en sån stor grej längre, eller? Jag äter frukost med mina systrar, packar ner bibel och anteckningsblock i väskan och beger mig med något tunga steg mot kyrkan. Då kommer det som alltid kommer innan det är dags, jag känner hur otroligt svag jag är. Jag kan inte göra det här själv, det går inte. Inom mig ropar jag högre och än mer desperat efter Guds hjälp. Orden vi har förberett kanske är fina, de kanske bildar starka meningar, men utan Hans kraft är de lika tomma som kyrkolokalen jag nu kommit fram till. African-time är något kvinnorna som samlas på torsdagar strikt följer, hur paradoxalt det än kan låta. En efter en droppar de in och en timma efter utsatt tid sätter mötet igång. Lovsånger sjungs och nya gäster välkomnas. Innan jag ska gå upp för att dela det jag tror Gud lagt på mitt hjärta, börjar det dunka inom mig. Jag känner mig inte så nervös längre, det är snarare en dunkande maning i mig. Jag förbereds och påminns om att jag inte gör detta själv. Någon som är så mycket starkare än mig, är med mig. När vi väl står där uppe och jag ser alla vackra kvinnor framför mig, byts den sista nervositeten ut mot en pirrande spänning. Jag kan känna lugn och de ord som förberetts kommer, som genom ett under, naturligt ur min mun. Nu och då under predikan händer det som jag bett så mycket för innan, Du kommer och gör det ingen annan kan göra. Du fyller rummet vi är i och orden som kommer ut ur min mun. Din närvaro och Din röst berör hjärtan. Dina tankar ändrar manuset jag har framför mig, formar om det i sista sekund. Du möter oss och Du blir förhärligad. Sen är det gjort. Jag går ner, trött men buren. Du uppmuntrar mig och jag påminns om att jag nu har gjort vad jag har kunnat, resten ligger i Dina händer.

Det skulle vara fel att säga att jag har lärt mig mycket gällande predikan här i Zambia. Jag har inte lärt mig någonting, men Gud har däremot lärt mig otroligt mycket. Det som framförallt har borrat sig in i mig, är hur svag jag är. Hur otroligt beroende jag är av Hans styrka. Sanningen ”I svagheten blir kraften störst” har gång på gång gjort sig smärtsamt påmind. För det är ibland smärtsamt att vara svag. Samtidigt har min förtröstan på Gud sällan varit större än nu, något som får smärtan att förvandlas till tro. För utan Honom kan vi ingenting göra, men samtidigt är allt möjligt genom Honom som ger oss kraft.

Namnlös

Jag och Lillian på kvinnogruppen

SAM_5116

Samma vackra Lillian lagar här mat utanför sitt hus, en vanlig och väldigt hemtrevlig syn här i området

/Hanna, Zambia.

Annonser

Takeo

Kanske har ni också läst Sara Lindes senaste inlägg om när vi var på besök i två provinser för ett par veckor sedan? Vi gjorde ett tredje besök en vecka senare, i provinsen Takeo, som ligger söderut men också gränsar till Vietnam (precis som Prey Veng och Svay Rieng.) Omgivna av ljusgrönskimrande risfält fick vi bl.a. höra reflektioner, tankar och upplevelser från människor som tagit del i utbildning om barns rättigheter. Olika situationer de hamnat i där de försökt att tillämpa det de lärt sig. Det var uppmuntrande att höra.

Vi åt lunch tillsammans, bl.a. en ankgryta med morötter och myror. Ja, precis. Det var myror i maten, och det var meningen 🙂

Sen åkte vi vidare från landsbygdsområdet till den lite större staden i provinsen. Här bodde vi över, och nästa dag höll Sara Linde ett undervisningspass om mänskliga rättigheter. Efteråt diskuterade vi i smågrupper. Viktigt och intressant.

Jag var väldigt tacksam för dessa båda resor, både över att få se lite mer av arbetet i praktiken, men också för att få se mer av vackra Kambodja och få en vidare syn på landet. Livet på landsbygden är så annorlunda jämfört med det i storstaden.

Sara Fredh, Kambodja

Batbild

Vackra Takeo

Risfalt

Risfält

Myrmat

Ser ni myran?

Rattigheter

Sara Linde (längst framme vid skärmen) innan diskussionspasset om mänskliga rättigheter.

Landsbygdsprojekt

Den gamle mannen hälsar oss välkomna när vi kliver av mopederna. Vi hälsar tillbaka med ett ”Chuom riep suo”, handflatorna mot varandra i höjd med hakan. Vi är i ett litet jordbrukssamhälle i Prey Veng-provinsen i sydöstra Kambodja, på vägen mellan Phnom Penh och Ho Chi Minh City.

Gården är liten, han bor i en enkel hydda av flätade, nu grånade, blad. Runtikring finns en gurkodling, damm för fiskodling, kycklingbur, en brunn och andra små hyddor. Våra kollegor från International Cooperation Cambodias projekt PARCE (Poverty Alleviation through Rural Community Empowerment) förklarar att vi är på besök för att se hur ICC arbetar. Han visar oss hur han fått hjälp med en enklare toalett, en vattenpump till brunnen och att kunna variera det han odlar och vilka djur han håller. Sen hans fru dog för ett par månader sen lever han ensam. Han förklarar att han sen dess inte orkat vara så aktiv.

Innan vi åker vidare till andra modellbönder får vi sätta oss tillsammans med en grupp i en annan hydda närmare byvägen. Trots våra försiktiga frågor är det svårt att veta om det är delar av hans familj, hans grannar eller en blandning. Vi frågar om hur de har upplevt att delta i ICC:s projekt och de vill veta hur gamla vi och våra föräldrar är och hur vi trivs i Kambodja. De är vänliga och tillmötesgående under hela vårt besök (som inte är planerat i förväg). De flesta eller alla i byn verkar vara risbönder. Med ICC:s träning och hjälp att diversifiera kan de på ett bättre sätt säkra inkomster under året.

Nu i januari är det lite svalare och jag är glad att jag tog med mig en tröja. Det är dammigt på vägarna. Vi gör några fler besök och de lite vaga bilder jag tidigare haft av ICC:s konkreta arbete i provinserna får tydligare konturer. Vi får träffa andra grupper som deltar i ICC:s projekt, bl.a. några som stöttats i att bilda olika typer av kooperativ. När de samarbetar i byarna kan de lättare stabilisera och förbättra inkomsten från risförsäljning, bidra till en gemensam sparkassa och möjliggöra mikrolån (där räntan går tillbaka till byborna, istället för ett låneinstitut).

Ri

Risfält.

Under eftermiddagen åker vi vidare mot Svay Rieng-provinsen, där vår studieresa ska fortsätta dagen efter. Efter att ha blivit tilldelade rum på ett hotell går vi (ett tiotal personer) ut på en gemensam, förbeställd middag. Till riset serveras olika rätter, smakerna är ömsom sötsurt, fräscht örtigt, salt och syrligt. En liten omelett är gjord med ”khmer-ost”, som det kallar den. Den smakar just salt och syrligt och aningens fiskaktigt. Senare visar det sig att det de kallar ost inte alls har något med mjölk att göra, utan är gjord på fisk och lite annat. En kollega berättar om komiska måltidsminnen på resa i andra länder.

Papaya i Svay Rieng

Papayaträd. Hade jag aldrig sett förut.

Ananas hade jag heller aldrig sett växa...

Ananas hade jag heller aldrig sett växa…

Dagen därpå får vi vara med och se hur ett annat ICC-projekt jobbar med förbättringar på en skola och fler jordbruksprojekt. De vi möter där pratar också om hur samarbetet inom byarna lett till större sammanhållning och enhet. På eftermidddagen åker vi tillbaka mot Phnom Penh. Ett av målen med ICC:s projekt är att de som bor på landsbygden inte ska tvingas till att göra samma resa för att försörjning saknas. Själv är jag trots givande dagar glad att vända ”hemåt”.

/Sara L

Det är mycket man tar för givet!

Nu har vi inte haft rinnande vatten i kranen på nio dagar.  Även fast vi har en vattentank precis utanför vårt hus tar det på krafterna att springa ut stup i kvarten och fylla hinkarna. Vilket blaskande det blir. Jag pustar och stånkar efter nio dagar så tänker man på hur många människor som har det så här dagligen. Som dessutom måste gå flera kilometer för att komma till rent vatten.

Ha gratis skolgång är också något jag tar för givet. Att det är ett måste att gå i skolan är inget man jublar för precis. Snarare tvärtom. Vilken möjlighet vi har i Sverige att få studera vidare efter grundskolan och ta lån om det behövs. Här kämpar föräldrarna för att få barnen att gå i skolan. Frågar man någon som har gått ut grundskolan om de ska fortsätta studera på universitet blir svaret ofta, jag kan inte för jag har inte råd. Unga vuxna som inte ser ljust på sin framtid för att de inte kan betala sin utbildning.

Det är givet för mig att det finns mat på bordet och sällan går jag med hungrig mage. Vill jag unna mig något extra kan jag göra det. Människorna här får jobba hårt ute på fälten för att få ihop mat så det klarar sig under hela året. Man äter allt som går att äta, löv och insekter. Det är sällan man äter något annat än den typiska basfödan inshima.

Att ha rinnande vatten i kranen, gå i skolan och ha mat på bordet har alltid varit en självklarhet för mig. Det bara är så och jag tänker inte på att det finns en annan verklighet för många.  En verklighet som de sällan klagar över. Nu vill jag bli mer tacksam över det jag har och inte ta allt för givet.

Featured image

Det här är vardagen för många. Alla barnen går tillsammans får att hämta vatten.

Featured image

Vingarna på dessa insekter tars bort så steker man kroppen och äter till inshima.

/Nina Zambia

Nelspruit, Sydafrika

Det känns lite overkligt att vara här i Nelspruit. Omgivningen är otroligt vacker med de gröna bergen och den blå himmelen. Känslan av att gå in i vilken butik som helst eller stanna för att fråga efter vägen utan att behöva kämpa för att göra sig förstådd är overklig men skön. I Yaoundé kom jag inte långt varken med engelska eller mina få franska fraser och här pratar så gott som alla engelska. Visserligen har jag fått vissa klagomål på att det är svårt att förstå min engelska eftersom jag pratar enligt deras tycke Amerikans engelska. Ja fem månader i Yaoundé Kamerun gav mig alltså språkmässigt några ynka franska fraser och tack vare mina Amerikanska vänner Amerikanskt uttal på min engelska. Vi får se vad Sydafrika utökar mina språkkunskaper med.

Nelspruit innan morgonens dimma lättat.

Nelspruit innan morgonens dimma lättat.

Det är svårt att sätta ord på kontrasten mellan Nelspruit och Yaoundé. Det är så surrealistiskt. De buckliga röda lervägarna har bytts ut mot ”lena” asfaltsvägar. Myllret av människor och bruset av trafiken mot trottoarer och trafikljus. Det är en blandning mellan att komma hem eftersom så mycket här är mer Europeiskt och att vara helt vilse då det på andra sätt är varken som i Sverige eller Kamerun.

Jag, fam Carlsson och några till på utflykt.

Jag, fam Carlsson och några till på utflykt.

Utflykten ledde till ett vattenfall.

Utflykten ledde till ett vattenfall.

Guds Frid!
Sofie Rundström
Nelspruit, Sydafrika

Tillbaka i värmen och Itaporanga

Nu har vi kommit tillbaka till Itaporanga i Paraiba efter att ha fått möjlighet att åka och träffa Annas släkt och familj i södra Brasilien över jul och nyår.

IMG_9011

Här ser vi Annas morfar Edvino som fyllde 90 år.

Vi hann även med att vara vid havet några dagar och det kändes välbehövligt efter att ha tillbringat tid i Itaporanga som har ett väldigt torrt klimat och som dagligen har en temperatur över 35 grader.

IMG_2199

Kort taget vid kuststaden Joao Pessoa

Det känns bra att vara tillbaka även om arbetet med barnen inte dragit igång helt och hållet ännu, veckan har istället mesta dels bestått av planering inför vad som komma skall. Bla så har vi satt startdatumet för Fotbollsskolan som Jesper ska lede till 31 Januari, det ska bli mycket spännande!

Våra engelska lektioner och arbetet med barnen drar igång först nästa vecka.

Mvh Jesper och Anna

Paraiba Brasilien

Språket är viktigt

På labbet så se dagarna olika ut. Ibland har man inte så mycket patienter men ibland så har man fullt med patienter. De är i olika åldrar. De kommer för olika tester som t.ex. hiv, HB ( Hemoglobin ), TB ( tuberkulos) , graviditetstest, Malaria test mm.

Featured image

Så här ser ett negativt malariatest ut. Om det är positivt är det två linjer.

En eftermiddag så kom en farbror. Han hade inte så mycket tänder. Han kom för malaria och för HB. Jag frågade hur han mådde på lamba; mulishani? Han svarade; panini. Panini betyder lite bra. Jag frågade vart han bor och vad han heter osv. Efter att jag var klar så sa jag till honom att jag är klar och han kan vänta ute.  Jag sa till honom chapwa och det betyder färdigt. Han förstod inte riktigt vad jag sa och han svarade tillbaka på lamba. Jag tänkte jag kanske uttalade fel och jag sa igen chapwa och han förstod fortfarande inte vad jag sa. Han svarade mig på lamba igen. Jag också kunde inte förstå honom. Jag tänkte försöka med engelska. I’m finish, you can go and sit on the bench and wait for the result. Han satt stil på stolen utan att röra sig och pratade med mig på lamba som jag inte förstår. Sen tänket jag försöka med kroppsspråk. Jag visade med mina händer att han kan gå ut och sätta sig på bänken och vänta på resultaten. Han rörde sig inte och pratade med mig på lamba som jag inte förstår. Jag blir tokig säger jag tillslut. Inte på honom alltså, jag blir tokig på grund av att vi inte kan förstå varandra. Sen gick jag och hämtade min kollega så att han kan prata med farbrorn.

Efter det så tänker jag på språket.  För att kunna förstå varandra så måste man prata samma språk för annars så kan man inte kommunicera med varandra.

Featured image

Utanför labbet. Folk väntar på att få komma in.

Featured image

Jag testar en patient för malaria.

/ Mapyu Zambia